Print Friendly

Politikern som inte ville bli partiledare

Av Hans Wallmark | 26 mars 2010

Gunnar Henrikson
Partiledare – nej tack!
Carlsson 2010

Omslaget till boken om högerpolitikern och talmannen Martin Skoglund, skriven av redaktören Gunnar Henrikson, pryds av en svartvit bild med en glad äldre herre hållandes ett mindre föl. Valet av illustration är knappast smart av Carlssons förlag för att locka potentiella bokköpare. Men det säger väldigt mycket om den porträtterade personen. Martin Skoglund har nämligen kommit att kallas ”den siste bondepolitikern”. Han var en resultatorienterad riksdagsman som i sin person och hållning företrädde vardagskonservatism. Nation, hembygd och sociala frågor låg honom varmt om hjärtat, och alla utmaningar hanterades med balans och människokärlek.

Medan socialister, kommunister och liberaler genom åren ynglat av sig teoretiska verk och lärda ideologiska skrifter är det få konservativa som sammanfattat och strukturerat sina tankar i avhandlingarnas form. Däremot förekommer den konservativa hållningen ofta hos intressanta människor vars liv och gärningar presenteras i memoarens eller biografins form. Det är ingen tillfällighet att hemma hos talman Skoglund i Doverstorp diskuterades sällan politik men ofta personer. Det är människan och handlingar vid olika kritiska ögonblick som är avgörande.

Martin Skoglund hade många strängar på sin lyra. Den egna ärvda gården fyllde en viktig plats i livet. Där gick att följa årstidernas växlingar genom vad som såddes och skördades, och genom djuren i ladugård och stall. Stockholm med politiska avgöranden hade sin plats, även om det ibland innebar irriterande avbräck från hemmet i Östergötland. Dessutom var Skoglund djupt engagerad i kommun- och landstingsfrågor som vald ledamot, samt tidningsbestyr som styrelseledamot och sedermera ordförande i Norrköpings Tidningar.

Han var alltså en betydande politiker på sin tid. Som en av de centrala högermännen fanns han vid Jarl Hjalmarsons sida under 50-talet efter att redan 1928 ha valts in i riksdagen i samband med det så kallade kosackvalet. Partiordföranden Arvid Lindman hade ett gott öga till några av ”nykomlingarna” och gav dem möjlighet att snabbt växa med nya uppdrag. Skoglund förekom i spekulationerna att bli partiledare både 1944 och 1950 men avböjde. Trots sin starka ställning internt och sina många goda kontakter blev han vare sig partiledare, minister eller landshövding. Gunnar Henrikson ger två förklaringar: Hembygden var alltför viktig och det saknades lust att nå de socialt högsta positionerna.

I boken finns en hel del fotografier. På många ser man Skoglund porträtterad som en rätt allvarlig herre. Men på stallbacken lyser ett soligt leende. Och här finns ett centralt budskap giltigt över tid. En god förtroendevald är förankrad. Det egna lilla samhället och bygden är den centrala och självklara utgångspunkten. Därför är steget från kommunalstämman till statsutskottet inte så långt i sak även om det är så i form.
I samband med avgången 1960 förklarade han i en intervju i Östgöta Correspondenten apropå den gamla, i dokument fastslagna, byordningen för Doverstorp från 1775 som han gärna hänvisade till: ”Den ger nämligen i koncentrat andan i hela vårt gamla styrelseskick: personlig frihet under lagbunden ordning, som inte tolererar att de styrande otillbörligt tillmäter sig något välde”.

Den konservative politikern har nämligen ett praktiskt och pragmatiskt förhållningssätt till utmaningarna. Gunnar Henrikson beskriver Skoglund som lugn och balanserad då högerpartiet under svåra tider hade att mejsla fram en hållning när det gällde exempelvis en blocköverskridande regering under krigsåren, eller när Nazityskland begärde tillstånd att föra soldater genom det då neutrala Sverige. Skoglund menade också att det egna partiet hade kunnat agera annorlunda och smidigare för att därmed förhindra att socialdemokraterna och de borgerliga vännerna i bondeförbundet fann varandra vid kohandeln 1936.

Intressant är att han dras till akademiker i den egna riksdagsgruppen med tidningsbakgrund. Ivar Andersson lämnar Östergötland för att bli chefredaktör i Svenska Dagbladet, medan Elis Håstad redigerar Svensk Tidskrift och får Martin Skoglund som återkommande skribent. Pennan är viktig för dessa högerpolitiker.

Balans, sans och måtta gör det naturligt att avvisa båda de extrema ideologier, kommunismen och nationalsocialismen, som växte sig starka under 30-talet. Gunnar Henrikson hävdar att Martin Skoglund var en av dem som av partiledaren sändes ut att göra upp med de ytterkantselement som fanns i Sveriges nationella ungdomsförbund (SNU) och som högerpartiet sedan kom att bryta med. I boken berättas om ett stort valmöte i Dalsland 1932 som avslutades med en nationell appell och ett leve för Sverige. Några nazister som smugit sig in bland deltagarna sträckte ut armen och skrek Heil Hitler: ”Då stelnade Arvid Lindman och hans replik kom snabbt och iskallt: Ursäkta jag visste inte att herrarna inte var svenskar.”

Martin Skoglund var mycket intresserad av vårdfrågor och insåg att det krävdes större enheter för att man tillsammans skulle kunna bära kostnader för sjuk- och behandlingshem. 1954 gjorde generaldirektören för Medicinalstyrelsen ett utspel om ”regionsjukvård”: ”Landstingen var för små för att kunna bilda underlag för mer exklusiva specialiteter.” Samma debatt förs idag!

1943 besökte Skoglund krigets Finland. Vid en middag träffade han den socialdemokratiske borgmästaren i Tammerfors. Denne uttryckte bekymmer över sina svenska partivänner och deras, som han uppfattade, veka hållning mot kommunisterna. Han menade att det krävdes ett ”långt hårdare språk mot en rörelse som kunde medföra katastrof för landet”. Tja, även det får väl sägas vara ett gott budskap från en tid till en annan!

Det levande och konkreta var det centrala för resultatpolitikern Martin Skoglund. Han slog också vakt om parlamentet som platsen för de stora avgörandena och hade inget emot att det fanns spänning och oro i luften: ”Annars finns det risk för att riksdagen blir betraktad som ett ämbetsverk vilket som helst. Folk nämner den på samma sätt som man omtalar skolöverstyrelsen eller kammarkollegiet”.

Även om många konservativa personligheter speglas via memoarer och biografier är det trots allt rätt tunnsått med sådana böcker om svenskar. Gunnar Henrikson har därför gjort ett gott arbete som fångat personen Martin Skoglunds liv och gärning. Landshövding Per Unckel medverkar också med ett förord där ett litet fel råkat smyga sig in men som säkert medfinansiären av detta projekt, Arvid Lindmans 60-årsfond, inte haft något emot ifall det rättats till.

Redaktör Hans Wallmark är riksdagsledamot (m).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner