Peter Hansen; Fin i kanten – populärlitteraturen och den marginaliserade litteraturkritiken


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Fin i kanten – populär]
marginaliserade littera
l av Peter Hansen
Förhållandet mellan konstlitteratur och populärlitteratur håller på att förändras i
grunden. Kanske kommer de storsäljande och trendkänsliga romanförfattarna att
erkännas den högsta litterära status i framtiden, medan den avancerade konstlitteraturen kommer att betraktas som en excentrisk hobbyprodukt utan större litterärt värde.
Och hur skall då den bildade litteraturkritiken lösa sin uppgift?
L
ÅNGSAMT MEN SÄKERT håller vårt förhållande
till skönlitteraturen på att förändras i grunden. Idag sprids och läses skönlitteratur mer
än någonsin i världshistorien, trots allt tal om
den hårdnande konkurrensen frän andra
medier. Samtidigt är de litterära trenderna lika mångfaldiga som flyktiga, och de litterära auktoriteternas inflytande på våra läsvanor strängt taget utan betydelse.
Dessa förändringar avspeglar sig i litteraturkritikens
allt större svårigheter att motivera sin existens och försvara sitt utrymme i dagstidningarna. Gäng på gäng trä-
der det fram ett avsevärt glapp mellan kritikernas självuppfattning och den roll som de faktiskt spelar för den
läsande allmänheten.
Ett träffande exempel på detta är Ruth Halidens essä
streck. Inte heller tycks hon förstå att olika sorters litteratur läses av olika skäl och tillfredsställer skilda behov.
I det avseendet liknar klagomålet att skälla på en fotbollsspelare för att han är dålig på att åka skridskor. Det
värde som Hallden tillskriver kvalitetslitteraturen- ”att
uttrycka väsentliga djupgående erfarenheter” – är idag
bara ett motiv bland mänga andra, fullt legitima skäl att
läsa och skriva böcker. Och framför allt har dylika uppfattningar om kvalitetslitteraturens värde förlorat det
mesta av sin sociala förankring och kulturella prestige.
MARKLUND ELLER JÄDERLUND?
Distinktionen mellan kvalitetsinriktade bokförlag och
massmarknadsinriktade som bara för några decennier
sedan var fullt meningsfull är inte längre lika självklar. De
i Dagens Nyheter den 20 januari i
år om den så kallade populärlitteraturen och den engelske forskaren
Clive Biooms nya översikt över de
brittiska storsäljarna, Bestsellers.
Popular Fiction Since 1900 (2002).
Att läsa Halldens essä är som att
förflytta sig till Fredrik Bööks eller
Sten Selanders dagar: den ”goda”
”Att läsa Halidens essä
renodlade kioskboksförlagen har de
senaste tjugo åren fått allt svårare
att hävda sig på marknaden. Istället blir det tydligt att förlag som
Harlekin eller B. Wahlströms månar
sig om att framstå som seriösa bokförlag. Å andra sidan drar sig knappast något förlag med litterär prestige för att publicera den mest
är som att förflytta sig till
Fredrik Bööks eller
Sten Selanders dagar.”
och ”bästa” litteraturen ”förkvävs” av en ökande mängd
”dussinböcker”, hävdar artikeln. På samma gång demonstrerar den en fatal okunnighet om såväl populärlitteraturen som dagens läskulturer och bokmarknad. Inställningen är typisk: ”kvalitetslitteraturen” och de värden
den anses uppbära hotas av en kommersiellt gångbar
och därför värdelös underhållningslitteratur.
Vad Hallden och många med henne inte förmår se
är inte bara att den konventionella distinktionen mellan kvalitets och populärlitteratur inte längre håller
IIISvensk Tidskrift l2003, nr zl
publikfriande populärlitteratur. Och den framgångsrika
utgivningen av billiga pocketböcker tar inte någon hänsyn till vilken status titlarna tillskrivs av det litterära etablissemanget.
Motsvarande uppluckring är påtaglig i bokhandelsledet. Vi är sedan länge vana vid att bokhandlarna tillhandahåller pappersvaror och jordglobar likaväl som
böcker, och den populära litteratur som numera inte kan
inköpas i bokhandeln är marginell. Den bildade och
artige sortimentsbokhandlaren som vägrar befatta sig
1lturen och den
1rkritiken
med kioskböcker är snart ett minne blott. Här möter vi
istället postmoderna ungdomar som inte ser någon
större statusmässig skillnad mellan Liza Marklund och
Ann Jäderlund. I matvaruhusen kan man fortfarande
hitta Harlekinböcker och liknande jämte veckotidningarna, men vanligare är hyllan med billighetspocket där
Marklund samsas systerligt med Jane Austen. Den växande nätbokhandelns främsta försäljningsargument är
inte höglitterär kunnighet, utan låga priser och ett heltäckande sortiment.
HISTORISKT UNIK SITUATION
Den läsande publikens attityder har på likartat vis förändrats. Före det senaste världskriget uppfattade den svenska lärarkåren sig själv vanligen som bildningsbärande.
Man rekryterades ur borgarklassen, bar myndig min, kostym eller dräkt och undvek att offentligt ägna sig åt ren
underhållningslektyr. Hur många högutbildade svenskar,
som till exempel lärare, skulle idag finna något generande
i att läsa en populär kärleksroman på bussen eller tåget?
Det har alltid funnits en utväxling mellan den politiska och ekonomiska maktens högkultur och den folkliga kulturens uttryck. Folkmusiken har anammat de
högre ståndens danser och idiom, konstmusiken har tagit
upp folkmusikens rytmer och tonspråk. Likadant i litteraturen: den höglitterära lyriken har sugit näring från
folklig visdiktning och de populära skillingtrycken har
hämtat sina motiv och tragedier från högreståndskulturens litteraturer. Dagens seriösa romanförfattare ansluter till populärkulturella fenomen lika gärna som till den
litterära traditionen. Och så vidare.
Däremot har läsarnas tillgång till skilda litteraturer
alltid varit bestämd av ekonomiska, sociala och utbildningsmässiga omständigheter. Idag är situationen i västvärlden historiskt unik: i princip vilken litteratur som
helst är tillgänglig för vem som helst. En städare eller
sophämtare har råd att införskaffa ett eget exemplar av
Homeros’ Iliad eller Dantes Komedi, av Marianne Fredrikssons Paradisets barn eller Per Hagmans Cigarett.
Och vad mera är, skillnaden mellan sophämtarens och
lärarens val av inköp eller lån av litteratur- folkbiblioteken är fortfarande de största bokspridarna i Sverige- blir
allt obetydligare. Läkare läser Harry Potter likaväl som
spärrvakter läser Bröderna Karamazov. Svenskens läsvanor
betingas fortfarande i hög grad av uppväxtmiljö och socialt ursprung, men bland dem som lärt sig uppskatta skönlitterär läsning och tagit sig igenom skolsystemet utan att
förlora allläslust bestäms valet av läsning i allt mindre
grad av social hemmahörighet. Ens lektyr utgör inte en
social och kulturell markering på samma sätt som förr,
samtidigt som den gamla typen av litterär bildning förlorat mycket av sin forna mening och dragningskraft.
DOLDA KUNSKAPER
Till den utpräglat höglitterära kritikens missförstånd hör
föreställningen om att populärlitteraturen överlag kan
tillägnas utan bildning och reflektion, till skillnad från
konstlitteraturen som ställer krav på sina läsare. Annorlunda uttryckt, populärlitteraturen kräver ingen särskild
litterär kompetens. Det är en chimär. Populärlitteraturen
Tror du att ideer
spelar roll?
Då är det säkrast att du börjar prenumerera
på Svensk Tidskrift.
Vi ger dig inblick i samhällets idedebatt,
en kvalificerad samtidsanalys och politisk
journalistik.
Vår ide är enkel. Vi tror att människan
spelar roll!
Vår åsikt är enklare. Vi tror på ett friare
och civilare Sverige!
Svensk Tl.dskrl”ft Prenumer~tion: 250 kr.
Studentpns: 100 kr.
Tidskriften utkommer med sex nummer årligen.
Sätt in pengarna på post- eller bankgiro med namn
och adress på talongen . Eller skicka ett e-post till:
prenumeration@svensktidskrift.se.
Postgiro: 7 27 44-6. Bankgiro: 575-7620.
lSvensk Tidskrift 12oo3,nr 2I IJ
förhåller sig annorlunda tilllitterära och kulturella konventioner, men förutsätter kunskaper om dessa för att
alls bli begriplig. Dessa i praktiken synnerligen omfattande kunskaper medvetandegörs sällan, av det enkla
skälet att vi har insupit dem sedan barnsben och förnyar
dem ständigt – det är ju fråga om populärkulturella
mönster och motiv som vi dagligen möter varianter av.
Att även populärlitteraturen förutsätter en sorts bildning demonstreras förträffligt av Halldens artikel. Som
ett exempel på godtycket i vilka böcker som anammas
av en stor publik anför Hallden Peter H0egs Froken Smillas fornemme/se for sne (1992). Den populäre danske författaren finner hon vara ”komplicerad och svårläst”, till
skillnad från ”Voltaire, Platan och Schopenhauer”. Nu
har jag inte läst Platons och Schopenhauers romaner,
men törs nog ändå påstå att Halldens låga uppfattning
om H0egs roman springer ur hennes begränsade litterära
kompetens på området. Åter igen är det skridskorna som
saknas på fotbollsspelaren, åter igen är det fråga om det
räknas till den fabrikstillverkad massmarknadslitteraturen, men inte heller till de lagerprydda originalgeniernas
alster. Det fungerar inte längre att analysera storsäljarna
utifrån den vanliga, nedlåtande attityden som reducerar alla marknadsmässiga framgångar till ett resultat av
manipulativ marknadsföring. En Elsie Johanssons eller
Jonas Gardelis böcker läses av seriöst sinnade konsumenter, besitter åtskilliga kvaliteter av traditionelllitterär art utan att vara estetiska nydaningar eller särskilt
originella till tankeinnehållet. Och de tillskrivs av sina
beundrare lika stort värde såsom konstnärer, inspirationskällor eller förebilder som någonsin en Katarina
Frostensson eller Torgny Lindgren.
Vilket leder oss till det tredje, nämligen om inte
begrepp som populärlitteratur, kvalitetslitteratur och litterärt etablissemang i sinom tid måste förstås annorlunda, eller rentav kommer att framstå som missvisande
helt och hållet. Eftersom den litterära expertisen, litteraturkritiken till exempel, inte längre kan torgföra sina
felaktiga och förmätna antagandet
att höglitterär bildning garanterar
insikt i alla andra kulturyttringar.
”Det har alltid funnits en
utväxling mellan den
politiska och ekonomiska
Den näsvise invänder nu att
själva poängen med den seriösa
konstlitteraturen är att ompröva
och utmana vanetänkande och stelnade konventioner, att inte låta sig
inordnas. Det är gott och väl, och
en sådan litteratur kommer att
subjektiva värderingar utifrån föreställningen att litterär kvalitet är en
objektiv egenskap som kräver ett
tränat öga för att upptäckas, en
både teoretiskt och praktiskt ohållbar ståndpunkt, och eftersom denna
”expertis” representerar och delar
maktens högkultur och den värderingar med en försvinnande
folkliga kulturens uttryck.”
liten del av bokläsarna, så kommer
den förstås att förändras i grunden
eller upphöra att existera. Vi serbehövas och finnas även i framtiden. Men, för det första, det är direkt enfaldigt att tro
att så kallad populärlitteratur är rakt igenom förutsägbar.
Man kunde lika gärna säga att schack är ett dåligt spel
eftersom det är förutsägbart. Men inget schackparti är
det andra likt. Även den mest stereotypa polisroman
varierar och laborerar med genremönstren, och utmanar
på så vis- och förutsätter! -våra förväntningar. Den
populärlitterära estetiken går i delvis andra banor än den
höglitterära. För att nu inte tala om hur den trendkänsliga populärlitteraturen ständigt erövrar nya motiv och
miljöer, nyttjar obrukat stoff som många gånger får en
plats i konstlitteraturen först långt senare.
DEMOKRATISK NYEMISSION
För det andra kan den så kallade kvalitetslitteraturen
inte längre hävda ensamrätt på den typ av egenskaper
som tidigare legitimerat dess höga litterära status, det
vill säga konstnärlig, psykologisk eller idemässig förnyelse eller förfining. Därmed har också litteraturens kulturella kapital i en demokratins nyemission fördelats på
långt fler händer än tidigare, även om de gamla kapitalisterna, finsmakarna, inbillar sig annat. Den ”mellanlitteratur” som når den största publiken idag kan inte
11111 Svensk Tidskrift l2oo3, nr 2l
redan tecken på detta i kultursidornas allt krympande
utrymme i dagstidningarna, ofta till gagn för diverse
popuärkulturella inslag. Allt fler ”mellanlitterära” författare tränger sig in bland de höglitterära dagsrecensionerna, som till exempel Jonas Gardeils senaste bok
som recenserades härförleden i såväl Dagens Nyheter
som Svenska Dagbladet.
Det samma gäller, mutatis mutandis, övriga institutioner i den litterära världen och på bokmarknaden. Kanske kommer den nyss nämnda ”mellanlitteraturen” i
framtiden att bemötas med beundran, respekt och
avund, att erkännas den högsta litterära status, och den
avancerade konstlitteraturen istället uppfattas som
uttrycket för en excentrisk hobby, att jämföra med att
samla mynt eller ölunderlägg. Sådana radikala förändringar i litteraturuppfattning har ägt rum tidigare i historien, och kommer att äga rum igen.
I viss mån är vi som sagt redan där. Den formförnyande konstlitteraturen har under 1900talet med en
sådan frenesi målat in sig i ett asocialt hörn att man
kunde säga att den centrala ambitionen numera är, med
en parafras på Hallden, att uttrycka oväsentliga djupgå-
ende erfarenheter. Vi såg för övrigt ett parallellfenomen
till detta i den långdragna debatten i Svenska Dagbladet
nyligen om den samtida konstmusikens oförmåga att
fängsla såvällyssnare som musiker. Borde inte även den
marginaliserade konstlitteraturens författare och kritiker
bekymra sig en aning över den läsande allmänhetens likgiltighet inför deras verksamhet?
OBSOLET LITTERATURSYN
Det finns således många goda skäl att reflektera över den
så kallade populärlitteraturen och dess relation till andra
litteraturer och medier. Men vårt exempel Hallden ifrågasätter istället Clive Biooms och den akademiska forskningens intresse för populärlitteraturen. Ämnet är så
”kolossalt och utflytande”, tycker hon, och ser det som ett
”besynnerligt tilltag” att skriva avhandlingar i ämnet. Tidigare i artikeln har Hallden gjort sig till talesman för hela
kritikerkåren, och om det har fog för sig, vilket jag inte
tror, så ter sig yrkeskåren som minst sagt omdömeslös.
Om nu populärlitteraturen ter sig omfattande och
svårgripbar, kunde inte det möjligen vara ett skäl att
tvärtom försöka göra den litet mer hanterlig och begriplig? I forskning och kritik till exempel? Här har vi att
göra med en litteratur som läses av en överväldigande
stor del av västvärldens bokläsare, en litteratur som
uppenbarligen svarar mot ett behov och sålunda säger
något om läsarna och den värld vi lever i, en litteratur
som i ett historiskt perspektiv avslöjar så mycket om
skilda tidsperioders värderingar och moral och annat,
en litteratur som på en gång präglar och är präglad av sin
publik, en litteratur som bygger på en säregen och nog så
komplicerad estetik- skulle inte den förtjäna seriös uppmärksamhet?
Om man en gång för alla lämnar denna obsoleta litteratursyn bakom om sig kommer nya angelägna perspektiv och problem att uppdagas. Den väsentliga och
kulturpolitiskt intressanta gränsen går inte längre mellan kvalitetslitteraturens läsare och populärlitteraturens,
utan mellan bokläsare och bokratare. Till de senare hör
till exempel många lågutbildade män, liksom många av
den första generationens invandrare. Utan tvekan är det
grupper som i många situationer befinner i ett socialt
underläge. Det är sedan länge en självklar utgångspunkt
i grundskolorna att problemet idag inte är att få eleverna
att intresserar sig för de litterära mästerverken, utan att
få dem att läsa skönlitteratur alls. Vad det gäller den seriösa litteraturkritiken så hotar den att förlora sin funktion
och sin publik till förmån för tabloidpressen och dess
fixering vid författarpersonerna som en sorts rockstjärnor. Och med vilka och vems begrepp och kriterier skall
”mellanlitteraturen” egentligen analyseras och bedömas,
i dagens splittrade kupesamhälle, i vårt värdenihilistiska
kaos? Frågor som dessa kan och behöver dissekeras och
klarläggas i långt högre grad än vad som görs idag. Men
då krävs det insatser av kritiker och forskare av ett annat
kynne än de halldenska kvastfeningarna.
Peter Hansen (petha@tema.liu.se) är fil. dr och universitetslektor i litteraturvetenskap vid Linköpings univeristet.
lSvensk Tidskrift l2oo3,nr 21 m