Print Friendly

Pest eller kolera – nej tack!

Av Johan Eriksson | 21 oktober 2016

Politiker har inte alltid lösningen. Just frånvaro av politik är det som får samhälle och kultur att blomstra – i civilsamhället äger vi oss själva men behöver varandra, skriver Johan Eriksson, och slår ett slag för den tredje vägen.

I en valrörelse där konsensus råder kring att det ena alternativet vore ett nytt lågvattenmärke för demokratin är det lätt hänt att man tar för givet att ”det enda” andra alternativet är räddningen. Även Hillary Clinton är förvisso en osedvanligt impopulär presidentkandidat – men åtminstone i Sverige vinner hon brett stöd i jämförelse med sin huvudrival. Att ställa sig bakom Clinton som en protest mot Donald Trump är dock att legitimera dåligt ledarskap utifrån fel premisser.

De båda kandidaterna delar en stor svaghet – de är djupt opålitliga. Clinton är med fog anklagad för manipulation och falskhet i fall efter fall och hon tycks helt sakna ideologisk ryggrad. Att hon är en korrumperad kappvändare som, till exempel, påstått sig vara öppen i gayfrågor men i själva verket alltid har arbetat emot homoäktenskap är något som betonats också av Barack Obama. Den instabiliteten är farlig om man har för avsikt forma politik för ett helt land, för att inte säga värld. Journalisten och debattören Christopher Hitchens skrev redan år 1999 en hel bok om Hillary Clintons ständiga osanningar.

Trump har i hela sitt liv haft en liberal inställning inom många områden där Clinton företrätt en konservativ hållning – ända tills han bestämde sig för att ägna sig åt politiskt röstfiske. Nu verkar han plötsligt vara emot all öppenhet, eftersom att sådana strömningar har börjat växa sig allt starkare på många håll. Här visar sig just avsaknaden av ideologisk ryggrad från sin sämsta men sannaste sida. Att Trump så billigt säljer sina värderingar kan också betyda att han inte helt står bakom allt han idag säger – vilket, ironiskt nog, på ett sätt vore glädjande i detta fall. Han har till skillnad från Clinton inte heller erfarenhet av politiskt arbete och är därmed oförberedd på en miljö där han kommer att behöva kompromissa och komma överens med människor som han sannolikt hellre vill förolämpa.

Tidigare republikanska guvernören Arnold Schwarzenegger gjorde nyligen ett uttalande om att det inte bara är okej att välja sitt land över sitt parti, utan till och med ens plikt och därför kommer han inte att rösta på Trump. Också Republikanernas studentförening vid Harvard University har officiellt tagit avstånd från det egna partiets kandidat för första gången sedan sitt grundande. Likaså kommer även George Bush Sr att avstå sin röst på det egna partiets kandidat. Detta har aldrig hänt förut. Sonen och själv tidigare kandidat Jeb Bush har istället öppnat upp för det libertarianska partiets Gary Johnson. Dessvärre har Johnson än så länge ingen realistisk chans, även om allt talar för ett rekordresultat i det här valet. Med säkerhet kan det åtminstone konstateras att debatten skulle må bra av ett tredje alternativ, i detta fall Libertarian Party.

Det libertarianska partiet erbjuder ett värdigt och rimligt ifrågasättande av det etablissemang som Hillary Clinton i mångt och mycket har fått bli representant för. Dock ett avståndstagande som grundar sig i frihetliga, inkluderande värderingar – inte smutskastning och murar. I en valrörelse som präglats av brist på intellektuell hederlighet och grundläggande respekt måste vi inse att politiker inte alltid är eller har lösningen. Just frånvaro av politik är det som får samhälle och kultur att blomstra – i civilsamhället äger vi oss själva men behöver varandra. Därför borde såväl media som väljare öppna ögonen för libertarianen Gary Johnson!

Johan Eriksson är viceordförande för Fria moderata studentförbundet

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner