Print Friendly

PJ Anders Linder; Borgerlighetens bekräftare och gisslare

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
PJ ANDERS LINDER:
BoRGERLIGHETENs BEKRÄFTARE
OCH GISSLARE
A
tt finna skäl till kritik mot
Fredrik Böök kräver knappast någon unik fantasiformåga. Desto uppfinningsrikare måste man vara om man skall
hitta blottor i hans levnadstecknares gärning. Det är ett utomordentligt gediget
bidrag som idehistorikern och lundensaren Svante Nordin har lämnat till Vitterhetsakademiens skriftserie Svenska lärde.
Boken belyser varje tänkbar aspekt av
den böökska gärningen – alltifrån litteraturhistoriskt mästerskap och banbrytande reserapporterande till skönlitterär
medelmåttighet och politiska dumheteroch den gör det på en prosa som är såväl
smidig som hållfast. Nordin är en fomuftets man utan att for den skull bli döddansare, och hans framställning forenar
det klara och analytiska med det inkännande på ett utmärkt sätt.
Fullödig bild
Den främsta invändningen mot boken
har foljaktligen den trista egenskapen att
den gäller det som inte står snarare än det
som finns med. Vad som saknas är då en
bredare bild av den tid och verklighet
Fredrik Böök – en letmadstecktritrg. Svante Nordin,
Natur & Kultur, 1994, 474 sidor.
som Fredrik Böök verkade i. Nu tar man
en fullödig bild av personen och dennes
livsverk, men ibland skulle det ha varit
givande att ta det personliga relaterat till
det samhälleliga. Allra helst for dem av
oss som inte är i besittning av Svante
Nordins encyklopediska historiska vetande.
Böök stod ju mitt i sågspånsringen,
mitt i det offentligas manege, och
klatschade med piskan. Vad åstadkom
snärtarna? Vad var de reaktioner på? Den
sortens resonemang hade man gärna sett
mer av, men det är också en av de ta rimliga invändningarna man kan resa.
Barn av hans tid
En analys av Böök är intressant av många
skäl. Under flera decennier var han
giganten i svensk kulturell offentlighet.
Genom sin stilistiska spänst och sin väldiga arbetsformåga blev han ett kraftcentrum, som alla var tvungna att forhålla sig
till. Hans recensioner i Svenska Dagbladet skapade framgång och nederlag med
lika stor kraft som någonsin den berömda
teaterkritiken i New York Times. Ett
studium av honom blir därmed mer än
studien av en person och en livsgärning,
det blir också en källa till reflektioner
kring den borgerlighet som var hans puSveNsK TrosKRIFT 449
.\
blik. Och så är länken etablerad till våra
egna ställningstaganden och tvisteämnen.
Vårt nu är ett barn av mycket, också av
hans då.
Fredrik Böök var inte bara kritiker,
han var också litteraturforskare -ja en tid
till och med professor vid Lunds universitet. När han hade gjort sig politiskt
omöjlig genom sina uttalanden om det
nazistiska Tyskland blev det genom ett
omfattande litteraturhistoriskt arbete han
i åmlinstone viss utsträckning kunde
återupprätta sitt rykte. De stora arbetena
om Heidenstam, Stagnelius, Tegner och
Victoria Benediktsson bröt ny terräng
och blev tusentals och åter tusentals
svenskars kungsväg till vårt litterära arv.
Biocifulla och vitala
Denna forskning var, som Svante Nordin
framhåller, alls inte väsensskild från hans
kritiska insatser. Böök hade foga till övers
for elfenbenstornet utan ville skriva på ett
sätt som även lekmannen kunde tillgodogöra sig. Det torra och pedantiska överlänmade han åt andra. För honom var litteraturen liv och verklighet, mod och moral,
och det ville han med lyälp av psykologisk
skarpsyn och inlevelsefornlåga göra klart
även for en bredare läsekrets.
Förkärleken for det levande, det blodfulla och vitala, är i hög grad vad som karakteriserar Böök och gör honom så läsbar. En intressant fråga är om den också
var en bidragande orsak till hans olyckliga
politiska hållning visavi marxismen och
nationalsocialismen under 1930- och
1940-talen.
Jordbunden livsstil
Naturligtvis är det inte så enkelt som att
Böök var primitivist och kraftkarl och lät
sig ryckas med av massrörelsernas muskulösa estetik och samhällsanda. Tvärtom
skydde han det heroiska och uppjagade
och gav inte upp sin forankring i
borgarklassens lugnare och mera jordbundna livsstil. Krocket var hans nöje,
aldrig gladiatorspel.
Länge var det också humanismens och
klassicismens program som var hans.
Friskheten och viljan han bejakade skulle
inte växa fritt och otuktat utan hade till
uppgift att blåsa liv i gestaltningar av det
allmängiltiga och balanserade. Han var
intresserad av Irving Babbitt och Paul Elmer More och andra som särter individens karaktär och personlighetsutveckling i centrum for det estetiska uppdraget.
Älskade Tyskland
Under 1930-talet kom han dock att utvecklas bort från denna hållning. Han
blev intresserad av Hegel, Marx och
Engels och lade sig till med en betydligt
mer materialistisk historiesyn. Och med
den foll som så ofta en fallenhet for determinism, en sorts känsla av att det är fafångt att bjuda de krafter spetsen som
ändå står i fornund med historien.
Böök var inte blind for marxismens
mörka sidor och hade enligt Nordin inga
varma känslor for nationalsocialismen.
Men han kunde inte heller befria sig från
forhoppningarna om att det skulle kunna
rida in en större och magnifikare tid på
450 SVENSK TIDSKRIFT
de tvivelaktiga stridshästarnas ryggar. Det
var ju hos dem som kraften och självsäkerheten fanns. Var det d~ inte ocks~ de
som skulle kunna föra mänskligheten
fram~t- och l~ta hans älskade Tyskland fa
~terta den plats i ljuset som Versaillesfredens arkitekter s~ svekfullt hade berö-
vat henne?
Skyddande hinna
Viljefilosofi kan ha sina risker. Det har
Hda världskrigen givit fruktansvärda exempel p~. Men den grundläggande
livsbejakelsen hos Fredrik Böök var
knappast av den sort som ensam leder
fram till farliga politiska irrfärder. Tv~ andra förklaringar till hans oförsvarliga ställningstaganden synes ha mycket större
kraft. Dels den livsl~nga kärleken till
Tyskland och Tysklands styrka, som
gjorde honom villig till s~ mycket fasansfullt överseende med nazismens illd~d.
Dels den stora uppgivenhet beträffande
borgerlighetens möjligheter att ge positiva bidrag till historien som infann sig i
och med det tidiga 1930·-talets depresswn.
Hur kunde d~ Böök behllia sin ställning s~ länge? Hur kunde borgerligheten
acceptera en smakdomare, som hade givit upp hoppet om samma borgerlighet?
En förklaring är enkel. Den som skriver mycket bra blir läst, även om det han
säger understundom ter sig konstigt. Stilen lägger sig som en skyddande hinna
mellan innebill och läsare. (Att Böök
drog ~t marxismen betyder ju inte heller
att alla hans artiklar var agiterande politiska.)
Siste gisslaren
En andra förklaring är deprimerande. Det
var inte bara Böök som hade tappat tron
p~ borgerligheten, det hade ocks~ borgerligheten själv börjat göra. P~
depressionens fclgor hade den inga svar.
Sociala och ekonomiska skansar bemannades fortfarande men i växande utsträckning av personer som kände att det
var andra som stod i förbund med tiden,
att framtiden hörde andra ideologier och
klasser till. Mer än fördröjningsstrid och
intressebevakning kunde borgerligheten
inte prestera, moralen och segervissheten
hade flyttat n~gon annanstans.
Fredrik Böök blir därmed inte bara
den siste i en borgerlig tradition av bekräftande. Han blir ocks~ den förste i en
borgerlig tradition av självspäkning_ Inte
bara som fenomen utan ocks~ som förebud är Fredrik Böök värd att studeras.
SVENSK TIDSKRIFT 451

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner