Print Friendly

PJ Anders Linder; Vilket EG-vilket Sverige

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

P J ANDERS LINDER:
VilketEGvilket Sverige?
Den svenska EG-debatten har
hittills i alltför hög utsträckning
präglats av att vi ”måste” ansö-
ka om medlemskap. Det behövs
en tydligare vi/ja-argumentation
som lyfter fram det positiva med
ett medlemskap. Det är stor
skillnad mellan rollen som administratör av ett oundvikligt beslut
och rollen som djärv politisk
nydanare.
Ett EG-medlemskap skulle
öka tempot i vår nödvändiga
omställning från kollektivistisk
centralism med högt skattetryck
till decentraliserad pluralism
med lägre skatter. Det gäller
också rätten att studera, arbeta
och bosätta sig överallt i EG:s
medlemsländer; freden och
välfärdsvinsterna.
P J Anders Linder är redaktör
vid Marknadsekonomisk Tidskrift
U
tsikterna för en svensk ansökan
om medlemskap i EG ser f n riktigt goda ut. För folkpartiet är
EG-frågan central, för moderaterna tycks
den ha blivit den centrala frågan. Socialdemokraterna går just när detta skrivs ut i
en kampanj med affischer med den röda
rosen och EG-flaggan ömt omslingrade.
”Den socialdemokratiska gemenskapen”;
”Ett rättvisare Europa”; ”Ett Europa utan
arbetslöshet” lyder parollerna. Dessutom
säger KDS ja till Europa, och centern står
än så länge bakom riksdagsbeslutet från
december 1990.
Den folkrörelse, ”Nej till EG”, som enligt uppgift skall bildas i början av april
verkar inte få det så lätt. Inte ens kommunisters och miljöpartisters samlade krafter torde lyckas kasta grus i maskineriet.
Inställningen till EG
Till detta skallläggas ett brett stöd hos allmänheten för en svensk medlemskapsansökan. I en undersökning som Sifo genomförde på uppdrag av SAF i december
1990 svarade 67 procent av de tillfrågade
ja på frågan om Sverige skall ansöka om
medlemskap i EG.
15 procent svarade nej. 18 procent var
tveksamma.
Det fanns en majoritet för en ansökan
·bland sympatisörerna till samtliga partier:
folkpartiet
moderatema
miljöpartiet
socialdemokraterna
centern
KDS
vänsterpartiet
Ja Nej Tveksamma
89 7 4
88 7 6
63 19 17
58 18 24
55 17 28
53 28 19
45 43 12
T o m hos vänsterpartistema fanns det
alltså majoritet för en svensk medlemsan- 140
sökan. Och sympatisörerna till det EGkritiska miljöpartiet är bland dem som är
mest positiva till EG.
Studerar man undersökningen litet
närmare finner man dock en intressant
paradox. Jämfört med tidigare mätningar
är det allt fler som tycker att Sverige bör
ansöka om EG-medlemskap. Samtidigt
är det allt fler som tror att ett sådant medlemskap skulle betyda nackdelar för Sverige.
I december 1990 trodde 34 procent av
de tillfrågade att den sociala välfården
skulle bli sämre om Sverige gick med i
EG. 17 procent trodde att den skulle bli
bättre. Ett halvår tidigare, i juni 1990, var
det 20 procent som svarade ”sämre”, 24
procent ”bättre”.
Likadant med jobben. I december
1990 trodde 27 procent av de tillfrågade
att det skulle bli ”fårre jobb” i Sverige om
vi tillhörde EG. 23 procent trodde att det
skulle bli ”fler jobb”. Förra gången frågan
ställdes, i januari 1990, var det bara 17
procent som trodde på fårre jobb, medan
22 procent trodde att jobben skulle bli
fler.
Även arbetsmiljön tror man blir sämre
om vi kommer med i EG. I december
1990 var det 27 procent som trodde att
arbetsmiljön skulle bli sämre vid
medlemskap. 15 procent trodde att den
skulle förbättras.
Samtidigt är det en betydande majoritet som tror att Sverige skulle ”hamna på
efterkälken” om vi inte kom med i EG. 65
procent svarade ja på den frågan i december 1990. 19 procent svarade nej. 30 procent svaradeja på frågan om de trodde att
levnadsstandarden skulle bli högre om vi
gick med i EG. 19 procent svarade nej.
Det går att spekulera åtskilligt kring
dessa motstridiga besked. Varför vill folk
att vi skall gå med iEG, trots att de tror att
så mycket kan bli sämre?
En tänkbar förklaring är att det råder
djup allmän pessimism om Sveriges framtid. Det blir sämre om vi går med i EG,
men det blir ännu värre om vi inte gör det.
En annan möjlighet är att EGmedlemskapet redan har kommit att ses
som ett fait accompli. Partierna har bestämt sig för att Sverige skall gå med, och
då blir det så. Att spjärna emot verkar
bara fånigt.
Sympatisörerna till det EG-kritiska
miljöpartiet är bland dem som är
mestpositiva till EG.
En tredje förklaring skulle kunna ha
med prioriteringen av materiell välfård
och social trygghet att göra. En majoritet
tror att vi får högre levnadsstandard om vi
går med i EG, en klar majoritet tror att vi
riskerar att hamna på efterkälken om vi
förblir utanför gemenskapen. Kanske vä-
ger detta helt enkelt tyngre än farhågorna
för urholkade offentliga välfärdssystem?
Under alla omständigheter borde
dessa siffror ge anledning till viss vaksamhet hos anhängarna av ett svenskt EGmedlemskap. Opinionen är fortfarande
långt ifrån entydigt positiv.
En medlemskapsansökan kommer nog
att lämnas in under 1991. Kanske redan
av socialdemokraterna. Inte minst de
triumfatoriska annonstexterna på temat
”Hav förtröstan, Europa! Vi skall stå er
bi!”, som inledningsvis nämndes, tyder på
det. EG finns också med som en viktig
beståndsdel iW/SAPs valplattform.
Ansökan inte detsamma som
medlemskap
Men en medlemsansökan är inte detsamma som medlemskap. EG-länderna skall
trots allt ha några ord med i laget, och
även om beskedet från EG-ländernas huvudstäder och Europaparlamentet blir
positivt skall först Sveriges riksdag och
därefter svenska folket i folkomröstning
bestämma sig för att ta det stora steget.
Det största hotet mot att den svenska
medlemskapsansökan också utmynnar i
ett svenskt medlemskap är förmodligen
att socialdemokraterna efter ett eventuellt
valnederlag i september 1991 inte orkar
stå fast bakom sitt ja. Den offentliga sektorns fackföreningar är bara ett av flera
tänkbara nästen för uppblossande EGkritik. Och som Sifoundersökningen från
december visar, råder det ingen brist på
områden där det finns resonans för en
EG-kritisk opinionsbildning. (Då har jag
ändå inte berört så fina fålt för opportunism som miljöfrågan samt frågorna om
utlänningars rätt att arbeta i Sverige och
utlänningars rätt att köpa svenska företag
-eller röda stugor med vita knutar.)
Skulle sedan EGs integrationsarbete
kompliceras, t ex genom en plågsam konjukrumedgång eller ökad säkerhetspolitisk spänning p g av tilltagande inre problem i Sovjetunionen, får naturligtvis EGmotståndarna ytterligare vatten på sin
kvarn. Man vet vad man har, men inte vad
man får. Varför sätta det trygga folkhemmet på spel för osäkra vinster på andra sidan Öresund? En utveckling av det senare slaget kan naturligtvis också leda till att
neutraliteten blir ett användbarare argument mot EG än vad som hittills varit fallet.
Den breda uppslutningen bakom en
141
medlemskapsansökan 1991 betyder alltså
inte med säkerhet medlemskap 1995.
Hur argumentera?
At en depression eller ett nytt kallt krig är
det inte mycket vi kan göra. Däremot
finns det anledning att fundera över hur
Europadebatten bör föras om utvecklingen för sig i stillsammare, mer förutsägbara, banor. Är det en EG-debatt av dagens
snitt som är bäst ägnad att skapa engagemang för ett svenskt medlemskap och förståelse för de krav detta innebär? Kanske
inte.
Man kan argumentera för ett politiskt
beslut på två sätt: l) Vi måste fatta beslutet, vare sig vi vill det eller ej. 2) Vi villfatta det. Den svenska EG-debatten har hittils i alltför hög utsträckning präglats av
måste-argumenten.
Därmed inte sagt att dessa saknar relevans. Självfallet blir det besvärligare för
oss om vi inte kommer med. Även om EG
och EFTA skulle nå fram till ett bra EEAavtal. kommer medborgarna i europeiska
länder utanför EG att höra hemma i en
deprimerande division 2, utan rätt att deltaga i de europeiska beslutsprocesserna.
Och då EEA-avtalet inte kommer att innebära tullunion mellan EG och EFTA,
kommer besvärande formaliteter även
framgent att prägla affärerna mellan de
båda handelsblocken. Etc etc.
Måste-argumenten har dock den nackdelen att de skapar en bild av att Sverige
nalkas gemenskapen med hängande huvud och ber om att få komma med. Det är
för att vi är nödda och tvungna vi klappar
på portarna i Bryssel, London och Paris,
inte därför att vi övervägt frågan och bestämt att vi vill. Alldeles i onödan tas gläd- 142
jen och stoltheten ur beslutet att ansöka
om medlemskap.
Vilja-argumentation
Det skulle behövas en tydligare vilja-argumentation, som inte bara tar fasta på att
våra ekonomiska problem skulle bli än
värre om vi inte kom med i EG utan också
lyfter fram det positiva med ett medlemskap: människors rätt att studera, arbeta
och bosätta sig överallt i EGs medlemsländer; freden; välfärdsvinstema.
Nackdelarna med måste-argumentationen är dessutom att den, åtminstone
från tongivande borgerligt håll, gärna förs
i två led: Vi måste gå med i EG. Och ett
medlemskap leder till att vi måsteomprö-
va den svenska modellen med dess offentliga monopol och höga skatter.
Förhoppningen är att ett medlemskap i
EG skall öka tempot i vår nödvändiga
omställning från kollektivistisk centralism
med högt skattetryck till decentraliserad
pluralism med lägre skatter.
I sak råder kanske inget större tviviel.
Moms och kapitalskatter ligger betydligt
lägre i EG-ländema än i Sverige, och då
det vid avskaffade gränskontroller och fri
rörlighet i längden knappast torde vara
möjligt att upprätthålla kraftigt högre
konsumtions- och kapitalskatter i ett EGland än i grannländerna, kommer Sverige
att behöva sänka dessa skatter. Vem tror
att det går att höja inkomstskattema och
arbetsgivaravgifterna ytterligare? Och om
skattema blir lägre, måste också den offentliga sektorns omfång minskas.
Men är det för att stöpa om den svenska inrikespolitiken som vi går med i EG?
Sverige bör gå med i EG, därför att den
inre marknadens fyra friheter leder till
ökad ekonomisk tillväxt och ökad medborgerlig frihet; därför att EG är ett sätt
att förhindra militära konflikter medlemsländerna emellan; och därför att vi,
om vi inte går med, ensidigt tvingas anpassa oss till beslut som vi saknar möjlighet att påverka.
Och Sverige bör liberaliseras. skatterna bör sänkas. Den offentliga sektoms
omfång bör reduceras kraftigt och omfattande privatiseringar genomföras.
Opinionen ärfortfarande långt ifrån
entydigtpositiv.
Det är lätt att se sambanden mellan
dessa båda uppfattningar. Att vara för ett
liberalt systemskifte i Sverige och ett
svenskt medlemskap i EG är, i dag, fullt
logiskt. Samma värderingar ligger till
grund för båda ställningstagandena.
Likafullt är det olyckligt att bygga upp
sin argumentation på att vår handlingsfrihet är en chimär, att såväl medlemskap
som inhemsk omvandling bara är en fråga
om insedd nödvändighet.
Tre skäl härtill:
l) Ledarskapet. Det är stor skillnad
mellan rollen som administratör av ett
oundvikligt beslut och rollen som djärv
politisk nydanare. Om EG-argumentationen i alltför hög utsträckning fårgas av
måste-resonemang förvandlar man en
framåtsyftande, offensiv hållning till en
reagerande, passiv.
2) Förändringsmandatet. EG-frågan är
förvisso en av de viktigaste politiska frå-
gorna för Sverige under 90-talet. Men
den är inte den enda – och den är inte
heller den viktigaste.
Ännu viktigare är omprövningen av
den svenska modellen, utvecklingen bort
från den folkhemska varianten av socialism.
Ett medlemskap i EG, som EG nu
fungerar, skulle säkert kunna bidra till att
höja tempot i denna omprövning. Men
mandatet för omprövningen måste vinnas
oberoende av vårtförhållande till E G. Argumenten för det ändå ganska genomgripande systemskiftet måste bära av egen
kraft.
Den breda uppslutningen bakom en
medlemsansölain 1991 betyder inte
med säkerhet medlemskap 1995.
Utmaningen för svenska liberalkonservativa måste rimligen vara att skapa förståelse och engagemang för en politisk
kursomläggning i frihetlig riktning; att
vinna stöd för uppfattningen att ett fritt,
föränderligt samhälle är bättre än ett reglerat och kontrollerat.
Visst kan ett EG-medlemskap öka behovet av förändring och därigenom bidra
till att vårt omvandlingsarbete forceras.
. Men om omorienteringen av svensk politik skall vinna beständighet och stabilitet
krävs det nog ändå, att den uppfattas som
ett resultat av en medveten egen vilja. Det
blir svårt för medborgama att känna nå-
gon delaktighet i ett samhälle som huvudsakligen upplevs som resultatet av ett yttre tryck.
Dessutom återfinns förstås en rad
punkter på den svenska förändringsagendan som endast indirekt eller på mycket
lång sikt har med EG att göra. En rad förändringar måste bli av långt innan EG
tvingar oss därtill.
143
3) EGs framtid. Hur självklar kommer
kopplingen mellan EG och liberalism att
vara framgent? Är det överhuvudtaget
rimligt att se EG som ett frihetligt projekt?
I dagsläget är det så. EGs kärnuppgift
är f n fullbordandet av den inre marknaden, förverkligandet av de fyra friheterna.
Hur blir framtiden?
Men kommer det att så förbli? Vilka regleringar kommer den inre marknadens
s k sociala dimension att ge upphov till?
Vad kommer de monetära och politiska
unionerna att innebära? Kommer EG att
bygga upp en överstatlig byråkrati och bli
en supervälfärdsstat med vittgående beskattande och reglerande ambitioner?
Frågorna kan tyckas överspända. Antalet EG-anställda i Bryssel ärfortfarande
jämförbart med antalet anställda vid det
amerikanska naturvårdsverkets Washingtonkontor. Välfärds- och skattepolitiken
är än så länge i allt väsentligt en fråga för
de enskilda medlemsländerna, inte för
Bryssel!Strasbourg, Enhetsaktens möjliggörande av majoritetsbeslut till trots,
krävs det fortfarande enhällighet för mer
genomgripande förändringar av EGs roll
och uppgifter.
För Sveriges del tycks saken klar, EG
kommer att verka frigörande under ett
bra tag framöver.
Men samtidigt pågår, parallellt med
förverkligandet av den inre marknadens
fyra friheter, arbetet med den inre marknadens sociala dimension. F n innebär
detta i klartext EG-gemensamma regler
för arbetsmarknaden. Vad gäller arbetstider föreligger redan förslag som är mer
långtgående än den svenska arbetstidslag- 144
stiftningen. Detsamma gäller förslagen till
reglering av deltidsarbete.
Ingenting tyder på att regleringsivern
skulle stillas med detta. Europaparlamentet kämpar ihärdigt för att få sina maktbefogenheter vidgade.
Spärren mot ökad centralism består av
den s k subsidiaritetsprincipen, iden om
att beslut skall fattas på så lokal nivå som
möjligt. Denna omhuldas varmt, men vad
betyder den ~~entligen? Vad är lägsta
möjliga nivå? Ar det förenligt med subsidiariteten att reglera arbetstiderna på
övernationell nivå? Subsidiaritetsprincipen leder till att vi får sätta vår tillit till
”goda hjärtan hos byråkraterna i Bryssel”,
som den engelske statsvetaren Kenneth
Minogue har uttryckt det.
Ytterligare anledning till fundersamhet. Ett citat från ett dokument antaget
vid en konferens med EGs socialistiska
partier i Madrid 10 december förra året:
”En utveckling som kunde få till följd
att medlemsländer konkurrerade med
varandra om att attrahera kapitalströmmar på basis av skattenivåer skulle vara
högst ovälkommen och kunde leda till att
skattebasen i de flesta medlemsländer urholkades … En introduktion av bindande lägsta skattesatser (förf kurs) kunde
vara den lämpligaste sortens samordning.”
Den som har läst sin James Buchanan
borde inte bli alltför förvånad. 518 ledamöter av Europaparlamentet vill ha mer
makt. EG-kommissionens ledamöter vill
ha mer makt. Bryssels byråkrater vill ha
mer makt. Bryssels lobbyister vill ha förmåner.
Makten att förhindra en sådan utveckling ligger hos beslutsfattarna i EG-ländernas huvudstäder. Vad vill dessa att EG
skall bli? Ett Europas förenta stater, en
extra stat över nationalstaterna? Eller en
lösare knuten konfederation, som prioriterar den fria rörligheten över gränserna
och tar det varligt med politiskt samarbete och byggandet av nya institutioner?
EGs nytändning har vitaliserat en hel
världsdel. Debatten om eurosclerosis har
tystnat. Likafullt förblir framtiden ett
oskrivet blad. Kanske rymmer den nya
triumfer för det europeiska samarbetet.
Kanske rymmer den motgångar av ett slag
vi hunnit glömma under det sena 80-talets framgång.
Sverige blir förhoppningsvis medlem i
EG vid mitten av detta decennium. Det är
ett viktigt steg, men det är inte steget. Vår
historia tar inte slut i och med att svenska
folkvalda tar plats i EGs beslutande församlingar.
Behovet av ledarskap för en omvandling av Sverige kommer att kvarstå. Den
svenska perestrojkan kommer fortfarande att vara i sin linda. Tyvärr (?) kommer
inte EG att göra jobbet åt oss.
Och en ny debatt tar sin början: Vilket
EG vill vi ha? Jacques Delors’? Margaret
Thatchers? Eller ett annat?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner