Print Friendly

Politikens nya villkor

Av Emilie Eriksson | 9 april 2009

Hur påverkar globalisering, EU och ny teknik – för att nämna några faktorer – politikens villkor? För att svara på detta har Arvid Lindmans 60-årsfond låtit nio yngre skribenter peka på problem och möjligheter i varsin essä. Utdrag ur dessa publiceras av Svensk Tidskrift under våren. I veckans text skriver Emilie Eriksson om hur globaliseringen och EU påverkar den svenska arbetsmarknaden.

En arbetsmarknad som möter globaliseringen?
Hur Sverige kan dra nytta av de nya villkoren med ökad internationell rörlighet
av Emilie Eriksson

Vilka konflikter uppstår när den svenska modellen hamnar i en globaliserad kontext och hur kan problemen lösas? Vilka förhållanden råder på svensk arbetsmarknad och hur skulle dessa kunna förändras? Utgångspunkten i texten är att internationell rörlighet är någonting positivt. Hur kan dessa positiva krafter mötas och hanteras på bästa sätt? Mitt förslag är en sanering av svensk arbetsrätt som på sikt helt ersätts av gemensamma regler inom EU tillsammans med ansvarstagande arbetsmarknadsparter som har medborgarnas förtroende att träffa kollektivavtal med stark legitimitet. Detta kräver dock att maktbalansen mellan parterna återupprättas och att facken vågar vidta de åtgärder som krävs för att arbetstagarna skall kunna känna förtroende för dem fullt ut.

Sverige och den internationella rörligheten bland arbetstagare
Under det senaste årtiondet har en ökad internationell rörlighet möjliggjorts av europeisk lagstiftning som ökat möjligheterna för arbetstagare att ta anställning i andra länder om konjunkturen sviker eller förhållandena i övrigt inte anses tillfredställande. Utvecklingen är positiv eftersom det ökar människors frihet, näringslivets möjligheter att hitta kompetent och kunnig personal samt ökar konkurrensen vilket leder till ökad spetskompetens och lägre priser samt bättre produkter för konsumenterna. Inom en mycket snar framtid skymtar dessutom påfrestningar i Europas ekonomi på grund av den demografiska situation som vi hamnat i genom att fler blir allt äldre. Det svenska pensionssystemet står inför stora utmaningar då många börjar studera senare och dessutom studerar längre. Därför är regeringens nyligen ändrade regler för arbetskraftsinvandring ett nödvändigt och välkommet tillskott.

Lagen visar också bestämt att om man efterfrågas på svensk arbetsmarknad så ska man få stanna, och det blir lättare att få permanent uppehållstillstånd. Sverige har idag stora problem med brain waste, det vill säga att medborgare med utländsk utbildning eller medborgare med utländskt ursprung inte får arbete som motsvarar sin utbildningsnivå eftersom deras utbildningar inte anses motsvara kraven på den svenska arbetsmarknaden. Omställningsvägarna är för långa och språkundervisningen svenska för invandrare (SFI) är starkt kritiserad.

Tyvärr har få av arbetstagarna från de nya EU-länderna valt att komma till Sverige när de sökt sig utomlands för att arbeta. Mycket högt räknat kommer cirka 10 000 arbetstagare från de nya EU-länderna till Sverige varje år. I takt med att den ekonomiska situationen förbättras kan vi vänta oss ännu färre östeuropéer som vill komma hit för att arbeta. Varför skulle de vilja det när de tjänar minst lika bra i sina hemländer? Under 2005 arbetade 0,4 procent av medborgarna i de 10 nyaste medlemsländerna i något av de 15 första medlemsländerna i EU. Arbetstagare från Det Nya Europa som flyttat till de äldre EU-länderna har enligt en ny rapport från EU-kommissionen bidragit till långsiktig ekonomisk tillväxt inom EU. De har varit en viktig vitamininjektion och de har inte, som ofta hävdas, trängt undan inhemsk arbetskraft eller dumpat villkoren på arbetsmarknaderna.

Det finns emellertid även problem som måste lösas för att den svenska modellen skall stå stark i denna förändrade kontext som i grunden är positiv. Den negativa föreningsrätten måste stärkas så att ingen kan tvingas att tillhöra en organisation som denne inte själv har beslutat att vara medlem i. Detta innebär också att blockader inte bör kunna utföras mot arbetsplatser utan medlemmar. Europadomstolen har varit tydlig med att åtgärder som slår mot kärnan av den negativa föreningsrätten inte är tillåtna. Detta har bland annat lett till att granskningsarvoden inte längre är tillåtna för oorganiserade arbetstagare. Sverige har förbundit sig att följa Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Att beakta situationer som kan strida mot överenskommelsen är därmed av högsta vikt om förhållandena på arbetsmarknaden skall betraktas som korrekta. Att utöva påtryckningar för att tvinga människor in i organisationer bör därför endast vara tillåtet för att inte kränka någon annans positiva föreningsrätt eller om det står i proportion till syftet med påtryckningarna. I Sverige skyddas den negativa föreningsrätten endast genom Europadomstolens praxis genom exempelvis Evaldssonmålet, domen Sörensen och Rasmussen mot Danmark med flera. Skyddet bör betraktas som oerhört centralt för en utvecklad demokrati och bör förstärkas genom ett uttryckligt skydd i den nya grundlagen som inom kort kommer att presenteras av Sveriges riksdag.

Fackens nära samarbete med socialdemokratin bör upphöra. Den fördel som LO har genom ett nära samarbete med ett parti som suttit i maktposition under mycket lång tid rubbar maktbalansen på arbetsmarknaden och leder till marinering av svensk arbetsmarknadspolitik. Faktum är att många företagare står handfallna inför omfattande sympatiåtgärder och blockader med långtgående effekter. Det är nödvändigt att införa en proportionalitetsprincip i fackens agerande där förhandlingarna måste vara mer omfattande innan strejk utbryter. Det kan också betänkas att strejker och blockader inte heller alltid är motiverade utifrån ett medlemsperspektiv. Varför skall medlemmarna betala för fackens blockad mot en restaurang där facket inte har några medlemmar?

Förtroendet för facken är i kris. Det handlar inte bara om att medlemsavgifterna skulle vara dyra utan till stor del beror medlemsflykten på att behovet av facken har förändrats, och att människor inte sympatiserar med deras metoder. Den som försvarar den svenska kollektivavtalsmodellen måste också kunna agera för att behålla den. Att förklara LO:s medlemstapp med avskaffandet av subventioneringen av medlemsavgifterna är att göra det för enkelt för sig. Många, speciellt den yngre generationen, delar inte de fackliga utgångspunkterna och det som facket kommit att stå för. För att överleva måste de därmed vara beredda, inte bara att förändras, utan också att ta tydligare ställning för starka, självständiga medlemmar, för arbetsplatser där kompetens värderas högre än anställningsår och där sympatiåtgärder inte används för att sätta arbetsplatser i konkurs.

Detta är ett utdrag ur Emilie Erikssons essä. Läs texten i dess helhet på Arvid Lindmans 60-årsfond. Där diskuterar Emilie vidare vad som kan göra för att bevara delar av den svenska modellen och hur den svenska arbetsrätten förhåller sig till internationell lagstiftning.

Emilie Eriksson har en ekonomie kandidatexamen med inriktning mot arbetsrätt från Lunds universitet och snart en politisk kandidat från Uppsala universitet. Hon har bland annat arbetat som projektledare på Timbro Syd och hon brinner för ett friare samhälle.

Läs tidigare publicerade artiklar i serien här, här och här.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner