Print Friendly

Poiltisering av kyrkohjälpen

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR HILLERDAL:
Politisering av kyrkohjälpen?
Den humanitära hjälpen genom Kyrkornas världsråd uppgår till mycket stora
summor. 1970 hjälptes de av naturkatastrofer drabbade i Rumänien, Turkiet,
Peru och Madagaskar liksom offren för
krigen i Nigeria, Jordanien och Vietnam.
Rektor Gunnar Hillerdal ställer med utgångspunkt från att Kyrkornas världsråd
tagit upp kampen mot rasismen frågan:
Skall kyrkan stödja befrielserörelserna?
Han bemöter argumentationen för en
politisering av kyrkahjälpen och finner
att man bör hjälpa nödlidande även i
länder med rasmotsättningar utan att
därför göra gällande att vi som kristna
samtidigt måste eftersträva ur evangeliets
synvinkel önskvärda politiska konsekvenser. Man bör hjälpa organisationer
av typ FRELIMO och SWAPO när vi
därigenom kan hjälpa lidande medmänniskor, menar han.
Kyrkornas världsråd har blivit ett allt viktigare instrument för kanalisering av humanitär hjälp. Under 1970 förmedlades
betydande medel – exakt hur stora summor är för dagen svårt att överblicka –
till offren för naturkatastroferna i Rumä-
nien, Turkiet, Peru och Madagaskar. Krigets offer i Nigeria, Jordanien och Vietnam fick likaså betydande understöd. All
sådan hjälp är självfallet ganska okontroversiell. Den ter sig som en enkel konsekvens av kyrkornas diakoni, den medmänskliga hjälp, som i de världsvida kommunikationernas tidevarv måste utvecklas
till globala insatser i ekumenisk regi.
Ar 1970 kommer emellertid att inskrivas
i kyrkahjälpens och kyrkohistoriens annaler främst som året då Kyrkornas världsråd gick från ord till handling i kampen
mot rasismen.
Att söka och finna kriterier i Nya testamentet för en samhällsetik är möjligt, men
enighet om resultaten går inte att uppnå.
Kampen mot diskriminering i alla former
kan dock principiellt inte vara kontroversiell. Att alla har lika värde kan begrundas naturrättsligt – så gör fortfarande
många kristna tänkare – men också med
enkel hänvisning till Kristus. »Här är icke
jude eller grek, här är icke träl eller fri,
här är icke man eller kvinna: alla ären I
ett i Kristus Jesus», skriver Paulus i Galaterbrevet (3: 28).
Kamp mot rasismen
En enkel konsekvens blir i dagens läge
kamp mot rasfördomar. Under ungefär fyra decennier har den ekumeniska rörelsen
producerat ett 30-tal dokument och uttaIanden som fördömer rasismen. I Evanston
1954 sades t ex att »all segregation, som
grundas på ras, färg eller folkstam, står i
strid med evangelium och är oförenlig
med Kristi kyrkas väsen». Generalförsamlingen krävde redan då att medlemskyrkorna skall »taga avstånd från alla former
av segregation och diskriminering och verka för att avskaffa sådant både för egen
del och i samhället».
Världskyrkomötet i Uppsala 1968 tog
ett första steg mot praktiskt handlande.
Man begärde en konsultation med delegater och experter från hela världen för att
skissera ett handlingsprogram. I maj 1969
kom förhandlingar till stånd i London.
Resultaten har blivit påtagligare än vad
de flesta observatörer väntat. Då Kyrkornas världsråds centralkommitte något senare antog ett »ekumeniskt program för
rasismens bekämpande» gavs klarsignal för
praktiska insatser.
I en första omgång blev det visserligen
mest fortsatt diskussion och polemik. I juli 1970 tillställdes exempelvis Brittiska kyrkorådet från en ledande representant i
Kyrkornas världsråd en skrivelse, vari på-
stods att den engelska regeringens planerade vapenförsäljning till Sydafrika strider
mot kristen etik. Opposition restes mot
att Church of England har medel investerade i ett holdingbolag, som har mängder
av miljoner placerade i Sydafrika. I USA
anmodades medlemmarna av United
Church of Christ att lämna tillbaka kreditkorten hos Gulf på grund av bolagets oljetransaktioner med Portugisiska Angola!
315
Åtgärder av denna typ har som bekant i
helt andra än kyrkliga sammanhang diskuterats men sällan lett till annat än polemik.
På allvar brände det dock till först genom ett beslut av Kyrkornas världsråds
exekutivko:t_nmitte i Arnoldsheim i september 1970. Anslag uppgående till 200 000
dollar utdelades till nitton skilda organisationer i Asien, södra Afrika och Latinamerika, vilka som ett slags gemensam
nämnare har målsättningen att bekämpa
rasismen. Bland de nitton organisationerna är FRELIMO i Mozambique, MPLA,
GRAE och UNITA i Angola, SWAPO i
Sydvästafrika, ZAPU och ZANU i Rhodesia – alltså även politiska befrielserörelser.
Stöd till befrielserörelser?
Har då Kyrkornas världsråd tagit politisk
ståndpunkt för befrielserörelserna ifråga?
Därom utbröt snabbt en hård debatt på
skilda håll i medlemskyrkorna. En storm
av reaktioner, såväl positiva som negativa,
följde på beslutet i Arnoldsheim. Svenska
ekumeniska nämnden fann sig föranlåten
att i november i fjol kommentera läget.
Man konstaterade i ett uttalande att exekutivkommittens satsning föranlett meningsbrytningar. Nämnden gav emellertid
för sin del sitt stöd åt exekutivkommitten.
I uttalandet heter det avslutningsvis: »Den
aktuella debatten bör för kristna församlingar och enskilda i vårt land bli en angelägenhet till fördjupat studium och
praktiskt engagemang i frågorna om internationell fred och rättvisa.»
Världskyrkorådet hade från början klar- 316
gjort, att pengarna inte var avsedda för
militära ändamål. De mottagande organisationerna har förklarat sig införstådda
med att medlen får användas endast till
sjukvård, utvecklingsarbete, undervisning
och humanitär hjälp för apartheidspolitikens offer. En politiskt kunnig kritiker kan
dock lätt invända, att medlen ändå indirekt ger ökade resurser även för den revolutionära kampen. Hur skall man för
övrigt kunna kontrollera på vad sätt pengarna i detalj användes?
Det är naturligt att diskussionen blev
intensiv. Som exempel kan nämnas att
den evangeliska kyrkan i Hessen och Nassau den 7 december 1970 efter votering
med 108 röster mot 65 beslöt avsätta
100 000 DM till världskyrkorådets särskilda fond för kampen mot rasismen. Samtidigt förklarade synoden, att beslutet inte
får fattas så att kyrkan accepterar bruk av
våld. Med 103 röster mot 75 förkastades
dock ett uttryckligt krav att kyrkan skulle påfordra särskilda förhandlingar med
Kyrkornas världsråd för att skapa garantier att ingen del av pengarna kommer
organisationer till godo, vilka för sina syften tillgriper vapen. I mitten av december fann sig ledningen av de förenade
evangelisk- lutherska kyrkorna i Västtyskland för att mildra oppositionen nödgad
att försäkra att »tillsvidare kommer inga
kyrkliga medel att ställas till förfogande
för befrielserörelser».
I januari detta år sammanträdde emellertid Kyrkornas världsråds centralkommitte på nytt, denna gång i Addis Abeba.
Därvid beslöts – med 84 röster mot O (tre
röster nedlagda) – att stödja exekutivkommittens omstridda anslag till de 19 organisationerna engagerade i kampen mot
rasismen.
Den humanitära hjälpen
Har kyrkornas världsråd börjat blanda
ihop kristendom och politik? Det kan kanske tyckas så, men man bör ge ett annat,
mera nyanserat svar. För egen del accepterar jag Kyrkornas världsråds insatser
med följande teologiska motivering.
Kristi kärlek tvingar. Den diakonala
hjälpinsatsen – eller klart sagt humanitär
hjälp – bör sättas in överallt där hjälpbehovet är skriande. Det finns ingen anledning att därvid ta särskilda politiska hänsyn, varken till riskerna att hjälpen kanske missbrukas politiskt (det gör den väl
ofta) eller att be politiska makthavare om
tillstånd att få hjälpa (det får kyrkan
långt ifrån alltid, om den frågar). Utgångspunkten för detta enkla resonemang
är alltså det faktiska hjälpbehovet. Principiellt bör detta vara avgörande. En annan
sak är naturligtvis att någon form av positiva kontakter måste upprättas mellan
kyrkahjälpens representanter och de regionalt och lokalt makthavande, om hjälpen
skall ha förutsättningar att lyckas. Men
sådana kontakter kan självfallet upprättas
också med befrielserörelser. Dessa utgör ju
ofta tämligen välorganiserade fastän icke
erkända regimer i de områden de behärskar.
Resonemanget bör dock balanseras med
följande. En kristen hjälpaktion bör inte
organiseras hur naivt som helst. Bedöms
riskerna för missbruk .av de medel, som
kanaliseras till hjälp, som utomordentligt
stora, kan man kanske från fall till fall
tvingas att tänka om. Men poängen i den
diskussion jag fört ligger ändå däri, att
hjälp skall ges där hjälp behöves utan att
andra kriterier – till exempel hänsyn till
politiska ideologier eller överväganden av
speciell art – i första omgången skall prö-
vas.
Kan en militärdiktatur frälsas?
Betydligt mer komplicerad blir bedömningen, om man i stället lyssnar till de
nya signaler, som numera allt oftare hörs
från ledande teologer inom Kyrkornas
världsråd och till och med från missionshåll. Evangeliet förutsättes ha också en
politisk dimension. Det sägs ofta att enskilda kristna liksom kyrkorna måste vakna upp och dra konsekvenserna därav. I
sådana typer av politiserande logik kan
argumentationen småningom nå därhän
att revolutionära insatser framstår som
kristen dygd.
»Kan en militärdiktatur frälsas?» Så
frågar – uppenbarligen på fullaste allvar
– Sigbert Axelsson i ett nummer av Svensk
Missionstidskrift. »Där regimer, lönesystem, jordinnehav, polis och militär utgör
just förtrycket eller förorsakar den fysiska
nöden för miljoner människor, behöver då
inte regimen, lönesystemet, jordägaresystemet etc vältas över ända? Är inte revolutionen i den meningen en frälsning?»
Nej, det talet vill i varje fall jag – och jag
tror många med mig – inte vara med om.
Även om vi vill slå vakt om demokrati och
gärna ser att folkvälde i egentlig mening
317
utbredes med större järnlikhet i alla länder.
När politisering smyges in i kyrkohjälp
och missionstänkande är det inte underligt att många reagerar. Av dubbla skäl:
det är fråga om osmält, ofta mycket då-
lig teologi, och dessutom ibland om mycket fanatisk och oövertänkt politik.
Någonstans i förlängningen av Axelssons teser tycks ligga det naiva resonemang
som utföres i boken »Kristen vänster>>, av
bl a Ingemar Näslund. Han påstår att
»vårt hopp ligger i den tredje världen».
Vi måste få ett nytt medvetande om maktstrukturerna inom kyrkan, även svenska
kyrkan. »Det lämpligaste sättet att få ett
sådant medvetande är att med hela sitt intresse och alla sina resurser ägna sig åt att
studera utvecklingen och rättviseproblemen i den tredje världen. Ty där försiggår
kampen i explicit form, den kamp som i
Sverige sker i mer implicit form». Behö-
ver alltså även det demokratiska Sverige
»frälsas» – i så fall till vad? »l Brasilien
är det lättare att skönja gränsen mellan
kapitalister och förtryckta än i Sverige, ty
här sker kampen i mer dolda och komplicerade former».
Lars Thunbergs politiska teologi
Sigbert Axelsson och Ingemar Näslund
får väl mera sägas representera den politiska teologins kuriosa. Åtminstone i de
åberopade texterna framstår de snarast
som sällsamma representanter för en enligt min mening urspårad teologisk reflexion. Ändå utgör de kuriösa ekon av
den nya »revolutionsteologi>> som frodas
318
på många nivåer i ekumenisk debatt sedan
några år tillbaka.
På ett mera ansvarigt, reflekterat plan
möter en ny politiserande teologi också
hos Lars Thunberg, en av den svenska
ekumenikens mest kända talesmän (för övrigt också flitig bokanmälare i Svenska
Dagbladet). Om man uppmärksamt läser
Lars Thunbergs försök till analys av ämnet »Politik-mission-kyrkohjälp» (Kristen
gemenskap 1970: 4) blir man emellertid
snart konfunderad. Jag skall försöka ett
kort referat av några av uppsatsens viktigare teser och punkt för punkt kritiskt
granska dem. Numreringen nedan är min
egen.
l. Thunberg hävdar för det första att
varje form av kyrkohjälp är en politisk
handling, eftersom hjälpen ifråga är en
politisk maktfaktor. Därför bör också en
politisk bedömning äga rum. – Så långt
kan resonemanget accepteras. En mission
som t ex arbetar i rasistisk miljö och dit
kanaliserar medel för byggande av skolor,
sjukhus osv har anledning att någon gång
fundera över hur insatserna faktiskt verkar och uppfattas av befolkningen. Att
kyrkohjälp kan få politiska biverkningar
i landets politik, även om sådan inte avses, är uppenbart.
2. Thunberg vill bannlysa talet om politisk neutralitet, sedan han konstaterat
hur kyrkohjälpen i realiteten verkar. »Det
är en moralisk renlighetsåtgärd, som samtidigt kunde bidraga till att göra slut på
föreställningen att politik i sig är något
smutsigt». – Resonemanget i denna del är
märkligt. I sin iver att visa att alla kyrkliga insatser kan få tydliga politiska effek·
ter glömmer Thunberg att diskutera
många dyrköpta erfarenheter, som samfund och enskilda kristna gjort. Det finns
verkligen i många sammanhang anledning
för kyrkorna att inte eftersträva att inkalkylera politiska effekter utan tvärtom sl
långt möjligt undvika att blanda sig i politiska uppgörelser. Ty även om politik är
betydelsefull, innebär den som regel också
maktkamp, partiegoism, personlig prestige
hos ledarna osv.
3. Thunberg begär emellertid att »politiska effekter bör så långt möjligt inkalkyleras i insatsens kostnads- och resultatvärdering». – Vad skall man svara härtill? Om därmed endast menades att
exempelvis en kyrka, som bedriver diakoni eller mission i ett rasistiskt land, måste
vara medveten om insatsernas politiska effekter, kunde formuleringen synas acceptabel. Men är den detta strängt taget från
evangeliets egen utgångspunkt? Vem sä-
ger att den kristna hjälpinsatsen kan låta
sig bindas vid prognoser och kalkyler?
Har inte tvärtom många kristna känt sig
kallade att handla mot vad som tett sig
förnuftigt och rimligt därför att »Kristi
kärlek tvingar»?
4. »Politiska effekter bör som andra effekter bedömas efter en skala från goda
– dåliga eller önskvärda – förkastliga. Alltså inte efter en skala från så få politiska
effekter som möjligt – så många politiska
effekter som möjligt (där det senare a
priori står för det negativa).» – En invändning är naturlig. Hur skall man om
man accepterar ett sådant resonemang finna kriterier för vad som är gott eller önskvärt? Thunberg försöker dock en omedelbar precisering. Vi kan därför vänta med
ställningstagandet till dess vi lyssnat på en
följande tes.
5. »En dylik bedömning kräver kriterier. För kyrkan måste dessa kriterier ha
ett direkt samband med hennes egna värderingar och livssyn. Hon måste alltså tänka ut de politiska önskvärda effekterna av
sin egen teologi, vilket ej skett.» – Lägg
märke till den sista satsen och inte minst
den korta avslutande bisatsen! Fältet ropar tydligen efter en ny »politisk teologi»!
Men nu hopar sig på allvar invändningarna. Vem är »kyrkan», som Thunberg
trots sin radikalism konservativt och fromt
betecknar som femininum (»hon» – är
det »Kristi brud»?) Vilka skulle i Sverige
föra kyrkans talan? Biskoparna? Ärkebiskopen som är med i Kyrkornas världsråds
centralkommitte? Eller styrelsen för Lutherhjälpen som har pengar insamlade vid
skilda aktioner? Hur skall de finna rätta
kriterierna för »de politiskt önskvärda effekterna» av kyrkans »värderingar och
livssyn»?
6. Thunberg menar sig i en sluttes ha
löst svårigheterna. Kyrkohjälpen och missionen är ju internationell. Då är det »rimligt att dessa kriterier bör prövas i ekumenisk gemenskap mellan kyrkorna». -Därmed har avgörandet skjutits till nästa instans. Men hur skall frågan där lösas?
Man måste fundera på nytt. Låt oss utgå
från valda delegater för respektive kyrkor
samverkande i exempelvis Kyrkornas
världsråds exekutivkommitte: hur skall de
319
kunna veta »de politiskt önskvärda effekterna» av en teologi, vilka Thunberg noterar ännu inte är uttänkta? Speciellt som
de sinsemellan företräder olika kyrkor och
kanske olika teologier?
I själva verket tvingas Thunberg retirera: det får tydligen bli ett samtal, en debatt. Han skriver: »Ett ekumeniskt sökande efter kriterier bör ske i öppen dialog’
men behöver inte förutsättas leda till vare
sig teologisk eller politisk konsensus.» Invändningarna kvarstår dock. Vi är tydligen framme vid majoritetsbeslut på mer
eller mindre lösa boliner, eftersom kriterierna inte framstår nog tydliga!
Vad som står på spel
I praktiken kan Thunberg då han kommit
så långt sägas ha företagit en nästan fullständig reträtt. Ingen kan ju säkert säga
vad kyrkan eller kyrkorna faktiskt bör fö-
reta sig, om man inte kan bestämma klara
kriterier och det därtill förutsättes att skilda politiska bedömningar kommer att gö-
ra sig gällande.
Om man konstaterar detta, förefaller
kanske den nya entusiasmen för inkalkylerande av politiska effekter i hjälpinsatser
m m inte längre vara ett så farligt företag. Det är stora ord men suddiga, då
sambandet mellan å ena sidan evangelium
och mission, å andra sidan politik betonas.
(Thunberg: »Eftersom politisk neutralitet
– i betydelsen opolitiskhet – är definitionsmässigt utesluten, när kyrka och mission
handlar, bör talet om neutralitet tystna.»)
Så länge inga speciella kriterier eller nå-
gon särskild politik befinns särskilt Gudi
320
behaglig, tycks det hela vara mer en akademisk lek med ord.
Likväl vore det förhastat att så snabbt
avfärda riskerna. Såsom framgår vid lektyren av märkliga alster på teologernas
bokbord av typ »Kristen vänster», »Guds
lilla röda» eller KDS-arnas programskrifter av helt annat märke, finns det tänkare
som menar sig helt eller delvis ha funnit
erforderliga kriterier för en sann kristen
politik. Det är visserligen både förvånande – den intellektuella enkelspårigheten
röjer sig snabbt vid kritisk analys – och
skrämmande. Är det verkligen önskvärt att
vi i samfunden får hårda debatter om
evangeliets politiska dimension som tenderar till tydligt partipolitiska ställningstaganden (eventuellt kallade »Önskvärda»,
»goda» osv »effekter»)?
Ett kristet politiskt ställningstagande?
Men andra frågor av större vikt anmäler
sig. Jag skall peka på två eller två hela
frågekomplex.
Först: vilka är relationerna mellan kyrkans insatser, politiskt mer eller mindre
väl kalkylerade efter kriterier framröstade
inom landet eller på ekumeniskt plan, och
samhällets – statens? Har jag som kyrkornedlem speciella förpliktelser till ett slags
kristligt politiskt vittnesbörd i ky11kans regi
på annat plan än som samhällsmedborgare? Skulle jag och kristna verkligen eftersträva att göra kyrkan- samfundet till ett
speciellt instrument för »politiska effekten>? Blir inte kyrkan då ett slags kristligt parti?
Vidare: vem eller vilka skall i så fall
föra kyrkans talan? Skall kyrkoledare bedöma inte bara evangeliska kriterier utan
också politiskt önskvärda respektive förkastliga effekter? Vad garanterar i så fall
att de är goda politiker? Om jag vid nå-
got tillfälle tycker de är dåliga, har jag
då rätt (eller eventuell plikt) att i kristendomens sak kritisera dem? Att söka avsätta dem för att få fram en annan bättre
ledning?
Frågorna hopar sig. Herrar ekumener
och kyrkastrateger får nog tänka sig för
en smula, innan den nya entusiasmen för
kyrkans politiska ansvar driver dem för
långt. Man kan mena olika ting med kyrka och politik. Men de nya signalerna iii
för suddiga. De behöver tänkas över bättre.
Till dess så skett är lekfolkets traditionella
skepsis välgrundad.
Låt oss återföra resonemanget till rP.aliteter. Antag att svenska kyrkans talesmän – de må vara moderater, tillhöra
KDS eller Broderskapsrörelsen – går ut
till kyrkfolket och säger, att nu måste vi
hjälpa lidande medmänniskor även i länder med rasmotsättningar! Vi ska inte dra
oss för att hjälpa nödlidande, var de än
är, även om territorierna är behärskade av
FRELIMO, SWAPO osv! Inför sådana
appeller tror jag på starkt stöd hos kyrkfolket, under förutsättning att alla får veta
fakta. Nöden talar och tvingar oss att hjälpa.
Men försök att göra gällande att vi som
kristna måste eftersträva ur evangeliets
synvinkel önskvärda politiska konsekvenser och just därför bör hjälpa organisationer av typ FRELIMO. Då blir kollekterna nog mindre, och det är förståeligt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner