Print Friendly

Peter Stein; Tankar om krisen

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PETER STEIN:
Tankar om krisen
Kan den ekonomiska krisen Lösas på
demokratisk väg? Kan man trots
räljaropinioner åstadkomma den
dtstramningspolitik som är nödvändig
/ör att återföra Sverige till en riktig
tkonomisk väg? Utifrån den s k public
choice-skolans sätt att analysera
politiska beslut och processer reser
civilekonom Peter Stein dessa frågor.
Hans svar är att just hotet från ickedtmokratiska Lösningar motiverar en
lftycket drastisk politik redan på kort
likt.Dennaförutan ökar hoten mot det
friasamhällets grundvalar.
I förra numret av SvT diskuterar Rolf
Englund under rubriken ”Vägen ut ur
krisen” en moderat s k medium term
strategy från 1985 och framåt. På en
punkt är Englunds artikel befriande. Han
pläderar inte för samförstånd eller ”samling över blockgränserna”. Detta har ju
annars varit ett framträdande inslag i debatten om hur Sverige skall ta sig ur krisen.
I argumentationen för någon form av
brett politiskt samförstånd ligger – om
jag tolkar det hela rätt – föreställningen
om att den politiska splittring som nu
finns är skadlig för landet, att den i viss
mån är ett spel för galleriet från politikernas sida och att politikerna, om de bara
ville, skulle kunna samla sig till en långsiktig och konsekvent ekonomisk politik
som skulle ligga i ”nationens intresse”
och föra Sverige ur krisen.
Detta är vanföreställningar. Det kan
vara värt att utveckla resonemanget nå-
got, därför att en förutsättning för att
vända den nuvarande trenden och föra
politiken på rätt spår igen är att man
upphör med att söka samförstånd i sig.
Bort från samförståndet
För det första bygger argumentationen
för samförstånd på det felaktiga antagandet om en vittomfattande enhetlig samhällelig värdeskala. Någon sådan finns
inte. Ett samhälle kan sägas bestå av
samspelande individer. I många fall har
de till följd av likartad historia, kultur,
traditioner, sociala konventioner etc, en
mängd gemensamma värderingar. Men
även i relativt homogena samhällen är
individer olika. De har olika uppfattningar om vad som är gott eller ont, rättvist
eller orättvist, bra eller dåligt, vad som
. r
/
/
\.
94
ligger respektive inte ligger i landets intresse. l den mån en enhetlig värdeskala
existerar rör den sig oftast på en hög
abstraktionsnivå. Man vill t ex ha en
”stabil samhällsutveckling”, ”god ekonomi” etc. Men vad detta betyder rent
konkret varierar mellan individer och
grupper.
På liknande sätt förhåller det sig med
föreställningarna om den nuvarande krisen. Visserligen råder det bred (om än
inte fullständig) enighet om att Sverige
har en ekonomisk-politisk kris. Men det
finns ingen enighet om vari krisen består, hur den har uppstått och hur man i
konkret praktisk politik skall gå tillväga
för att lösa den. Det är därför föga förvå-
nande att argumentationen för samförstånd ofta rör sig på den höga abstraktionsnivån. Mera sällan diskuteras i anslutning härtill hur man rent konkret
skall omsätta det förmodade samförståndet i praktiskt politiskt agerande vilket ju
trots allt är det väsentliga. Detta är i och
för sig inte förvånande. Att tala om ”en
enhetlig politik i nationens intresse” är
att tala om någonting som inte finns. Det
finns inte heller någon eller några aktörer
som är fullständigt informerade om individers olika och ofta ombytliga uppfattningar. Nobelpristagaren i ekonomi, F.
A. Hayek, har betecknat tron att . en
önskvärd samhällsordning kan konstrueras av kollektiva beslutsfattare som
”konstruktivistisk rationalism” och fö-
reställningen om de fullständigt informerade beslutsfattarna som ”synoptisk villfarelse”.
För det andra bygger argumentationen
för samförstånd på den felaktiga föreställningen om offentliga beslutsfattare
som upplysta despoter som endast strä-
var efter att föra en politik för det ”allmännas bästa”. Inte minst nya forsk·
ningsrön från den s k Public Choice-skolan visar att verkligheten är mycket annorlunda. I själva verket består den politiska marknaden av individer som främst
strävar efter att tillgodose sina egna
intressen. Det kan gälla politiker som viD
få ett tillräckligt antal röster för att bli
omvalda eller byråkrater som vill låta
sina förvaltningsdomäner växa. Det visar sig att den offentliga resursfördeJ.
ningen oftast gynnar starka och välor·
ganiserade påtryckningsgrupper. Detta
hänger samman med att de som gynnas
av en offentlig utgift ofta är betydligt fiif
re än de som skall bekosta den. Det filUll
en koncentration av vinstema och spfidr
ning av kostnaderna. Förmånstag
har därför starka incitament att påve~
den politiska beslutsprocessen och al
satsa tid och resurser för detta. Detta:
tenderar i sin tur att främst gy1111
producentintressen eftersom dessa fOI’t
mat väluppbyggda organisationer med
resurser att följa den politiska proc
sen. Att organisera svagare, utspridda,
och mindre motiverade skattebetalart
konsumenter till lika effektiva påtryc~
ningsgrupper är betydligt svårare. I de
ligger också att det oftast finns fler
tryckningsgrupper för ökade offent ·
utgifter än vice versa. Problemet r
stärks av det faktum att politikerna in
är perfekt informerade. I själva verk
får de en viktig del av sin informati
från dem som tar kontakt med dem, d
de starka påtryckningsgrupperna. Det
dessa som hörs och syns. Det är de
uppfattningar som i betydande utst ··
ning formar politikers, massmedias
allmänhetens inställning.
Public choice förklarar
Med Public Choice ansatser kan man
forklara fenomen som inflation och budgetunderskott. Att lova en förmån till nå-
gon viktig grupp kan ge politikerna fler ·
röster. Att finansiera den genom höjda
skatter kan stöta bort lika många. Att
finansiera den via lån kan tränga ut privata investeringar. Att däremot finansiera förmånen via ”sedelpressarna” med
inflation som följd är politiskt gynnsamt.
Fördelarna är uppenbara medan nackdelarna i form av inflation inträffar senare och är svårare att överblicka. Inflation
och budgetunderskott är således inte resultat av enskilda personers onda avsikter. Det är en följd av att det funnits
institutionella förhållanden som gjort det
gynnsamt för aktörer på den politiska
marknaden att bete sig så att inflation
och underskott uppträder.
Välfärdsstaten skapar splittring
För det tredje tycks det, som tidigare
antytts, föresväva samförståndsförespråkarna att den splittring som finns i
viss mån är artificiell. Naturligtvis kan
man fråga sig i vad mån den politiska
debatten korrekt återspeglar individers
uppfattningar. Men faktum kvarstår att
splittring är en realitet. Det är till och
med så att den till betydande del är skapad av själva välfärdsstaten.
Ju större andel av ett lands ekonomiska resurser som fördelas via den offentliga sektorn, desto viktigare blir det att
utöva inflytande över denna. Medan
marknadsekonomi bygger på frivillighet
där bägge parter tjänar på en transaktion
som ingås bygger den offentliga styrningen på tvång och majoritetsförfarande.
95
Därmed finns det alltid förlorare. Ju mer
av inkomsterna som disponeras genom
offentliga beslut desto starkare tendens
finns att splittra invånare i intressegrupper som var och en försöker att tillgodose sina egna intressen på andra gruppers
bekostnad.
Ovanstående faktorer borde leda till
insikt om att förespråkande av samförstånd, ”breda lösningar över blockgränserna” el dyl är uttryck för en felaktig
verklighetsanalys för att inte säga verklighetsflykt. Dessutom fokuseras debatten på skenproblem.
Vid diskussion om det överhuvudtaget
går att lösa den ekonomiska krisen med
nuvarande politiska och institutionella
förhållanden bör man beakta ytterligare
ett par förhållanden.
Generellt är det mycket svårt att i ett
öppet och dynamiskt samhälle lägga upp
en långsiktig strategi för den ekonomiska
politiken. Det förutsätter att beslutsfattarna både har fullständig information
och fullständig kontroll över ekonomiska
aktörers beteende. Det torde vidare förutsätta såväl en statisk omvärld som
frånvaron av självständiga regionala beslutscentra. Verkligheten är som bekant
annorlunda. Den socialdemokratiska regeringens omintetgörande av de borgerligas besparingar är ett exempel på hur
svårt det är att arbeta med långsiktiga
strategier.
Man skall också komma ihåg att budgetunderskottet främst är ett symptom
medan sjukdomen är en för stor offentlig
inblandning i ekonomin. Efter decennier
av interventionism är Sveriges ekonomi i
vissa fall så pass deformerad att det skulle behövas en mycket genomgripande sanering. Arbetsmarknaden, bostadsmark- /
/
l,
96
naden och kapitalmarknaden är samtliga
exempel på marknader som tillsammans
eller var för sig skulle behöva en grundlig
översyn. Detsamma gäller naturligtvis
industristödet.
Det bör understrykas att flertalet av
ovan uppräknade faktorer som idag försvårar en lösning av krisen i princip inte
är av ondo. Frånvaron av gemensamma
värdeskalor utgör exempelvis en av de
viktigaste faktorerna för nytänkande och
utveckling överhuvudtaget.
Finns det en väg ur krisen?
Om man beaktar tidigare angivna faktorer går det, enligt min mening, inte att
undgå att ställa sig frågan om krisen
överhuvudtaget kan lösas med nuvarande politiska förhållanden. En möjlighet
är att situationen på den politiska marknaden blir annorlunda än den som nu
råder, dvs att antiutgiftskoalitioner skall
bli starkare än utgiftskoalitionerna. Det
finns emellertid inte mycket som nu
tyder på att vi är där eller skulle vara på
väg dit. (Här kan möjligen frågan om
ATP-systemets finansiering bli ett intressant testfall).
Snarare finns tecken som pekar mot
att vi i framtiden kan få en situation där
de politiska beslutsfattarna kommer att
anse det nödvändigt att skaffa sig extraordinära maktbefogenheter – kanske nå-
got som i viss mån kommer att liknas vid
ett undantagstillstånd. Detta tror jag gäller oavsett hur man väljer att möta problemen och det gäller sannolikt även om
man begränsar sig till balansproblemen
på makronivå. Inte minst vår egen inflationsspiral relativt omvärlden tvingar
förr eller senare fram en mycket kraftfull
inflationsbekämpning. Det blir nödvändigt att vid sidan av en restriktiv penningpolitik vidta drastiska finanspolitiska åtgärder. Oavsett om man då väljer
nedskärningar eller skattehöjningar (eller någon kombination) är det svårt att
idag föreställa sig hur man på vanlig politisk väg skall kunna få mandat för detta.
Det är naturligtvis tänkbart att det då
bildas en samlingsregering. Sannolikheten för att en sådan skulle kunna enas om
en kraftfull politik verkar emellertid inte
stor.
Det är möjligt att politikerna väljer s~
i det längsta för att tillskansa sig extraordinära maktbefogenheter. Att närmare
gå in på detta vore att ägna sig åt alltfer
vidlyftiga spekulationer. Det viktiga r
sammanhanget är att det är en såda•
hotbild man åtminstone måste ha i bak·
huvudet och ha ambitionen att förebygga 1985.
Demokratisk lösning
Mot bakgrund av vad jag hittills sagt är
jag skeptisk till Englunds tes om en medium term strategy om han därmed menar att man kan ha en short, medium
respektive long-term strategy. En longterm strategy kan man, som tidigare antytts, knappast ha. Snarare får man
skrida till verket med en strategi på kort
sikt som är synnerligen drastisk och som
uttryckligen syftar till att på demokratisk
väg lösa krisen för att undvika de ickedemokratiska lösningar som förr eller senare annars oundvikligen kommer all
föras upp på dagordningen.
Englund har rätt när han säger att dea
första åtgärden måste vara att kraftij
reducera inflationen genom att drastisk!
stoppa ökningen i penningmängden
(över en period på 6-8 månader) eller
ltminstone anpassa den till samma tillväxttakt som den reala produktionstillväxten. Det kostar oerhört mycket i
form av temporärt hög arbetslöshet på-
pekar Englund. Argumentet är givetvis
korrekt om än inte heltäckande. Läsaren
bn få intrycket att valet står mellan att
vidta de plågsamma nödvändiga åtgärderna nu och att vänta och hoppas att
IIIting skall ordna sig. Sådan är inte situationen. Alternativen är att antingen
Yidta inflationsbekämpning med hög arbetslöshet som bieffekt eller att uppskjutaprocessen men då få en än högre inflation och än högre arbetslöshet. I sammanhanget bör det kanske påpekas att
arbetslöshet inte är ett sätt att bota inflation. Det är en bieffekt av en framgångsrik inflationsbekämpning.
Hayek och andra ekonomer i den österrikiska skolan har visat att en inflationistisk politik via förändrade relativpriser leder till en felallokering av resurserna. Denna felallokering kan sedan endast bevaras genom ständigt stigande inflation. En kraftfull inflationsbekämpning kan sägas avslöja den felallokering
som inflationen orsakat och dolt. 1
Inflationsbekämpning är inte en tillråeldig förutsättning för att lösa de ekonomiska problemen. Däremot är den en
nödvändig förutsättning härför. Samtidigt måste en mängd drastiska offentliga
nedskärningar/avregleringar/”avmono- 1
Det är givetvis svårt att här närmare redogöra för
denösterrikiska skolans teorier om konjunkturcyklar. Det skulle kräva (minst) ytterligare en artikel.
Den intresserade rekommenderas skriften ”Full
cmployment at any price?” av F A Hayek (lnstiIUieofEconomic Affairs, London, 1975).
97
poliseringar” vidtas för att på lång sikt
återfå en väl fungerande marknadsekonomi.
Varför drastisk strategi?
I pläderandet för en strategi som mer
eller mindre går ut på att förebygga nå-
gon form av undantagstillstånd ligger
dels föreställningen om vad krisen är,
dels vad som står på spel när man talar
om att lösa den. Att det dessvärre kommer en period med temporärt hög arbetslöshet, en ekonomisk, social och politisk
turbulens som Sverige inte haft på länge,
och att det kommer att ställas krav på
radikala förändringar av våra politiska
och institutionella förhållanden är ofrånkomligt. Denna slutsats är i sig trivial.
Insikten finns hos de mest insiktsfulla
analytikerna inom de politiska partierna
även om de flesta drar sig för att vädra
den offentligt.
Det avgörande när man diskuterar krisen och dess lösning är vilken typ av
samhälle som skall ”resa sig ur ruinerna”. Därmed kommer man in på nödvändigheten av att förklara vad krisen är
och vad som står på spel. Företeelser
som inflation och budgetunderskott återspeglar de bristfälliga institutionella förhållandena i kombination med det inflytande som det keynesianska synsättet
haft på ekonomisk politik. Keynesianismen innebar att en ekonomisk-politisk
normlöshet legitimerades.2
På mikronivå kan krisen sägas bekräfta de felaktiga tänkesätt som ”konstruk- 2
(Se exempelvis artikeln ”Reflation will not cure
unemployment” av den brittiska ekonomen John
Burton (Journal of Economic Affairs, nr 2, 1980.)
/
/
98
tivistisk rationalism” och ”synoptisk
villfarelse” innebär. Det gäller tron på
en vittomfattande enhetlig värdeskala –
på någon slags samhällelig uppfattning
om vad som är rättvist eller orättvist, bra
eller dåligt etc. Det gäller föreställningen
om den ständigt välinformerade och altruistiske offentliga aktören. Det gäller
föreställningen om en statisk omvärld
där medborgarna fogligt anpassar sig efter beslutsfattarnas önskemål. Det gäller
den bristande insikten i att prissystemet
är ett informations- och incitamentssystem och att en transaktion vid frivilligt
samarbete inte kommer till om inte bägge parter anser sig tjäna på den. Härur
föds välfärdsstatens myt, dvs tron att
man kan göra gott med andras pengar
samtidigt som man måste använda tvång
för att förfoga över dem. Från klassiskt
liberala utgångspunkter ter det sig motiverat att förorda ett radikalt uppbrott
med välfärdsstatens grundläggande ideologi och principer som ligger i dessa föreställningar.
Socialism och despoti
Från socialistiska utgångspunkter kan
det däremot te sig naturligt att hävda att
krisen är ett uttryck för att marknadsekonomin fortfarande har för stort spelrum. Det är viktigt att inse att ett sådant
betraktelsesätt i sig inte behöver vara
fel. Det kan mycket väl vara så att inter·
ventionen misslyckas därför att individer
fortfarande har ett för stort spelrum att
agera självständigt och väljer att inte
bete sig som interventionister vill eller
från början tänkt sig. Den avgörande för·
utsättningen för att socialism inte skall
misslyckas blir då inrättandet av en despoti. Och det är inte ett sådant samhälle
som en liberal vill leva i (och sannolikt
inte många socialister heller). Men det är
detta som krisen och dess lösning till sist
handlar om.
l en situation då de offentliga ut~
terna upptar cirka 70 % av BNP är det
inte samförstånd utan konfrontation soa
behövs. En kraftfull konfrontation såvl
på det ideologiska planet som i prakti
politik är nödvändig. Endast om
råder samförstånd om att det är det lille!
rala samhället som skall förbättras <Q
bevaras kan man acceptera samförståa!
det. Men det når man inte genom •
predika samförstånd. Det når man i
bästa fall) genom att kraftfullt predika
liberalism och marknadsekonomi.
Att tala om samförstånd är antingea
uttryck för resignation eller för bristande
insikt om vad krisen är ett uttryck fil
och vad som står på spel. En felak”
politik som öppnar vägen till träldom bli
inte bättre för att den åstadkommits
samförstånd eller genom ”breda lösnint
ar”.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner