Print Friendly

Peter Stein; Passionerad kärleksförklaring till Amerika

Av Redaktionen | 31 december 2001


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NORMAN PODHORETZ
Passionerad l<ärlel<sförldaring
till Ameril<a
Av Peter Stein
pel Milton Friedman), börsmäklare
eller filmproducenter.
COMMENTARY
Cautionary Tale ofA Cheerful Conservative.
Boken handlar ytterst lite om
Podhoretz politiska gärning. Dessutom tecknas summariskt hans levnadshistoria. Mest handlar det om
engelska språkets skönhet samt New
Yorks litterära och intellektuella inre
liv. Skall man ta upp Podhoretz politiska arbete blir utvikningar nödvändiga.
Henry Kissingers bok Diplomacy
(Simon & Schuster, New York, 1994)
är en lysande skildring av diplomatins historia från trettioåriga kriget
till slutet av förra seklet. Det är inga
lättsmälta 800 sidor. Tvärtom är
nästan varje stycke fullt av skarpa
analyser som en stackars icke-expert
tvingas läsa om och om för att, i
bästa fall, hoppas att han förstått.
l
r-t’
r-t’
ro
”‘””Q.)
r-t’
c::
”‘””
19O2EMIGRERAR ORTODOXE
juden Julius Podhoretz
från Galizien (i dag Ukraina då del
av det Habsburgska kejsardömet) till
Brooklyn i New York. Några år senare
gifter han sig med Helen Henyeh
som har likartad bakgrund. Familjen var fattig men inte blottställd.
Även under depressionen gav Julius
arbete som mjölkbud dräglig försörjning.
1930 föds sonen Norman som
fem år senare börjar skolan. En dag
hittar han inte lektionssalen och en
lärarinna undrar vad han sysslar
med. ”Går uppför trappan” svarar
Norman på knagglig engelska med
kraftig Yiddishbrytning. Lärarinnan,
strängt katolsk bördig från Irland,
blir förskräckt och ser till att Norman hamnar i specialklass. Där skall
han lära sig engelska ordentligt och
få bort brytningen. ”Annars blir pojken aldrig någonting.” Åtgärden var
klok. Pojken tillskansade sig det nya
världsspråket och blev mycket duktig i skolan. 1946 började han studera engelsk litteratur vid Columbia
University i New York och fick 1950
stipendium till Cambridge i England. 1953, under Koreakrisen, hoppade han av vad som kunnat bli en
lysande akademisk karriär, återvände hem, tog värvning och tjänstgjorde bland annat några år i Tyskland.
Norman Podhoretz blev veterligen
inte särskilt rik men synnerligen
framgångsrik. Lämnade det akademiska men fick utlopp för sina
språkliga färdigheter. 1960 blev han
chefredaktör för den amerikansk-judiska tidskriften Commentary, en position han behöll n r .- m rU ~ SIO , ~ stort se t,
Så långt antyds en bland otaliga
historier om hur barn till fattiga
strävsamma judiska immigranter
assimilerar sig, blir rika och framgångsrika nobelpristagare (till exemi närmare 40 år. Med tiden blev
han en av USA:s mest framgångsrika (neo) konservativa
opinionsbildare. Begreppet neokonservativa syftar på intellektuella som bröt med vänstern i slutet
av 1960-talet och därefter med framgång blev tongivande i högerns
åsiktsetablissemang. Många härstammade från New York. De flesta
var judar eller katoliker. Förutom
Podhoretz är Nathan Glazer, Irving
Kristol, Michael Novak och James Q.
Wilson de mest namnkunniga ur
grundargenerationen.
En som råkar ut för omild
behandling i barndomen utvecklar
ibland motreaktioner. Podhoretz
förblev sin lärarinna tacksam.
Genom henne fick han fotfäste och
kunde vandra vidare. I Amerika
stod, i stort sett, alla dörrar öppna
även för någon med hans bakgrund.
Podhoretz utvecklade glödande kärlek till Amerika, ”det bästa av länder”. Passionerade kärlekshistorier
tar ibland snabbt slut men här varar
den än. Därav memoarbokens titel
My Love Affair With America – The
”ven rör
rund.”
Bland annt kontrasterar Kissinger
utrikespolitikens förutsättningar i
USA mot Europa. I Europa har utrikespolitik länge varit reservat för eliter. I USA har utrikespolitik alltid
fordrat folklig förankring. Styrande
har måst övertyga allmänheten om
att amerikansk utrikespolitik är god.
Att det handlar om att internationellt kämpa för amerikanska ideal
som individuell frihet och självbestämmande. I Vietnam övertygades
inte allmänheten.
Kissinger urskiljer två huvudströmningar mot kriget. Den första
ifrågasatte inte att amerikansk utrikespolitik i princip representerade
det goda. Det handlade inte om att
ge avkall på utrikespolitisk aktivism.
Däremot gick politiken fel i Vietnam
och därför borde man dra sig ur.
Dessa åsikter fanns i alla etablerade
läger. Den andra huvudströmningen var vänster. Här gick oppositio- /Svensk Tidskrift l2oo1,nr 2/m
nen ut på att Vietnam-kriget var ett
utflöde av USA: s kapitalistisk-imperialistiska ondska. USA borde inte
bara lämna Vietnam. Det amerikanska samhället var överhuvudtaget
inget föredöme.
BRÖT MED VÄNSTERN
Podhoretz och andra neokonservativa tillhörde vänstern. Allt från trotskister till, som han själv, allmänt
vänsterliberala och motståndare till
Vietnam-kriget.
I synen på Amerika skar det sig.
Tanken att det fria demokratiska
USA inte representerade det goda
eller att USA i princip inte gjorde
rätt som globalt bekämpade kommunistdiktaturer var för Podhoretz
en styggelse. Här fanns huvudorsaken till att han bröt med vänstern.
En annan fråga som orsakade
uppbrott var rasfrågan. Den tidigare integrationistiska svarta medborgarrättsrörelsen utvecklade mot slutet av 60-talet militanta grenar som
förespråkade positiv särbehandling
(Affirmative Action), multikulturalism med mera. Mot bakgrund av
sina egna erfarenheter var Podhoretz
förespråkare för att alla skalllära sig
engelska och ett samhälle byggt på
lika möjligheter.
En tredje fråga var Israel. Podhoretz är pro-israelisk hök. När vänstern
tog parti för arabvärldens diktaturer
och terrorister och mot Mellersta
Österns enda demokrati var detta
ytterligare skäl att vända den ryggen.
INFLYTELSERIK
Så påbörjades omvandlingen av en
månatlig lagom betydlig tidskrift till
ett av USA: s mest inflytelserika konservativa organ. Utrikespolitisk
interventionism baserad på hårdför
global antisovjetism var ett kännemärke.
I Commentary har många av den
amerikanska säkerhetspolitiska debattens viktigaste inlägg publicerats.
Richard Pipes, världens kanske främste Rysslandskännare, skrev på 70-
EfJ j Svensk Tidskrift l2001, nr 2j
talet en artikel om varför Sovjetunionen trodde att de kunde besegra
USA. Ronald Reagans medarbetare
läste den och knöt Pipes till sig som
rådgivare. Det var i Commentary
socialpolitiska tänkare som Nathan
Glazer och Thomas Sowell på 70-
talet började skärskåda välfärdsstatens och den offentligt styrda rasintegrationens misslyckande.
Exemplen kan mångfaldigas.
Commentary visar att en tidskrift
inte behöver vara klatschig för att få
genomslag. Tvärtom är layouten
urtrist. Där finns vare sig bilder eller
teckningar. Artiklar behöver inte
vara korta för att locka läsare. I
Commentary är det inte ovanligt
med essäer på mellan l O och 20
sidor. Ej heller behöver en tidning
ha stor upplaga för att vara betydelsefull. Inte ens i det stora USA överstiger upplagan 30 000.
Däremot är det viktigt med
redaktionell karta, kompass och
uthållighet. Och, inte minst, förmåga
att nå tongivande beslutsfattare och
viktiga debattarenor runt om i landet. I sådana kretsar torde få inte läsa
Commentary.
Tidskriften har ett väl identifierbart varumärke. Innehållet har
bredd och djup. Att år efter år fånga
upp centrala ämnen och fungera
som plattform för gamla och nya
tongivande debattörer är onekligen
en prestation.
Ytterligare en intressant aspekt:
Commentary ges ut av The American Jewish Committee, en bland
många mer eller mindre viktiga
judiska grupper. statuterna är allmänt hållna. Där sägs att tidskriften
skall värna ett öppet och pluralistiskt
samhälle som främjar judars och
andras medborgerliga rättigheter.
Hur kan/vågar en chefredaktör med
sådant mandat kliva bortom ”specifikt judiska” frågeställningar och ge
sig in i den stora amerikanska samhällsdebatten? Vad är sannolikheten
att tongivande icke-judiska USA
skall bedöma Commentary utifrån
”normala” politiska kriterier? Är
Podhoretz jude eller amerikan? Fick
han frågan skulle han bara skaka på
huvudet. Var finns motsättningen?
Svaret på alla dessa frågor: It could
only happen in America.
Hos Henry Kissinger möter man
också denna obändiga ”kärlek” till
USA.
Kissingers bakgrund är något
annorlunda. Podhoretz familj kom
till USA för att skaffa bättre ekonomisk framtid. Kissingers familj hade
det bra ekonomiskt men sökte en
fristat undan nationalsocialismen.
För dom (och givetvis människor ur
andra folkgrupper med likartad bakgrund) är det fria och öppna USA
ingen konstitutionell abstraktion. De
känner i ryggmärgen vad Amerika
står för, uttrycker tacksamhet och
ber inte om ursäkt för sin amerikanska patriotism. Att de inte har
någon fördragsamhet med personer
som ifrågasätter USA: s godhet är
helt i sin ordning. Vi andra skall
också vara tacksamma. Med inhemsk individuell frihet och marknadsekonomi som ledstjärna har
USA:s utrikespolitiska aktivism på
det hela taget varit kraften för det
goda.
Den som primärt intressera sig
för Podhoretz politiska gärning skall
som sagt leta i andra källor än hans
i höstas utkomna självbiografi. Samtidigt är Podhoretz en förnämlig
polemiker och stilist. Enbart det gör
memoarerna läsvärda.
Peter Stein (pst_brs@algonet.se) är
vd för Stein Brothers AB
BOKFAKTA
Författare: Norman Podhoretz
Titel: My Love Affair With America
– The Cautionary Tale ofA Cheerful
Conservative
Förlag: Free Press, New York, 2000

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner