Print Friendly

Polemik om Sovjetryssland

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

POLEMIK
OM SOVJETRYSSLAND
I. SOVJETS ERÖVRING AV LETTLAND
Från Sovjets beskickning i Stockholm har Svensk Tidskrift
i början av november med begäran om publicering mottagit
nedanstående inlägg av professor A. Kirchenstein, fortfarande presenterad som president i Sovjet-Lettlands centrala exekutivråd. Inlägget riktar sig mot professor Francis
Balodis’ uppsats »Lettland under främlingsoket 1940-1943»,
publicerad i häfte 6 i år. Enligt beskickningens brev har K:s
inlägg telegraferats över till Stockholm från Moskva. Dess
avfattning – på engelska – med många förkortningar erbjuder vissa översättningssvårigheter, men i nedanstående
översättning, i vilken inte några uteslutningar gjorts, tro vi
oss ändock ha gjort full rättvisa åt originalmanuskriptet.
Professor Balodis’ efterföljande svar utgör en översättning
från lettiskan; det bör dock anmärkas, att den frejdade arkeologen och konsthistorikern professor Balodis, sedan länge en
stor svenskvän och före sin flykt till Stockholm ordförande
i Lettisk-svenska föreningen i Riga, utmärkt väl behärskar
det svenska språket och granskat översättningen.
Professor Kirchensteins inlägg är av följande innehåll:
Den svenska tidskriften »Svensk Tidskrift» (nr 6, 1943) innehåller
en artikel av professor F. Balodis, under rubriken »Lettland under
främlingsoket». I denna artikel riktar professor Balodis en allvarlig kritik mot Sovjetunionen och vänder sig mot Lettlands beslut
att ansluta sig till Sovjetunionen. För att demonstrera felaktigheten
i Balodis’ skildring av de förhållanden, under vilka Lettland ingick i
Sovjetrepublikerna måste en redogörelse lämnas för den politiska
situationen sådan den var i Lettland under de senare åren av Ulmanis’ fascistiska styre.
När K. Ulmanis år 1934 utförde sin statskupp med hjälp av aizsargi
(skyddskåren) och militär, gingo alla demokratiska rättigheter förlorade. Många, som öppet sympatiserade med nationalsocialismen,
liksom andra reaktionärer utnämndes till höga ställningar. Hitleriter skyndade att draga fördel av Ulmanis-regimens sympatier för
nationalsocialismen. De trängde in och förskansade sig i alla regeringsorgan. Det fanns många medlemmar av femte kolonnen, särskilt i utrikesministeriet. De smögo sig in i den militära organisationen. En av dem var general Danker, som år 1940 »repatrierade»
till Tyskland och sedermera återvände till det tysk-ockuperade Lettland för att rekrytera »frivilliga» och för att hjälpa till med tvångsrekryteringen av letter till de trupper som skulle kämpa mot Röda
663
47- 43845. Svensk Tidskrift 1943.
..-·~ ~ –. ‘
..
,:·.r!
~-~—-~–~————–
Polemik om Sovjetryssland
armen och förslava och tillintetgöra det lettiska folket. Dessa fascistiska element ökade i antal och Ulmanis-regimens samhörighet med
nationalsocialismen blev allt starkare. På gatorna i Riga och andra
städer uppträdde redan unga män i särskilda uniformer och buro
hakkorsmärken. Helt öppet ordnade de möten och genomgingo militär utbildning.
Den femte kolonnen blev särskilt aktiv efter Ulmanisregimens fall.
Den tyska ambassaden, som stannade kvar i Lettland, smugglade
energiskt in sabotörer, provokatörer och spioner i landet.
Folkets breda massa insåg klart att Ulmanisregimen fraterniserade
med tyska fascister och att förberedelser gjordes av den femte kolonnen i förväntan om Lettlands invadering av Hitlers horder. Arbetares, bönders, intellektuellas och andra framstegsvänliga lettiska elements önskningar och förhoppningar om den fascistiska regimens
tillintetgörande äro därför fullkomligt förståeliga.
Och folket önskade den »autoritära» regimens fall. Folkregeringen
tillträdde makten. Ulmanis förblev alltjämt president för republiken
och undertecknade de lagar som godkänts av den nationella seimen.
Som vi veta röstade kort tid därefter denna folkvalda seim enhälligt
för anslutning till Sovjetunionen såsom den lettiska Sovjetrepubliken. Detta beslut ratifierades av SSSR:s högsta råd vid dess sjätte
session år 1940. Hela det lettiska folket, med undantag för profascistiska element, hälsade detta beslut med jubel i fullt förtroende för,
att det nu skulle bli möjligt att skaka av sig det tyska förtryck som
hade utövats under århundraden.
Efter vad vi nu anfört är det klarlagt, att F. Balodis’ artikel icke
är värd tilltro.
F. Balodis reste till Sverige med min tillåtelse (jag var då statsminister), för att närvara vid en vetenskaplig kongress men återvände icke till Lettland, ehuru hari gav mig sitt personliga löfte att
han skulle göra detta. Följaktligen kunna de slutsatser han drar i
ifrågavarande artikel icke hava nåtts på grundval av personliga iakttagelser. Han har utan tvivel utnyttjat rapporter från nazityska
korrespondenter och tidningar. Att detta är fallet visas av hans åberopande av en radioutsändning från Berlin den 23 juni 1941, d. v. s.
dagen efter det perfida angrepp dc tyska fascisterna gjorde på Sovjetunionen, vari det påstods, att 60,000 letter hade revolterat mot ryssarna. Jag var i Riga vid detta tillfälle och det verkliga händelseförloppet var följande. Redan på morgonen den 23 juni började
tyskarna bomba staden och på kvällen den 25 förstördes flera bostadshus i Rigas utkanter. Från den 23 till den 27 var allt lugnt i staden
och endast på kvällen den 27 sköto här och där från fönstren medlemmar av femte kolonnen, dessas efterföljare och nazister som kvarstannat i staden, på evakuerande civila och trupper. Därefter var det
åter lugnt i staden under flera dagar. Berättelsen om letternas revolt
mot ryssarna är därför en myt.
Vad beträffar den arkebusering av letter, till vilken Balodis hänvisar i sin artikel, ägde sådan rum. Men även här äro genomgripande
rättelser av nöden, ty ifrågavarande letter voro dels sabotörer, vilka
664

Polemik om Sovjetryssland
nedsläppts från tyska flygplan, dels andra medlemmar av femte kolonnen. Balodis själv medger, att Lettland fick genomlida »nya prövningar» efter den tyska ockupationen. Att dessa lidanden, orsakade
av tyskarna, äro oräkneliga, att hundratusentals fredliga arbetare,
bönder och framstegsvänliga intellektuella och särskilt judar äro underkastade dessa lidanden, och att tiotusentals lettiska medborgare
ha avrättats, allt detta har· meddelats av tidningar i Sverige och
andra neutrala länder.
Även det som Balodis anför om karaktären av valen till det lettiska
och andra baltiska staters parlament avviker från sanningen. Det
verkliga förhållandet är, att 94,7 °/o av de röstberättigade begagnade
sin rösträtt och det förhållandet att bland de valda parlamentsmedlemmarna representanter funnos för flera borgerliga organisationer,
opolitiska universitetsprofessorer, officerare i aktiv tjänst i den nationella armen etc., bestyrker, att valen voro fria. De som icke
önskade utöva sin rösträtt kunde stanna hemma eller rösta mot listan
»Sammanslutningen för Lettlands arbetande folk», vilken hade uppgjorts vid allmänna möten med arbetare, bönder, framstegsvänliga
intellektuella och partiorganisationer. Röstningen var hemlig och mot
denna lista röstade medlemmar av femte kolonnen, några »aizsarger»
och andra fiender till folkets regering.
På Balodis’ förebråelse, att »Kirchenstein var fullkomligt under
ryskt inflytande» skulle jag kunna svara, att Balodis, som jag känner
sedan studenttiden, mycket väl vet, att jag 1905 tillhörde de revolutionära och endast undkom baronernas och tsarens straffexpeditioner
genom att fly till Schweiz, där jag levde i många år. När jag återvände till Lettland blev jag medlem av Sällskapet för närmare förbindelser mellan Sovjetunionens och Lettlands folk. Med andra ord:
jag stod länge »under inflytande» av önskan om närmare förbindelser mellan de lettiska och sovjetryska folken. Balodis vet även, att
jag är en av dem som alltid varit fientlig mot de tyska baroner som
undertryckte Lettland och önskade kväva dess strävanden för frihet
och kulturellt framåtskridande. Balodis var också en av dessa, när
han var student. Under vems inflytande står professor Balodis nu?
Han har levat i Sovjetunionen och var professor vid, ja t. o. m. rektor för Saratovuniversitetet. Vilka sympatier, frågar man, ledde
Balodis, när han mottog inbjudningar till Sovjetambassaden i Riga
och var närvarande vid alla banketter som gåvos där. Professor
Balodis har nu kastat masken.
I ifrågavarande artikel gör sig Balodis till förespråkare för en
allians mellan Lettland och andra baltiska republiker, å ena, samt
Polen och Sverige, å andra sidan. Ett sådant förslag avslöjar hans
sympati för tysk fascism och hans fiendskap mot Sovjetunionen.
Dessa ideer höra närmast samman med aspirationerna hos polska
reaktionärer som skulle önska att under sitt inflytande ha icke endast de baltiska staterna och Ukraina utan även andra länder »från
hav till hav».
Detta »mäktiga block», detta »Större Polen» skulle å ena sidan ha
gemensamma gränser med det fascistiska Tyskland, å andra sidan
665
”·· ”f’.. .> ~
Polemik om Sovjetryssland
med Sovjetunionen (med undantag för Ukraina och andra delar),
mot vilken stat reaktionära polska magnater ha konstruerat tanken
om att upprätta en »naturlig mur» eller »en ‘sanitary cordon’ mot
bolsjevismen».
Denna politik, som nu föres till torgs av Balodis, framlägges mera
öppet i en bok publicerad i London och författad av George Harrison
och Peter Jordan, kallad »Central Union». En av dessa »engelsmän»
(Jordan) visar sig vara eri polsk godsägare vid namn Lukoslawski.
I New York ägnar sig Vilmanis, den lettiska exambassadören i
USA, åt liknande politiska feberfantasier (ravings). Balodis’ politiska plan för »Europas rekonstruktion» är intet annat än en dålig
kopia av de politiska aspirationer som hysas av polska godsägare,
vilka – helt naturligt – äro mycket vänligt inställda mot hitleristiska förespråkare för en europeisk nyordning.
Lika litet sanningsenliga äro Balodis’ uppgifter om Sovjet-Lettlands russifiering. Språkundervisningen i alla Sovjet-Lettlands skolor var lettisk. Antalet skolor minskades icke utan ökades tvärtom.
Vid universiteten höllos föreläsningarna av de gamla professorerna
på det lettiska språket. Nu ha de flesta professurerna vid universitetet avskaffats av ockupationsmakten, däri inräknad Balodis’ egen
professur. Vid den filologiska fakulteten (till vilken Balodis’ professur hörde) studeras nu huvudsakligen tyska. Det lettiska språket
måste alltmera vika för ockupanternas.
Balodis’ uppgifter motsägas fullkomligt av förberedelser i Riga
för »Festen för de lettiska sköna konsterna», som skulle hållas i
Moskva under november 1941. Det kan icke vara något tvivel om, att
denna Fest skulle ha blivit en lysande tillställning utvisande den
höga standard som nåtts av lettisk opera, teater och andra konstarter. I denna dag äro lettiska musik- och teaterensembler mycket
populära i Moskva och andra städer i Sovjetunionen, där de framträda – ett förhållande som Balodis själv kan övertyga sig om genom att lyssna på radio.
Det bör dessutom bekantgöras för f. d. professorn vid det lettiska
statsuniversitetet, att lettiska enheter i Röda Armen (friskyttar
lriflemen], pansarvagnspersonal och flygplansförare) bära de gamla
fosterländska namnen på kämpar som stredo mot de tyska imperialisterna under första världskriget och under inbördeskriget. (Lettiska
enheter bestående av friskyttar ha för sina hjältedåd i kampen mot
det lettiska folkets gamla fiende tilldelats beteckningen gardes-enheter.) Dessa efterträdare till de gamla lettiska friskyttarna skola
snart tåga in i sitt fosterland sjungande »Riga dimd» (»Riga jublar»)
och befria sitt land för alltid från de tyska baronernas efterträdare
– de fascistiska förslavarna av frihetsälskande folk.
666
Professor Balodis svarar härpå:
Ovanstående »Öppna telegrambrev» från Professor A. Kirchenstein borde jag egentligen ha lämnat obesvarat, ty en
Kuusinen-Quisling svarar man inte – man fördömer och
föraktar honom. Emellertid kan man ur K:s aktstycke läsa
Polemik om Sovjetryssland
ut propaganda för Sovjetunionen och mot den fria lettiska
staten, och därför anser jag mig skyldig trots allt att nedskriva dessa rader.
Den 17 september hade redan Dagens Nyheter ett »Öppet brev» från
tre till Ryssland »utvandrade» baltiska professorer, rikta.t mot mig och
herrar Perlitz och Scheynius. I detta brev försökte man- precis som
Kirchenstein nu – försvara Sovjets imperialism med falska informationer. Dagens Nyheter vägrade då att publicera vårt svar; även
därför kan det vara på sin plats med ett genmäle till Kirchenstein,
helst som det annars kunde se ut som om jag accepterade de falska
påståendena.
Jag måste tillstå, att jag skulle ha kunnat tvivla på Kirchensteins
författarskap, ifall telegrambrevet icke genom Sovjetlegationens förmedling blivit officiellt dokumenterat. I telegrambrevet heter det
nämligen, att jag skulle ha varit bekant med K. sedan vår studietid
år 1905; i själva verket har jag icke sett och lärt känna K. förrän i
Riga efter år 1924. Vidare kallar K., en gång i tiden medlem av redaktionen för »Jaunakas-Zinas», den nuvarande lettiske ministern
i USA och förutvarande lettiske presschefen doktor Alfreds Bilmanis falskeligen för »Vilmanis, förutvarande lettisk ambassadör i
USA». Alltnog, en gammal man som K., född 1872, har måhända redan förlorat minnet. Även alla andra felaktigheter i telegrambrevet
kunna på liknande sätt tillskrivas begynnande ålderssvaghet.
Professor Kirchenstein karakteriserar fullständigt oriktigt Ulmanis’ regim, när han talar om dess tyska nationalsocialistiska partier.
Ulmanis’ politik var riktad inte blott mot den kommunistiska faran
utan även och kanske främst mot det nazistiska undermineringsarbetet i landet. Bland de politiska fångar, som Kirchensteins regim
befriade ur fängelserna i juni 1940, tillhörde huvudparten just »Perkonkrusts», den mycket fåtaliga lettiska nazistorganisationen. Likaså
hade Ulmanis avsatt alla ämbetsmän och officerare, som voro medlemmar av »Perkonkrusts»; t. o. m. den bekante filologen professor
J. Plakis, en framstående litannist och f. n. deporterad till Ryssland,
entledigades från sin professur efter utgången av förordnandet på
grund av sin kvasi-nazistiska inställning. Att Ulmanisregimen varken var ryssvänlig eller ännu mindre tyskvänlig framgår bl. a. av
upplösningen av flera tyska organisationer, liksom av förbudet att
bära nazistiska ungdomsuniformer och beslaget av tyska arkiv och
Rigas Dom-museum. övertagandet av Dom-museet, vilket innehöll en
del viktiga arkivalier och däribland det tyska lantvärnets arkiv,
skedde därvidlag på Ulmanis’ personliga befallning.
När K. emellertid talar om femte kolonnen i Lettland, så måste han
själv få denna beteckning tillsammans med sina hjälpredor V. Lacis,
J. Lacis, P. Blau, R. Dambits, J. Paberzs m. fl. medlemmar av »Kirchensteins kabinett». Kirchensteins regim organiserade då bl. a. förfalskade och olagliga val till det »parlament», som efter rysk diktat
skulle sovjetisera Lettland och införliva det i Sovjetunionen. Det
förefaller som om Kirchenstein skulle ha glömt den artikel, som
667
t··· ,. ~. i_ • ·. ~
f’. •
… . ·JI. ,; ..
r
Polemik om Sovjetryssland
A. Buschewics – juridisk rådgivare åt Sovjetbeskickningen i Riga
och ordförande i Kirchensteinparlamentets centrala valkommission –
skrev i »Jaunakas-Zinas» där denne hade att förklara hur 105 °/o i
några valdistrikt hade kunnat rösta för detta »parlament»; faktum
var att i dessa fall fler valsedlar avgivits än som det fanns väljare.
Kirchenstein tycks också ha glömt, att han vid tillkomsten av sin
regering högtidligen lovade· att följa Lettlands demokratiska författning. Likafullt underlät han att i enlighet med donna författning
genom ett referendum fråga folket, om det ville sovjetiseras och godkänna anslutningen till Sovjetunionen. Likaledes tycks K. ha glömt
att blott on, av Moskva godkänd kandidatlista tilläts vid valet, medan
de andra inlämnade listorna avvisades; vidare att tidningarna blott
tillätos innehålla propaganda för denna onda officiella lista och att
det ryska GPU häktade studenter, som hade försökt att bedriva
en fri agitation. Företrädare för alla do politiska partier, som sutto
från vägg till vägg i det förutvarande parlamentet, hade nämligen
bildat ett demokratiskt valblock med devisen »För det fria och oavhängiga Lettland»; inom två dagar var allt ordnat och redan den
7 juli hade man försökt att distribuera de första valaffischerna. Don
9 juli uppenbarade sig emellertid GPU:s agenter på valbyrån; de
häktade de anställda och samma dag kl. 4 e. m. kom den officiella
befallningen från Kirchonsteinregimen att stänga byrån. Kirchenstein måste i Moskva mot bättre vetande totalt ha förgätit, vad fria
val är för någonting och vad den ryska militärockupationen och det
ryska GPU betydde för Lettland 1940.
Kirchenstein bestrider att .det skulle ha förekommit ett lettiskt
uppror respektive att det skulle ha uppträtt lettiska patriotiska partisanor 1941. Ostridiga bevis härför finnas dock, t. ex. genom radioutsändningar från Riga den 26-27 juni och den ryske generalon
Safronows proklamation den 28 juni 1941. Det är dock möjligt att K.,
ståonde under de ryska truppernas skydd eller på grund av sin panikartade flykt till Sovjetunionen, inte vågade lyssna till något om de
upproriska och i vart fall personligen konfronteras med dem. K.
tycks också ha glömt att 1,488 letter mördades och 34,340 deporterades
till Ryssland, emedan de voro patrioter. Omedelbart efter ryssarnas
ockupation häktades 6,182 letter; något liknande kan aldrig ske i ett
fritt land. Det utgjutna blodet, ryska röverier och ryska mordbränder, särskilt den 28 juni 1941 i Riga, ropa ännu till himmelen och
kräva vedergällning. Det avsiktliga nedbrännandet av S:t Peterskyrkan och stadsbiblioteket med alla dess utomordentligt rika bokskatter är ett dåd utan motstycke.
Intressant är K:s uppgift att han i Moskva skulle sitta inne med
underrättelse ur svenska tidningar om Lettland av i dag och att han
åberopar sig på dessa. J ag vill i detta sammanhang göra mina läsare
uppmärksamma på några telegram i härvarande tidningar, vilka telegram anges härflyta ur »privat» källa. I mars 1942 kunde man så-
lunda i »Trots Allt» läsa en uppsats om Lettland; data ur denna artikel upprepades i »enskilt till – – -» två andra stockholmstidningar
som färskaste nyheter först den 29 mars 1943 och återkommo ännu en
668
-~—-….._._______
Polemik om Sovjetryssland
gång ehuru förkortade den 18 oktober. Är »Kirchenstein>> i det avlägsna Moskva måhända behjälplig med att fabricera dessa telegram?
Kirchenstein förebrår mig· att nu vara ovänligt inställd mot Sovjetunionen, trots att jag tidigare varit professor i Saratow och i Riga
accepterat inbjudningar till Sovjetbeskickningen. Jag fick dock inte
lämna Sovjetryssland och återvända till mitt land förrän 1924. Redan
därför vet jag, vad »frihet» betyder i Sovjetunionen. Jag kan icke
glömma exempelvis hur Sovjets censur strök bort ett helt ark 1923
ur min egyptiska konsthistoria enär min framställning där inte motsvarade den kommunistiska ideologien; de vita lakunerna kunna
ännu skådas i min bok. J ag kommer också väl ihåg husundersökningar i Saratow och tjekaförhör … Likväl mottog jag återkommen
till Riga inbjudningar till Sovjetlegationen, likaväl som jag flera
gånger i mitt hem tog emot Sovjets minister Zotow med maka. J ag
gjorde det därför att det motsvarade önskan på lettiskt håll att
åstadkomma goda förbindelser med alla grannländer och – trots allt
– även med Sovjetunionen. Jag behöver i detta sammanhang knappast gå in på frågan om mina förbindelser med Tyskland; de äro
från tyskt håll tillräckligt skarpt kritiserade i tidskriften »Jomsburg» V, häfte 3/4 1941 (Jfr Fornvännen 1943: l, sid. 43-53).
Till sist: Att dc baltiska staterna till följd av sin geografiska och
ekonomiska struktur måste hålla ihop synes mig självklart; de höra
till samma kulturgemenskap och samma kulturkrets, och säkerligen
kommer samma öde att beskäras dem. Denna åsikt har jag alltid
haft och har iinnu. Dc baltiska staterna höra också kulturellt till den
skandinaviska världen. Icke blott Sovjetunionen utan också Polen är
vårt gränsland, med vilket vi vilja och måste upprätthålla goda förbindelser. Blott en imperialistiskt sinnad stat – sådan som även
Kirchenstein tycks mena med Sovjetunionen – kan motsätta sig ett
förbund av östersjöländerna. Att Sovjetunionen är imperialistisk har
den redan visat, både genom sin framfart mot de baltiska staterna
och genom sina angrepp på Polen och Finland. Genom sina deportationer och genom de nu redan offentliggjorda mera vittgående deportationsplanerna har Sovjetunionen velat tillfoga sina grannfolk allvarliga skador. Världen kan därför icke undra om de hotade folken
skulle känna sig tvingade till att sluta ett defensivförbund.
Likaså tycks K. vilja angripa dagens ledande polska politiker, i det
han tillskriver dem »reaktionära» strävanden. Det bör emellertid inte
glömmas, att Polen före kriget avböjde att ingå något förbund mot
Sovjet och att Polen var den första stat som bjöd motstånd mot Hitlers aggression. Däremot deltog Sovjetunionen som Hitlers förbundne
i kriget mot Polen, just för att med stöd av pakten med Ribbentrop
ockupera Baltikum.
Kirchenstein tycks också ha glömt de båda kort efter den ryska
ockupationen utnämnda och från Ryssland komna nya rektorerna för
Rigauniversitetet, avlägsnandet av flera gamla professorer och stängningen av de båda teologiska fakulteterna. De båda nya rektorerna
med deras ryskkommunistiska uppdrag och J. Lacis’ tal vid övertagandet av bildningsministeriet utgöra den bästa vederläggningen av
669
~. -.
{-
”·-·
————————–
Polemik om Sovjetryssland
K:s påstående att några försök till russifiering inte skulle ha förekommit. Detsamma gäller om de nya ryska tidskrifterna och läroböckerna.
Det låter som ett grovt hån, när vi nu läsa i tidningarna K:s tal
den 5 juli 1940 i sammanhang med publiceringen av hans nya vallag,
»jag hyllar vår stats oavhängighet och frihet»; »denna frihet och
självständighet äga vi och den skall bestå; vi tro på försäkran från
Sovjetunionens högsta ledare».
II. BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN I SOVJETRYSSLAND
I oktobernumret av Svensk Tidskrift stod införd en artikel av prof.
Carl-Erik Quensel behandlande »Befolkningsutvecklingen i Sovjetunionen». Ämnet är utan tvivel av utomordentligt stort intresse. I
de västeuropeiska länderna har det ju blivit något av ett axiom, att
en övergång från det gamla bonde- och hantverkssamhället till modernt industrisamhälle får en deprimerande effekt på fruktsamhetssiffran. Det andra världskriget har utvisat, att Sovjetunionen mycket
hastigt utvecklats till en industriell stormakt. Vissa förhoppningar
ha utan tvivel knutits till att Sovjet med sitt från vårt så skilda
samhällssystem skulle vara landet att finna lösningen på industristaternas svårbemästrade befolkningsfråga. Från tanken att Unionen
i detta stycke skulle ha något att lära ut tar emellertid prof. Quensel
ganska bestämt avstånd. Både i inledningen och konklusionen av den
med uppgifter och beräkningar späckade artikeln står angivet, att
utvecklingen i Ryssland »alltmera närmat sig den i de västeuropeiska
länderna». »Den bild ovanstående siffror giva över befolkningsutvecklingen i Sovjetunionen visar, att utvecklingen har förlöpt och
förlöper i analogi med den tidigare utvecklingen i andra stater och
omvälvningen synes gå betydligt snabbare.»
»Ovanstående siffror» emanera framför allt från nedanstående tabell med jämförelse mellan åldersfördelningen 1926 och 1939.
l ÅldersTotal folkmängd Folkmängd per årsklass
grupp
1926 l 1939 1926 l 1939
0-8 ….. 31,9 31,4 3,99 3,93
8-12 ….. 11,2 16,4 2,80 4,10
12-15 ….. 11,5 13,3 3,83 4,44
15-20 ….. 17,0 15,1 3,40 3,02
20-30 ….. 25,9 30,6 2,59 3,00
30-40 ….. 17,5 25,3 1,75 2,53
40-50 ….. 12,9 15,2 1,29 1,52
50-60 ….. 9,2 10,9 0,92 1,09
60- ….. 9,6 11,1
670
Polemik om Sovjetryssland
En ytlig granskning a,· denna tabell ger ovedersägligen syn för
prof. Quensels sägen, att fruktsamheten kontinuerligt avtagit sedan
1926 års folkräkning.
Det är att beklaga, att resultatet av 1939 års folkräkning ej i original hann fram till vårt land, innan tysk-ryska kriget kom emellan.
Sporadiskt förekommer emellertid siffror hämtade från denna folkräkning i olika officiella ryska publikationer, och genom de inblickar
man sålunda glimtvis får av den ryska befolkningsutvecklingen kan
man verkligen skapa sig en ganska klar bild av den ryska befolkningsutvecklingen. Denna bild tecknar sig i väsentliga drag olikartat
mot den av prof. Quensel skisserade.
Härvid är först att notera, att ett frågetecken måste utsättas i kanten till uppgiften i tabellen, att antalet för de åtta yngsta årsgrupperna belöpte sig till 31,4 milj. Denna uppgift stödjes visserligen
av Nationernas Förbunds statistiska ordbok, men svär emot den
högst officiella ryska källan »Strana Socialisma» (Socialismens land)
för år 1941. Denna under medverkan av ryska vetenskapsakademiens
geografiska sällskap utgivna kalender nämner även siffran 31,4, men
här gäller d(m för barn under sju år, d. v. s. de sju yngsta årsgrupperna.
Som av det följande kommer att framgå, finns det välgrundade
skäl anta, att den ryska källuppgiften är den mest trovärda. Folkmängden per årsklass skulle då i stället för genomsnittligt 3,93 belöpa
sig till 4,49 miljoner, vilket innebure, att folkmängden per årsklass
på sistone skulle vara relativt hög i stället för motsatsen.
Man måste också ifrågasätta riktigheten av den av prof. Quensel
godtagna uppskattningen av Sovjets befolkning år 1920 till 132 miljoner. Trots flitigt bläddrande i olika ryska uppslagsböcker har det
inte varit mig möjligt att återfinna denna siffra i rysk statistik.
Å ven om den skulle förekomma torde man näppeligen kunna göra
några tillförlitliga beräkningar med utgångspunkt från en så svä-
vande uppgift. På ryskt håll har man reserverat sig för dessa siffrors
exakthet, och de borde därför rimligtvis inte ligga till grund för en
anmärkning om alla ryska siffrors otillförlitlighet. Undertecknad har
i sitt skriftställeri ganska mycket använt ursprungligt officiellt garanterat ryskt siffermaterial och därvid funnit detta pålitligt och
litet motsägelsefullt – de olika bitarna i puzzlet ha hittills alltid
passat ihop. Vad beträffar den ej av ryssarna som riktig garanterade
uppskattningen från år 1933 (ej 1932) till 165,7 milj. (ej 166 milj.} har
ju prof. Quensel mycket riktigt påvisat, att denna måste vara felaktig; hur pass mycket större felmarginal måste man inte då räkna
med för en uppgift från 1920 med de kaotiska förhållanden, som då
rådde. Det finnes därför giltig anledning fråga sig, huruvida folkökningen 1920-26 verkligen var så stor som den uppgivna – 15
miljoner.
Så mycket torde emellertid vara oomtvisteligt som att folkökningen
efter år 1926 gick långsammare än förut och långsamrp.are än vad
som beräknades. Ett uttryck härför är – som prof. Quensel påvisat
– den i överkant tilltagna beräkningen från år 1933.
671
~ ;….. – Y; ‘
u.
Polemik om Sovjetryssland
Man bör dock hålla i minnet, att folkökningen fortfarande var mycket stark. Tillväxten på 23,5 milj. mellan 1926 och 1939 motsvarar
15,9 Ofo ökning, under det att ökningen under samma tid i det övriga
Europa blott uppgick till 8,7 Ofo.
Att man i Ryssland lyckats undvika en mera markant sänkning i
nativiteten i och med industrialismens genombrott torde ha sin huvudsakliga förklaring i de åtgärder på det sociala planet, som här
praktiserats. Man har härvid tydligen bl. a. syftat till att i görligaste mån eliminera de kostnader och besvär, som barnen bli till för
föräldrarna. Socialbudgeten antog väldiga proportioner. Ar 1933 stannade den vid 9,2 miljarder rubel, år 1937 belöpte den sig till 30,8 miljarder och år 1942 beräknades den stiga till 53 miljarder. Den i socialbudgeten ingående hälsovårdsbudgeten belöpte sig år 1937 till 10,3
miljarder rubel och beräknades år 1942 stiga till 16,5 miljarder rubel.
Det är inte otroligt, att kriget tvingat upp denna summa i höjden.
Redan 10,3 miljarder är dock nästan 75 gånger så mycket som 1913 års
hälsovårdsbudget, varvid rubelns högre värde 1913 dock bör ihågkommas.
Dessa summor ha lämnat för befolkningsutvecklingen betydelsefulla resultat. I stor mängd byggdes sålunda barnbördshus (174,000
bäddar år 1937 mot 11,435 år 1913), vidare barnavårdscentraler, barnkrubbor, kindergartnar, sjukhus, kurorter m. m. Antalet läkare har
snabbt stigit. Mot 19,785 år 1913 svarade år 1938 132,000. All läkarvård
iir kostnadsfri. Familjen behöver sålunda inte vidkännas några ekonomiska utlägg i samband med förlossningen. Den anställda modern
får betald semester 35 dagar före den beräknade förlossningen och
28 dagar efter. När hon återupptager sitt arbete får hon varje tre
och en halv timme en halv timmes betald ledighet för att amma sitt
barn, som för en billig penning omhänderhas åt henne i barnkrubban
under arbetstiden.
Befolkningsökningen blev dock mindre, vilket synes bekräfta prof.
Quensels pessimistiska prognos för Sovjetunionen, att utvecklingen
därstädes »alltmera närmat sig den i de västeuropeiska länderna».
Vad prof. Quensel emellertid inte synes ha observerat är det för
Sovjets befolkningsutveckling så betydelsefulla årtalet 1936. Tillgängliga siffror över befolkningsförändringarna belysa vilken vändpunkt,
som inträffade detta år. Ar 1937 var fruktsamheten 18 Ofo högre i hela
Sovjet än 1936. Ar 1936 föddes i Moskva 71,073 barn, under det att
motsvarande siffra för 1937 var 135,838. Här kan också nämnas, att
den naturliga ökningen av Moskvas folkmängd, som år 1913 uppgick
till 9,1 promille, år 1937 hade stigit till mer än det dubbla till 20 promille. .Ännu större är divergensen för Leningrads del. Där äro motsvarande siffror 5,3 resp. 18,6.
Ar 1936 kan betecknas som det år, då ryssarna på allvar insåg nödvändigheten av en snabb befolkningsökning och vidtog mått och steg
– propaganda samt framför allt energiska lagstiftningsåtgärder –
för att ge nativitetssiffran en kraftig stöt uppåt. Detta år infördes
nämligen dc nya s. k. sexuallagarna, vars outtalade syfte uppenbarligen var att på lång sikt öka Sovjets arbetarstam. Den ena av de
672
~ ~- —~.6..—–
Polemik om Sovjetryssland
-två viktigaste av dessa lagar var förbud att utföra aborter annat än
på medicinska indikationer, och kom på sin tid även här i landet
mycken debatt åstad. Härvid förbisågs emellertid nästan helt dess
befolkningspolitiska betydelse.
Intressantare än aborternas förbjudande och mera betydelsefullt i
befolkningspolitiskt hänseende – trots att det blev och har förblivit
totalt obeaktat i vårt land – är dock det gratifikationssystem för
familjer med stora barnkullar, som började tillämpas den 27 juni
1936. Detta system innebär, att mödrar till sex barn vid ett sjunde
barns födelse erhåller en kontantsumma på 2,000 rubel. Samma summa
-erhåller modern varje år intill barnets femte födelsedag. För det
.åttonde, nionde och tionde barnet beviljas samma förmåner. En moder till 10 barn, som föder ett elfte barn, gratifieras med 5,000 rubel
och den årliga summan till barnets femte födelsedag ökar till 3,000
rubel. Lika stora statliga gratifikationer erhållas för alla eventuellt
påföljande barn. En enkel uträkning ger vid handen, att en moder
till 10 barn sålunda av staten kan påräkna – såvida lagen under
nutida krigsförhållanden ännu är i kraft – inalles 48,000 rubel, och
en moder, som fött till världen det ju inte helt unika antalet av 20
barn, får tillhopa närmare en kvarts miljon – 248,000 rubel. I vilken
mån myndigheterna haft framgång med denna premieringspolitik
framgår av den summa – 2,1 miljarder rubel -, som utbetalades åt
mödrar till stora barnkullar mellan 27 juni 1936 och l januari 1939.
Man var i Moskva tydligen mycket känslig för att ev. kunna beskyllas för »kanineri» och som ett kuriosum kan nämnas hur denna
lag kommenteras i en officiell rysk publikation: »Lagen infriade helt
·de förväntningar man ställt på den – att stärka familjebanden.
Skilsmässorna ha starkt minskat i antal. År 1936 inregistrerades
t. ex. i Moskva 16,182 skilsmässor, under det att år 1937 antalet hade
gått ned till 8,961.»
Mot slutet av sin uppsats söker prof. Quensel genom omfattande
beräkningar fastställa Sovjets födelse- och dödlighetssiffror och förnekar riktigheten av Roubakines uppgifter på befolkningskongressen
i Paris 1937. Krigets erfarenheter torde ha ådagalagt, att man i sin
.allmänna skepsis mot allt ryskt ofta kommit till felaktiga värderingar av Sovjetunionen. Roubakine hade – enligt prof. Quensels
referat- uppgivit dels dödstal på 11-12 promille i Ukraina och Vitryssland samt de större städerna, dels födelsetal under 30-talet i somliga områden på 40 promille och än högre. Mycket talar för riktigheten av uppgiften om de höga födelsetalen i vissa av de små,
-befolkningsstatistiskt sett obetydliga, men under sovjetregimen otroligt fruktsamma – tidigare utdöende – centralasiatiska republikerna.
Vad dödstal på 11-12 promille beträffar, synes det mig ej föreligga
något sakligt skäl till tvivel. Detta under förutsättning, att man låter
-det som avsett var gälla för vissa områden – de större städerna
måste ju i Ryssland med den där förekommande starka invasionen
av folk i de livskraftiga åldrarna ha företett en avsevärt mycket
lägre dödlighetssiffra än den »förgubbade» landsorten – och för en
-viss tid, förmodligen 1936.
.-……….
673
;u •
Polemik om Sovjetryssland
Men prof. Quensel låter de uppgivna siffrorna gälla för medelvärden för hela Unionens döds- och födelsetal under hela perioden 192&
till 1939. Han drar också följande konklusion: »Men så höga födelsetal och så låga dödstal stå absolut icke i samband med den observerade folkmängdstillväxten. Under inga omständigheter kan dödstalet ha varit så lågt.» Absolut korrekt, men som ovan påvisats ett
slag i luften, då Roubakine ej uppgivit något dylikt.
Den ovan omnämnda »Str.ana Socialisma» har emellertid lämnat en
del uppgifter, som gör vidare spekulationer överflödiga, enär man
med deras hjälp kan deducera fram de nuvarande (1938 års) fruktsamhets-, dödlighets- och födelseöverskottssiffrorna. Dödligheten uppgives sålunda ha minskat med 40 °/o jämfört med 1913. Fruktsamheten
uppgives vidare med 115,7 Ofo överstiga dödligheten. Den exakta dödlighetssiffran för 1913 är mig ej bekant. Den uppgives vid tiden för
sekelskiftet till 31,2 promille, här skall räknas med 30 promille, vilken
siffra ganska oväsentligt och i det här sammanhanget närmast betydelselöst torde avvika från den exakta. Man får då, att dödlighetssiffran för närvarande belöper sig till 18 promille, alltså omkring
3,06 miljoner. Fruktsamhetssiffran skulle komma upp till 38,7 promille eller 6,58 miljoner. Under den givna förutsättningen, att 1913:
års dödlighetssiffra uppgick till 30 promille var sålunda folkökningssiffran för år 1938 drygt 3,5 miljoner.
Mot bakgrunden av ovan refererade siffror och lagstiftningsåtgärder torde den av statistisk årsbok för Sverige uppgivna och av prof.
Quensel underkända uppskattningen av Sovjets befolkningsökning år
1939 till 3,5 milj. inte längre te sig så dubiös utan snarast tilltagen
måttfullt i underkant.
Vad perspektivet för Sovjets befolkningsutveckling angår, så är
framtidsutsikterna av allt att döma de, att den årliga befolkningsökningen, när stabilare förhållanden inträtt och landet återhämtat
sig efter krigsansträngningen, än mer kommer att stiga. Detta beroende på bl. a. att det fortfarande finnes god plats för höjning av
medellivslängden. Barnadödligheten uppges ha sjunkit till hälften
mot år 1913 men är fortfarande hög. Och att medellivslängden –
barnadödligheten oräknad – fortfarande är kort, framgick ju med
önskvärd klarhet av prof. Quensels tabell.
Stockholm, 15 november 1943. Carl Hugo af Klintberg.
Svensk Tidskrifts redaktion har vänligen berett mig tillfälle till
några kompletterande anmärkningar till kand. af Klintbergs artikel.
Mina beräkningar över Sovjetunionens befolkningsutveckling avsåg
att giva en bild av utvecklingen i stort, enär inga direkta siffror över
födelsetal och dödstal finnas tillgängliga. Kand. af Klintberg påstår
att resultaten äro missvisande men nämner inga andra siffror, som
kunde giva läsaren en bättre bild av utvecklingen, ej heller nämnes.
huru mycket resultaten äro missvisande.
I vissa punkter är kand. af Klintbergs kritik sådan att ett direkt
genmäle är på sin plats.
Kand. af K. säger »Man måste också ifrågasätta riktigheten av deTh
674
Polemik om Sovjetryssland
av professor Quensel godtagna uppskattningen av Sovjets befolkning
år 1920 till132 miljoner» samt nämner vidare att det icke varit honom
möjligt att trots flitigt bläddrande återfinna denna siffra i rysk statistik. Min siffra är hämtad från den av Internationella statistiska
Institutet utgivna publikationen »Apercu annuel de la demographie
des divers pays du monde» för år 1922, vilken så vitt jag vet, endast
återgiver officiella uppgifter. Här gives folkmängden för skilda områden av Sovjetunionen den 28 augusti 1920 och siffrorna för de europeiska och asiatiska delarna äro resp. 101,734,443 och 29,811,602 eller
sammanlagt 131,546,045 invånare. Siffran kan givetvis ändock vara
felaktig i större eller mindre grad och jag har blott använt den till
en enkel överslagsberäkning av tillväxthastigheten 1921-1926. Kand.
af Klintberg vill reducera den av mig nämnda siffran 15 miljoner.
Då direkta uppgifter om folkmängdens förändringar i den europeiska
delen åren 1923-1926 visa en naturlig folkökning av mer än 2 Ofo årligen i genomsnitt och den siffran säkerligen är giltig för den asiatiska
delen innebär det en naturlig folkökning på mer än 11 miljoner åren
1923-1926. Att den naturliga folkökningen åren 1921-1922 varit lägre
framgår indirekt av min artikel, där det påpekas att antalet i åldersklassen 4-8 år år 1926 (födda 1919-1922) är betydligt lägre än i åldersklassen 0-4 år. En avsevärd reduktion av siffran 15 miljoner
innebär att den naturliga folkökningen skulle ha varit synnerligen
obetydlig åren 1921-1922 eller obefintlig.
Kand. af Klintberg anmärker i förbigående att min siffra om folkmängden 1932 på 166 miljoner skall vara 165,7 miljoner och avse år
1933. I populärt hållna artiklar må väl dock avrundningar ske, där
de för sammanhanget äro betydelselösa. I en av de källor, jag använt, står årtalet 1932 angivet, och diskrepansen förklaras av att
siffran avser årsskiftet 1932-1933, vilket måhända kand. af Klintberg
själv kunnat inse.
Kand. af Klintberg utsätter ett frågetecken för min uppgift att
folkmängden i de åtta yngsta åldersgrupperna är 31,4 miljoner och
vill hänföra siffran till de sju yngsta åldersklasserna, varigenom antalet per åldersklass skulle stiga till 4,49 från 3,93 miljoner. Beror det
månne icke på en missuppfattning av kand. af Klintberg~ Jag har
tyvärr icke haft tillgång till den av honom nämnda källan men om
där står åldersgränsen 0-7 år angiven, innebär icke därmed en sådan
beteckning, att den avser åldrarna under sju år. Den kan också betyda åldrarna till och med sju år. I svensk statistik betecknar 7-8 år
dem, som äro mer än sju men mindre än åtta år, men stundom användes enbart beteckningen 7 år och i analogi härmed kan åldersbeteckningen 0-7 år avse dem som äro under åtta år gamla. Siffran
3,93 miljoner finnes dessutom angiven i den tyska tidskriften »Wirtschaft und statistik» 1940.
I sin kritik av mina resultat över födelsetal och dödstal för åren
1927-1939 skjuter kand. af Klintberg uppenbart över målet.
Han säger först att jag gör mig skyldig till felet att betrakta Sovjets mortalitetssiffra som konstant åren 1926-1939. Detta har dock icke
skett i min artikel. J ag giver blott genomsnittstal för dödstalet under
675
, .._..
,…. . ,.
Polemik om Sovjetryssland
åren 1927-1938, vilken genomsnittssiffra angives till mellan 21 och
18 %o (avrundade siffror). Under de senare åren av perioden kan
dödstalet väl vara något lägre än under början av perioden. Kand.
af Klintberg skriver att ingenting hindrar att mortalitetssiffran år
1937 befinner sig omkring 11-12 %o. Häremot kan erinras att man
beträffande dödligheten näppeligen kan förutsätta alltför språngvisa
förändringar utan blott förhållandevis kontinuerliga förändringar år
från år. Om dödstalet 1937. skulle vara 11-12 %o och år 1927 var 21%0
bör medeltalssiffran för åren 1937-1938 vara 16 %o, vilket med en folkökning av 12 %o förutsätter en genomsnittssiffra för nativiteten av
28 %o åren 1927-1938. Vill kand. af Klintberg icke acceptera mina.
utan lägre siffror för dödligheten, står det honom fritt men då måste
han acceptera jämväl dess konsekvens, nämligen att nativiteten varit
betydligt lägre än vad jag antager. Men tvärtom vill han leda i bevis
att mina siffror för nativiteten äro för låga. Reflexionerna göra sig
själva.
Kand. af Klintberg anför också vissa siffror, dock ej för hela landet, som visa att nativiteten till följd av befolkningspolitiska åtgärder steg från 1936 till år 1937. Siffrorna äro mig bekanta från Ronhakines redogörelse vid befolkningskongressen i Paris 1937. Men om
nativiteten stigit mycket efter år 1936, måste det innebära, att siffrorna fram till år 1936 befunnit sig i synnerligen kraftig nedgång,
för att genomsnittssiffran 1931-1938 skall kunna uppnås.
Till slut ett litet beriktigande. Kand. af Klintberg påstår att jag
desavuerat Roubakines uppgift om vissa dödstal och födelsetal. Med
mina ord »Men så höga födelsetal och så låga dödstal (underförstått
för hela Sovjetunionens vidkommande) stå absolut icke i samklang
med den observerade folkmängdstillväxten» vill jag blott göra gällande att de anförda siffrorna icke kunna anses vara representativa
för hela Sovjetunionens befolkningsförhållanden.
De befolkningspolitiska reformer, som kand. af Klintberg omnämner, och deras eventuella effekt på befolkningsutvecklingen äro av
stort intresse men jag har i detta sammanhang icke anledning diskutera desamma.
Sedan af Klintbergs artikel tillställts mig har ett mindre tillägg
gjorts av honom (»Den ovan omnämnda Strana Socialisma …..») vari
han vill bevisa att födelsetalet år 1938 varit närmare 40 promille.
I en svensk översättning av arbetet (»Sovjetstaten») återfinnes följande: »Dödligheten har minskat med 40 Ofo sedan tsartiden. Födelsetalet per tusen invånare var år 1938 28,5 i Moskva, 27,7 i Leningrad ….
Samma år översteg antalet födda antalet döda med 115,7 Ofo.»
I samma stycke givas jämförelsetal från andra länder vilka nästan
samtliga äro felaktiga, somliga i mycket hög grad.
Jag får tillfoga att om den siffran 115,7 är härledd för Sovjetunionen i dess helhet måste födelsetal och dödstal föreligga för hela dess
område. Några sådana data ha dock sedan år 1928 aldrig publicerats,
åtminstone icke i internationella översikter och årsböcker. Det är
sålunda icke säkert och står icke uttryckligt angivet att den siffran
avser Sovjetunionen i dess helhet. Carl-Eric Quensel.
676
·'(.·

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner