Polen – greppet hårdnar


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

POLEN- GREPPET HÅRDNAR
Av f. legationsrådet WIESLAW PATEK
ENLIGT EN GANSKA utbredd västerländsk uppfattning frånsett
kanske politiska observatörer och
publicister, som ägnar sig speciellt
åt denna fråga – har det inre lä-
get i Polen inte ändrat sig i nämnvärd grad sedan Gomulkas maktövertagande 1956. I själva verket
förhåller det sig annorlunda på
både det ekonomiska och det politiska området. Den tunga industrins produktion forceras till varje
pris i Sovjetunionens intresse, och
i samband därmed försämras levnadsstandarden. De potentiella oppositionskrafterna bönderna,
ungdomen och kyrkan – förföljs
systematiskt, medan säkerhetstjänsten oförmärkt stärker sin position. Yttrande- och tryckfrihet är
i praktiken sedan länge avskaffade
och vetenskapsmäns och övriga intellektuellas kontakt med västerlandet, vilken strax efter 1956 blev
något livligare än förut, begränsas
nu åter.
Till det mest symptomatiska
måste vi emellertid räkna landets
inlemmande i den ekonomiska
samarbetsorganisation, Komekon,
som enväldigt leds av Sovjetunionen. Komekon, vilken bildades
1948 som svar på Marshallhjälpen,
koncentrerade sig under stalintiden
och några år därefter på en direkt
exploatering av satellitländerna.
Under de sista tre-fyra åren började dock Sovjetunionen att ombilda dessa länders ekonomiska
struktur. Slutmålet är förstås att
göra hela östblocket till en enorm
ekonomisk enhet, vilken i sista
hand bör tjäna Sovjetunionens
storpolitiska syfte. Utan tvivel gäller det hela dessa staters integration, vilken börjar från själva grunden, dvs. med energikällorna.
Som ett svar på anlåggandet av
rörledningar för Saharas olja, från
Medelhavet norrut längs Rhone och
Rhen, byggs en lång rörledning
från oljefältet nära Kujbysjev vid
mellersta Volga till Mozir i Vitryssland. Där avses den dela sig: en utgrening kommer att över Polen nå
östtyskland och en annan skall
över Tjeckoslovakien leda till Ungern. Därifrån får oljan till konkurrenskraftigt pris vidarebefordras till Österrike, Västtyskland
och Italien, medan en annan rörledning skall föra den över Vindau
i Lettland och Memel i Litauen di;.
rekt till Skandinavien. Förutom
364
dumpingexporten på de kapitalistiska länderna har dessa långa rörledningar på sammanlagt över 450
mil även stor betydelse för satellitländernas egen oljetillförsel. Polen
t. ex. bygger idag ett stort raffinaderi i Plock vid Wisla, vars kapacitet 1963 beräknas uppgå till två
milj. ton och dubbelt så mycket
fyra år senare. På detta sätt blir
landet i högsta grad beroende av
den ryska oljan.
I februari beslöts att det europeiska Rysslands, Polens, Tjeckoslovakiens, Ungerns, Rumäniens och
östtysklands elektriska kraftsystem skall sammanslås. Nya högspänningslinjer byggs redan och
Polens och Sovjets kraftutbyte,
som hittills varit obetydligt, skall
utvidgas intensivt redan i år. Då
dessutom hela den polska stålindustrin, t. ex. Leninverket i Nowa
Huta och Bierutverket i Czestochowa, importerar sin järnmalm så
gott som uteslutande från Sovjetunionen, förstår man genast vilket
enastående tillfälle till politisk på-
tryckning en sådan situation erbjuder. Ett litet prov härpå fick polackerna omedelbart efter Gomulkaomvälvningen i oktober 1956, när
alla deras företag, vilka importerade råvaror från Ryssland, fick
arbeta med ett lager, som räckte
endast fyra a sju dagar.
Ett sådant utgångsläge gör det –
även utan andra påtryckningsmedel – möjligt för Moskva att diktera Östeuropas hela ekonomiska
program. Redan i mitten av femtiotalet försökte t. ex. Sovjet att inrikta Polens produktion på huvud·
sakligen stål och kol. Men i sam·
band med försämrade försäljningsmöjligheter för kol på världsmarknaden tvangs Polen att forcera sin
maskinexport, vilken nu intar
andra platsen i landets hela utförsel. Även inom samma tillverkningsgren är en långtgående »arbetsfördelning» bland öststaterna
regel. Inte ens ett flygplan av mera
avancerad typ kan idag tillverkas
inom ett och samma land. Moskvaidealet för framtiden torde vara att
låta satellitländer tillverka i stort
sett konsumtionsvaror och mindre
kvalificerade produkter medan de
högkvalificerade skulle förbehållas
Sovjetunionen. Som en naturlig
följd av den pågående integrationen har Polen och övriga satellitländer tvingats att allt mera utöka
handeln sinsemellan. Medan den
1937 utgjorde omkr. 18% och handelsutbytet med Sovjetunionen var
mindre än l %, är motsvarande
siffror idag nästan 40 respektive
55%. Västeuropas – dessa länders
naturliga handelspartner – och
den övriga världens andel minskas
däremot med varje år som går till
stor skada för den östeuropeiska
levnadsstandarden. I samband med
den uppmjukning av Komekons politik, som kom till stånd efter den
polska och ungerska revolten, och
som följd av amerikanska lån till
Polen hade detta lands handel med
Västeuropa till en viss grad återuppbyggts. Utbytet med Förenta
staterna steg samtidigt från 4% till
9%. Vid årsskiftet slog kursen om
igen och i en rad bilaterala traktater förpliktade sig Polen att på nytt
öka sitt utbyte med östblocket med
ungefär en fjärdedel. Inom ramen
av Sovjetunionens »fredliga ekonomiska tävlan» med Västerlandet i
de underutvecklade länderna i
Asien och Afrika tvangs Polen att
till underpris dit exportera utrustning för flera stora företag. situationen har blivit något bättre sedan Sydamerika, vilket i princip
betalar i hårdvaluta, blivit föremål
för den ryska offensiven. Om inkomstfördelningen överenskommes
dock »gemensamt» i Moskva. Det
är klart, att en så hänsynslös ekonomisk politik, som Sovjetunionen tillämpar gentemot Polen, eftersätter befolkningens krav på
någorlunda hög standard. Detta i
sin tur dikterar förhållandet till
bönderna och arbetarna och måste
ytterligare begränsa den illusoriska
frihet som rådde efter 1956. Bondefrågan i Polen kan som i övriga
satellitländer ses ur två aspekter.
Dels gäller det att avskaffa böndernas privatäganderätt, vilken »förstör bilden» av ett »socialistiskt»
samhälle och hotar med återverkningar på den återstående delen av
befolkningen. Dels trodde man sig
på detta sätt kunna öka produktionen. Trots denna strävan i alla östblocksstater blir faktiskt resultatet
365
vara lika stor som för ett halvsekel
sedan. Kollektiviseringen fortsätter
emellertid överallt. I östtyskland
och Bulgarien är den som bekant
(åtminstone officiellt) avslutad och
i Tjeckoslovakien och Ungern nästan genomförd. Polen uppvisar
däremot häpnadsväckande nog fortfarande endast 12% jord i statlig
drift och något över 1 % som odlas
kollektivt i s. k. produktionskooperativer. Orsaken härtill ligger förmodligen i landets geo-politiska
läge.
Chrustjov har inte velat vålla oro
i förgemaket till Ryssland men han
har inte heller avstått från kollektiviseringen. Under rysk press försökte Gomulka sista året att kringgå frågan med hjälp av s. k. jordbrukskretsar – frivilliga sammanslutningar för anskaffning av jordbruksmaskiner. Men denna åtgärd
har hittills nästan strandat på
grund av böndernas kompakta
motstånd. Omringat av kollektiviserade länder blir dock Polen sä-
kert snart utsatt för ny hård press.
Som följd av den bondefientliga politiken blev det i höstas leveransstopp, som tillsammans med den
forcerade exporten orsakade akut
köttbrist i städerna. Myndigheterna
tillgrep prishöjningar på 25-40%
utan att konsumenterna kompenserades. Det kom till sådana absurditeter som att medan Polen sålde
bacon och skinka till Storbritandet motsatta – även i det mest nien skickade utiandspolackerna
»socialistiska», Sovjetunionen själv
lär avkastningen per hektar idag
samma varor över London som gå-
vopaket till hemlandet. Sändning- 366
arna som dessutom innehöll en hel
del andra varor omfattade i övrigt
omkr. 3 lj2 milj. paket årligen. Vid
årsskiftet minskades dessutom lö-
nepremierna och samtidigt höjdes
arbetsnormerna, vilket föranledde
stora arbetsnedläggelser i marsapril i fyra industristäder – Chorzow, Lodz, Warszawa och Wroclaw. I Cegielskiverkstäderna
Poznan, där det blodiga upproret
började i juni 1956, kvävdes strejken brutalt med entledigande av
trettio arbetarledare och direktionsmedlemmar. De senare anklagades av partiorganet för att vara
för »milda». Kommunisterna måste
hela tiden försöka upprätthålla balansen mellan Moskvas krav att
öka den tunga industriproduktionen, vilket bakom järnridån ovillkorligen orsakar minskning i konsumtionsvarutillförseln, och de
polska arbetarnas tålamod. I varje
fall förblev det officiella existensminimum på 2,4 tusen zloty i må-
naden oförändrat medan arbetarna
förtjänar mellan 1 000 och 2 000
zloty, beroende på kvalifikationer
och företagets roll för staten särskilt ur försvarspotentialens synpunkt.
De intellektuellas inkomster är
varierande, beroende på ställning
och yrke. Höga partidignitärer,
partitrogna journalister och författare har det naturligtvis bäst. Inkomsterna inom denna grupp uppgår ibland till flera tiotusen zloty
per månad och därtill kommer
möjlighet att semestra kostnadsfritt och handla i välförsedda speciellt för dem reserverade butiker.
Därnäst kommer skådespelare och
vetenskapsmän med omkr. 2 lj2-5
tusen zloty i genomsnittlig månadsinkomst och slutligen manschettproletariatet, som förtjänar ungefär lika mycket som arbetarna. Arbetarnas handlingsfrihet inskränks
ytterligare genom en betydande arbetslöshet, vilken officiellt erkänns
bara till hälften, då en dylik teoretiskt icke bör råda i ett planerat
samhällssystem. Särskilt svårt är
det för kvinnorna, vilka entledigats
nästan massvis. I våras kom det
omkr. 13 arbetslösa kvinnor på
varje ledig plats. LO – som efter
1956 försökte att något förbättra
sina medlemmars läge – medverkar nu på nytt vid arbetstävlingar,
vars enda syfte är att piska de anställda till ökade prestationer. Det
finns fortfarande en liten grupp
kvar av det s. k. »privata företagande», som återuppstod under
Gomulka. Tyvärr är den för liten
– nitton tusen mycket små industri- och handelsföretag samt
hantverkstäder – för att kunna
förse marknaden med nödvändiga
produkter. Deras blotta närvaro
»stör» också samhällsbilden och
irriterar de makthavande, som
manövrerat in dessa företagare i
en återvändsgränd. Det är förbjudet för dem att köpa råvaror privat
och de kontingenter de tilldelas av
staten är avgjort för små. I en så-
dan situation återstår att svälta
ihjäl eller köpa »illegalt». Det senare kan föranleda åtal, vilket tillsammans med hårt skattetryck och
vägran att lämna licenser hänger
som ett damoklessvärd över små-
företagarna. Deras antal har minskat med tjugo procent de senaste
två åren och i de nyplanerade
byggnaderna finns inte utrymme
för dem. Genom alla dessa åtgärder
vill regeringen givetvis även utjämna den stora kontrasten mellan statliga företag, som går med
förlust, och den inkomstbringande
privata verksamheten.
De makthavande i Polen befinner sig i ett svårt dilemma. Den
ryska pressen för att omgestalta
samhällsstrukturen och snabbt utvidga tungindustrin framtvingar en
nedgång av standarden. Detta tillsammans med Sovjetunionens
krav på att Polen skall hålla jämna
steg med de övriga satellitländerna
på »vägen till socialismen» genom
att minska frihetsmarginalen kan
än en gång leda till blodiga kravaller, liksom för fyra år sedan i Poznan, med krav om »bröd och frihet». För att förebygga sådana händelser är Gomulka idag tvungen
att ytterligare begränsa yttrandefriheten. I samband med detta blev
det i höstas ett stort personskifte
bland parti- och regeringspamparna. Sovjettrogna ledare ur den
s. k. Natoligruppen, med rätt eller
orätt i Polen fortfarande kallade
stalinister (trots att de nu är
Chrustjovs trognaste tjänare) kom
på nytt till makten. Eugeniusz Szyr
och Julian Tokarski blev ut- 367
nämnda till vice premiärministrar.
Till dessa båda utnämningar bör
nämnas att Polens moskvaambassadör Tadeusz Gede, ökänd från
stalinepoken, blev vice ordförande
i planeringskommissionen, vars
chef Stefan Jedrychowski dittills
kunnat föra en moderat ekonomisk
politik. Mest bekant blev emellertid jordbruksministern Ochabs
överflyttning till någon sorts propagandachefspost, desto mer som
han ansågs vara Gomulkas närmaste man och kollektiviseringens
sege motståndare. Inom armen var
förändringarna icke mindre symptomatiska. För några månader sedan återkallades militärattachen i
Prag, general Witaszewski, känd
stalinist, och utnämndes till spionchef och biträdande generalstabschef. I maj fick armens huvudpolitruk general Zarzycki respass. Det
anses, att detta var enda sättet för
överbefälhavaren general Spychalski, en av Gomulkas närmaste vänner, att tillsvidare rädda sitt eget
skinn. Formellt behåller polska armen samma »avsovjetiserade» karaktär som den fått 1956. Men det
betyder föga. Omringad av fyra
hundra tusen sovjetryska soldater
i östtyskland och flera gånger så
många i Sovjetunionen, bevakad av
det stalinistiska Tjeckoslovakien
samt av röda flottan från havet har
den medelmåttigt utrustade polska
armen ingen chans i kärnvapens
och raketers epok att motstå en intervention av den mäktige östlige
grannen, som dessutom förfogar
368
över egna pansardivisioner på
polsk mark. Å andra sidan förstår
man i Moskva att efter erfarenheterna av de ungerska och polska
revolterna är det meningslöst att
lita på åtminstone dessa två satelliters medverkan i krig.
Personalbytet på taburetterna
följdes av en omfattande rensning
bland partimassorna. Bara under
de sista fyra åren lämnade över trehundratusen medlemmar självmant PZPR – det förenade arbetarpartiet – eller berövades sina
legitimationer. I dag är partimedlemmarnas antal ungefär en miljon
och bland de nyantagna utgör arbetarna knappt 50 %, bönderna
14% och tjänstemän resten. (De
sistnämndas allmänna nivå lämnar
inom parentes sagt åtskilligt övrigt
att önska. Av två miljoner har 1,2
milj. folkskola som enda utbildning.)
Men det svåraste problemet för
Gomulka-regimen utgör ungdomen.
Inom loppet av tio år – deklarerade kommunisterna högljutt 1945
– skall vi uppfostra en helt ny generation. 15 år har förflutit och
den polska ungdomens marxistiska
åskådning verkar fortfarande vara
lika avlägsen. Ideellt inställd ungdom går med hjärta och själ upp i
katolicismen – 73% av högskolornas studenter deklarerade sig nyligen i en enkät som aktiva katoliker – eller håller sig för sig själva.
De övriga intar tyvärr ofta en tämligen opportun ställning. Men endast ett fåtal har gått med i ungdomens partiorganisationer. Särskilt oemottagliga är unga bönder.
Den till oktoberomvälvningen
existerande ZMP – Polska ungdomsförbundet upplöste sig
själv och av dess nästan 2 milj.
medlemmar kunde knappt en fjärdedel med lock och pock tvingas in
i tre nya föreningar: ZMS -en allmän socialistisk, ZSP – för studenter och ZMW – för unga lantbrukare. I Warszawa är enligt officiella informationer endast 8% av
ungdomen på något sätt anslutna
till partiet. Under sådana omständigheter kan ingen undra på att regeringen i år inte anordnade något
förstamajtåg i huvudstaden. Något
sådant har hittills icke hänt i en
»socialistisk» stat sedan 1917!
Med andra ord har regimen redan förlorat slaget om sin framtid.
Representanter för den polska ungdomen som kommer till västerlandet använder – det är sant – ofta
kommunistisk vokabulär, men dess
innehåll är ett helt annat än deras
marxistiska lärare skulle vilja se.
Västerländsk åskådning står dem
faktiskt närmare och de har ännu
idag mycket lättare att komma i
kontakt med sina jämnåriga i Västerlandet, bl. a. med unga svenskar,
än med egna partispetsar. Möjligen
är det därför som endast två tusen
studenter i år har tillåtits resa utomlands, därav bara sexhundra över
järnridån. I den fria världen glömmer man tämligen lätt att de kommunistiska revolutionerna i östeuropeiska stater förverkligats under
rysk ockupation – i enlighet med
Lenins kända uttalande att för att
göra ett land kommunistiskt, räcker det med 10% sympatisörer och
röda armens bajonetter. Medan
detta procenttal – frånsett Polen
-kanske frän början var för handen, så har det sjunkit betydligt
under de senaste femton åren. Bakom järnridån finns ju inte någon
möjlighet att pejla den allmänna
opinionen. Om det polska kommunistpartiet vet vi att det räknar endast tre procent av befolkningen.
Därifrån måste talrika opportunister tagas bort. En minoritet begär alltså att samtliga medborgare
skall realisera dess program och
detta kallas av Sovjet för »det
mest demokratiska samhällsskicket
i världen».
Förutom bönderna och ungdomen finns det en tredje kraft, som
intar en synnerligen oppositionell
ställning gentemot kommunismen.
Det är katolska kyrkan, till vilken
ungefär 93% av innevånarna hör.
Kyrkans ställning i Polen måste
ses i sitt historiska sammanhang
för att dess insatser för nationt>ns
bestånd och dess aktuella roll skall
framträda i klart ljus. I striderna
mot ryssarna på 1800-talet tog icke
sällan prästerna en aktiv del:
ibland leddes hela partisanavdelningar av dem och även utskrivna
seminarieelever kämpade med värjan i hand eller tog på annat sätt
del i resningen. Under andra världskriget var präster på nytt med i
skogarna i den underjordiska ar- 26- 60164076 Svensk Tidskrift H. 7 1960
369
men. Hitler förstod deras patriotiska inställning och lät likvidera
dem både som kyrkans män och
som intellektuella. Bara i storpolen
bragtes 752 präster om livet under
olika omständigheter, mestadels i
koncentrationsläger. I Felpinstiftet
t. ex. fanns fyra av dess 364 präster
kvar när kriget var över.
Det är ej att undra på att när
»folkrepubliken» Polen med Sovjets hjälp kom till stånd, den i början visade den katolska kyrkan all
hänsyn och till synes följde de gamla polska traditionerna. Den första
efterkrigstidens president, Bierut,
ledsagade t. ex. tillsammans med
överbefälhavaren Polens dåvarande
primas kardinal Hlond i Kristi lekmannadagsprocession 1945. Skenet
av goda relationer varade dock inte
länge och regeringen inledde snart
en konsekvent förföljelse mot den
polska kyrkan. Kardinal Wyszynski arresterades 1953.
Efter Gomulkaomvälvningen 1956
trodde man först att en ny epok inträtt även i relationerna till kyrkan.
En blandad sexmannakommission
tillsattes och i december samma
år slöts ett avtal med episkopatet
till kyrkans förmån. Religionsundervisningen återinfördes som
frivilligt ämne i skolorna. Snart
var dock kommunisternas offensiv i gång: hård press på statsanställda föräldrar, förfalskning av
föräldramötesbeslut, arresteringar
av protesterande mödrar drev slutligen ut religionen från nästan
2 000 skolor. Ett lika allvarligt
370
tvisteämne utgörs av »Millenium»
– den polska statens tusenårsjubileum, vars sekulariserade firande
började i juli i år. Kyrkan däremot
vill förena detta jubileum med tusenårsdagen av landets kristnande,
966. Ett institut i Polens Lourdes
Czestochowa – har under
många år förberett det nödvändiga
materialet. Kommunisterna hade
emellertid en annan åsikt. Klostret,
där institutet fanns som skonats
både av Gestapo och den tsarryska
polisen, angreps av säkerhetspolisen. Arkivet plundrades och all
verksamhet måste inställas. Sådana
brutala åtgärder förekom vid flera
tillfällen. Oroligheter i bl. a. Nowa
Huta nära Krakow, i Olsztyn i
norra Polen och i Zielona Gora i
västra Polen vittnar om att läget är
spänt och att arbetarmassorna är
beslutna att försvara sin rätt att
bygga kyrkor för egna medel och
låta sina barn konfirmeras där.
staten försöker även underminera
kyrkans materiella position. I fjol
höjdes församlingarnas inkomstskatt till omkr. 65%, även på för
välgörande ändamål insamlade
medel. Slutligen har ett sextiotal
präster arresterats i år sedan de i
sina predikningar motsatt sig den
nya abortlagen som praktiskt taget
gör abort beroende endast av kvinnans vilja.
Samtliga dessa tvisteämnen togs
i januari upp under en sex-timmars
konferens mellan kardinalen och
Gomulka. Denna konferens efterföljdes av flera sammanträden
med den kyrkligt-statliga kommission, vilken bildades 1956. Båda
parter har kommit till slutsatsen,
att en vidare tillspetsning ej ligger
i någonderas intresse. Katolikernas
ledare förstår, att det yttersta alternativet till Gomulkaregimen är en
ytterligare åtstramning och till sist
kanske rysk ockupation av hela
landet. Å sin sida gör sig regimen
inga illusioner om att kunna genomdriva åtgärder, som strider direkt mot kyrkans lära, till vilken en
överväldigande majoritet av befolkningen bekänner sig. I varje fall
har man, påstås det, lovat att i
fortsättningen inte påtvinga skolorna konfessionslöshet så hänsynslöst och att lätta skattetrycket.
En ny överenskommelse ligger
kanske inom räckhåll. Även denna
avspänningsperiod har givetvis
taktiska orsaker och kan endast bli
av övergående karaktär.
Omvälvningen 1956 föranleddes
utom av det prekära ekonomiska
läget även av ett oerhört politiskt
förtryck. Redan Poznanupproret i
juni samma år medförde den första
islossningen. Den i oktober framträdande Gomulka utlovade först
ganska stor yttrandefrihet. Indragningen av »Po Prostu»- den unga
polska intellektuella tidskriften –
knappt ett år efteråt gjorde emellertid snabbt slut på alla illusioner.
Med handen på skrivbordet försäkrade Gomulka en deputation av
chefredaktörer, att inte ens han
kunde säga allt. De olika tidskrifternas insatser i denna ojämna och
———————— ————————————————————————————–
i förväg förlorade kamp skall här
icke beskrivas. Pravdas och Isvestias korrespondenter i Warszawa
hade också sin del i detta. Det finns
i dag två sorters tidningar i Polen.
I den första gruppen har vi alla
organ som direkt dirigeras av partiets propagandaavdelning. I varje
tidnings redaktion sitter f. n. en
censor och varje bok har — sällsamt nog — sin egen »redaktör»,
vilken tjänstgör som censor. Ibland
kan en författare inte ens känna
igen sitt eget verk, som tryckts
utan att ändringarna uppvisats för
honom. Många författare måste i
detta läge skriva »för skrivbordslådan». I förlagslagren växer därför upplagorna av böcker, som inte
kan säljas och för att rädda sin
budget måste de ofta trycka gamla
klassiker. Detta kritiseras i sin tur
hårt av partiet. I ett förlag som tillhör Pax-rörelsen, vilken av regimen
utan större framgång utnyttjas för
att underminera kyrkan inifrån
trycks många böcker av polska
författare samt översättningar av
religiös karaktär. Rörelsen förfogar även över flera tidningar,
i vilka den understryker sin på-
stådda lojalitet mot kyrkan, men
samtidigt vill förena kristna ideal
med den materialistiska dialektiken. Episkopatet godkänner inte
dessa teser och kardinal Wyszynski har kallat »PaX»-rörelsen för en
»social schism». Kyrkan förfogar
inte över egna förlag och dess tidningar är begränsade på grund av
papperstilldelningen. Man bör för
26*- 60164076
371
att bilden skall bli fullständig här
tillägga, att på författarnas kongress i fjol avlägsnades under kommunistisk press Antoni Slonimski,
vilken efter 1956 återkom från
London och blev föreningens ordförande. Han ersattes med opportunisten Jaroslaw Iwaszkiewicz.
Kommunisterna har nu majoriteten i författarföreningens styrelse
och dess språkrör, Kruczkowski
dikterar på nytt vad som bör skrivas i »socialrealismens» anda.
Utan tvivel utgör det kommunistiska systemet och sovjetpolitiken
en stor press på det polska folket,
vilket känner att dessa båda faktorer avlägsnar landet mer och mer
från västern, till vilken det hör genom sitt historiska arv. Hur levande dessa känslor fortfarande är,
trots alla besvikelser under de förflutna femton åren, visar kanske
bäst polackernas reaktion efter
Paris-toppmötets sammanbrott i
maj. Detta bedömdes då spontant
av gemene man i Warszawa som
ett bakslag, som hotar att ytterligare avlägsna Polen från Västerlandet. Partisekreteraren Gomulka
var fullständigt isolerad i sina lyckönskningar till Chrustjov för dennes »stora bragd» i Paris.
Polens öde beror liksom de övriga satellitländernas, tyvärr uteslutande på Ryssland och på det
politiska spelet med de västerländska stormakterna. Polackerna förstår att de idag tyvärr inte kan
göra mycket för att återföra landet
till den fria världens familj.