Print Friendly

Politik och psykologi

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Politik och psykologi
Den kanske viktigaste förklaringen till att
de svenska socialdemokraterna så länge
lyckats hålla sig kvar vid makten är deras
obestridliga taktiska skicklighet. Skeppet
har gungat på vågen, men det har inte
sjunkit – besättningen har alltid förstått
att på ett smidigt sätt anpassa sig till lä-
gets faror och möjligheter.
Politisk taktik är främst en fråga om
psykologisk bedömning – vad tål opinionen, hur skall den ledas och hur långt
kan man få väljarnas stöd. Socialdemokraterna har länge visat en överlägsen
skicklighet härvidlag. De har förstått att
så fast förankra sin politik hos den egna
väljarkåren att den politiska plattformen,
basen för regeringsmakten, kunnat tryggas
val efter val. Samtidigt har man förstått
att till dess rätta värde bedöma oppositionens slagkraft liksom att med lika enkla
som effektiva metoder neutralisera dess
motstånd genom att blåsa under splittringen mellan de borgerliga partierna. Om
detta berott på den socialdemokratiska apparatens nära kontakt med realiteterna
eller på lyckosamma ledarval, är svårt att
avgöra. Med undantag för hr Hedlund
torde i vart fall ingen ledargestalt inom
oppositionen ha tillnärmelsevis nått upp
till Per Albin Hanssons, Tage Erlanders
och nu Olof Palmes fördomsfria och psykologiskt skickliga sätt att behandla politiken som det möjligas konst. Man har
vunnit omgång efter omgång i det politiska maktspelet med något som förtjänar
kallas professionell rutin.
Men socialdemokraterna kan snart få
anledning besinna att politik inte enbart
är en fråga om maktspel partier emellan.
Uppgiften för en regering är att styra ett
land, och att styra det väl. En majoritet
är inte skyldig att på ett avgörande sätt
påverkas av oppositionens uppfattningar.
Men om majoriteten kränker den värde·
gemenskap, som är förutsättningen för att
den skall kunna påräkna lojalitet även
från minoritetens sida, blir det omöjligt
att regera lyckosamt. Styrningsmekanismen fungerar inte längre effektivt.
Under det senaste året har socialdemokraterna på ett tidigare ej upplevt sätt
misslyckats i att rätt bedöma de psykologiska faktorerna i politiken. Det är uppseendeväckande och illa nog för dem själva. Värre är att hela landet kan få umgälla misstagen för lång tid framåt.
Det första misslyckandet utgör tvångslagen mot SACO och SR, över huvud
taget regeringens behandling av akademikerna i avtalsrörelsen. Socialdemokraterna tycks inte ha ägnat nämnvärd tanke
åt de psykologiska följderna av en lönepolitik, som så uppenbart diskriminerar
de människor, vilka är kuggarna i samhällets styrningsmekanism. Att en LOpamp i höglöneklass, under instämmande
av 70-talet andra välfödda socialistiska
makthavare, tillät sig förklara i riksdagen
att akademikerna saknade social ansvarskänsla kan bero på okunnighet eller enfald. Men flera inom regeringen har inte
den belastningen; ändock tog ingen av
dem sina medarbetare i försvar. Ty statstjänstemännen är ju och skall vara just
regeringens betrodda medarbetare – oavsett personlig politisk uppfattning.
Politisk förföljelse, facklig diskriminering och ekonomisk deklassering av samhällets kvalificerade tjänstemän går inte
spårlöst förbi. Med en sådan politik bereder regeringen väg för en balkanisering
av förvaltningen: tjänsten blir inte kall
eller ens plikt utan ett nödvändigt ont.
Med den kan följa inställningen att det
med en sådan arbetsgivare är rimligt att
nöja sig med en nödtorftigt godtagbar
arbetsinsats i tjänsten och att använda tiden så mycket som möjligt till extraknäck.
Skulle detta bli följden, och risken härför skall inte underskattas, blir det de vanliga människorna som får betala. De får
sämre vård, sämre service och framför
allt får de vänta, vänta på att stora och
små ärenden, som gäller dem personligen
eller deras egna grupper, skall avgöras. I
spåren på sådant brukar följa korruption
och nepotism. Den som har pengar eller
förbindelser blir privilegierad i en dylik
samhällsmiljö. 7 kr-reformens verkningar
inom sjukvården är ett varnande exempel. De som har råd kan gå till de privatmottagningar, som så många tjänsteläkare
nu helt lagligt bedriver på fritid. De som
har personliga läkarförbindelser behöver
inte heller vänta. Men alla de andra –
de får ha tålamod i ständigt växande köer.
Två andra psykologiska felbedömningar
har fått svåra återverkningar på investeringsviljan inom det enskilda näringslivet.
I sin tur kommer detta att leda till försvagad konkurrenskraft utåt och försämrad sysselsättning inom landet.
Vilka utrikespolitiska eller inrikespolitiska konsiderationer som kan ha föranlett
291
regeringens sätt att hantera Sveriges anslutning till EEC skall här inte diskuteras. Det i detta sammanhang relevanta
är att regeringen måste räkna med en av~
vaktandets period när det gäller investeringarna inom de många medelstora och
små företag, som yill veta hur vår anknytning till EEC ser ut, innan de binder
sig för större ekonomiska insatser på längre sikt. För många av de stora exportföretagen spelar anslutningsvillkoren som
bekant inte så stora roll. De kan i regel
lägga tyngdpunkten i sin expansion på
dotterföretag i EEC-länderna. Men även
de avvaktar för att se var investeringarna
skall göras. Var det nödvändigt att skrämma fram en ekonomisk passivitet genom
deklarationen att Sverige inte vill bli medlem i EEC?
Till detta kommer regeringens allmänna ekonomiska politik sedan våren 1969.
Man dröjde för länge med åtgärder som
kunnat bryta udden av inflationstendensen, och nu är man för tveksam och senfärdig när det gäller att stimulera företagen till de för hela samhällets välfärd
nödvändiga kraftinsatserna.
Följden av allt detta har blivit att en
stämning av missmod utbrett sig bland
företagarna – stora som små. Kan eller
vill inte regeringen göra något åt denna
psykologiskt belastande faktor i vårt ekonomiska liv är på sikt en allmän och drastisk standardsänkning ofrånkomlig.
Om den starka makten bakom regeringen, LO, ville föra en realistisk politik, som verkligen såg till de egnas (och
allas) bästa, borde man just nu trycka på
292
regeringen med krav på åtgärder, vilka
skapade ett bättre klimat för risktagande
och investeringsvilja. I stället aktualiserar
man förslag om branschfonder etc, som
bl a skulle medföra att de effektiva företagen skulle tvingas lämna ifrån sig vinstmedel till de illa skötta. Dessa förslag har
föga med verkligheten i ett blandekonomiskt system att göra. Hur föreställer man
sig egentligen inom LO att företagsledare
reagerar om de vet att deras ideer och
ansträngningar icke främjar det egna företaget utan andra, som de inte har ansvar
för och som kanske rentav är konkurrenter? Om LO vill att den nuvarande förlamningen inom det enskilda näringslivet
skall bli permanent, så har man verkligen
funnit de rätta metoderna.
Men regeringen har ansvaret, inte LO.
Frågan är nu, hur länge kommer regeringen att felbedöma de psykologiska faktorer, som är avgörande för samhällslojalitet och ekonomisk effektivitet?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism