Print Friendly

PJ Anders Linder; Den levande svenska litteraturhistorien

Av Redaktionen | 31 december 1997


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN LEVANDE SVENSKA
LITTERATURHISTORIEN
PJ ANDERS LINDER
Göran Häggs Den svenska litteraturhistorien är enastående. Den är personlig,
engagerad och lockar till dagar och veckor av läsning .
urnanister har
länge plågats av
svårartade mindervärdeskomplex inför sina
kolleger inom naturvetenskaperna.
Tänk att som de ta leverera objektiva
fakta och hårdkokt nytta!
Följden har blivit ett större antal
misslyckade försök att göra studiet av
människans språk, gärningar och
konstverk mera vetenskapligt. Ett tag
mätte man det som mätas kunde och
de att orden är bländverk och att det
är humanioras särskilda vetenskapliga
roll att utveckla intellektuella verktyg
som låter oss nalkas mästerverk och
tradition i syfte att avslöja, demaskera
och bryta ned. Litteraturen är skuggspel och maktanspråk, en härskande
elits försök att hålla läsare och allmänhet i schack. Krossa den skändliga! Eller dekonstruera henne åtminstone.
A llt om ingenting
Litteraturens bredd och must blir
glaspärlespel; litteraturforskningen ett
hermetiskt rum dit obehöriga ej äga
tillträde.
Viljan till vetenskap har naturligtvis
inte varit fullständigt fruktlös. Marxisterna må befinna sig långt från de
mäktiga berättelsernas förklarade
ögonblick i sina utredningar av produktionsstrukturer och genomsnittliga dagliga kaloriintag, men de har
gjort oss uppmärksamma på att böcker skrivs i sociala rum med materiella
räknade hjälpverb hos Bellman och Ett annat sätt att skaffa sig vetenskap- förutsättningar. Postmodernismen
adjektivattribut hos fosforisterna.
Sedan kom man på att språkbruk och
konst egentligen är återspeglingar av
dolda maktförhållanden och andra
utomlitterära fenomen, som i sin tur
kan studeras, och kastade sig med liv
och lust över marxism och feminism.
Och på sistone har man gjort gällanPJ ANDERS LINDER är VD i
Timbro.
liga poäng har varit specialiseringen.
Den är mindre heroisk och teorimedveten och bygger på att man lär
sig mer och mer om mindre och
mindre tills man vet allt om ingenting. På samma sätt som zoologen
skaffar sig heltäckande insikter i gä-
larnas funktion vid hyperventilation
hos den blågröna slemjävlingen, utvecklar litteraturvetaren totalkunskap
om färgsymboliken hos Örnulf
Tigerstedt eller återklangen från
Bakunin hos den tidige Ahlin.
SVENSK TIDSKRIFT
har i sina bästa stunder tuktat överdrivet gravallvar och gjort oss varse
hur konstverk samspelar med varandra och hur de ständigt kan omtolkas
i ljuset av nya erfarenheter och läsefrukter hos betraktaren.
Men alldeles för mycket av modern humaniora ter sig ängsligt och
irrelevant, genomsyrat av pedanteri
eller politisk korrekthet, i avsaknad
av kontakter med läsare utanför den
trånga kollegiekretsen. Får utvecklingen fortsätta riskerar de humanis- 21
tiska vetenskaperna att dö sotdöden.
Annorlunda är det i litteraturdocenten Göran Häggs kraftprov Den
Svenska Litteraturhistorien (Wahlström & Widstrand, 1996). Skall man
riva av tusen års prosa mellan två pärmar blir det klent med pedanterierna,
och varken ängslan eller politisk korrekthet har nånsin varit Häggs melodi. Vad relevansen beträffar är den
enastående, forutsatt att man har nå-
gon sorts personligt forhållande till
svensk litteratur. Här vimlar nämligen av omdömen och utlåtanden att
forargas åt, instämma i eller på andra
sätt ta ställning till. Här vilar inga halta objektiviteter.
Berältandet som ord- och
språkkonst
Framställningen är dessutom ovanligt
lärorik i så måtto att den inte bara
anger forfattamarnn, verktitlar, summeringar av innehåll och spekulationer om vem som influerat vem på
vilket sätt, utan att den också hjälper
läsaren att upptäcka hur själva urverken är konstruerade, hur diktamas
språk är beskaffade och hur de rar karaktärer och historier att röra sig.
Sådant har man sällan sett speciellt
mycket av i motsvarande verk.
Uppläggningen är kronologisk och
på ett sätt ganska traditionell. Inledande översikter om epokens väsen
foljs av biografiska detaljer och redogörelser for tidens litterära scen. Det
citeras tillräckligt flitigt for att man
skall 1a en känsla for periodens idiom
och temperament, men när Hägg sedan rundar av ett avsnitt med att tala
22
utforligare om själva verken avviker
han från det traditionella genom att
ingående diskutera ordforråd, grad av
konkretion i berättandet, versmått,
forfattarsynvinkel och dialogteknik.
Man kommer knappast ihåg alltsammans när man så småningom kommer till sidan 664, men man har blivit uppmärksammad på berärtandet
som ord- och språkkonst och stimulerats att fundera över saken vid
framtida läsning.
Framställningen berikas mycket av
att Hägg har valt att ta med en rad
genrer som ofta ratas i mer höglitterära exposeer, men som i själva verket ofta har väl så mycket av kraft,
fantasi och läsglädje att erbjuda som
den traditionella finlitteraturen.
Psalmböckerna rar rejält med utrymme, och man kan inte annat än
instämma i Häggs entusiastiska formuleringar om laddningen och skönheten i Swedberg/ Spegels och Wallins samlingar och den motsvarande
inställsamheten och bleksiktigheten i
vår nuvarande ”fom1odat mer barn-,
u-lands och miljövänliga omdiktrung”.
1700-talets resenärer, lärdomsgiganter och dagboksforfattare finns
också foreträdda, och man blir väl så
lysten att läsa amiralen Tersmedens
(1715-1797) memoarer som någon
stapplande alexandrin. Att den levande prosan lika gärna kan dväljas utanfor skönlitteraturen som inom den är
en annan viktig observation som görs
av Hägg.
På motsvarande sätt ger han under
medeltiden stor plats åt landskapslaSV EN SK TJD SKR.IFT
gama och under senare sekler åt visan, essän, humoresken, journalistiken, poplyriken och barnboken.
Comelis Wreeswijk, Sven Stolpe,
Tage Danielsson, Jolo, Ulf Lundeli
och Astrid Lindgren rar alla rader av
Hägg. Inte så många, utom vad gäller
Lindgren. Men dock.
Vad gäller omdömena är hans parnass befolkad av kända krafter. Högst
sätts en liten krets av namn som
Bellman, Fröding och Lagerlöf. Även
Kellgren rar fina vitsord. Förvånansvärt vänligt skriver han om den forfarne versmakaren greve Snoilsky,
medan gamla giganter som Levertin
och Heidenstam rar veta att de levde:
”Gemensam for de båda var den for
en skald eller kultmjoumalist lite
ovanliga egenskapen att ha svårigheter med elementär språkbehandling –
syftning, ordböjning och dylikt.”
Geijer, Per Hallström och Pär
Lagerkvist är några andra som rar utstå mer omild behandling än vanligt.
Frustar fram superlativ
De båda tydligaste uppskrivningarna
forlärras ett par upphovsmän till halvt
bortglömda minor classics. Den forsta
är Emilie Flygare-Caden (1807-
1892), som tidigt lärde sig bemästra
den längre prosaberättelsens teknik
och komposition. Hennes Ett köpmanshus i skärgården är måhända vagt
hågkommen från TV:s tonår, men
vem läser numera Rosen på tistelön
från 1842? Ja, åtminstone Göran
Hägg, som fomiligen frustar fram superlativ. Och så en redaktör i min
bekantskapskrets, som gav sig av till
antikvariatet så fort han tagit del av
frustandet.
Den andra stora äreräddningen vederfars August Bondeson (1854-
1906), vars Skollärare John Chronschougs memoarer Hägg utnämner till
”en av vår litteraturs mest fulländade
romaner”. Tillåt mig att misstänka att
Hägg här inte uteslutande styrs av inornlitterära kriterier utan också av sitt
engagemang för utbildningens kvalitet och allmänna tillgänglighet. Att
mannen som skrivit förordet till en
nyutgåva av Snörmakare Lekholm får
en ide och som i Aftonbladet kontinuerligt gisslar ”läromedlen” i dessa
de sista dagamas svenska grundskola
hyser stark sympati för folkbildaren
och upplysningsmannen Chronschoug är inte ägnat att förvåna.
Engagerande och festligt
Självfallet rids några välbekanta häggska käpphästar även i denna bok:
Inget är så tidsbundet som det eviga.
Idyllen är fadd. Senaste gymnasiereformen är usel, Lars Ahlin har som
ende författare hyllat den socialdemokratiska välfärdsstaten, nyliberalismen har nedrustat välfärdsstaten och
Lars Gustafsson är opportunist.
Ibland stämmer det (evigheten, idyllen). Ibland stämmer det· inte (nyliberalismen, Gustafsson). Men det är
nästan alltid engagerande och festligt.
Man känner hur Hägg skriver för en
publik, hur han vill komrna läsare in
på livet och ta skrattarna på sin sida.
En sådan författare behöver offer.
Tegners Frithicft saga blir ett: ”Som
nr XV Vikingabalk på pigg anapestvers: ‘Nu han svävade kring på det
ödsliga haf, han for vida som jagande
falk; men för kämpar ombord skrev
han lagar och rätt…’ En svensk rövare bryter inte mot lagen. Han ägnar
till och med sin fritid åt att tänka ut
nya lagar och förordningar!”
” Skall man riva
av tusen års prosa mellan två pärmar blir det
klent med pedanterierna, och varken ängslan
eller politisk korrekthet
har nånsin varit Häggs
melodi.
”Motsvarande öde drabbar Uppsalaskalden Ernst Björck. Att den stackars poeten avled redan vid trettio
räcker inte för att han skall skonas av
Hägg, som konstaterar att Björk var
”upphovsman till den kanske mest
typiska inledningsraden ur den akademiska senromantikens alstring:
‘Rätt ofta står jagjublande på fjällen! ‘
Ju mer man begrundar detta märkliga
påstående desto mer säger det om tidens estetik och poetiska verklighetsuppfattning. Redan att jubla på fjällen är en egendomlig klicheverksamhet, att göra det ‘ofta’ en förbluffande
rutin, att med hänsyn till måttligheSVEN SK TIDSKRIFT
tens och versrytmens krav ändå bara
göra det ‘rätt ofta’ en tidstypisk försiktighet.”
Den Svenska Litteraturhistorien är
skriven av en man som älskar böcker.
Därom kan man inte ta miste. Här
handlar det inte om likgiltiga dissektionsobjekt utan om skrifter att vörda
och häckla, att glädjas åt, bli besviken
på och ta på djupaste allvar.
Några kommer att undra varför
just Kjell Espmark, Stig Strömholm
och Anderz Haming saknas ur vår
samtid när alla andra är med. Några
fler kommer att undra vart Henrik
Bernhard Palmaer har tagit vägen.
Nybörjaren riskerar att avskräckas av
de namnkaskader som forsar över lä-
saren, i varje fall när vi börjar närma
oss vår egen tid.
Dubbel glädje
Den perfekte läsaren är den som
kommer halvbra förberedd, utrustad
med hyggligt omfattande men halvt
sedimenterade kunskaper från ett bra
gymnasium eller några kurser på ettoch tvåbetygsnivån. För då kan man
nämligen läsa med dubbel glädje och
njuta dels av igenkännandet, återupptäckandet, dels av den levande,
entusisatiska prosan, som tydligt
kommer från en lärarsjäl, som tycker
att det här med ord och berättande
och språklig klang är på tok för viktigt och för roligt för att ackompanjeras av eterdoft och vara förbehållet
de invigdas sällskap.
23

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism