Print Friendly

Peter O Sellgren; Gunnar Ågren är Gud

Av Redaktionen | 31 december 2004


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Gunnar Ågren är Gud
l av Peter O Sellgren
I dag vill kollektivistiska krafter att vår tids överhet – politikerna, myndigheterna
och folkhälsoexpertisen – skalllyfta ansvaret för vår egen hälsa och välgång från
våra axlar. Längst fram i kampen mot individuellt ansvar står Folkhälsoinstitutet
och dess generaldirektör Gunnar Ågren.
S
Å SANT MIG Gud skal hielpa till Lif och Siähl.
Avslutningsfrasen på den högtidliga ed från
1711 som jordegummorna fick avlägga när
barnmorskevärvet hade börjat regleras av Collegium Medicum, föregångaren till vår tids
Socialstyrelse, kan samtidigt få representera början till
slutet på den epok som snart skulle komma att brytas
mot upplysningens tidevarv. Uppfattningen att den
enskilde själv kan påverka sitt liv- att det alls inte är
predestinerat av Gud- vann allt större acceptans i takt
med att vetenskap och upplysning, förnuft och framåtskridande, blev den nya tidens ideal.
Vi kan konstatera att vi på många sätt i dag har slutit cirkeln. Efter att åtminstone vi i västvärlden under
något hundratal år gjorde en utflykt till förnuftets jaktmarker, där tron på människan och hennes vidunderliga förmågor var i det närmaste obegränsad, har vi nu
kommit åter till den punkt i utvecklingen då vi ännu en
gång anses oförmögna att i någon större utsträckning
själva ha möjlighet att bestämma över våra liv.
Men numera är det inte till Gud vi förväntas sätta
vårt hopp. I dag är det Statens folkhälsoinstitut, socialdepartementet och Socialstyrelsen som tror att de ålagts
det yttersta ansvaret för vår levnad.
Det huvudsakliga ansvaret för folkhälsofrågor i Sverige ligger hos Statens folkhälsoinstitut med cirka 150
anställda.
I regeringens regleringsbrev specificeras att Folkhälsoinstitutet skall vara aktivt inom tre verksamhetsområden: Samordnat folkhälsoarbete, Hälsofrämjande levnadsvanor och Smittskydd och hälsoskydd. I statsbudgeten uppgår Folkhälsoinstitutets anslag för själva myndighetsdriften tilll29 596 000 kronor. Utöver detta disponerar man 58 miljoner kronor för insatser mot aids
och drygt 56 miljoner kronor för folkhälsopolitiska
åtgärder: anslag till Centralförbundet för Alkohol- och
Narkotikaupplysning (CAN), anslag för förebyggande
av spelberoende samt tobaksförebyggande åtgärder.
Generaldirektören för Folkhälsoinstitutet heter sedan
den l november 1999 Gunnar Ågren. I skriften Vår roll
och i anslutning till sin presentation på institutets hemsida delger han institutets medarbetare och övriga medborgare sin syn på vad folkhälsa handlar om.
”Ytterst handlar folkhälsa om i vilket samhälle vi vill
leva. Det finns ett nära samband mellan demokrati, delaktighet, jämlikhet och social trygghet å en ena sidan
och en bra folkhälsa å den andra. Målet för den nya folkhälsopolitiken är att människors hälsa ska ses som ett av
de allra mest angelägna övergripande målen för hela
samhällspolitiken.”
Från 1700-talets första tecken på en mer medveten
folkhälsopolitik, syftande till att förebygga sjukdomar
och i möjligaste mån öka befolkningens medellivslängd,
har folkhälsan i våra dagar med andra ord börjat anses
vara en förutsättning för människors samhällsintresse,
för materiell jämlikhet -ja, till och med ett av grundfundamenten för en fungerande demokrati.
Låt oss först och främst slå fast den mänskliga drift
som väcker sådant huvudbry hos socialministrar, folkhälsoarbetare och andra som under de goda föresatsernas flagg vill bestämma över sin omvärld: att människor i många lägen prioriterar andra värden framför den
egna hälsan.
TROSVISSHET
Det kan tyckas vara ett märkligt människosläkte vi har att
göra med, som inte alltid placerar den egna hälsan och
ett genomsunt och långt liv i första rummet. För de krafter som till följd av sin ideologiska övertygelse inte hyser
någon större tolerans för att människor prioriterar sina
livsval på ett ”felaktigt” sätt, framstår detta naturligtvis
som ett avsevärt problem. För att vi skall kunna förstå det
svenska folkhälsobegreppet krävs det emellertid mer än
bara vetskapen om att denna paternalistiska människosyn är den dominerande bland svenska beslutsfattare.
Bilden behöver kompletteras med en kollektivistisk trosvisshet.
I Sverige bedrivs folkhälsoarbetet nämligen inte på
individnivå-det bedrivs på samhällsnivå. Det är förändringar på den aggregerade nivån som krävs för att hinlSvensk Tidskrift l2004, nr 6111
Troligen ger detta inte en rättvisande bild av personalfesterna på Folkhälsoinstitutet. Thomas Couture, Romare under
förfallets tid, 1847. Musee d ‘Orsay, Paris.
dra hot mot folkhälsan. Det mest flagranta exemplet på
detta är naturligtvis den aldrig avstannande kampanjen
emot alkoholen. Folkhälsoinstitutet har sällan försuttit
ett tillfälle att med liv och lust kasta sig in i debatten för
att ha synpunkter på den svenska och, på senare år, europeiska alkoholpolitiken. Dessvärre har det utan några
kända undantag ständigt skett med den kollektivistiska
ansatsen att hela befolkningens liv måste läggas tillrätta,
trots att det endast är en blygsam minoritet som har allvarliga alkoholrelaterade problem. Att institutet betraktar samhällsnivån som tillvarons lägsta analyserbara nivå
skall jag strax återkomma till.
När Folkhälsoinstitutet ventilerar sina åsikter i frågan,
är det i de allra flesta fall generaldirektör Ågren som
framträder. Kanske är detta inte ägnat att förvåna. Ågren
hyser både i sin profession som alkoholläkare och som
före detta landstingsråd och gruppledare för vänsterpartiet i Stockholms läns landsting ett genuint engagemang för hälso- och sjukvårdsfrågor.
PÅ ALLA STOLAR
Denna meritlista har bland annat lett till att Ågren lyckades vara både ledamot och sakkunnig i Nationella folkhälsokommittens utredning Hälsa på lika villkor (SOU
2000:91), som sedan blev regeringspropositionen Mål
~~ lSvensk Tidskrift lzoo4, nr 61
för folkhälsan (proposition 2002/03:35, beslutad av riksdagen i april förra året). Mellan mars 1997 och oktober
1999 representerade Ågren som landstingsråd vänsterpartiet i utredningen. När han i november 1999 påbörjade arbetet som Folkhälsoinstitutets generaldirektör,
fick han byta hatt och i stället knytas till kommitten som
sakkunnig och ”icke-politisk”.
Ågren har med andra ord haft ett ansenligt inflytande
över den utredning som utgör ett icke obetydligt fundament för såväl Folkhälsoinstitutets existensberättigande som dess verksamhetsinriktning. Bland annat slog
utredningen fast att ett av de 18 nationella folkhälsomålen skulle vara minskad totalkonsumtion av alkohol
i landet (Mål 13: Minskat skadligt alkoholbruk). Föga
överraskande var det Folkhälsoinstitutet som av utredningen uppdrogs att mäta svenskarnas totala per capitakonsumtion av alkohol.
Utredningens övertygelse om att den svenska alkoholpolitiken skall bygga dels på en aggregerad samhällssyn, dels på restriktivitet och minskad totalkonsumtion,
har Ågren tagit med sig till Folkhälsoinstitutet Därför
nöjer sig Agrens institut inte med något annat än att
samtliga medborgares tillgång till, och konsumtion av,
alkohol skall begränsas. I stället för att acceptera att det
är enskilda individer som har alkoholproblem, och att
det därför är dessa enskilda som politiken bör sikta in
sig på att hjälpa, förfäktar Agrens institut uppfattningen
att alkoholkonsumtionen skall reduceras också hos den
stora majoritet av befolkningen som kan hantera alkohol
utan att drabbas av sociala eller medicinska problem.
Totalkonsumtionen skall minska, som sagt.
Visserligen finns ett dokumenterat positivt samband
mellan totalkonsumtionen av alkohol och förekomsten
av alkoholskador. Även om det inte är självklart, så är
det åtminstone sannolikt att ökad användning av en farlig substans leder till att fler skadas av substansen. Däremot är det långtifrån självklart att detta bör betraktas
som ett problem som det offentliga har att ställa tillrätta
genom förbud och restriktioner.
I ett fritt samhälle är det rimligt att människor, som
av det offentliga förklarats myndiga, också bör tillerkännas rätten att själva få avgöra om priset för en ökad
konsumtion av en farlig substans- nämligen försämrad
hälsa – är värt att betala. Somliga kommer att göra
bedömningen att substansens positiva egenskaper, exempelvis glädje och avkoppling, uppväger dess nackdelar i
form av försämrad hälsa och kanske rentav kortare livslängd. Det är dock en bedömning som det inte ankommer på Agrens institut, riksdagen, socialdepartementet
eller någon annan att göra.
Det finns gott om exempel på den ågrenska klappjakten på varje livsstil som faller utanför det idealmönster
som Folkhälsoinstitutet bestämt sig för. Ågren har därför
också missionerat för obligatoriska nivåmätare på bagin-box-vin. Med argumentet att han inte ser ”något stort
samhälleligt behov” därav, har han slagits emot de få krogar som tillåts ha öppet till klockan 5 på morgonen. Att
Ågren därtill är mycket negativt inställd till de ökade införselkvoterna för alkohol från övriga EU förvånar väl ingen.
En av de främsta rösterna bakom det totala rökförbud
på krogar och restauranger som träder i kraft nästa år
har hetat Gunnar Ågren, som ansåg att det var ”orealistiskt” att sätta sin tilltro till frivilliga branschöverenskommelser om rökfria zoner. Han har föreslagit att teveprogram bör åläggas att varna de yngre tittarna för att
alltför mycket tevetittande kan leda till fetma, och i
samma krigföring mot större midjemått vill han införa
en särskild extraskatt på onyttig mat. Tillsammans med
Livsmedelsverket har Ågren nyligen också börjat fundera på hur ett totalförbud mot matreklam riktad till
barn skulle kunna se ut.
Det kollektivistiska anslaget döljs alltså illa, oavsett vilken sakfråga Ågren och hans institut lägger sig i. I ett rimligare politiskt ideklimat skulle man naturligtvis inte
komma undan med sådana för vuxna människor förnedrande propåer, men i ett land med en tradition av auktoritetstroende och djup respekt för överhetens regleringsvilja
behöver personer som Ågren känna få hämningar.
Agrens korståg mot myndiga människors rätt att göra
sina egna livsval både i stort och smått är inte begränsat till
hans nuvarande plattform som generaldirektör för Folkhälsoinstitutet. Från sin tid som landstingsråd för vänsterpartiet i Stockholms läns landsting har han tagit med
sig sitt motstånd mot kundvalssystem och privatiseringar.
Då argumenterade han flitigt emot detta på lokal nivå. I
dag fortsätter han sitt valfrihetsmotstånd på riksplanet.
När regeringen i somras begärde in remissyttranden
på sitt förslag på förbud mot utförsäljning av akutsjukhus- den så kallade stopplagen- avstyrktes förslaget av
en stor majoritet av remissinstanserna. Till och med normalt regeringsvänliga instanser som LO och Vårdförbundet, liksom en rad av regeringens egna myndigheter
(Konkurrensverket, statskontoret, Socialstyrelsen),
gjorde tummen ned.
IDEOLOGI: KOMMUNISM
Men Agrens Folkhälsoinstitut gick emot strömmen och
fyllde sin myndighets remissvar med utpräglat ideologisk argumentation till stopplagens försvar. Ågren lät till
och med inkludera rena falsarier i svaret. Till synes okunnig om att det finns en rad studier som visar att vinstdrivande sjukhus har nöjdare patienter och personal än
vad sjukhus med landstinget som huvudman förmår
uppvisa, hävdade Ågren i sitt remissvar att privat sjukvård är av sämre kvalitet. Detta kan för övrigt jämföras
med uppfattningen hos hans systermyndighet, Socialstyrelsen, nämligen att ”… skillnader i vårdens medicinska kvalitet inte kan knytas till ägar- eller driftsform”.
Man kan sammanfatta Agrens och hans folkhälsogelikars politik med att den gamla iden om individens
ansvar mer eller mindre tycks ogiltigförklarad. Inget
moment i tillvaron är för privat för att reglera, ingen del
av samhället fredad från godhjärtade pekpinnar från de
skattefinansierade folkhälsofackmännen och -kvinnorna.
Vi känner igen Agrens kommunistiska förflutna i Folkhälsoinstitutets agerande.
I en tid när de nya gudarna heter expertutredningar
och lagstiftning, invaggas vi på nytt i tron att vi slipper
ta ansvar för våra liv. När jordegummorna på sin tid
ställde sitt hopp till att Gud skulle hjälpa det förtappade
människosläktet till ett långt och friskt liv, förväntas vi
i dag ställa vårt hopp till att folkhälsoexpertis och sakkunnigt utredningsfolk framlägger riktlinjer för det optimalt sunda levernet.
Och den som vågar leva på sitt eget vis kommer att
mötas av samma vrede som drabbade gamla tiders
Gudstrotsiga. Cirkeln är sluten. Den gamla överhetstron
är tillbaka.
Peter O Sellgren (peter.o.sellgren@swipnet.se) är f d ordförande för Fria Moderata studentförbundet
lSvensk Tidskrift l2004, nr 61 m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner