Print Friendly

Peter Hansen; Kronologisk intolerans

Av Redaktionen | 31 december 2001


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Kronologisk intolerans
l av Peter Hansen
I det svenska utbildningssystemet växer föraktet för allt som varit annorlunda i
det förflutna. Och systematisk intolerans mot människor från andra tider gör det
svårt att skapa verklig respekt för människor från andra platser.
D
ET MÅNGKULTURELLA samhälle som av
många anses växa fram ställer stora krav
på sina medborgare. Tyngsta lasset dras
förstås av de invandrade. De tvingas göra
sig hemmastadda i vår kultur och måste
samtidigt skapa sig en ny identitet eller
åtminstone söka upprätthålla sin
gamla. För den infödde svensken
är det å andra sidan mer eller
mindre ett påbud att
respektera och hysa förståelse för främmande
sedvänjor och kulturmönster.
I intellektuella
sammanhang är
det direkt lovvärt
att vara annorlunda. Det är då inte
bara fråga om
tolerans och
respekt för andra
människor med
andra kulturella och
historiska förutsättningar. En vanlig tanke
är att vi i mötet med det
annorlunda också kan få
syn på oss själva, på våra egna
outtalade förutsättningar. Även vi
är präglade av ett samhälle och en historia, av ideer och värderingar som sällan är
naturgivna. Det är inte ”naturligt” eller ”rätt” att äta
med kniv och gaffel, det är en sedvänja. Det är lika litet
”naturligt” eller ”rätt” att vid första bästa tillfälle göra
sig av med oskulden, det är en konvention inom svensk
tonårsmoral, och för övrigt en rätt dålig sådan. En sådan
kulturrelativism kan göra sig påmind när vi ser hur andra
beter sig och i lyckliga fallleda till större självinsikt.
I mitt dagliga värv som universitetslärare blir det
uppenbart att denna kulturrelativism accepteras och tas
för given av de flesta studenter, även de allra yngsta. Om
inte alla gånger i handling så i varje fall i ord och tanke
har den fått ett väldigt genomslag. Liksom i fråga om
könsrollernas betydelse löper man risk att
göra sig löjlig i katedern genom att
göra alltför tydliga påpekanden
om en företeelses kulturberoende: ”- Tror han att vi är
korkade, eller?” De rasistiska sammanslutningarna i samhällets mar- ~
””
~
ginaler har närmast
stärkt denna konsensus kring vikten
av att respektera
och leva sig in i
invandrade medborgares annorlunda kulturella
prägling. Det är
a~ strängt taget en
c: socialt nödvändig
uppfattning.
Hur annorlunda när
det gäller människor och
kulturer som är främmande av historiska skäl! Efter
mina erfarenheter från universitetsvärlden blir inte bara historiekunskaperna med varje generation studenter allt
skraltigare, studenterna blir också mer och mer respektlösa och självbelåtna. Det som inte ger tillfälle till omedelbar identifikation eller förnöjelse förkastas regelmässigt som ”konstigt”, dumt eller ointressant, och under
alla omständigheter som ”onyttigt”. Undantag finns förstås, men då rör det sig givetvis om så att säga politiskt
korrekta historiekunskaper, som till exempel antisemi- (./)
Q.)
3
:::r
Q.):
([)
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 31 IJl
(])
:ro
..c
E
ro
(/)
tismens historia eller könsdiskrimineringens. Det händer
annars att man på det enfaldigaste sätt moraliserar över
historiska personers värderingar och handlingar. Brutus var elak som stack ner Caesar, den heliga Birgitta var
fjollig som trodde sig kunna kommunicera direkt med
Gud, de gamla grekerna var dumma som inte hade sadlar på sina ridhästar, Gustav III var barnslig som inte
klädde sig själv om morgnarna. Den grandiosa och
aningslösa självuppfattning som ligger till grund för
sådana omdömen vore alldeles omöjlig i förhällande till
invandrarkulturerna, vore så politiskt inkorrekt som
någonting någonsin kan bli. Vem
skulle offentligt hävda att musliom den tidlösa klassikern som kan trakteras utan omsvep
är falsk. Även Shakespeare, Beethoven eller Rembrandt
kräver en viss skolning och invänjning för att kunna uppskattas. Just i fråga om äldre konstnärliga uttryck blir
den självförhävande bristen på historisk förståelse särskilt
tydlig, och just ifråga om dessa är förlusten kanske som
allra störst. Här om någonstans finns det möjligheter att
i skillnaderna lära sig något om sig själv och sin egen tid.
Svunna, annorlunda tiders kulturyttringar kan faktiskt
fungera som en skola i tolerans, ödmjukhet och förstå-
else, det vill säga i sådant som det multikulturella samhällets förespråkare brukar kräva av
oss alla.
men som vill bära slöja och inte
äta bacon är löjlig eller dum? ”För dem som saknar
Och likväl är situationen på
ett plan densamma: antikens eller
medeltidens kulturyttringar, till
exempel, framstår som ”konstirespekt för människor från
andra tider ligger det nära
ga” just därför att de är fram- til l hands att också bli intalesprungna ur helt andra förutsättIstället för att uppmuntra till
ansträngningar i den riktningen
tycks grundskolorna nuförtiden
tvärtom tävla om att förse sina elever med exempelvis så lättsmält litteratur som möjligt. Visserligen görs
det i det lovvärda syftet att väcka
läslust, men med den olycksaliga
konsekvensen att barnen narras att
tro att det som inte genast faller
dem på läppen kan negligeras. Identifikationsmöjligheter till varje pris
ningar, ur en annan världsbild
och andra värderingar än vår tids
och vår kulturkrets. Det låter som
en gräsligt trivial iakttagelse, men
verkar för mänga ungdomar inte
ranta mot människor från
andra platser.”
vara det. Även när man inser det
enkla faktum att andra tider haft andra seder så tycks
det inte vara skäl nog att förhålla sig mindre avvisande
mot främmande tankesätt eller värderingar ur det förflutna och tänka sig att här finns möjligen något värdefullt att hämta. Därmed kasseras viktiga möjligheter
osedda. I själva verket kan det tillfälliga i våra föreställningar om vad som är ”naturligt” eller ”rätt” bli lika
påtagligt under en resa i tiden som i rummet. Den självkännedom som i bästa fall kan uppnås i mötet med
invandrarkulturerna kan även erövras i mötet med det
främmande i historien. Men liksom i fråga om invandrarkulturerna kräver det en viss ansträngning.
Man kan tycka att individens rättigheter och möjligheter i mänga avseenden fortfarande är kringskurna,
men i andra fmns det utrymme för en hämningslös individualism som saknar motstycke i historien. Till de senare hör värderandet av konstnärliga yttringar, gamla som
nya. Det är en odiskutabel rättighet att själv avgöra vad
som är givande konst, musik eller litteratur. Om så hela
världens litterära expertis söker övertyga mig om att Shakespeare är bra, så är jag fortfarande i min fulla rätt att
säga ”Nej tack, det är tråkigt”. Auktoriteterna kan inte
bedöma kvaliteten i min upplevelse.
Det är sin ordning. Men mänga gånger avfärdas äldre
litteratur eller konst som ointressant helt enkelt därför att
den inte är omedelbart tillgänglig. Och föreställningen
överhuvudtaget.
är ledstjärnan. Och det är en attityd
som gör sig gällande i pedagogiken
Frukterna skördas bland annat på universiteten, i
form av naiva förväntningar på alla vettiga studiers omedelbara nytta och begriplighet. Det är också, som jag
tror, en orsak till att respekten för invandrarkulturerna
hos många är så ihålig och ytlig. Det är åtminstone i
någon mån en konsekvens av att man i andra sammanhang vant sig vid att bekymmerslöst vifta bort de flesta
företeelser som ter sig främmande eller annorlunda. studenternas uttalade respekt för främmande kulturer framstår som en åsikt som övertagits passivt, till en del säkert
i rädsla för social stigmatisering. Är det inte detta hot
om sanktioner frän samhället som rasistiska ungdomsgrupper trotsigt bejakar i jakten på en mer ”äkta” identitet och självkänsla? ”Better to reign in Hell, than serve
in Heav’n”, som Lucifer säger i Miltons Paradise Lost.
För dem som saknar respekt för människor frän
andra tider ligger det nära till hands att också bli intoleranta mot människor från andra platser. Men den
insikten tycks tyvärr saknas hos de styrande inom dagens
svenska utbildningssystem.
Fil dr Peter Hansen (peter.hansen@ebrevet.nu) är
vikarierande universitetslektor i litteraturvetenskap vid Linköpings
universitet.
fl!J J Svensk Tidskrift l2oo1, nr J J

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner