Print Friendly

Peter Hansen; Konst och monument går inte ihop

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Konst och monument
går inte ihop
l av Peter Hansen
Den senaste tidens konstbråk har varit oundvikliga. För dagens seriösa konstnärer
och kritiker står den individuella uttrycksviljan alltid i centrum. God konst kan
inte skapas efter någon annans önskemål, sägs det, allra minst efter publikens.
Så har också konstlivet blivit ett slutet system.
V
ÄSTVÄRLDENS ”SERIÖSA” KONSTNÄRER har
så till den milda grad provocerat och
sprängt gränser de sista hundra åren att
det i dag knappast finns någon som fortfarande låter sig förvånas eller störas av deras tilltag.
Snarare har konstvärlden och allmänheten numera så
att säga sagt upp bekantskapen med varandra.
Visst finns det en konstintresserad allmänhet i
Sverige, men det är knappast den som frekventerar
gallerierna med den allra nyaste konsten. Och när till
exempel Moderna museet i Stockholm har stora publikframgångar är det med modernismens ”klassiker”,
inte med samtidskonsten. Den är i första hand
en angelägenhet för fackfolket, för de redan initierade och de närmast berörda. I den mån
människan på gatan kommer i kontakt med
nyare konst eller samtida konstkritik sker
det nog mest med en axelryckning eller ett
småleende.
Desto märkvärdigare är det att ett antal
konstverk de senaste veckorna plötsligt upprört
känslorna och till och med alstrat en sådan
till synes obsolet fråga som ”är det verkligen
konst?”
I slutet av november förra året jämförde
Carl Hamilton i sin krönika i Aftonbladet det
nya Wallenbergmonumentet på Nybroplan i
Stockholm med ”skit” (i bokstavlig mening),
och frågade sig om detta var passande som ett
monument över ”den störste hjälten i svenskt
1900-tal” (29/ 11). Kommunalpolitiskt rabalder uppstod i samma stad när kulturborgarrådet
Birgitta Rydell (fp) i början av januari i år lät
stänga utställningen Stockholm Underground,
en utställning som visade graffiti. ”Det är orimligt att Stockholmare ska betala för att bli hånade
av kända kriminella klottrare”, menade Rydell, och
förklarade frankt i en radiodebatt att graffiti inte
är konst. När Liljevalchs vanligen välbesökta Vårsalong öppnade den 25 januari blev utställningen genast polisanmäld av en rad muslimska organisationer.
Fateme Goshehs tre bidrag, som med drastiska medel skildrar ett muslimskt kvinnoförtryck, ansågs av
bland annat Sveriges Muslimska Råd vara hets mot
folkgrupp. I en radiointervju säger en talesman för
polisanmälarna att lagboken bör reglera vad som kan
tolereras i konsten.
lSvensk Tidskrift l2002, nr 1 lm
INSKRÄNKTA INVÄNDNINGAR?
Dessa tre konfrontationer och de efterföljande debatterna skiljer sig naturligtvis åt i de flesta avseenden,
men de förenar sig i åtminstone en punkt som tål att
begrunda. De speglar alla den nyss nämnda klyftan
mellan konstvärlden och allmänheten, mellan konstvärldens och andras föreställningar om vad som är
god konst, och rentav om vad som är konst överhuvudtaget. I samtliga fall yttrar sig dessutom ”lekmännen” med en tvärsäkerhet som är fjärran kännarnas
sätt att resonera i dylika frågor. Många är nog de som
gjort sig lustiga över denna tvärsäkerhet och bedömt
de framförda invändningarna som mer än lovligt inskränkta, men man kan även ställa sig frågan varför
konsten som konst så självklart uppfattas av dessa och
många andra som i alla lägen oantastlig.
Den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus
har förstås rätt att ifrågasätta det kloka i att låta Kaos,
Ikaroz, Ruskig och de andra graffitibombarna att
ställa ut sina alster i en av kommunens lokaler, inte
minst med tanke på de väldiga belopp som krävts för
att sanera den illegala graffitin runtom i kommunen.
ansvariga konstnären är kvinna. Det är provocerande för den troende muslimen på ett sätt som hade
varit fullt begriplig för de svenskar som upprördes
av Strindbergs drift med de heliga sakramenten för
dryga hundra år sedan, men mindre så för dagens.
Och det är förstås Goshehs mening, att provocera
och att erinra om att Koranen kan användas för att
legitimera ett orättfärdigt, patriarkalt kvinnoförtryck
(om hon vill dra alla muslimer över en kam framgår
inte). Det är en politisk handling, men framförd i en
form som på sätt och vis utnyttjar konstens privilegierade position i vårt samhälle. Vilken ledarskribent,
till exempel, skulle få sin artikel om förhållandet
mellan kvinnoförtryck och Islam publicerad om det
skildrades så grovhugget och våldsamt?
INLEVELSE OCH INBILLNING
Subtilare ligger det till med Kirsten Ortweds ”Hommage
aRaoul Wallenberg”. Konstetablissemanget verkar ha
tagit hennes verk till sina hjärtan, och det var också en
del av detta som röstade fram Ortweds tävlingsförslag.
I Statens konstråds jury satt bland andra konstnärerMen att göra det med argumentet att
deutställdaverkeninteärkonstutan ”Jag kom att tänka på
na Cajsa Holmstrand, Eva Rosengren,
Martin Wickström och Dan Wolgers,
alla verksamma i konstvärlden även på
andra sätt, som lärare, konsulter eller
något annat. Ordförande var författarkriminell verksamhet är som flera
skribenter noterat direkt enfaldigt.
Lagstiftningen tillåter faktiskt medmördarsniglar.”
borgarna att spraya färg på pannåer och visa upp
dem för offentligheten, och utställningen Stockholm
Underground fungerar inte annorlunda än andra
konstutställningar.
Om bombarna själva uppfattar det som om de har
narrat sina antagonister och förföljare har de sannerligen inte fattat galoppen. Inte Rydell heller, vad
det verkar. Om graffitikonstnärerna utför sina torftiga
konstverk inom lagens ramar kan det väl inte vara annat än bra?
YTTRANDEFRIHETEN
Intressantare är de andra två fallen. Det muslimska
kravet på att lagen skall sätta gränser för konstutövarna framstår väl för de flesta som verklighetsfrämmande och i strid med yttrandefriheten. Det skall
mycket till i dag för att ett konstverk skall bli föremål
för rättsliga processer. Denna allmänt vedertagna respekt för den konstnärliga friheten är en orsak till att
det muslimska kravet ter sig överdrivet, en annan är
att den sekulariserade svenskens attityd till religionen
är så avlägsen den aktiva, svenska muslimens.
En av Goshehs tavlor visar en naken kvinna som
kläms mellan pärmarna på en bok, rimligen Koranen.
I bakgrunden skymtar en moske. På ömse sidor om
boken står en naken mulla med eregerat kön. Den
I!J lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 1 l
en och urstockholmaren Per Wästberg. Efter invigningen skrev till exempel Svenska Dagbladets konstkritiker John Sundkvist att Ortwed ”lyckats fullt ut” med
att skapa ett minnesmärke över Wallenberg (1/9). Ett
stycke av hans recension lyder:
”Alla delar är starkt individualiserade och bär tydliga
spår av modelleringen, av det handlande och de krafter
som format dem. Här finns hastigheten, men också värdigheten. Varje element rymmer en stark polaritet mellan något vilande och något eruptivt, mellan något som
förblir och något som reser sig. Men delarnas spridning
har en lika viktig funktion, den blir ett tecken för liv som
står i motsats till dödande instängdhet och avindividualiserande sammanhopning. Ändå hålls detta skingrande
samman av en gemensam axel, en riktning som sträcker
sig ut mot det öppna, mot himmel och vatten.”
Juryn menade att Ortweds verk måste betraktas
”med inlevelse och inbillning” för att rätt uppskattas, och man kan inte säga annat än att Sundkvist
gått juryn till mötes på den punkten. Recensionen är
inte sämre eller dunklare eller mindre upplysande än
någon annan samtida konstkritik. Det tänkvärda är
att denna gäller ett så kallat offentligt konstverk, ett
minnesmärke i det offentliga rummet över en allmänt
beundrad förebild. Det är åtminstone i teorin en angelägenhet för oss alla, kanske framför allt för kommande generationer, och inte enbart för de särskilt
konstintresserade. I det sammanhanget är det också
intressant att ta del av Ortweds egna intentioner med
arbetet, vilka citeras i Sundkvists recension:
”Jag har velat göra en samling skulpturer som rymmer en värdighet, som har en friskhet och snabbhet och
en form av självvärdighet, som är värdig hans minne.
Man skall kunna uppfatta handlingen som om hans
handling fortsatte. Det är mitt bud på ett hopp.”
Hennes ambitioner är inte annat än lovvärda, och
det är knappast någon som har klagat på att verket inte liknar gammaldags monumentala gubbstatyer. Men
hur mycket av dessa intentioner går fram till gemene
man, till alla dem som inte har Sundkvists eller Konsträdets jurys speciella träning i att associera till konst,
hur mycket kommer att nä de framtida generationer
som saknar vår tids kunskap om Raoul Wallenberg?
SLUTET SYSTEM
Carl Hamilton tyckte att juryns utlätande liknade ”en
er plötsligt anser sig veta vad som är konst eller inte,
eller när någon på religiösa grunder på allvar hävdar
att konstnärernas val av motiv måste regleras i lag.
Det kan ju bara konstnären själv avgöra! Mindre
överraskande är Hamittons fråga om Ortweds arbete
verkligen fungerar som ett offentlig monument, men
problemet blir istället desto tydligare. Här har vi en
konstnär som med bevarad heder och identitet som
konstnär skall skapa ett verk i det allmännas tjänst,
vilket noga räknat är en självmotsägelse. Det har kunnat bli verklighet enbart därför att den avgörande juryn satt konstnärens kreativitet före allmänhetens förmåga, och förmodligen inte kunnat annat.
BESTÄLLNINGSVERK OMÖJLIGA
Det är också därför konsten är moraliskt och politiskt
oantastlig. Den är sin egen religion, även när den är
politisk eller tillkommen på beställning. Det är så att
säga konstitutivt för vår tids konstuppfattning att den
bara kan värderas estetiskt, och helst enbart av den som
elak parodi på en konstrecension i
någon riktigt skitfin kulturblaska”.
Han är med all säkerhet inte ensam
om att inta en så aggressiv attityd till
”Det är knappast någon
som har klagat på att
äger en position inom konstvärlden.
de initierades språkbruk och tänkesätt. Jagtrordockattavständetmel- verket inte liknar gamlan konst-världen och allmänheten,
En gäng i tiden var det lika självklart
att uppfatta ”konstnären” som en hantverkare och som ett tjänstehjon bland
andra, med lägre status än en kammartjänare och verksam enbart på uppdrag av sina herrar. Till det tillståndet
vill ingen återvända, och det uppbrott
frän den individualistiska traditionen
som basunerades ut på åttiotalet i
Sverige under kodnamnet ”postmodsom blir så tydlig just i fråga om den maldags monumentala
offentliga konsten, har djupare och
mer tvingande orsaker än att konstetablissemanget bara skulle vara
snobbigt, elitistiskt eller maktfullkomligt.
gubbstatyer.”
Det ligger säkert god vilja bakom konstnärens, juryns och recensenternas yttranden. Av större vikt är
att alla inblandade bär på ett tungt historiskt arv som
gör ekvationen ”god konst för alla” olöslig. Det är en
outtalad självklarhet för den seriöse konstnären, för
Gosheh och Ortwed, till och med för Ruskig, att den
egna integriteten och uttrycksviljan alltid har högre priori-tet än vad publiken till äventyrs kan tycka om eller
önska av deras konst. Det är lika självklart för kritiker
och andra kännare att konsten skall värderas efter sin
upphovsmans förrnäga att värna om sin integritet och
individuella uttrycksvilja.
Ett par hundra års utveckling av konsten och konstnärsrollen i den riktningen har gjort föreställningen
om en högt syftande konst skapad efter önskemål eller
ideal andra än konstnärens egna omöjlig. Den har
också skapat det slutna och allt mer krympande system som utgörs av konstvärldens aktörer, frän konstnärer till initierade betraktare.
ernism” förändrade ingenting och blev som uppbrott bara
ytterligare en pinne i stegen mot allt syrefattigare höjder.
En bläsig eftermiddag i slutet av januari strövade
jag för säkerhets skull förbi och igenom monumentet
på Raoul Wallenbergs torg, men kunde för mitt liv
inte erfara att Wallenbergs ”handling fortsatte”. Visst
syntes det som om bronsklickarna liksom befann sig
i rörelse mot Nybroviken, men vad de skulle dit att
göra blev jag inte klok på. Jag kom att tänka på mördarsniglar. Stäplats i Nybroviken? Större entusiasm
visade mina små döttrar som genast inrättade en
ridskola och red på klickarna mot äventyr av ”My
Little Pony”-art. Mitt motförslag att de utgjorde ett
kavalleri i färd med att bilda fyrkant inför en nära
förestäende chock negligerades, trots att jag äntrade
den vackra hingsten i täten för att demonstrera. Typiskt tjejer.
För oss fåvitska konstbrukare fungerade Ortweds
”Hommage” som konst, men inte som monument.
Det är därför det framstår som överraskande och Peter Hansen (peter.hansen@ebrevet.nu) är lektor ilitteratill och med absurt när en ”liberal” kommunalpolitik- turvetenskap vid Linköpings universitet.
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 1 lE!J

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism