Print Friendly

Peter J Olsson; Public service i statens tjänst

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PETER J OLSSON OM
public service i statens tjänst
F
ichteliusaffären är allvarligare än vad en del kanske insett. Det
handlar inte om att en politisk journalist inte kan föra bakgrundsamtal med
politiker och andra.
Eller för den delen om att det vore uteslutet med vänskapliga relationer och privat umgänge mellan journalister och politiker – även om sådana relationer
ställer stora krav på integriteten hos båda parter.
D
ET HANDLAR ISTÄLLET OM den roll SOm public
service har i Sverige. Public service brukar definieras som en tv och radio ”i allmänhetens tjänst”. I
grunden handlar det om kraven på statstelevisionens
opartiskhet och relevans. Till exempel Sveriges televisions anspråk på att ovinklat och objektivt intervjua alla partiledare inför riksdagsvalen.
Och för den delen att public service i sin politiska bevakning inte bara rapporterar händelser och uttalanden utan håller sig med
”kommentatorer” som analyserar, bedömer
och recenserar, en sorts ledare om man så
vill- fast med anspråk på opartisk objektivitet. Det borde säga sig själv att man inser att
sådana kommentarer ställer än högre krav på
integriteten. Om de alls är möjliga. Frågan är om
recensioner av politiker kan göras utan att de sker
från redovisade ideologiska utgångspunkter.
Framförallt borde en erfaren journalist som Fichtelius inse att han inte kan sitta i hemliga förtroliga
intervjuer med statsministern. Intervjuer där poängen
är att denne kan säga saker han inte vill kommentera
offentligt.
G
ÖRAN PERssoN vÄLJER som statsminister bort att
svara på en rad aktuella frågor. Han gav till exempel inga egna kommentarer till Jan O Karlssons märkliga statsbetalda kräftskiva, knappt ens till de dubbla
löner han själv godkänt.
I riksdagen har statsministern så konsekvent överlämnat alla frågor ställda till honom själv till andra
ministrar att man nu blivit tvungen att inför en statsministerns frågestund.
Frågan inställer sig: Vad finns på Fichtelius hemliga
band? Får vi där de svar som uteblir när de ställs
offentligt? Får vi där andra svar än som getts offentligt?
IIISvensk Tidskrift-12003, nr l l
Ett nog så stort problem tycks vara den identifikation med statsmakten som public service genom
avtalet med statsministern och hanteringen av frågan
ger uttryck för. Att ge vetorätt till den ledande politikern över hur intervjuer ska sändas – kanske också
hur de slutligen redigeras – är ingen vacker metod.
Erik Fichtelius närmaste chef Eva Hamilton har
kommenterat misstron från oppositionspolitikerna
mot Perssons gräddfil med att ”oppositionen kommer
alltid att vara missnöjd”. Ungefär samma kommentar hade hon när Per Unekel ansåg att televisionen
överexponerade den socialdemokratiska partikongressen jämfört med övriga partiers.
VAD ÄR DE:rTA? Op~ositionen- tydligen trots allt
oavsett vrlka partler som utgör den – kommer
alltid att tycka att den missgynnas av bevakningen.
En mer normal journalistisk uppfattning brukar
vara att makten, regeringen till exempel, är den som
ska frukta media och svära över nyfikna journalister.
Tänk om Washington Post 1972 fått ensamrätt till
Nixons bandinspelningar efter att han avgått fyra år
senare och därför undvikit att kritisera presidenten?
Och avfärdat kritik från demokraterna med att ”oppositionen är alltid missnöjd”? Nog hade historien sett
lite annorlunda ut då.
Det man möjligen kan trösta sig med är att Sverige
1972 inte hade någon som helst konkurrens inom
etermedia. Det var förbjudet att ge alternativ till
public service. Vem vet vilka ”avtal” som då fanns
mellan statsministern och tv-ledningen?
I dag har vi fler tv- och radiokanaler. Men public
service sägs fortfarande ha ett övergripande ansvar
för nyhetsförmedlingen och finansieras också av en
skatt på tv-mottagare som ingen kommer undan.
När Sverige behöver en ny politik kan vi rösta bort
regeringen. Hur gör vi för att få en bättre och vassare
politisk bevakning?
Peter JOlsson (peter.j.olsson@kvp.se) är politisk redaktör
i Kvällsposten.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner