Print Friendly

Politikens nya villkor

Av Ulrik Franke | 1 maj 2009

Hur påverkar globalisering, EU och ny teknik – för att nämna några faktorer – politikens villkor? För att svara på detta har Arvid Lindmans 60-årsfond låtit nio yngre skribenter peka på problem och möjligheter i varsin essä. Utdrag ur dessa publiceras av Svensk Tidskrift under våren. Det goda samhället är mycket mer än ett ingenjörsmässigt problem, hävdar Ulrik Franke i veckans text.

Den teknikoptimistiska utopin
av Ulrik Franke

När Arvid Lindman tragiskt avled i en flygolycka på Croydons flygplats utanför London 1936 såg världen i många stycken väsentligt annorlunda ut än vad den gör idag, styvt 70 år senare. Ändå var 1936 var ett modernitetens år: 1936 var året då Charlie Chaplin i filmen Modern Times drev gäck med modernitet, industrialism och det löpande bandets princip. Det var året då LO och SAF för första gången möttes i Saltsjöbaden för att förhandla om spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden. I Storbritannien utgav John Maynard Keynes det magnum opus som lade grunden till den lika aktuella som tveksamma principen att staten bör föra en aktivt stimulerande finanspolitik i tider av finansiell kris. I Sverige ställde sig Bertil Ohlin frågan om Fri eller dirigerad ekonomi? i en berömd skrift med samma namn, och uttalade därmed en av den moderna tidens allra viktigaste stridsfrågor.

Det är i mångt och mycket fåfängt att spekulera i hur Arvid Lindman skulle ha sett på dagens svenska samhälle – eller på den globaliserade värld i vilken vi alltmer inlemmas. Men som utgångspunkt för ett tankeexperiment och som ett försök att fånga några viktiga tendenser i tiden kan en sådan ansats ändå ha sitt berättigande. I det följande ska vi därför försöka att granska och analysera ett antal trender som skiljer dagens moderna värld från den där Arvid Lindman levde, verkade och gjorde avtryck. Vad vi kommer att se är att även om de tekniska förutsättningarna idag skiljer sig från alla tidigare tidsepoker så har den politiska debatten likväl någonting familjärt över sig.

Den teknikoptimistiska utopin
Det finns många utopiska drömmar om hur teknikanvändning förändrar människans, samhällets och politikens grundläggande villkor. Många – kanske de flesta – är vackra, som den framtidsoptimistiska TV-serien Star Trek. Där har teknisk utveckling bidragit till att mänskligheten överbryggt de flesta av sina fel och brister i en avlägsen framtid. I nuet skrev serien TV-historia i rasmotsättningarnas USA anno 1968 genom en kyss mellan en vit man och en svart kvinna. Andra skildringar är satiriska och skeptiska, som Jonathan Swifts berömda Gulliver’s travels från 1726. Där svävar matematikernas och de teoretiska kunskapernas förlovade ö Laputa bokstavligt talat högt ovanför resten av världen, men förmår sin höga tekniska nivå till trots inte lösa de enklaste praktiska problem.

Den teknik-utopiska tankegången sträcker sig emellertid långt utanför fiktionens värld. Ett återkommande fenomen är till exempel den entusiasm varmed nya kommunikationsmedel ständigt hälsats av humanistiskt idealistiska strömningar som i dem sett slutet på krig och lidande. Telegrafen, trodde man en gång, skulle omöjliggöra långa och grymma krig, ty när nyheter från fronten snabbt kunde kablas ut över världen skulle ingen angripare ostört förmå fortsätta sina skändligheter. Likartade idéer har sedermera vädrats om radio, TV och Internet.

En pendang som lämnar en bitter eftersmak är de teorier om militär luftmakt som under 1900- talets början framfördes av teoretiker som den italienske generalen Giulio Douhet. Flygbombningar skulle snabbt och skoningslöst orsaka sådan förödelse bland civila att långa krig som det första världskriget aldrig mer skulle kunna äga rum, skrev Douhet 1921, med det stora kriget i färskt minne. Dessvärre hade han fel.

Det är lätt att i efterhand förlöjliga de teknikoptimistiska visionerna och utopierna. Inte skulle väl vi idag resonera lika enkelspårigt som Swift och Douhet? Men en så skarp skiljelinje är historielös. Utopierna och de snabba lösningarna är inte historiska anomalier. Varje gång som samhället skakas och vi upplever att viktiga värden hotas så återkommer samma tema, om än i ny tappning: Tekniken som deus ex machina, en räddare i nöden som vi så gärna vill tro på.

”Så hade IT kunnat förhindra finanskrisen”. Rubriken är hämtad ur Computer Sweden, ledande svensk dagstidning riktad mot IT-branschen. Artikeln är publicerad i slutet av september 2008, två veckor efter Lehman Brothers konkursskyddsansökan enligt kapitel 11 i den amerikanska konkurslagstiftningen. Bakom den braskande rubriken förklarar artikeln att det redan idag finns tekniska lösningar för att realtidsövervaka världens finansiella system. Artikelförfattaren frågar sig retoriskt hur analytikerna på all världens finanshus kunnat göra så felaktiga analyser, och besvarar den genom att förklara hur de verkliga risknivåerna osynliggjordes bakom komplicerade derivatprodukter som de beryktade subprime-lånen. Lösningen på problemet låter Computer Sweden ett par representanter från analysverktygsbranschen leverera: använd bara våra business intelligence och complex event processing-verktyg, säger konsulterna troskyldigt. Genom dem hade de undermåliga analyserna kanske upptäckts i tid och, kanske, kanske, hade finanskrisen kunnat hejdas. Därav artikelrubriken.

Så långt är det på sin höjd vinklad journalistik, gräsande till gratis marknadsföring för de intervjuade företagsrepresentanterna. Visst stämmer det att alltför många företag har dålig koll på sitt beslutsunderlag, att man i brist på fungerande systemintegration använder sig av manuella överföringar mellan olika databaser och att beslut til syvende og sidst fattas baserat på innehållet i chefens personliga Excel-ark som inte har uppdaterats på flera veckor. Sådana problem förtjänar att tas på allvar, och att lösa dem är en inte så liten del av drivkraften i min egen forskning.

Det politiskt riktigt intressanta innehållet kommer först senare i artikeln. Här presenteras den alternativa lösningen att ”ta analysverktyg, CEP och dataintegration till en ny nivå” genom att med lagkrav införa elektronisk direktkoppling mellan marknadsaktörer och tillsynsmyndigheter. Tesen är att endast genom att ge statens tjänstemän en direktlina in i bankernas allra heligaste kan nya kriser kvävas i sin linda. Ett teknikutopistiskt lockrop som är oerhört frestande för de pressade politiska makthavare som griper efter halmstrån i sin strävan att ”göra något” åt finanskrisen. Problemet är att visionen om hur IT räddar finansmarknaderna – eller löser klimatförändringarna – är lika falsk som någonsin sirenernas rop till Odysseus.

Detta är ett utdrag ur Ulrik Frankes essä. Läs texten i dess helhet på Arvid Lindmans 60-årsfond. Där tar Ulrik Franke bland annat upp hur teknikoptimismen visar sig i nollvisioner och storslagna offentliga IT-projekt.

Ulrik Franke är doktorand i industriella informations- och styrsystem vid KTH och var ordförande för Fria Moderata Studentförbundet 2006-2008.

Läs tidigare publicerade artiklar i serien här, här, här, här, här och här.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner