Print Friendly

Politik och vetenskap ur en nationalekonoms synvinkel

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

POLITIK OCH VETENSKAP
UR EN NATIONALEKONOMs SYNVINKEL
Av professor GÖSTA BAGGE
NÄR jag för en vän med stor erfarenhet av administrativ och
politisk verksamhet talade om, att jag ämnade avveckla mina
viktigaste politiska engagemang och återvända till min professur,
så lyckönskade han mig och sade att det borde kännas bra skönt
att få komma tillbaka till en anständig sysselsättning igen.
J a, det ligger kanske något i det; i varje fall stämmer det överens med den allmänna uppfattningen av politiken som en ganska
snuskig hantering och vetenskapen som den moraliska renlevnadens särskilda hemvist. Allting är emellertid relativt här i världen, och det gäller även här. Det svarta är inte alltid så svart
och det vita inte så vitt, som man kanske tror. Och ibland undrar
jag om inte politikern kan med Dovregubben säga till vetenskapsmannen: ja, se en annan skillnad mellan oss troll och Er människor är att vi äro bättre än vårt rykte.
Det politiska arbetet har onekligen sina speciella moraliska problem. Den lojalitet och det samarbete med liktänkande, som är
nödvändigt, om man alls skall syssla med politik, kan lätt urarta
till en slags camorra-inställning, som ur många olika synpunkter
varken blir moralisk eller anständig; och kompromissen, som inte
blott är nödvändig utan också på sitt sätt innebär en hög form
av politisk moral – den som tvivlar kan ju läsa John Morley’s
On compromise – kan genom födsel och ohejdad vana för politikern komma att betyda ett skalkeskjul, där viktiga allmänna
intressen och enskild övertygelse uppoffras på allt annat än moraliska grunder. Partiets framgång- jämte givetvis den egnakan bli mål i stället för medel; och ett partiväsen som endast är
ett maskineri inriktat på makten kan, som vi sett inte minst under den senaste tiden, föra ungefär vart som helst i fråga om våld
och väld, liksom patriotismen kan slå över i den våldsamma nationalismens »right or wrong my country». Överallt finns det i det
politiska livet gränser mellan vad som på ena sidan gränsen är
högsta mänsklig etik och på den andra djupaste mänsklig förned- 524
Politik och vetenskap
ring. Däremellan finns det ju alla gradationer. Gränserna äro
äro lätta att överskrida; och visst är det mycket lätt att synda
mot moral och vanlig anständighet i politiken, men det är inte
nödvändigt.
En särskild frestelse finns det – för att återvända till ämnet,
politik och vetenskap – för den i politiken engagerade vetenskapsmannen att inom politiken missbruka sin ställning som vetenskapsman och använda »vetenskapens resultat» på ett otillbörligt sätt som tillhygge i den politiska striden. Och sådant kan ju
också förekomma som vi veta, fast inte heller det är nödvändigt,
om man är tillräckligt vaksam och medveten om detta personliga
problems innebörd.
Men också för de vetenskapsmän- jag talar alltjämt om samhällsvetenskaperna – som icke äro engagerade i politiskt arbete
av något slag, finnas möjligheter till politisk besmittelse. De äro
icke några pelarhelgon; och det vore knappast lyckligt, i varje
fall icke mänskligt, om de vore det. Det är för övrigt även på
detta område mycket lättare att undgå frestelserna till missbruk,
när man är medveten om dem. Att sådana frestelser finnas inom
samhällsvetenskaperna liksom inom den praktiska politiken är
otvivelaktigt.
Inom den ekonomiska vetenskapen förekomma också icke sällan
kritiska anmärkningar av denna anledning, framställda även och
vanligast kanske från vetenskapsmännens egna led. I den ymniga
kritik som under de senaste årtiondena framkommit mot den klassiska och nyklassiska ekonomiska teorien, dess uppläggning av
problemen och dess resultat, finner man sålunda t. ex. ej sällanjag såg det senast i ett nyutkommet engelskt arbete – som en
integrerande del av denna kritik antagandet, att de vetenskapsmän, som utarbetat dessa teorier, varit ledda i sitt vetenskapliga
arbete av intressen och allmänna samhällsåskådningar inom de
samhällsgrupper, varifrån de företrädesvis kommit.
När man som bevis framhållit, att deras vetenskapliga resultat
ofta överensstämt med vad man kunnat antaga vara deras inställning till politiska och sociala spörsmål i allmänhet, så har man
ju emellertid svårt att undgå att observera, att så även varit fallet bland de sista dagarnas heliga inom de moderna, mot klassikema kritiskt inställda riktningarna inom vår vetenskap. Det är
ju påfallande, hur enstämmig kören här har varit;· när det har
gällt invecklade vetenskapliga problem av betydelse för dominerande sociala och politiska intressen och hur egendomligt noga
525
Gösta Bagge
den vetenskapliga forskningens resultat kommit att överensstämma med de politiska och sociala önskemål, som äro mest utbredda i vårt moderna samhälle.
För min del ställer jag mig emellertid i båda fallen ganska
skeptisk till dylika enkla förklaringar. Naturligtvis kan sådant
ha inträffat i det ena lika väl som i det andra fallet. Och redan
denna möjlighet bör för samhällsvetenskapernas idkare utgöra en
varning.
Men jag tror nu, att förklaringen och de egentliga svårigheterna här mera ligga på det metodologiska än på det moraliska
området. J ag skall naturligtvis ej i detta sammanhang gå in på
samhällsvetenskapernas metodfrågor och deras problematik – ej
ens på min egen vetenskaps, nationalekonomiens. Det är bara ett
par saker av intresse för förhållandet mellan vetenskap och politik, som jag skulle vilja påpeka.
Den ekonomiska vetenskapen kan aldrig gripa hela den mångskiftande, sig ständigt förändrande ek,onomiska verkligheten. Den
har därför måst utbilda allehanda metoder och konstruktioner för
att få något grepp om denna, någon rimlig utgångspunkt för sina
undersökningar och forskningar. J u mer allmängiltiga den söker
att göra dessa konstruktioner, desto abstraktare, desto mer innehållslösa och ointressanta bli de, och ju mer konkreta resultat
man vill nå, desto mindre säkerhet och allmängiltighet få de. För
ekonomen gäller det alltså att för varje särskilt fall välja »den
rätta abstraktionen». Den kan vara olika för olika fall och för
olika ändamål. Det behöver därför i och för sig inte vara varken
något orimligt eller suspekt, om den ekonomiska vetenskapen arbetar under olika förutsättningar under olika tider eller olika förhållanden. Men det är givetvis oriktigt och vilseledande, om man ger
dessa resultat större allmängiltighet än förutsättningarna medge.
Den kritik som ur sådana synpunkter riktats mot den klassiska
teorien under senaste decennierna har i åtskilligt varit berättigad
och även fruktbringande ur vetenskaplig synpunkt, om den även
understundom skjutit över målet.
Men jag skulle också vilja understryka, inte minst ur synpunkten av förhållandet mellan vetenskapen och politiken, att den nya
nationalekonomien, med Keynos och andra lärofäder, i likhet med
den kritiserade klassiska teorien är i hög grad tidsbetingad, byggd
på förutsättningar, som ingalunda ge den allmängiltighet och den
precision i fråga om resultaten, som elen ofta gör anspråk på, särskilt när den vill vara vägledande för den praktiska politiken.
526
Politik och vetenskap
Vi stå alltjämt ej sällan inför otillåtna tillämpningar på den konkreta, politiska och sociala verkligheten av vetenskapliga resultat,
som nåtts under förenklande, abstrakta eller endast under vissa
tidsförhållanden giltiga förutsättningar. Den konkreta verkligheten är alltjämt och kanske ännu mer än på klassikernas tid svårgripbar för vetenskaplig forskning. Sambanden mellan samhällsföreteelserna äro oöverskådligt många till antalet och mångskiftande till sin natur; de stå dessutom i inbördes växelverkan med
varandra och deras tänkbara kombinationer äro därför praktiskt
taget oändliga och kunna tänkas ge oändligt växlande resultat.
Sammanhangen mellan de växlande ekonomiska företeelserna
kunna därför sällan utredas på ett oemotsägligt och bevisligen
entydigt sätt. Uppgiften för en undersökning av ett ekonomiskt
förlopp, sådant det kan under olika förutsättningar tänkas inträffa eller ha inträffat, blir på sin höjd att visa, vilken bild av
förloppet, som är den sannolikaste, och varför andra tänkbara förlopp icke äro lika eller mera sannolika. Undersökningens värde
blir väsentligen beroende på, om de metodiskt nödvändiga förutsättningarna gjorts på ett oangripligt och för det avsedda resultatet fruktbringande sätt. Både uppläggningen och den fortsatta
behandlingen av samhällsvetenskapliga problem måste därför underbyggas med empiriskt material och med personlig erfarenhet
och kännedom om vad som kan tänkas vara väsentligt och ovä-
sentligt i fråga om den konkreta verkligheten. I denna mening
kommer alltid den ekonomiska vetenskapen att bli »politisk ekonomi» och politisk erfarenhet att bli värdefull för dess utövare.
:Yian kan ofta inte heller nöja sig med enbart ekonomis/w forskningar och betraktelser inom nationalekonomien, man måste ta
till hjälp även resultaten från andra vetenskaper, framför allt de
andra samhällsvetenskaperna. Ett exempel härpå är konjunkturteorien och konjunkturpolitiken, där resultaten äro beroende bl. a.
av styrelsesätt, partiväsendets och pressens sätt att funktionera,
samhällsinstitutionernas och människornas olika beteende under
olika förhållanden. Att tillämpa resultaten av en invecklad, abstrakt konjunkturteori, som förutsätter den mest finslipade preciHion i fråga om fullständig kunskap om läget och fullständig
frihet i fråga om åtgärdernas omfattning och insättande på rätt
tidpunkt är därför icke alltid tillrådligt.
Betraktelsesättet måste nog inom samhällsvetenskaperna bli mer
»fältteoretiskt», för att använda en analogi från fysiken, och därmed också mer medvetet om resultatens relativitet.
527
Gösta Bagge
Det är egentligen i två avseenden som dessa allmänna resonemang från den ekonomiska vetenskapens metodik äro av intresse
för frågan om förhållandet mellan politik och vetenskap.
Det ena är att vetenskapens företrädare måste vara försiktiga
vid redovisningen av sina förutsättningar och klara med begränsningen av sina resultats giltighet samt icke så tvärsäkra, när de
som vetenskapsmän bedöma politiska företeelser eller giva råd
beträffande politiska åtgärder och att man inom politiken har all
anledning att vara skeptisk mot den ekonomiska vetenskapens
företrädare, när de uppträda som någon sorts domare i den politiska fotbollskampen. Det är så mycket mer än vetenskap och
teori som härvid behövs. Vilket inte betyder att man kan undvara
den samhällsvetenskapliga forskningen för det praktiska samhällsarbetet. Den skall bara veta sin rätta plats. Härvidlag har som
redan sagts den klassiska och nyklassiska nationalekonomien syndat, men knappast mindre våra dagars s. k. »nya nationalekonomi».
Man vet faktiskt alls inte så mycket, som man ofta med stor emfas
vill göra gällande.
Det andra är, att eftersom praktisk erfarenhet, kunskap och
omdömesförmåga av dessa metodologiska grunder måste spela så
stor roll vid den ekonomiska forskningen och undervisningen, så
är deltagandet i det politiska och sociala arbetet – ..rätt använttill stor nytta för det vetenskapliga arbetet och icke tvärtom.
Det har för någon tid sedan riktats ett skarpt angrepp på de
svenska nationalekonomernas deltagande i den politiska verksamheten i ordets mera vidsträckta bemärkelse, således arbetet ej blott
i riksdag och regering, utan även i förvaltning, kommitteutredningar, organisationsväsendet etc. Man har·ansett, att detta särskilt i Stockholm tagit oroväckande dimensioner och medfört både
att det vetenskapliga arbetet blivit otillbörligt tillbakasatt och att
det blivit, som man uttryckt det, i största utsträckning »socialiserat» till offentliga institutioner av olika slag – allt till största
men och fara för den ekonomiska vetenskapen, som icke borde
kunna påkalla ytterligare finansiellt stöd från det allmänna,
förrän dessa missförhållanden blivit undanröjda.
Angreppet kan ge anledning till en del reflexioner i samband
med vårt ämne. Om, som en annan kritiker, själv professor och
statsråd, menar, »vetenskapsmän alltid äro dåliga politiker», och
de dessutom, i den mån de syssla med politik, också måste bli då-
liga vetenskapsmän; och man tänker på den utsträckning i vilken
vetenskapsmän i vårt land, med dess fåtaliga kulturella överklass,
528
Politik och vetenskap
tagits och måste tagas i anspråk för politiken, så kan man ju inte
bli annat än dyster till sinnes med tanke på vetenskapen, politiken
och fäderneslandet.
Men horisonten kanske ändå inte är så mörk, som när den ses
genom ett personligt temperament.
Det är naturligtvis riktigt, att människans liv är alldeles för
kort för att hon skulle kunna hinna fullborda ett fullödigt, helt
avslutat arbete inom både politik och vetenskap. Det skulle t. o. m.
kunna dragas i tvivelsmål, om det räcker till ens för ettdera av
dessa verksamhetsområden. Det är också uppenbart, att något av
dessa båda områden blir sämre tillgodosett vid ett sådant hälftenbruk än om man ägnade sig helt åt ettdera. Men det är icke säkert,
att inte det sammanlagda resultatet på båda områdena i alla fall
blir mera till gagn för det allmänna – om det nu alls är av beskaffenhet att vara till sådant gagn. Och framför allt: professorns dilemma är ingalunda enastående. Det gäller i själva verket
också många andra yrken, och det betingas av vår form för självstyrelse.
J ag har i min politiska verksamhet råkat på alldeles samma
problem, när det gällt att få de kunskaper och personliga egenskaper, som känneteckna exempelvis företagare inom olika näringsgrenar, representerade och använda inom den politiska verksamheten i vårt land. Att detta är behövligt torde vara allmänt erkänt
på alla håll, men lika allmänt stöter man på de största svårigheter, när man vill realisera önskemålet, och det just på den grund,
att en man i våra dagar inte räcker till för två så krävande uppgifter. Man får då gå olika vägar. Man kan från företagaren,
som ägnar sig åt riksdag, kommunalrepresentation, kommissioner,
eller vad det må vara, avlyfta en del av hans tidigare arbete inom
företaget, för vilket det ej är strängt nödvändigt att använda ledaren, man får överhuvudtaget ge honom mera hjälp i hans företag och fordra mindre rutinarbete av honom i den politiska verksamheten; han kan också ägna vissa år av sitt liv mera intensivt åt
politiken och andra år mera åt sitt företag; han kan vid olika tidpunkter avveckla eller avstå från en del engagemang på det ena
eller andra hållet och inrätta sitt liv annorlunda än förut, vilket
oftast är nyttigt, i synnerhet när man blir äldre. På ett eller an- – nat sätt går det att snickra ihop det, för kortare eller längre tid
med tyngdpunkten åt ena eller andra hållet. Och icke sällan visar
det sig, att den politiska verksamheten givit i våra dagar nästan
oumbärliga erfarenheter åt företagaren, som äro av största nytta
529
Gösta Bagge
för hans företag, och även ur denna synpunkt väl motivera de
uppoffringar man där fått göra för att bereda honom tillfälle att
ägna sig åt politiken.
På samma sätt kan det gå med professorn, när han kommer tillbaka från politiken till sin)ärostol. Han kan liksom den återvän- . dande disponenten, finna att den uppoffring det politiska arbetet
betytt för hans vetenskapliga verksamhet också ur dennas synpunkt varit värd sitt pris.
Men härmed må vara hur som helst. Vårt samhällsskick med
dess självstyrelse kräver i varje fall av olika yrken en sådan
blandning av yrkesverksamhet och politisk verksamhet, som nu
klandrats i fråga om samhällsvetenskapernas idkare. Svårigheterna äro också överallt ungefär desamma; fördelarna för yrket
närmast större, när det gäller samhällsvetenskaperna. Lösningarna av de otvivelaktigt förefintliga svårigheterna äro naturligtvis i hög grad beroende på personliga förhållanden. Ett allmänt
fördömande är fåvitskt och oriktigt.
Så komma vi till »socialiseringen» av samhällsvetenskaperna i
kungl. huvudstaden.
Det är sant, att det vuxit upp ett stort antal institutioner, upprätthållna av staten och olika intresseorganisationer, vilka för
olika forskningsuppgifter, särskilt av ekonomisk natur, engagerat ··
som ledare och medarbetare personer, som eljest skulle fått anställning vid universitet och högskolor eller kanske inte fått någon
anställning alls.
Det är uppenbart, att detta kan medföra vissa besvärligheter
för den akademiska undervisningen och för forskningen, därigenom att särskilt under nuvarande förhållanden både studenter och
lärare kunna i för stor utsträckning och för tidigt dragas från
högskolorna till dessa vanligen väl betalda platser.
Men det har också sina stora fördelar även direkt för den akademiska undervisningen och forskningen, som härigenom erhållit
vidgade möjligheter i olika avseenden.
Vi kan ta ett exempel från Högskolans socialvetenskapliga institut. Institutet utrustades på sin tid med rikliga anslag från
Rockefellerstiftelsen. Att det gjort sig förtjänt av detta förtroende torde kunna visas redan av den långa rad av publikationer
i Stockholm Economic Studies, vari resultaten av dess arbeten
framkommit, det sätt varpå dessa omnämnts i den internationella fackpressen och den utsträckning i vilken de kommit till
användning. Men för närvarande har denna del av dess verksam- 530
Politik och vetenskap
het praktiskt taget upphört. Varför~ Det beror ej av brist på anslag; nya sådana hade utan större svårighet kunnat erhållas; icke
heller som jag nyss visat på vanskötsel från ledning och medarbetare. Det beror främst på att en dylik kollektiv insamling och
bearbetning av material i stor skala icke riktigt passar för det
naturligen mera individuellt lagda forskningsarbetet vid en högskola. Denna uppgift har nu övertagits av statens och intresseorganisationernas institut, som av olika anledningar bättre passar
både för att få fram det nödvändiga, ofta omfattande materialet och för att bearbeta detta på det mest effektiva och arbetsorganisatoriskt bästa sättet. Ledarna för instituten ha f. ö. i regel
fått sin utbildning vid Högskolans socialvetenskapliga institut; ett
så intimt samarbete som möjligt mellan högskolorna och dessa
institut förefaller mig vara ett synnerligen eftersträvansvärt mål
för samverkan mellan politik och vetenskap och håller redan på
att förverkligas.
Nå, men hur blir det då med den ekonomiska vetenskapens »socialisering»~ Här kan föreligga en fara för vetenskapens frihet,
som man har all anledning att beakta, om nämligen de politiska
och sociala institutionerna skulle tvinga eller föranleda de av dem
anställda vetenskapsmännen att lämpa arbetsmetoder eller resultaten av deras arbete efter uppdragsgivarens syften. Hitintills har
emellertid några dylika tendenser ej alls kunnat skönjas, vilket
från alla håll erkännes. J ag skulle också tro, att det skulle bli
omöjligt att få framstående vetenskapsmän att reflektera på en
på detta sätt dirigerad verksamhet.
Mon, säger då den tidigare omnämnda kritiken: statens konjunkturinstitut, Industriens utredningsinstitut o. s. v. måste ju som
föremål för sina utredningar sätta sådana frågor, som speciellt
intressera dem att få vetenskapligt utredda; vetenskapsmannen
får sålunda inte själv bestämma detta. Ar detta förutsättningslös
vetenskaplig forskning~
Om så inte vore fallet, så skulle nog åtskilliga svenska doktorsavhandlingar både inom den ekonomiska och andra vetenskaper
falla under samma fördömelse.
För min del tycker jag att det närmast är en fördel, både för
vetenskap och politik, att den vetenskapliga forskningen på detta
sätt inriktas på praktiskt viktiga och aktuella problem och att den
utveckling som det praktiska institutarbetet inom ekonomien hittills tagit i Stockholm är en glädjande utveckling av förhållandet
mellan politik och vetenskap.
531
Gösta Bagge
Men naturligtvis böra även forskare med andra intressen och
annan läggning och forskning av mera allmänt grundläggande
natur få sina möjligheter tillgodosedda genom att universitet och
högskolor så utrustas, att också de av sådana forskare valda forskningsuppgifterna kunna utföras.
J ag hoppas därför, att den allra som nyaste kommitten för socialvetenskapernas utbyggnad skall få ett bättre öde än kommitten för inrättandet av ett socialvetenskapligt råd.
Att ett sådant råd skulle, som man på sina håll velat göra gällande, kunna innebära något hot mot den akademiska friheten
förefaller mig vara ett barnsligt sätt att söka komma åt ett ur
andra synpunkter kanske misshagligt förslag. Den väsentliga orsaken varför kommitteförslaget inte befanns kunna läggas till
grund för ärendets vidare behandling var i själva verket, att
kommitten »anteciperat» den på sistone så moderna uppfattningen,
att ett kommittebetänkande i den nuvarande politiska hurtfriskhetens tecken icke bör tyngas av utredningar. Exemplet visar
bl. a. att man inte alltid påskyndar ett ärendes fortgång genom
en sådan utredningsteknik. Detta som en parentes.
Givet är emellertid att man har all anledning att se upp med
den fara som den allmänna politiseringen och partimaktens utbredning inom vårt samhälle kan innebära för den fria och
förutsättningslösa samhällsvetenskapliga forskningen ··och undervisningen. Detta är icke den minst allvarliga sidan av förhållandet mellan politik och vetenskap; och den kan mycket lätt bli
aktuell. Det finns åtskilliga möjligheter för myndigheter och
pa1tiinstanser att inte endast anslagsvägen- vilken blir för detta
syfte mer och mer farbar ju högre kraven på ekonomiskt stöd
ställas från akademiskt håll – utan även direkt vid tillsättandet av högskolornas ledningar och ännu mera vid tillsättandet
av de akademiska lärarbefattningarna politisera också det vetenskapliga livet. Men jag tror att vi här i Sverige ha bättre möjligheter än annorstädes att möta och bekämpa sådana tendenser
bara vi göra det i tid och tillräckligt energiskt.
Jag kommer väl ihåg hur Carl von Friesen som ecklesiastikminister för mer än 40 år sedan uppvaktades av några studenter
från Uppsala med anledning av att man ansåg Knut Wicksells
professorsutnämning hotad på grund av dennes iver att förskräcka
den allmänna meningen i landet med sin naiva och något retsamma radikalism. Med sin hesa stämma och sin rektorspondus
talade Carl von Friesen på ett övertygande sätt om för de upp- 532
Politik och ‘vetenskap
vaktande ungdomarna, att de voro ute i ogjort väder. I vårt land
behövde man inte demonstrera mot att ovidkommande synpunkter
skulle göra sig gällande vid professorstillsättningar. Och han hade
rätt. När jag något år senare kom ut som student till Amerika,
befanns uppfattningen där vara mycket annorlunda.
Om påfrestningar här skulle komma – vilket alls icke är uteslutet – så ha vi ett starkt försvar i denna vår svenska tradition
och ej minst i den akademiska självstyrelsen, som är en av de
starkaste garantierna mot att politiken skall kunna fördärva vetenskapens frihet och självständighet. Men det gäller här, liksom
i fråga om den politiska självstyrelsen, tryckfriheten och liknande
institutioner, att de ej hålla sig livskraftiga av sig själva och att
missbruk underminera möjligheten att upprätthålla dem till försvar för de värden de representera. Intriger vid professorsutnämningar eller partiska sakkunnigutlåtanden kunna ge en därtill hå-
gad ecklesiastikminister utmärkta tillfällen att inskrida; och hur
det sedan går med den akademiska självstyrelsen är minst sagt
osäkert.
Härtill bör kanske även tilläggas, att möjligheten att realisera
kravet på den akademiska undervisningen att denna framför allt
skall uppamma strävan efter och förmåga av kritik, av ett sovrande av olika kunskapskällor, efter allmän omdömesförmåga och
självständighet i omdömet, ja, därmed även i karaktären, ingalunda är utan betydelse för frågorna rörande förhållandet mellan politik och vetenskap. Det är uppenbart, att det blir svårare
att uppnå detta mål för den akademiska undervisningen i samma
mån som fakulteterna utvecklas till rena examensfabriker. Att
utvecklingen här gått åt det icke önskvärda hållet är också tyvärr
ganska tydligt.
Själv har jag kunnat konstatera i fråga om mitt eget ämne som
den mest väsentliga förändringen under de år jag varit borta från
professuren, att undervisningen där undergått en mycket markerad förändring i denna riktning, inte minst på grund av det ökade
tilloppet till statsvetenskaplig examen, denna f. ö. ur många synpunkter olyckliga och ofullgångna improvisation.
Det ·behövs en målmedveten samverkan mellan lärare och studenter, om man här skall kunna lyckas att åstadkomma åtminstone
någon bättring.
Skulle jag försöka mig på någon sammanfattning av betraktelserna över de problem, som kunna uppstå kring förhållandet mellan politik och vetenskap, sett ur samhällsvetenskapernas och
533
Gösta Bagge
särskilt då den ekonomiska vetenskapens synviukel, är jag rädd
för, att den skulle få ungefär samma karaktär av osäkerhet och
obestämdhet som de resultat av den ekonomiska forskningen,
varom jag tidigare talat. Det beror på många olika förutsättningar, om kontakten mellan politik och vetenskap skall bli fruktbringande eller skadlig. Men alldeles som inom nationalekonomien
lönar det sig ändå att söka klargöra förutsättningarna och dra ut
konsekvenserna. Framför allt beror emellertid resultatet på de
oändligt växlande personliga ekvationerna. Det generella, tvärsäkra fördömandet, till på köpet byggt på oriktiga fakta, är därför lika litet på sin plats som den obetingade och lättsinniga
optimismen.
534

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner