Politiken i Svenska Dagbladet

POLITIKEN I SVENSKA DAGBLADET
Svenska Dagbladet, sådant vi
tänker oss det, är ju i hög grad ett
barn av anno 1897, nittitalismens
klang- och jubelår, då på en gång
den nya nationella romantiken och
den unga segerrika industrialismen
fick demonstrera sin styrka och
livskraft i den lika fantastiska som
festliga stockholms-utställningen
på Djurgården. Det var då det
»nya» Svenska Dagbladet kom till
och den tidningen var på sitt sätt
en exponent för just dessa två tidsföreteelser, den nationella och den
ekonomiska renässansen i vårt
land. Bakom tidningen stod under
dess genombrottstid dels några av
nittitalismens ledande män, framför allt Heidenstam och Levertin,
dels några av den industriella expansionens djärvaste tillskyndare
såsom Ernest Thiel och G. E.
Broms.
Men det fanns ju också ett tidigare Svenska Dagbladet och tjuvstarten, om man så vill kalla det,
ägde som bekant rum år 1884. Experimenttiden var inte lyckosam
– en omsättning av fem chefredakAv GUNNAR UNGER
törer på nio år säger något om
arbetsförhåUandena – men därför
inte ointressant. Intresset knyter
sig främst till tidningens förste politiske redaktör, Oscar Noren, en
fängslande personlighet, som Ivar
Anderson har förtjänsten av att
på nytt ha dragit fram i ljuset genom sin historik över Svenska Dagbladet, den ovärderliga källskrift
ur vilken författaren till denna artikel tacksamt öst. Noren har kallats en märkesman i sin generation
av journalister och Rudolf Kjellen
tvekade inte att karakterisera honom som »en politisk begåvning
utan like i detta land». Närmast
kan han betecknas som nationalradikal; principiell nationalist, men
mycket självständig och· okonventionell i sin syn på de flesta politiska frågor. Unionen med Norge
ansåg han var »ett snedsprång i
Sveriges historia, som naturligt
vänder ansiktet mot öster». Redan
i sin prenumerationsanmälan yppar Noren med realistisk framsynthet tvivel på att unionen i sitt då-
varande skick överhuvud hade nå-
310
gon förnuftig mening för Sverige
och för Skandinavien. Men han var
angelägen att understryka att det
var Norge och inte Sverige, som
ville upplösa unionen.
Från denna utgångspunkt förde
han en utomordentligt frän och
konsekvent polemik mot vad han
inte utan skäl betraktade som den
svenska regeringens och framför
allt den svenska dynastiens undfallenhetspolitik gentemot Norge.
Denna polemik – detta :morskäterh, som gick hand i hand med
personligt hållna angrepp på huset
Bernadotte – irriterade inom parentes sagt Oscar II till den grad,
att han vid Mariahissens invigning
skall ha yttrat till en referent fråri
Svenska Dagbladet att »den tidningen var svinaktig» och »den
kunde man inte läsa». Det blev annat ljud i skällan, när inte fullt
20 år senare en av tidningens manliga reporters under signaturen
»Friherrinnan XXX» skrev en artikel om kung Oscar, betitlad »Sveriges förste gentleman». Kungen
blev så förtjust, att han genom redaktionen efterhörde skribentens
namn och adress – han ville nämligen förära friherrinnan ett armband! Man svarade diplomatiskt,
att gåvan måste avböjas med hänsyn till friherrinnans strängt bevarade anonymitet …
Oscar Noren, som f. ö. bara var
Svenska Dagbladets politiske redaktör under tidningens första levnadsår, förde även på andra omräden, inte minst i försvarsfrägan,
samma kompromisslösa och stridbara politik som beträffande Norge.
SvD under hans egid stödde inte
kravet på kortare övningstid. »Våra
söner måste lära sig disciplin och
vapnens bruk för att inte bli kanonmat», skrev han – en formulering, som genom ödets ironi har
precis samma aktualitet den dag
som i dag är – och han avvisade
all småfinurlig köpslagan i försvarsfrägan. Frän unionsgrälet och
riksdagskompromisserna vände han
blicken mot öster och hyllade i
varmhjärtade ordalag svenskheten
i Finland, vars bevarande han förklarade vara Sveriges önskan och
intresse. Även i det avseendet föregrep han den politik, som skulle
komma att bli det »nya» Svenska
Dagbladets. Orsaken till att hans
korta insats här har fått ett så jämförelsevis utförligt omnämnande är
den anmärkningsvärda omständigheten att det skulle dröja nära fyrti
år – eller till Otto Järtes inträde
i redaktionen – innan SvD på nytt
fick en lika klart och fast konturerad politisk profil, som den hade
under Norens regim. På sätt och
vis anknöt alltså Järte – som Ivar
Anderson påpekar – till Noren och
säkert är det också många, som på
Otto Järte skulle vilja tillämpa
Kjellens karakteristik av Noren:
»en politisk begåvning utan like i
detta land».
Under den länga mellantiden var
SvD självfallet icke något opolitiskt
organ, men inte heller ett politiskt
i ordets snävare bemärkelse och
utövade heller inte, av allt att
döma, något nämnvärt riksdagspolitiskt inflytande. Det politiska
inflytande, man överhuvud kan tillmäta tidningen fram till 20-talets
början, låg nästan uteslutande på
ett mycket allmänt och principiellt
plan. Det »nya» SvD satte i själva
verket en ära i att icke vara politiskt utan »kulturpolitiskt» och
fick också motta speglosor om
»partilösheten som kulturmärke».
Den s. k. kulturduvan var Heidenstams, Levertins, Tor Hedbergs och
Hjalmar Söderbergs tidning och
säkerligen både i de berörda personernas och i det allmänna medvetandet organ för »intelligentsian», för vad Heidenstam kallade
ett parti av partihatare. Dess förste
politiske redaktör var Simon Brandell, tidigare och senare en av
DN :s mest bemärkta krafter, dess
första kulturpolitiska programartikel skrevs av Gustaf Steffen, sedermera framstående socialdemokratisk riksdagsman, och en av de första utländska bidragsgivarna var
kulturradikalismens profet framom
alla andra – Georg Brandes!
Brandelis efterträdare som politisk redaktör blev Erik B. Rinman,
en klar liberal, ehuru varmt försvarsvänlig. Han företrädde på ledarspalten Harald Hjärnes program
»försvar och reformer», ofta i skarp
motsättning till förstakammarhö-
gern. Hjärne utövade, dels direkt
genom sina tämligen talrika inlägg
i SvD, dels indirekt genom sina
lärjungar, till vilka även Gustaf
311
stridsberg ehuru själv icke akademiker bör räknas, ett betydande inflytande på tidningens politiska
hållning. En rad av Hjärne influerade författare medarbetade i tidningen, främst Stridsberg, som började skriva i SvD 1901 och blev
fast anställd där åtta år senare.
Patriotismen, känslan för det »levande förflutna», för det över partiintressen och tillfälliga politiska
konjunkturer höjda riksintresset
var föreningsbandet mellan dessa
skribenter. Demokrat i modern mening var Hjärne aldrig. I ett tal år
1892 rekommenderade han en »styrande aristokrati, jämte den allmänna rösträttens och värnpliktens
demokrati». Men inte en rättighetens utan en pliktens aristokrati,
»en statsarbetets adel, öppen för
vem som helst, den där är hugad
att åtaga sig drygare mödor och personliga offer än de honom närmast
ålagda». Detta är kärntanken i
Hjärnes samhällsuppfattning, den
återkommer ständigt i hans politiska inlägg, som Ivar Anderson
framhåller.
Denna kärntanke, detta stolta
program, som väl allt framgent i
stor utsträckning förblivit SvD :s,
inte minst i en tid då statsarbetets
adel tenderar att ersättas med en
hierarki av politruker, borde ha
funnit ett helhjärtat gensvar hos
den på en gång folklige och aristokratiske politiker Heidenstam var
– när han någon gång ville vara
politiker. Försvar och reformer var
ju också en paroll helt i linje med
312
Heidenstams uppfattning och fick
mycket riktigt ett glänsande poetiskt uttryck i diktcykeln :.Ett
folk:., som först publicerades i SvD.
Men annars är det kuriöst att när
Heidenstam, efterhand alltmer sällan, tog till orda politiskt i det av
honom snart nog med ett slags kärlekshat omfattade SvD, så var det
ofta som en direkt reaktion mot
Hjärne. Ett typiskt exempel är
:.Hälsning till Finland år 1900»,
diktarens svar på realpolitikern
Hjärneskyliga bedömning av triangelförhållandet Sverige-FinlandRyssland. Ett annat lika typiskt
exempel är Heidenstams inlägg i
anledning av unionskrisen; också
de utgjorde i sin något förvirrade
blandning av fosterländskhet och
Norge-vänlighet en replik på Hjärnes realistiska och smått överlägsna
bedömning, som varken tolererade
»vredens eller beskedlighetsmakeriets känsloutgjutelsen.
I 1899 års prenumerationsanmä-
lan hade deklarerats att :.Svenska
Dagbladet är ingen partitidning
utan befinner sig i det lyckliga lä-
get att kunna fritt och otvunget uttala sin mening i varje föreliggande
fråga:.. Detta var inte tomma ord.
Hur obunden SvD ansåg sig vara
framgår bäst av att när Rinman år
1906 övergick till stockholms-Tidningen en person som David Bergström, den minst sagt något bizarre
konsulten i Staaffs nyss avgångna
regering, på fullt allvar diskuterades som tänkbar efterträdare!
Snart nog blev emellertid Gustaf
stridsberg till gagnet om inte till
namnet SvD :s politiske chef, på
det ekonomiska området flitigt assisterad av Gustaf Cassel, på det
allmänpolitiska av Carl Hallendorf
och småningom W aldemar Langlet.
Även stridsberg betraktade sig själv
vid denna tid, ehuru till hela sin
läggning konservativ, närmast som
frisinnad. SvD :s paroll löd :.frisinnad och självständig hållning:.. Enligt programmet skulle tidningens
spalter stå öppna för uttalanden
inom ramen av :.frisinne:. och :.kulturvänligheb. Ledarspalten .skulle
således icke vara plattform för en
mans politiska förkunnelse, än
mindre för partipropaganda, utan
-snarare forum för en fri debatt –
alltså ungefär som våra dagars
streckare. In på lO-talet räknades
tidningen också allmänt till den frisinnade pressen, även av den liberale partichefen Staaff själv. Det
var först när epitetet frisinnad kom
i vanrykte genom liberalismens
vacklande hållning i försvarsfrå-
gan, som SvD försköts mot den
konservativa sidan. Denna förskjutning accentuerades ytterligare
genom 1914 års konstitutionella
konflikt och dess följdföreteelser,
som blev något av en vändpunkt i
SvD :s politiska utveckling.
I varje fall fr. o. m. 1914 kan man
nämligen räkna SvD som en klart
konservativ tidning. Men den var
alltjämt inget partiorgan. Tidningen stödde regeringen Hammarskjölds politik och kritiserade genom stridsberg med förbittrad
skärpa ententens krigshandelspolitik, men var hela tiden mån om att
markera sin självständighet. När
Nils Ahnlund i samband med författningsdiskussionen 1917-18 på
allvar började medverka i SvD :s
ledarspalter, där stridsberg alltmer
koncentrerade sitt intresse till utrikespolitiken, skedde härvidlag
ingen förändring. Tidningen följde
inte högern i dess kapitulation inför vänsterns revolutionsrusiga anstormning; den godtog demokratin,
men inte parlamentarismen. Ahnlunds inlägg karakteriserades i allmänhet av en upphöjt akademisk
och mycket principiell syn på det
politiska livet. SvD fortfor under
hela kriget och fram till efterkrigstidens början att vara en idepolitisk
snarare än en politisk tidning.
Den som därvidlag åstadkom en
avgörande förändring var – vilket
redan framgått – Otto Järte i och
med att han år 1924 regelbundet
började medarbeta i SvD. Gustaf
Stridsberg, som redan då, vid 47
års ålder, framstod som tidningens
grand old man på den politiska avdelningen, hade aldrig hyst något
verkligt intresse för partipolitiken,
vilket givetvis inte hindrat att han
gjort talrika inrikespolitiska inlägg. Många ansåg dock att ju mer
stridsbergs polemiska iver eldade
honom, som i de fräna kampanjerna mot Staaff och Branting,
desto mindre till sin fördel var han
som politisk skribent, dels genom
sin i längden tröttsamma förkärlek
för citat, dels genom sina mitt i
23- 634845 Svensk Tidskrift H. 7 1968
313
all den grundliga sakligheten hetsiga överdrifter. Hans polemiska
artiklar mot Branting, som under
krigets slutskede kallades »provokatör mot eget land» och beskylldes för »handräckningstjänster åt
utländskt trug och hoh, kallar Ivar
Anderson svarta fläckar, som man
helst skulle vilja utplåna. stridsbergs verkliga storhet som publicist
framträdde fastmer i de av framsynthet och rättspatos kännetecknade artiklar han efter krigets slut
skrev om fredsverket och dess konsekvenser.
Den motvilja mot partipolitiken,
som utmärkte Stridsberg, delades i
ingen mån av Otto Järte, den ende
svensk som utpekats som kronprins först inom socialdemokratin
och sedan inom högerpartiet. Han
ville, framhåller Ivar Anderson,
skapa opinion, röra upp det stilla
vattnet i den politiska ankdammen
och sätta fart i det politiska spelet;
inte bara notera och kommentera
händelseutvecklingen utan söka leda den mot ett bestämt mål. Det
stod klart för honom att ställningen ovan partierna och den markerade obundenheten åt alla håll
inte var förenlig med kravet på att
SvD skulle göra en aktivare insats
i praktisk politik. Han såg uppgiften konkret och realistiskt, betonar
Ivar Anderson vidare. Varje ledare
skulle ha ett bestämt syfte, inte
blott fylla en plats på fjärde sidan.
Den skulle påverka opinionen till
förmån för den enda politik, som
erbjöd ett hållfast borgerligt alter- ~ ·. –
,
314
nativ till den socialistiska linjen.
»De teckenförbidande neutrerna»
var ingen faktor att räkna med i
svensk politik; kunde de inte vinnas och sättas i rörelse – ja, då
var det bättre att lämna dem vid
vägkanten.
Så karakteriserar Ivar Anderson
Järtes program som ledarskribent
och det skulle i fortsättningen komma att sätta sin prägel på tidningens politiska hållning både under
20-talets sociala och 30-talets ekonomiska konflikter och kriser.
Krigsåren under 40-talet utgjorde
i viss mån en parentes, eftersom inrikespolitisk borgfred då i samlingsregeringens tecken uppehölls
och SvD främst inriktade sig på
att inta en fast och frimodig hållning gentemot det yttre trycket.
Tyskvännen Järte, som fått livsavgörande intryck under sina studieår i det wilhelminska Tyskland,
kom att – med engelskvännen
Stridsberg, som aldrig satt sin fot i
London, vid sin sida – framstå
som en av nazismens orubbligaste
motståndare i svensk publicistik.
SvD, med Ivar Anderson som huvudredaktör, kunde under dessa
svåra år berömma sig av att höra
till de svenska tidningar som aldrig visade några anlag för anpasslighet och aldrig föll till föga för
något hot utifrån.
Efter andra världskrigets slut,
då alla krafter på den borgerliga
sidan sattes in för att hejda socialiseringsvågen, anknöt SvD på nytt
helt naturligt till Otto Järtes inrikespolitiska riktlinjer. Under hans
trettioåriga egid förvandlades SvD,
om än alltjämt oavhängigt, från en
i största allmänhet konservativ tidning utan nämnvärt praktiskt-politiskt inflytande till ett stridbart och
inflytelserikt organ för en aktiv
högerpolitik. Så grundlades den
lysande politisk-publicistiska tradition SvD alltjämt, efter måttet av
sina krafter, söker fullfölj a.
1i