Peter J Olsson; Krönika
2002
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
C’O
…:::.:::
c
:o,_
~
PETER J OLSSON om
en kramig granskare
D
et finns journalister som inte ens röstar. Om de skulle ta ställning
ens på det sättet skulle de inte känna sig som riktiga, oberoende journalister.
Andra drar vidare gränser, men är misstänksamma
mot medlemskap i föreningar eller extraknäck. Det
är svårt att kritisera dem för det. Själv tror jag inte
att den journalistiska integriteten hänger på om
man är med i Rotary eller ej, eller om man umgås
med dem man också bevakar.
Känner någon journalist att vänskapliga relationer skadar yrkesrollen ska han förstås avstå från så-
dana. För många fler betyder ett brett kontaktnät
att man blir bättre på att granska och värdera.
Ibland blir man dock förvånad över när
journalister enrollerar sig i en sak eller en
I 80-ÅRSJUBILERANDE tidningen Arbetaren trycktes strax före jul en intervju med den dömde, men skottskadade Göteborgsdemonstranten Hannes
Westberg. Den väckte viss uppmärksamhet
eftersom han i den tog tillbaka sina beklaganden från rättegången och istället ansåg att
demonstranternas våld var berättigat.
-Det är knappast så att journalisterna skulle ha
trängts nere vid Fritt Forum om det inte hade krossats fönster, säger han till Arbetaren.
Men i intervjun berättas också följande:
”Två personer, Jan Josefsson och Hannes Råstam, har i flera program av Uppdrag granskning
visat vilja att ta reda på vad som faktiskt ägde
rum kring skotten på Vasaplatsen. Hannes Westberg träffar dem på nytt i Stockholm. Jan Josefsson
ska just debattera med Hanne Kjöller från DN: s ledarsida som gått till upprepade attacker mot Uppdrag granskning. Det är ett glatt återseende, de kramar om varandra.”
Det är lite svårt att utläsa vad som händer och
vem som kramar vem. Arbetaren håller inte samma
standard på språket som när Stig Dagerman skrev i
den. Men det tycks som om åtminstone Jan Josefsson och Hannes Westberg kramar om varandra.
Märkligt nog har inte detta uppmärksammats
särskilt mycket. OK, en kram som tröst till en svårt
skadad som tillfrisknat, det kanske inte är så mycket att bråka om, säger en del.
Men insatt i sammanhanget är den talande. Jan
Josefsson och Hannes Råstam gör i sina reportage
från Göteborgskravallerna anspråk att presentera
en någorlunda objektiv bild av ”vad som verkligen
skedde”. Och så visar det sig att de blir hundisar
med den ena parten – och till råga på allt den part
som deltar i stenkastning på poliser och ett upplopp där människor skadas, bilar slås sönder och
träd bryts av. Allt som en del i vissa demonstranters
försök att stoppa ett demokratiskt möte.
Jag var själv i Göteborg och fick fly undan stenkastarna. Min bedömning var att polisen skötte sig i
stort sett korrekt. Men jag skulle inte drömma om att
för den skull krama insatschefen Håkan Jaldung…
Journalisten Staffan Wictorin, som skriver
krönikor i Kvällsposten, skrev i höstas om journalister och makthavare som svansar kring de Hells
Angels-typer som frekventerar stadens krogar. (Han
gjorde det trots att, som han uttryckte det, hans
bil försvann förra gången han skrev om Hells Angels.)
OCH DÄR KAN MAN måhända hitta en tydlig
gräns. En journalist ska inte solidarisera sig
med våldsverkare och företrädare för grupper som
agerar genom terror. Motorcykelgäng lever på den
skräck de injagar. Extremvänstern tar till allt grövre
våld: Folkpartilokaler får fönstren inslagna. Mufaktivister hotas. Och militanta grupper marscherar
maskerade på gatorna för att stoppa politiska motståndare.
Bland dem blandar sig inte riktiga journalister
utom möjligen för att infiltrera och avslöja.
Blir det vanligt är det ett större problem för
journalistiken än att några journalister äter med
ortens företagare på torsdagens Rotarylunch eller
några andra går som barn i huset i regeringskansliet
Peter JOlsson (peter.j.olsson@kvp.se) är politisk redaktör för Kvä\lsposten.
1111Svensk Tidskrift l2002, nr 1 i
…:::.:::
c
:o,_
~
PETER J OLSSON om
en kramig granskare
D
et finns journalister som inte ens röstar. Om de skulle ta ställning
ens på det sättet skulle de inte känna sig som riktiga, oberoende journalister.
Andra drar vidare gränser, men är misstänksamma
mot medlemskap i föreningar eller extraknäck. Det
är svårt att kritisera dem för det. Själv tror jag inte
att den journalistiska integriteten hänger på om
man är med i Rotary eller ej, eller om man umgås
med dem man också bevakar.
Känner någon journalist att vänskapliga relationer skadar yrkesrollen ska han förstås avstå från så-
dana. För många fler betyder ett brett kontaktnät
att man blir bättre på att granska och värdera.
Ibland blir man dock förvånad över när
journalister enrollerar sig i en sak eller en
I 80-ÅRSJUBILERANDE tidningen Arbetaren trycktes strax före jul en intervju med den dömde, men skottskadade Göteborgsdemonstranten Hannes
Westberg. Den väckte viss uppmärksamhet
eftersom han i den tog tillbaka sina beklaganden från rättegången och istället ansåg att
demonstranternas våld var berättigat.
-Det är knappast så att journalisterna skulle ha
trängts nere vid Fritt Forum om det inte hade krossats fönster, säger han till Arbetaren.
Men i intervjun berättas också följande:
”Två personer, Jan Josefsson och Hannes Råstam, har i flera program av Uppdrag granskning
visat vilja att ta reda på vad som faktiskt ägde
rum kring skotten på Vasaplatsen. Hannes Westberg träffar dem på nytt i Stockholm. Jan Josefsson
ska just debattera med Hanne Kjöller från DN: s ledarsida som gått till upprepade attacker mot Uppdrag granskning. Det är ett glatt återseende, de kramar om varandra.”
Det är lite svårt att utläsa vad som händer och
vem som kramar vem. Arbetaren håller inte samma
standard på språket som när Stig Dagerman skrev i
den. Men det tycks som om åtminstone Jan Josefsson och Hannes Westberg kramar om varandra.
Märkligt nog har inte detta uppmärksammats
särskilt mycket. OK, en kram som tröst till en svårt
skadad som tillfrisknat, det kanske inte är så mycket att bråka om, säger en del.
Men insatt i sammanhanget är den talande. Jan
Josefsson och Hannes Råstam gör i sina reportage
från Göteborgskravallerna anspråk att presentera
en någorlunda objektiv bild av ”vad som verkligen
skedde”. Och så visar det sig att de blir hundisar
med den ena parten – och till råga på allt den part
som deltar i stenkastning på poliser och ett upplopp där människor skadas, bilar slås sönder och
träd bryts av. Allt som en del i vissa demonstranters
försök att stoppa ett demokratiskt möte.
Jag var själv i Göteborg och fick fly undan stenkastarna. Min bedömning var att polisen skötte sig i
stort sett korrekt. Men jag skulle inte drömma om att
för den skull krama insatschefen Håkan Jaldung…
Journalisten Staffan Wictorin, som skriver
krönikor i Kvällsposten, skrev i höstas om journalister och makthavare som svansar kring de Hells
Angels-typer som frekventerar stadens krogar. (Han
gjorde det trots att, som han uttryckte det, hans
bil försvann förra gången han skrev om Hells Angels.)
OCH DÄR KAN MAN måhända hitta en tydlig
gräns. En journalist ska inte solidarisera sig
med våldsverkare och företrädare för grupper som
agerar genom terror. Motorcykelgäng lever på den
skräck de injagar. Extremvänstern tar till allt grövre
våld: Folkpartilokaler får fönstren inslagna. Mufaktivister hotas. Och militanta grupper marscherar
maskerade på gatorna för att stoppa politiska motståndare.
Bland dem blandar sig inte riktiga journalister
utom möjligen för att infiltrera och avslöja.
Blir det vanligt är det ett större problem för
journalistiken än att några journalister äter med
ortens företagare på torsdagens Rotarylunch eller
några andra går som barn i huset i regeringskansliet
Peter JOlsson (peter.j.olsson@kvp.se) är politisk redaktör för Kvä\lsposten.
1111Svensk Tidskrift l2002, nr 1 i