Print Friendly

Planering i Sverige

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PLANERING I SVERIGE
Av direktör, fil. lic. KARL FREDRIK K-m KARLSSON
LA PLANIFICATION brukar betecknas som en av Frankrikes intressantaste exportprodukter. Den
svenska marknaden, den ekonomiska debatten i Sverige, utgör
inget undantag. Det franska planeringssystemet har här fått en
omfattande publicitet.
Tanken på en långsiktig totalplanering av samhällsekonomin är
emellertid lika litet något nytt i
Sverige som i andra västeuropeiska
länder. För att förstå de synpunkter som präglar dagens svenska
planeringsdebatt kan det vara motiverat med en tillbakablick.
Under det andra världskriget
hade ett omfattande system av
kontroller och detaljregleringar utvecklats, som tillät en ingående
överblick och styrning av näringslivet. Som exempel på komponenterna i detta system kan nämnas
ransoneringar inom stora områden
av den privata konsumtionen,
regleringar av förbrukningen av
viktiga råvaror och bränslen, styrning av produktionens inriktning
med hjälp av subventioner och
andra metoder, detaljerad övervakning av utrikeshandeln, kontroll av användningen av arbetskraft för olika ändamål, reglering
av priserna genom priskontroll
m. m. Den allmänna uppfattningen
var att detta system väsentligen
bidragit till att Sverige klarat
krigsårens påfrestningar så relativt väl.
Den svenska socialdemokratin
hade redan före kriget frigjort sig
från det marxistiska arvet och –
delvis inspirerad av de Keynesianska lärorna- närmat sig ett slags
reformliberal syn på samhället.
Det moderna budgetvapnet – under jöverbalanseringar av statsbudgeten i konjunkturutjämnande syfte – hade lanserats redan av de
första arbetarregeringarna på 30-
talet. Det fanns dock tendenser till
en pessimistisk tolkning av Keynes.
Man tvivlade på den fria marknadsekonomins förmåga att på
egen hand klara sysselsättningsproblemen. 30-talsdepressionen var
i friskt minne. Vid omställningen
till fredshushållning var det därför många inom de socialdemokratiska leden som inspirerades av de
goda erfarenheterna från krigsekonomins regleringssamhälle. De
menade att staten skulle ges befogenheter och verktyg, specifika så-
;
;t )
216
väl som generella, för att ingående
kunna dirigera och kontrollera
samhällsekonomin i dess helhet.
Begreppet »planhushållning» skapades. Det bör i detta sammanhang
emellertid påpekas att i Sverige till
skillnad mot i Frankrike varken
planerades eller skedde några som
helst nationaliseringar av enskilda
företag under de närmaste efterkrigsåren.
Detta program ledde till en tidvis intensiv debatt såväl på det
ideologiska som på det praktiska
planet. I mycket präglades denna
av ytterlighetssynpunkter. Hos
planhushållarna dominerade en
okritisk tro på de centraldirigerade
åtgärdernas förmåga att styra det
ekonomiska förloppet. Hos motståndarna, vilka framför allt fanns
på den borgerliga sidan, tenderade
en lika okritisk tilltro till en liberalism och ett samhälle av förkrigstyp att dominera. På det praktiska planet rörde motsättningarna
framför allt de generella contra de
dirigistiska åtgärdernas, regleringarnas, plats i den ekonomiska politiken.
I viss mån kan den ekonomiska
utvecklingen sägas ha spelat oppositionen mot planhushållarna i
händerna. Den första socialdemokratiska efterkrigsregeringen missbedömde utvecklingen, inställde
sig på en befarad, långvarig depression av 30-talstyp och förde
till en början en expansiv penningoch finanspolitik. Vad som kom
var i stället en kortvarig, mild recession följd av en kraftig, inflationistisk högkonjunktur som, understödd av Korea-krisen, i stort
varade till 1950-talets mitt. Väsentliga grundförutsättningar för en
central planering saknades, bl. a.
tillförlitliga prognosteorier och
ekonomisk statistik – dvs. mOJligheter att med tillräcklig säkerhet göra framtidsbedömningar och
förutsäga verkningarna av samhälleliga ingrepp. Den ekonomiska
utvecklingen försämrade dessutom
jordmånen för planhushållningsideerna och kring 1950 hade de
flesta av krigsårens regleringar avvecklats.
Uppmärksamheten kom under
1950-talet i stället att riktas mot
den offentliga sektorn. Denna genomgick under decenniet en kraftig ökning. Till en del var detta en
naturlig följd av det allmänna
ekonomiska framåtskridandet, men
i mycket kan expansionen hänföras
till en intensifierad social reformpolitik – bostads- och familjepolitiken utbyggdes, allmän sjukförsäkring och allmän pensionsförsäkring infördes m. m. Målsättningarna för den socialdemokratiska regeringspolitiken försköts i
viss mån. ökad vikt lades vid de
allmänna nyttigheterna och vid en
expansion av dessa. Bakom denna
politik låg både omfördelningstankegångar och, fast mindre uttalat,
förhoppningen att en stor offentlig
sektor även skulle fungera som ett
slags stabiliserande inslag i samhällsekonomin.
Den inflationistiska högkonjunkturen och det förhållandet att med
den offentliga sektorn en allt större
del av samhällsekonomin kom att
styras av icke-ekonomiska, politiska faktorer och bindas av ett
expanderande socialförsäkringssystem skapade likväl svårbemästrade konjunkturproblem.
Som nämnts avvecklades under
åren kring 1950 flertalet av krigsårens regleringar med några undantag – exempel på sådana är
byggnadsregleringen, kapitalmarknadskontrollen och regleringen av
jordbrukspriserna. Detta ledde
emellertid inte till någon genomförd aktivisering av de generella
ekonomisk-politiska hjälpmedlenknappast någon aktiv finans-, penning.. eller arbetsmarknadspolitik
fördes under större delen av decenniet. Det brast dessutom ofta i samordningen av de ekonomisk-politiska åtgärderna. Den inflationistiska utvecklingen fick fortgå så
gott som okontrollerad. Det dominerande problemet för den ekonomiska politiken blev hur den fulla
sysselsättningen skulle kunna förenas med stabilt penningvärde och
jämvikt i utrikeshandeln. Det var
mot denna bakgrund som den s. k.
stabiliseringsutredningen tillsattes
1955. Dess uppgift var att inventera
de olika ekonomisk-politiska medel som kunde komma ifråga för
att uppnå intern och extern stabilitet i fullsysselsättningens samhälle. Utredningen var sammansatt
såväl av politiker som av represen- 217
tanter för näringsliv och organisationer. Resultatet publicerades
1961.
Man utgick från att den ekonomiska politik samhället borde föra
först och främst skulle ha karaktären av en stabiliserande konjunkturpolitik med uppgift att stimulera den ekonomiska aktiviteten i
nedgångsfaserna och att dämpa
den i överhettade lägen. De primära målen sammanfattades som:
full sysselsättning, stabilt penningvärde, samhällsekonomisk balans
och stigande levnadsstandard. För
att nå dessa mål borde möjligheten
att utnyttja såväl generella som
specifika ingripanden, regleringar,
behållas, men man förordade de
generella medlen och reserverade
de specifika ingripandena för krissituationer och för problem inom
begränsade områden. Särskilt på-
pekades att de samhälleliga ingripandena framför allt skulle vara
rörlighetsstimulerande för att på
så sätt underlätta den ekonomiska
utvecklingen och anpassningen.
Centrala områden för en sådan
rörlighetsstimulerande politik borde vara kapital- och arbetsmarknaden. slutligen efterlystes en bättre samordning av de samhälleliga
ingripandena i det ekonomiska
skeendet.
Delvis hade de åtgärder stabiliseringsutredningen rekommenderade börjat tillämpas under arbetets gång. Efter konjunkturavmattningen 1957j 58 hade en viss aktivisering skett av den ekonomisk- 218
politiska vapenarsenalen och penningpolitiken fått en renässans
samtidigt som en aktivare finanspolitik inaugurerats.
Mellan 1940-talets planhushållningstänkande och stabiliseringsutredningens samordnade och stabiliserande konjunkturpolitik ligger en betydelsefull utveckling på
det ekonomisk-politiska planet.
Lika intensiva som debatterna var
kring planhushållningsideerna, lika
obetydliga tycks i grund de politiska motsättningarna ha varit vad
gäller stabiliseringsutredningens rekommendationer. Man talar ibland
om en »rättning mittåt» längs hela
den politiska linjen under senare
år såväl hos socialdemokrater som
borgerliga. Det är mot denna bakgrund av principiellt samförstånd
som den svenska inställningen till
»la planification» bör ses.
Försök till långsiktiga prognoser
för den ekonomiska utvecklingen
har gjorts tidigare – den första
1948 – men dels har dessa rört
speciella utvecklingsproblem, dels
har de inte resulterat i direkta rekommendationer. De har huvudsakligen varit expertutlåtanden
utan pretentioner att skapa underlag för totalplanering. Att planeringstänkandet åter aktualiserats
beror i viss mån på det förändrade
ekonomiska klimatet. Marknadsutvecklingen har blivit mindre gynnsam för svenskt näringsliv, vinstmarginalerna har pressats ihop
och därmed även möjligheterna till
självfinansiering. 1950-talets inflationistiska överkonjunktur har efterträtts av något som skulle kunna
kallas en mera »normal», balanserad konjunktur.
Det är främst två nyligen publicerade utredningar som fört in den
ekonomiska diskussionen – om än
från andra utgångspunkter – på
områden som för tankarna till efterkrigsårens debatt. De har bidragit till att sprida kännedom om de
internationella planeringssystemen,
främst det franska. Den ena är en
skrift utgiven av en grupp ekonomer i den svenska landsorganisationen, »Samordnad näringspolitik». Den andra är ett statligt betänkande avgivet av den 1959 tillsatta långtidsutredningen.
Landsorganisationens ekonomer
har i många frågor varit något före
politikerna inom det socialdemokratiska partiet. Detta gör deras
»policy statements» i »Samordnad
näringspolitik» särskilt intressanta.
De anknyter i sin skrift till 1940-
talsdebatten mellan planhushållningens och den fria konkurrensens anhängare, men ansluter sig
inte till någondera. I stället lanserar de ett nytt begrepp, »koordinationshushållning», någonstans
mitt emellan de båda ytterlighetssystemen. Man accepterar den fria
marknadsekonomin men menar att
den fria prisbildningen, den fria
konkurrensen bara kan fungera
tillförlitligt inom av samhället utstakade ramar. De allmänna riktlinjerna för den långsiktiga utvecklingen måste planeras i god tid.
Denna planering bör ta särskild
hänsyn till föränderligheten i tiden
och underlätta och påskynda strukturomvandlingen inom näringslivet. Därför måste rörligheten såväl
på kapital- som arbetsmarknaden
underlättas genom en rad föreslagna direkta samhälleliga åtgärder.
I huvudsak tar man emellertid
avstånd från en mer detaljerad
planläggning. Endast de generella
riktlinjerna bör dras upp. I så
måtto är LO-ekonomerna – liksom stabiliseringsutredningen –
inne på andra tankebanor än efterkrigstidens planhushållare och fö-
respråkarna för det franska planeringssystemet. På sitt sätt grundar
sig programmet på klassiskt reformliberala hörnpelare. Det går
ut på att underlätta och korrigera
konkurrenshushållningen för att
den skall bli så effektiv som möjligt.
1959 års långtidsutredning är
den fjärde i ordningen. De tidigare
svenska långtidsutredningarna hade, som nämnts, mer begränsade
målsättningar. De har vidare varit
enstaka företeelser. Någon kontinuitet, något fast kansli eller nå-
gon uppföljning av resultaten har
inte förelwmmit. I så måtto har
den senaste utredningen inlett en
ny fa:s i utvecklingen.
De grundproblem den svenska
långtidsutredningen och den franska långtidsplaneringen har att lösa
är desamma – att kartlägga utvecklingstendenserna i ett mark- 219
nadsekonomiskt samhällssystem
för en viss tidsperiod. För den
svenska utredningens del gäller det
perioden 1961-65 med vissa perspektiv utdragna till 1970. Vad som
skiljer den svenska långtidsutredningen från de franska förebilderna
är att den stannar vid en prognos
över den väntade utvecklingen för
vissa ekonomiska totalkategorier
byggd på en inventering av den
enskilda och den offentliga sektorns egna planer eller framskrivningar av ekonomiska utvecklingstendenser. Den ger inte heller
några detaljerade upplysningar om
den väntade utvecklingen inom separata branscher. Det viktigaste resultatet är konstaterandet av vissa
för den ekonomiska expansionen
strategiska balansproblem, »gap»,
mellan tillgång och efterfrågan på
arbetskraft, sparande och investeringar, import och export m. m.
Man ger alltså information om
bristande överensstämmelser mellan vad de individuella planerna
förutsäger och de totala resurser
som står till buds för en balanserad utveckling men ger inga direkta
rekommendationer, inget program
för den ekonomiska politiken.
Andra skillnader, nog så väsentliga, är den mer institutionella karaktär ·som de franska planeringsorganen har och deras mera regelbundna samarbete med det enskilda näringslivet.
Experterna i 1959 års långtidsutredning förordade bildandet av
ett permanent kansli för kontiJ.
220
nuerlig prognosuppföljning. Man
tog emellertid uttryckligen avstånd
från en planering av det mera dirigerande slag, som man ansåg förekomma i andra västeuropeiska länder. I stället betonade man den informativa karaktären hos de svenska långtidsutredningarna. Syftet
skall vara att ge den enskilda och
den offentliga sektorn »orienteringspunkter» för deras individuella framtidsplanering. Man utgår
från och värnar indirekt om den
höga graden av decentralisering i
det svenska, ekonomiska samhällssystemet.
Parallellt med det växande intresset för ett långsiktigt helhetsperspektiv på den ekonomiska utvecklingen har även behovet av
och intresset för långsiktig planering inom de enskilda företagen
blivit alltmer uppmärksammat.
Bägge dessa utvecklingslinjer kan
sägas mötas i dagens planeringsdebatt. Detta kan till en del förklara varför åsikterna i Sverige
om det franska planeringssystemet
inte helt går att sortera i politiska
fack. Framträdande representanter
för näringslivet har pekat på den
omfattning den offentliga sektorn
har i Sverige och efterlyst en bättre
långsiktsplanering såväl inom denna som inom den enskilda sektorn
i stil med den som skett i Frankrike. Representanter för kretsar
nära den svenska regeringen har
emellertid framhållit att de anser
den franska planeringen vara alltför detaljerad för att kunna tilllämpas i Sverige. Lägger man upp
planeringen så att den ställer vissa
kvantitativa mål för olika näringsgrenar, är riskerna stora för att
man skall planera fel, har det
sagts. Man kommer lätt i en situation där man förlorar möjligheten
att anpassa sig efter förändringar.
Det viktiga med en total långtidsplanering av samhällsekonomin är
att den skapar en beredskap för
föränderligheten, planerar för anpassning. Målet för en sådan bör
vara att i god tid upptäcka de
»gap», de flaskhalsar som hotar
uppstå. Dessutom tycks man på regeringshåll vara mer tveksam än
LO-ekonomerna inför den ekonomisk-politiska bindning, som en
mer detaljerad långsiktsplanering
av den offentliga sektorn skulle
innebära. Man har också pekat på
utrikeshandelns betydelse för den
svenska ekonomin som ett hinder
för ett mer utvecklat nationellt
planeringssystem.
I debatten har det även pekats
på erfarenheterna från den närmaste efterkrigstiden. Man har varnat för en ny form av »planhushållning» och för den maktkoncentration som ett centralt planeringsorgan kan komma att innebära. De parlamentariska konsekvenserna av ett dylikt organ har
visserligen diskuterats men ännu
inte fått samma framskjutna plats
i debatten som i Frankrike.
I slutet av 1962 följde regeringen
de organisatoriska rekommendationerna i 1959 års långtidsutredning och gav finansdepartementets
ekonomiska avdelning i uppgift
att omhänderha den kontinuerliga prognosverksamheten. Samtidigt
skedde en samordning av vissa
uppgifter inom finans-, handelsoch inrikesdepartementen och tillsattes ett planeringsråd bestående
av de tre departementscheferna
samt representanter för arbetsmarknadens organisationer, vetenskap C!Ch näringsliv. Syftet anges
vara att åstadkomma en bättre
samordning av verksamheten inom
och mellan den enskilda och den
offentliga sektorn. Rådet har emellertid endast, som namnet antyder,
en rådgivande funktion. Vilken
makt denna organisation i praktiken kommer att få är för tidigt att
sia om.
Delvis har den uppgifter av
samma art som de horisontala kommitteerna i det franska planeringssystemet – att studera de strategiska jämviktstillstånden i samhällsekonomin. Någon motsvarighet till det franska systemets vertilmla branschkommitteer finns
emellertid ännu inte.
221
Det är uppenbart att ingen i tongivande ställning, vare sig inom nä-
ringslivet eller på regeringssidan
– åtminstone inte för närvarande
– vill förorda en kopiering av det
franska systemet för svenskt bruk.
Samtidigt är det emellertid allmänt
erkänt att behovet av planering är
stort. Det kravet ställs inte minst
från progressiva kretsar inom
svenskt näringsliv. Framför allt
krävs det emellertid bättre planering inom samhällsekonomins olika
sektorer, såväl inom de enskilda
företagen och branscherna som
inom den offentliga sektorn och
den statliga förvaltningen. Målet
bör vara att bereda vägen för en
effektivt fungerande marknadsekonomi med hjälp av i huvudsak generella instrument. Allmänt sett
är det väl motiverat att fråga om
en detaljplanering på nationell
grund överhuvud taget är möjlig
eller önskvärd i en tid som allt
mer präglas av internationellt samarbete och vidgade internationella
beroendeförhållanden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner