Peter Stein; Erhard vid Västtysklands nollpunkt
2004
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BIOGRAFI
Erhard vid Västtysldands nollpunl<t
Av Peter Stein
Adenauer och Erhard var parhästarna bakom det västtyska undret men kom till helt olika slutsatser när det
gäller den tyska anpassningen till Europasamarbetet.
Erhard var skeptisk till den franska dirigismen
T
YSKLAND ÅR O kallade
Roberto Rossellini en
film om Berlin under
den första efterkrigstiden. Politiskt och ekonomiskt måste Tyskland 1945 börja från
början. Förbundskansler Konrad
Adenauer i tandem med ekonomiminister Ludwig Erhard blev sinnebilden för ett demokratiskt välmå-
ende Västtyskland, förankrat i väst.
Giganterna gick dock långtifrån
alltid i takt och attackerade ofta
varandra offentligt med en intensitet
som ter sig ovanlig regeringskollegor emellan. Periodvis sköttes kontakterna via brev. Utan Adenauers
stöd hade Erhard knappast blivit
minister. Adenauer sökte undvika
diskussioner om regeringssamverkan med socialdemokraterna vars
ledare, Kurt Schumacher, drömde
om ett enat Tyskland neutralt mellan öst och väst. Adenauer visste att
socialdemokraterna inte skulle
acceptera Erhard så genom att matcha fram honom löste han upp den
knuten. Erhard nalkades politik som
marknadsliberal ekonom. Adenauer
tillhörde kristdemokraternas marknadsvänligare falang, men för
honom var ekonomin ett i raden av
överväganden. Tydlig blev skillnaden i synen på EEC: s bildande. Adenauer var entusiastiskt för, Erhard
emot.
Om Erhard finns förhållandevis
lite skrivet till och med på tyska. Nu
föreligger en biografi på engelska
Ludwig Erhard – A Biography av
Alfred C. Mierzejewski, professor i
IJ lSvensk Tidskrif~ l2oo4, nr 61
modern tysk historia vid University
of North Texas.
Författaren delar Erhards liberalism. För en läsare med hum om
klassisk liberalism i det tidiga 1900-
talets Kontinentaleuropa ter sig
emellertid hans behandling av den
materian bitvis svajig. Mierzerjewski är inte ekonom. De ekonomiska
resonemangen blir svårtydiga med
siffror dimpande ner utan sammanhang. Bokens styrka är hur en i tysk
politik bevandrad liberal historiker
levandegör de politiska miljöer som
omgav Erhard.
Erhard föddes 1897 i Ftirth (för
övrigt också Henry Kissingers födelsestad) i Bayern. Fadern, som tillhörde
den klassiskt liberala marginalen i Wilhelminska Tyskland, ägde en klädbutik Ofta var unge Ludwig med när
pappa tampades med interventionistiska företagare i den lokala företagarföreningen. I det toleranta hemmet
där fadern var katolik och modern
protestant insöp Erhard liberala
grundvärderingar som han bar genom
livet. Erhard blev tidigt handikappad
vilket uteslöt idrott och friluftsliv.
Mycket hemma med överbeskyddande
mamma gjorde honom introvert. I
vuxenlivet hade han få nära vänner.
Kärnfamiljen utgjorde det sociala
umgänget. 1925 doktorerade han i
nationalekonomi vid universitet i
Frankfurt am Main och etablerade sig
som liberal samhällsdebattör.
SOCIAL MARKNADSEKONOMI
När blivande riksbankschefen Hjalmar Schacht i början av 1930-talet
linjerade upp en ekonomisk politik
för den radikala högern sablade
Erhard ner programmet som konventionell tysk mygelekonomi.
Krigsåren tillbringade Erhard som
ekonom på utredningsinstitut i södra
Tyskland. Trots intensiva påtryckningar vägrade han gå med i nazistpartiet. Samtidigt hade han goda kontakter på högsta ort- svågern var chef
för en nazitierad företagarorganisation – vilket sannolikt räddade
honom när det 1944 kunnat gå illa.
När det pekade åt tyskt nederlag
började näringslivskretsar i smyg att
diskutera ekonomisk politik för ett
besegrat Tyskland. Erhard skrev ett
papper som uppfattades för marknadsvänligt. En som gillade budskapet var Carl Goerdeler, en av de sammansvurna i attentatet mot Hitler i
juli 1944. Trots fleråriga kontakter
med Goerdeler undkom Erhard
repressalier.
Under dessa år fördjupade sig
Erhard i liberala ekonomer som Walter Eucken och Wilhelm Röpke. När
Tyskland kapitulerar är han utrustad
med en liberal helhetssyn innefattande normbaserad penning- och
finanspolitik, fri företagsamhet, fria
växelkurser, fri handel och privat
äganderätt. Sådana uppfattningar gick
på tvärs mot tidsandan präglad av
keynesiansk stabiliseringspolitik och
tilltro till planhushållning. Erhard var
bergfast övertygad om att hans recept
var vad Tyskland behövde.
1945 erbjuder han amerikanska
ockupationsmakten sina tjänster och
avancerar snart till högste tyske
ansvarig för ekonomisk politik.
Mierzejewski menar att det är åren
1945-48 som Erhard gör sina mest
betydelsefulla insatser.
VALUTAREFORM NÖDVÄNDIG
Omfattande svartabörshandel övertygade ockupanterna att en valutareform var nödvändig. Erhard hävdade med emfas att en sådan reform
måste åtföljas av borttagande av prisregleringar. Två dagar innan valutareformens genomförande beslöt
Erhard att med dekret avveckla prisregleringar och ransoneringar. Det
hade han inte befogenhet till men
ställda inför fait accompli såg de västallierade mellan fingrarna. Det
kunde Erhard tacka överbefälhavaren i den amerikanska zonen, general Lucius Clay, för. Clay stödde konsekvent Erhards politik och blev
hans beskyddare. I samma veva
genomdrev Erhard inkomstskattesänkningar. Plötsligt blev det lönsamt att tjäna pengar och anställa
arbetskraft. Med fungerade prisbildning fylldes butikerna med varor.
Innan Västtyskland hade tagit form
politiskt hade ekonomin kommit ur
stargroparna. Men nu fanns ingen
Lucius Clay med extraordinära befogenheter att luta sig mot.
De politiska förutsättningarna
var föga gynnsamma för Erhard. Det
liberala FDP hade intima kopplingar
till kartelliserad tysk storföretagsamhet. Inom CDU fanns mäktiga
företrädare för antikapitalistisk
katolsk sociallära. För att blidka
skeptikerna myntade Erhard begreppet social marknadsekonomi. Mierzejewski förklarar tydligt vad han
egentligen menade. Han var ingen
manchesterliberal anhängare av nattväktarstat utan var för offentliga
skyddsnät för verkligt svaga. Men för
Erhard var marknadsekonomin
social i sig genom att den skapade
växande kaka som gynnade folkflertalet. Offentlig fördelningspolitik
avvisade han.
Mierzejewski exemplifierar
utmärkt att det är skillnad mellan
”företagarvänlig politik” och marknadsekonomiska regelverk. Sina hårdaste duster utkämpade Erhard med
den organiserade storföretagsamheten när han sökte bryta upp karteller och genomdriva konkurrenslagstiftning. Företagen tillhörde CDU:
s bidragsgivare vilket för Adenauer
vägde tyngre än Erhards principer.
Förvisso skördade Erhard politiska framgångar efter 1948. Valutan
blev konvertibel, utrikeshandeln liberaliserades, människor fick rätt att
äga sina bostäder, företagsskatterna
sänktes och några stora statliga företag privatiserades. Från 1957 avtar,
enligt Mierzejewski, inflytandet. Då
sjösätts en ATP-liknande pensionsreform. Erhard var inte emot principen men ansåg att den enbart borde
omfatta arbetare. För tjänstemän förordade han individuella lösningar.
Den striden förlorade han och Västtyskland slog in på välfärdsstatens
väg. Korta kapitel ägnas åren som
förbundskansler samt tiden efter
politiken. Erhard avled 1977.
ALLERGJSK MOT MONNET
Erhard var positiv till Kol- och Stå-
lunionen men blev med tiden allergisk mot förslag som emanerade från
Jean Monnet, vilken han betraktade
som en skrupelfri centralplanerare
(ingen bekräftar bättre riktigheten i
Erhards omdöme än Monnet i sina
memoarer). Erhard delade Adenauers
uppfattning om vikten av försoning
med Frankrike, men inte till vilket
pris som helst. Bortom högtravande
europaromantisk retorik såg Erhard i
Frankrike en dirigistisk nation som
såg europaintegration som redskap
för att främja franska särintressen. I
stället för EEC förordade han ett
EFTA-liknande frihandelsområde
som utöver EEC: s tänkta medlemmar skulle innefatta Storbritannien
och de nordiska länderna. Adenauer,
härvidlag med väljarkårens stöd i ryggen, körde över honom. Mierzejewski
går inte in på argumenten som då
framfördes mot Erhard, nämligen att
det inte tedde sig politiskt tänkbart
för Västtyskland att inte säga ja till
EEC. Hur hade omvärlden, fortfarande orolig för vad ett pånyttfött
ekonomiskt starkt Västtyskland
kunde hitta på, reagerat ifall landet
valt en annan väg?
BOKSLUTET BLANDAT
Mierzejewskis bokslut över Erhard
som politiker är blandat. Erhard
insåg opinionsbildningens betydelse
och avsatte mycket tid åt anföranden och artikelförfattande. Tidigt
förstod han medias betydelse och
försåg vänligt sinnade journalister
med information. Samtidigt överskattade han sina framgångar som
folkbildare. När ekonomin utvecklades gynnsamt fick Erhard äran och
blev länge landets populäraste politiker. Han tolkade felaktigt responsen som att folk i gemen tagit till sig
hans nationalekonomiska budskap.
Så fort ekonomin gick tillbaka bar
han hundhuvudet.
Ensamvargen byggde aldrig upp
tillräcklig förankring i partiorganisationen. Erhard var inte partist.
Från början stod han FDP närmast
men det större CDU erbjöd bättre
karriärmöjlighet. Det tog lång tid
innan regeringsmedlemmen blev
partimedlem. Som departementschef drog han upp de stora linjerna
och överlät lössläppt åt andra att
sköta hantverket. Hans departement
förefaller inte alltid ha varit ett välskött pastorat.
Lärde tvistar om hur mycket
Erhard egentligen åstadkom. Då bör
de fundera igenom hur utvecklingen
må ha tett sig honom förutan. Det
fanns ingen annan framträdande
tysk politiker som delade hans värderingar. De senaste decenniernas
tyska ekonomiska problem är vittnesbörd om hur efterföljande regeringar fjärmat sig från Erhards ideologi. Vem välkomnar inte idag en
slagkraftig marknadsliberal tysk röst
i EU-sammanhang? Mierzejewskis
historiska dokument inrymmer
dagsaktuella budskap.
Peter Stein (pstein@comhem.se) är
Civilekonom och VD i Stein Brothers AB.
BOKFAKTA
Alfred C. Mierzejewski
Ludwig Erhard- Abiography
The University of North Carolina Press, 2004
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61 IJ
Erhard vid Västtysldands nollpunl<t
Av Peter Stein
Adenauer och Erhard var parhästarna bakom det västtyska undret men kom till helt olika slutsatser när det
gäller den tyska anpassningen till Europasamarbetet.
Erhard var skeptisk till den franska dirigismen
T
YSKLAND ÅR O kallade
Roberto Rossellini en
film om Berlin under
den första efterkrigstiden. Politiskt och ekonomiskt måste Tyskland 1945 börja från
början. Förbundskansler Konrad
Adenauer i tandem med ekonomiminister Ludwig Erhard blev sinnebilden för ett demokratiskt välmå-
ende Västtyskland, förankrat i väst.
Giganterna gick dock långtifrån
alltid i takt och attackerade ofta
varandra offentligt med en intensitet
som ter sig ovanlig regeringskollegor emellan. Periodvis sköttes kontakterna via brev. Utan Adenauers
stöd hade Erhard knappast blivit
minister. Adenauer sökte undvika
diskussioner om regeringssamverkan med socialdemokraterna vars
ledare, Kurt Schumacher, drömde
om ett enat Tyskland neutralt mellan öst och väst. Adenauer visste att
socialdemokraterna inte skulle
acceptera Erhard så genom att matcha fram honom löste han upp den
knuten. Erhard nalkades politik som
marknadsliberal ekonom. Adenauer
tillhörde kristdemokraternas marknadsvänligare falang, men för
honom var ekonomin ett i raden av
överväganden. Tydlig blev skillnaden i synen på EEC: s bildande. Adenauer var entusiastiskt för, Erhard
emot.
Om Erhard finns förhållandevis
lite skrivet till och med på tyska. Nu
föreligger en biografi på engelska
Ludwig Erhard – A Biography av
Alfred C. Mierzejewski, professor i
IJ lSvensk Tidskrif~ l2oo4, nr 61
modern tysk historia vid University
of North Texas.
Författaren delar Erhards liberalism. För en läsare med hum om
klassisk liberalism i det tidiga 1900-
talets Kontinentaleuropa ter sig
emellertid hans behandling av den
materian bitvis svajig. Mierzerjewski är inte ekonom. De ekonomiska
resonemangen blir svårtydiga med
siffror dimpande ner utan sammanhang. Bokens styrka är hur en i tysk
politik bevandrad liberal historiker
levandegör de politiska miljöer som
omgav Erhard.
Erhard föddes 1897 i Ftirth (för
övrigt också Henry Kissingers födelsestad) i Bayern. Fadern, som tillhörde
den klassiskt liberala marginalen i Wilhelminska Tyskland, ägde en klädbutik Ofta var unge Ludwig med när
pappa tampades med interventionistiska företagare i den lokala företagarföreningen. I det toleranta hemmet
där fadern var katolik och modern
protestant insöp Erhard liberala
grundvärderingar som han bar genom
livet. Erhard blev tidigt handikappad
vilket uteslöt idrott och friluftsliv.
Mycket hemma med överbeskyddande
mamma gjorde honom introvert. I
vuxenlivet hade han få nära vänner.
Kärnfamiljen utgjorde det sociala
umgänget. 1925 doktorerade han i
nationalekonomi vid universitet i
Frankfurt am Main och etablerade sig
som liberal samhällsdebattör.
SOCIAL MARKNADSEKONOMI
När blivande riksbankschefen Hjalmar Schacht i början av 1930-talet
linjerade upp en ekonomisk politik
för den radikala högern sablade
Erhard ner programmet som konventionell tysk mygelekonomi.
Krigsåren tillbringade Erhard som
ekonom på utredningsinstitut i södra
Tyskland. Trots intensiva påtryckningar vägrade han gå med i nazistpartiet. Samtidigt hade han goda kontakter på högsta ort- svågern var chef
för en nazitierad företagarorganisation – vilket sannolikt räddade
honom när det 1944 kunnat gå illa.
När det pekade åt tyskt nederlag
började näringslivskretsar i smyg att
diskutera ekonomisk politik för ett
besegrat Tyskland. Erhard skrev ett
papper som uppfattades för marknadsvänligt. En som gillade budskapet var Carl Goerdeler, en av de sammansvurna i attentatet mot Hitler i
juli 1944. Trots fleråriga kontakter
med Goerdeler undkom Erhard
repressalier.
Under dessa år fördjupade sig
Erhard i liberala ekonomer som Walter Eucken och Wilhelm Röpke. När
Tyskland kapitulerar är han utrustad
med en liberal helhetssyn innefattande normbaserad penning- och
finanspolitik, fri företagsamhet, fria
växelkurser, fri handel och privat
äganderätt. Sådana uppfattningar gick
på tvärs mot tidsandan präglad av
keynesiansk stabiliseringspolitik och
tilltro till planhushållning. Erhard var
bergfast övertygad om att hans recept
var vad Tyskland behövde.
1945 erbjuder han amerikanska
ockupationsmakten sina tjänster och
avancerar snart till högste tyske
ansvarig för ekonomisk politik.
Mierzejewski menar att det är åren
1945-48 som Erhard gör sina mest
betydelsefulla insatser.
VALUTAREFORM NÖDVÄNDIG
Omfattande svartabörshandel övertygade ockupanterna att en valutareform var nödvändig. Erhard hävdade med emfas att en sådan reform
måste åtföljas av borttagande av prisregleringar. Två dagar innan valutareformens genomförande beslöt
Erhard att med dekret avveckla prisregleringar och ransoneringar. Det
hade han inte befogenhet till men
ställda inför fait accompli såg de västallierade mellan fingrarna. Det
kunde Erhard tacka överbefälhavaren i den amerikanska zonen, general Lucius Clay, för. Clay stödde konsekvent Erhards politik och blev
hans beskyddare. I samma veva
genomdrev Erhard inkomstskattesänkningar. Plötsligt blev det lönsamt att tjäna pengar och anställa
arbetskraft. Med fungerade prisbildning fylldes butikerna med varor.
Innan Västtyskland hade tagit form
politiskt hade ekonomin kommit ur
stargroparna. Men nu fanns ingen
Lucius Clay med extraordinära befogenheter att luta sig mot.
De politiska förutsättningarna
var föga gynnsamma för Erhard. Det
liberala FDP hade intima kopplingar
till kartelliserad tysk storföretagsamhet. Inom CDU fanns mäktiga
företrädare för antikapitalistisk
katolsk sociallära. För att blidka
skeptikerna myntade Erhard begreppet social marknadsekonomi. Mierzejewski förklarar tydligt vad han
egentligen menade. Han var ingen
manchesterliberal anhängare av nattväktarstat utan var för offentliga
skyddsnät för verkligt svaga. Men för
Erhard var marknadsekonomin
social i sig genom att den skapade
växande kaka som gynnade folkflertalet. Offentlig fördelningspolitik
avvisade han.
Mierzejewski exemplifierar
utmärkt att det är skillnad mellan
”företagarvänlig politik” och marknadsekonomiska regelverk. Sina hårdaste duster utkämpade Erhard med
den organiserade storföretagsamheten när han sökte bryta upp karteller och genomdriva konkurrenslagstiftning. Företagen tillhörde CDU:
s bidragsgivare vilket för Adenauer
vägde tyngre än Erhards principer.
Förvisso skördade Erhard politiska framgångar efter 1948. Valutan
blev konvertibel, utrikeshandeln liberaliserades, människor fick rätt att
äga sina bostäder, företagsskatterna
sänktes och några stora statliga företag privatiserades. Från 1957 avtar,
enligt Mierzejewski, inflytandet. Då
sjösätts en ATP-liknande pensionsreform. Erhard var inte emot principen men ansåg att den enbart borde
omfatta arbetare. För tjänstemän förordade han individuella lösningar.
Den striden förlorade han och Västtyskland slog in på välfärdsstatens
väg. Korta kapitel ägnas åren som
förbundskansler samt tiden efter
politiken. Erhard avled 1977.
ALLERGJSK MOT MONNET
Erhard var positiv till Kol- och Stå-
lunionen men blev med tiden allergisk mot förslag som emanerade från
Jean Monnet, vilken han betraktade
som en skrupelfri centralplanerare
(ingen bekräftar bättre riktigheten i
Erhards omdöme än Monnet i sina
memoarer). Erhard delade Adenauers
uppfattning om vikten av försoning
med Frankrike, men inte till vilket
pris som helst. Bortom högtravande
europaromantisk retorik såg Erhard i
Frankrike en dirigistisk nation som
såg europaintegration som redskap
för att främja franska särintressen. I
stället för EEC förordade han ett
EFTA-liknande frihandelsområde
som utöver EEC: s tänkta medlemmar skulle innefatta Storbritannien
och de nordiska länderna. Adenauer,
härvidlag med väljarkårens stöd i ryggen, körde över honom. Mierzejewski
går inte in på argumenten som då
framfördes mot Erhard, nämligen att
det inte tedde sig politiskt tänkbart
för Västtyskland att inte säga ja till
EEC. Hur hade omvärlden, fortfarande orolig för vad ett pånyttfött
ekonomiskt starkt Västtyskland
kunde hitta på, reagerat ifall landet
valt en annan väg?
BOKSLUTET BLANDAT
Mierzejewskis bokslut över Erhard
som politiker är blandat. Erhard
insåg opinionsbildningens betydelse
och avsatte mycket tid åt anföranden och artikelförfattande. Tidigt
förstod han medias betydelse och
försåg vänligt sinnade journalister
med information. Samtidigt överskattade han sina framgångar som
folkbildare. När ekonomin utvecklades gynnsamt fick Erhard äran och
blev länge landets populäraste politiker. Han tolkade felaktigt responsen som att folk i gemen tagit till sig
hans nationalekonomiska budskap.
Så fort ekonomin gick tillbaka bar
han hundhuvudet.
Ensamvargen byggde aldrig upp
tillräcklig förankring i partiorganisationen. Erhard var inte partist.
Från början stod han FDP närmast
men det större CDU erbjöd bättre
karriärmöjlighet. Det tog lång tid
innan regeringsmedlemmen blev
partimedlem. Som departementschef drog han upp de stora linjerna
och överlät lössläppt åt andra att
sköta hantverket. Hans departement
förefaller inte alltid ha varit ett välskött pastorat.
Lärde tvistar om hur mycket
Erhard egentligen åstadkom. Då bör
de fundera igenom hur utvecklingen
må ha tett sig honom förutan. Det
fanns ingen annan framträdande
tysk politiker som delade hans värderingar. De senaste decenniernas
tyska ekonomiska problem är vittnesbörd om hur efterföljande regeringar fjärmat sig från Erhards ideologi. Vem välkomnar inte idag en
slagkraftig marknadsliberal tysk röst
i EU-sammanhang? Mierzejewskis
historiska dokument inrymmer
dagsaktuella budskap.
Peter Stein (pstein@comhem.se) är
Civilekonom och VD i Stein Brothers AB.
BOKFAKTA
Alfred C. Mierzejewski
Ludwig Erhard- Abiography
The University of North Carolina Press, 2004
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61 IJ