Print Friendly

Personskiften och fredsutsikter under 1953

Av Redaktionen | 31 december 1954


1954


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PERSONSI(IFTEN
OCH FREDSUTSIKTER UNDER 1953
Au professol’ TORVALD HÖJER
DET nu avslutade året 1953 har främst stått i de storpolitiska
personskiftenas tecken. Inom båda de stora maktblocken har den
ledande ställningen bytt innehavare. Aret inleddes under väntan
på den ceremoni i Washington, som skulle markera ej endast att
Harry S. Truman, den forne kortvaruhandlanden från Independence, Mo., efterträddes av Dwight D. Eisenhower, det andra
världskrigets segerherre, utan också att demokraternas tjugoåriga
maktperiod i Förenta Staterna omsider brutits. Valen i november
1952 hade inneburit nära nog ett jordskred till Eisenhowers förmån. Men det stod redan från början klart, att det ej förhöll sig
på samma sätt med hans parti. Endast med ett nödrop hade republikanerna lyckats bärga de knappast möjliga majoriteter i de
bägge kamrarna. I senaten var ställningen 49 mot 47 till deras
förmån, och genom den orolige senator Morses avfall och partiledarens, senator Tafts, tragiska bortgång på sommaren och ersättande med en demokrat förbyttes dessa siffror redan under 1953
i sin motsats. Även i representanternas hus var den republikanska
majoriteten från början ytterst knapp, ej fullt 10 röster. Några
fyllnadsval skulle ytterligare krympa den.
Således var det mindre den allmänna längtan efter ett regimskifte -hur obestridlig denna stämning än var i vida kretsar –
som hade fört Eisenhower till Vita huset än hans egen enorma
popularitet och anseende. Under sådana förhållanden var det tydligt för de nyktert reflekterande, att den nye presidenten skulle
möta stora svårigheter. Detta stod ännu klarare, om man betänker,
att till hans partis ytterst knappa majoritet även kommer den
klena partisammanhållningen i amerikansk politik – en faktor
som givetvis å andra sidan ökade hans möjligheter att vid behov
genomföra sina förslag med stöd av vissa demokrater – och, än
4
j
Personskiften och fredsutsikter under 1953
betydelsefullare, den omständigheten att Eisenhower nominerats
m o t en mycket bestämd önskan inom vidsträcka och betydelsefulla delar av det republikanska partiet. Särskilt gällde detta om
partiets trogna garde i Mellersta Västerns stater – alltmera en
tyngdpunkt i Förenta staternas hela samhällsliv – där man betraktat Robert A. Taft som partiets självskrivne hövding och därtill misstrodde generalen såsom alltför sympatiskt intresserad av
Europa och dess problem.
En öppen fråga är, om Eisenhowers ställning skulle ha blivit
lättare, ifall han redan från sitt ämbetstillträde hade försökt att
klart taga ledningen och hävda presidentens dirigerande roll gentemot kongressen. Nu gjorde han i alla händelser inte så utan framträdde såsom korrekt anhängare av den klassiska maktdelningsteorin i förhållandet mellan statschef och kongress. Realiserandet
av hans politiska önskemål blev därför en fråga om möjligheterna
att lotsa presidentens förslag något så när obeskurna genom kongressen. Därmed blev han i mycket hög grad hänvisad till hjälp
från den obetingat ledande mannen i 1953 års kongress, hans
gamle medtävlare senator Taft. Då denne emellertid såsom lojal
partiman främst var angelägen att göra den nya republikanska
regimen till en framgång, tycks detta samarbete dock ha artat sig
lättare, än man från början kunde tro, ehuru man nog har anledning att förmoda, att Taft kom att utöva ett mycket väsentligt
och i vissa spörsmål återhållande inflytande på den politiskt oförfarne presidenten. Hans bortgång på sommaren kom under sådana
förhållanden snarast att till en början försvaga Eisenhowers position gentemot särskilt de myndiga och talföra republikanska pamparna i senaten. Främst den beryktade senator McCarthy (se
Svensk Tidskrift 1953, s. 343 ff.) från Illinois och dennes nästan
lika rabiate meningsfrände Jenner från Indiana kommo att under
hösten framträda som ett slags medtävlare om auktoriteten. Tafts
efterträdare som senatsledare, Knowland från Californien, saknade ännu föregångarens politiska pondus och fronderade dessutom i vissa betydelsefulla utrikespolitiska frågor mot Eisenhower.
Resultatet av kongressens arbete blev ur regeringens synpunkt
skäligen magert. Åtskilliga av presidenten understödda förslag
lyckades ej passera utskottens skärseld, och hjälpprogrammet till
Förenta staternas bundsförvanter blev ordentligt nedskuret. Samtidigt uppträdde McCarthy och hans anhängare allt skarpare –
för att inte säga oförskämdare – mot dessa Amerikas allierade,
bland dem England. Frampå hösten var det alldeles tydligt, att
5
Torvald Höjer
presidentens första halvår varit inte så litet av en besvikelse för
många av hans bästa anhängare. Och även om hans popularitet
torde ha varit orubbad, var hans politiska auktoritet åtskilligt
skakad. De förut berörda fyllnadsvalen liksom guvernörsvalen i
New Jersey och Virginia blevo svåra bakslag för republikanerna.
Särskilt var det tydligt, att de ur republikansk synpunkt högviktiga farmardistrikten i Mellersta Västern höllo på att vända sig
bort från en regim, vars jordbrukspolitik ur deras mycket speciella
synpunkt inte höll måttet.
Det förefaller under årets sista veckor, som om Eisenhower under intryck av denna ogynnsamma utveckling beslutat sig för att
i viss mån ändra sin taktik. En rad åtgärder och uttalanden göra
troligt, att han numera funnit det nödigt att själv taga ledningen
gentemot kongressen och partiets småpåvar på ett helt annat sätt,
än han från början trott sig behöva. För första gången har han
också, i likhet med utrikesministern Dulles, klart försökt sätta
McCarthy på plats och reducera den för Amerikas anseende i utlandet menliga »häxjakten» på mer eller mindre komprometterade
kommunistiska medlöpare till rimliga proportioner. Om denna nya,
aktivare taktik fullföljes och krönes med framgång, torde den
också komma att innebära en gynnsammare utveckling av förhållandet mellan Förenta Staterna och dess främsta allierade i
Europa, vilka annars stått rätt så frågande och bekymrade inför
vissa moment i skeendet hinsides Atlanten under det gångna året.
Att presidenten och hans närmaste rådgivarkrets företräda en
ur europeisk synpunkt långt mera önskvärd politik än kraftkarlarna från Mellersta Västern, ja, därom behöver förvisso ingen
tvekan råda.
Om vaktombytet i januari i Vita huset skett enligt laga ordning,
kom det i Kreml sex veckor senare så mycket plötsligare. J osef
Stalins hälsotillstånd hade visserligen länge förmodats vara mindre
tillfredsställande ur hans vänners synpunkt. Men budet, att han
drabbats av ett svårt slaganfall i början av mars kom ändå som
en oväntad och sensationell nyhet och utlöste en störtflod av gissningar och spekulationer. Av den på mänga håll bebådade kampen
mellan diadokerna förspordes emellertid till en början intet. Den
nya regeringen kom att som sina centralfigurer räkna alla de tre
såsom tänkbara arvtagare utpekade storheterna: Malenkov, Berija
och ~folotov, i nu nämnd ordning.
6
Personskiften och fredsutsikter under 1953
Under vårmånaderna var sedan världens uppmärksamhet spänt
riktad mot Moskva. Den gällde i första rummet den inre utvecklingen under de nya herrarna. Skulle triumviratets samarbete avlöpa friktionsfritt eller eH Man kunde snart iakttaga vissa nya
och förbryllande drag i bilden. Kulten av den bortgångne Stalin
bleknade oväntat snabbt och grundligt bort. Uppenbara åtgärder
i syfte att låta den nya regimen framträda såsom humanare än
den gamla, såsom mera inriktad på rättssäkerhet liksom på tillgodoseende av de tålmodiga ryska massornas minimala konsumtionsbehov, avtecknade sig tydligt. De gjorde det sannolikt, att
de nya makthavarna laborerade under vissa svårigheter, som
gjorde dem angelägna att uppnå ett mått av spontan folkgunst.
Särskilt uppseende väckte en åtgärd, som innebar en otvetydig
desavouering av Stalin själv, eftersom den utgjorde en annullering av en av de främsta Haupt- und Staatsaktionerna från hans
sista dagar. Det gällde den grupp på ett tiotal läkare, till stor del
av judisk börd, vilka i mitten av mars under uppseendeväckande
former hade anklagats för mord och mordförsök på medlemmar av
den högsta sovjetledningen, bland dem den bekante generalöverste
Sjdanov, på sin tid en av de främsta pretendenterna på arvet efter
Stalin. I samband med avslöjandena om denna mörka komplott
hade en kraftig antisemitisk kampanj utbrutit i den ryska pressen
och en diplomatisk brytning inträtt mellan Moskva och Tel Aviv.
Nu upplystes plötsligt, att läkarna i fråga blivit häktade utan
grund och att allvarliga missförhållanden i detta sammanhang
upptäckts inom polisväsendet; t. o. m. tortyr – helt främmande
för den sovjetryska konstitutionen- skulle ha förekommit. I detta
sammanhang utdömdes vidare de antisemitiska tongångarna.
I dessa märkliga händelser liksom i vissa personskiften på rätt
framskjutna poster, i Moskva liksom i Ukraina och Georgien, ville
talrika bedömare se en framflyttning av Berijas positioner och en
motsvarande relativ tillbakagäng för Malenkov. Tolkningen förefaller på intet sätt orimlig, ehuru någon verklig säkerhet för
dylika tydningsförsök givetvis är så gott som omöjlig att uppnå
utanför de inre cirklarna i Kreml.
Kanske ännu mer än av dessa inre konvulsioner i Ryssland
fångades emellertid den internationella uppmärksamheten av vissa
nya drag i Moskvas utrikespolitik. Malenkov och hans kolleger
gjorde alldeles påtagliga välvilliga och försonande gester utåt.
Delvis togo dessa form av fredsvänliga uttalanden från högofficiellt håll, delvis uppenbarade de sig helt enkelt i ett plötsligt iakt- 7
·~· :•
Torvald Höjer
tagande av vissa mera elementära hövlighetsseder i den internationella samlevnaden.
De nya signalerna från Kreml gåvo anledning till många förmodanden och gissningar i den fria världen. Mänskligt och naturligt nog framträdde en stark benägenhet, ej endast på vänsterhåll, att uppfatta dem såsom vittnesbörd om en ny målsättning,
ja, måhända en ny sinnesart hos de ryska ledarna. Man hoppades
äntligen skönja en konkret möjlighet att finna en utgång från det
kalla kriget och en lösning till de stridsfrågor, som skilde öst och
Väst åt. Mera skeptiska – och, som det skulle visa sig, mera realistiska – bedömare intogo från början en annan ståndpunkt. De
ville i de ryska fredstonerna ej utläsa mer än en av inrepolitiska
behov och taktiska skäl förestavad kortfristig avvikelse från en
kurs, vars målsättning förblev oförändrad på längre sikt. Med
taktiska skäl menade man då, att den nya ryska taktiken erbjöd
vida bättre möjligheter än den absoluta omedgörlighet, som Stalin
visat under sina sista år, till att fördröja Västeuropas – särskilt
Tysklands – sättande i effektivt försvarstillstånd liksom till att
utså splittring mellan Förenta staterna och deras viktigaste europeiska bundsförvanter. Såväl i England som ännu mera i Frankrike kunde man alltid räkna med att även den allra luggslitnaste
och mest vissnade ryska olivkvist skulle framkalla de ljusblåaste
förhoppningar inom vissa vänsterkretsar och stegra deras affektbetonade misstro mot den kärvare amerikanska utrikespolitiken,
vilken numera – sedan den Rooseveltska illusionspolitiken gentemot bundsförvanten i öster efterlämnat blott de bittraste besvikelser – såg kallt och nyktert på Moskvas syften och metoder.
I det maktläge, som 1953 rådde i London och Paris, skulle vänsterns böjelse att sluka det ryska betet ganska obesett egentligen
knappast ha vållat några större svårigheter för den utrikespolitiska ledningen. Sin verkliga betydelse fick hela intermezzot av
en annan omständighet. Det är inte lätt att f. n. avgöra, om Winston Churchill tagit motpartens beskyllningar under den senaste
valstriden för att han skulle utgöra en fara för freden verkligt
allvarligt eller om han blott drevs av en hos åldrande politiker
inte ovanlig benägenhet att bagatellisera de svårigheter, som reste
sig mot hans önskan att kröna ett mäktigt livsverk med att framträda i ännu en märklig roll – i hans fall den store fredsstiftarens.
I alla händelser upptog han de ryska inviterna förbluffande positivt och återkom till den gamla tanken om ett nytt statsmannamöte >>på högsta nivå», där han själv jämte Eisenhower och den
8
~—-·-~~—-~—–.···
Personskiften och fredsutsikter under 1953
mera svårbestämbara personlighet, som för ögonblicket kunde
råka inneha konseljpresidentämbetet i Paris, skulle kunna bänka
sig med Malenkov och känna denne på pulsen. Tanken väckte
emellertid ingen större entusiasm i Washington, och man kom ej
längre än till att besluta sig för ett möte mellan västblockets tre
stora på Bermudaöarna, ett projekt som dock t. v. måste uppskjutas till följd av Churchills allvarliga insjuknande i slutet av juni.
På sommaren nådde spänningen och förväntningarna sin höjd,
då den ryska »fredsoffensiven» kulminerade och samtidigt i mitten
av juni omfattande oroligheter och demonstrationer mot det kommunistiska styret utbröto i Öst-Berlin och snabbt spredo sig över
hela den tyska östzonen för att möjligen få reflexverkningar även
i andra satellitländer. Den första ryska reaktionen var såpass
tveksam, att förhoppningar framkommo om en allmän uppmjukning av terrorregimen i satellitländerna. Men vändpunkten visade
sig nu vara nådd. All tvekan försvann; i stället skärptes regimen
i östtyskland högst eftertryckligt, med en rad hämndeaktioner mot
demonstrationsledarna som följd. Vid samma tidpunkt kom den
verkliga sensationen i Moskva: den nya regimens andre man,
Berija, häktades såsom anklagad för högförräderi och kapitalistiska villfarelser sedan mera än trettio år tillbaka, ett avslöjande,
som mot bakgrunden av hans tidigare ställning och anseende bör
ha kommit som en chock för alla rättrogna kommunister. Det är
möjligt, att det varit Berijas inflytande, som drivit fram »fredsoffensiven». Det är också tänkbart, att denna bl. a. var en utrikespolitisk reflex av maktkampen inom Kremls murar. I alla händelser följde återgången till en hårdare utrikespolitisk linje i raskt
tempo efter den fruktade polishövdingens fall. Tankeutbytet mellan öst och Väst torkade under sensommaren och hösten ut till en
ofruktbar notväxling i de tyska och österrikiska frågorna, där den
ryska negativismen och oresonligheten från Stalins dagar ånyo
framträdde ganska outspädda. T. o. m. den gamla jargongen med
dess rika provkarta på grova invektiv började komma till heders
i den officiella ryska pressen. Som ett psykologiskt moment av
största betydelse i denna ryska uppstramning kom också Malenkova meddelande den 8 augusti i ett stort tal, att USA inte längre
ägde monopol på framställningen av vätebomber. Detta ödesdigra
tillkännagivande bekräftades något senare av vederbörande amerikanska instanser och ledde till en omprövning av amerikansk försvarspolitik och strategi, vilken åtföljdes av åtskillig vånda och
ännu inte är avslutad.
9


Torvald Höjer
Den ryska »fredsoffensiven» hade långt ifrån blivit utan djupgående verkningar i det motsatta lägret. Särskilt Paris hade visat
sig vara tacksam jordmån. Den politiska, måhända också den
militära kärnpunkten i planerna för Europas sättande i försvarstillstånd mot hotet från öster var sedan länge projektet om en
Europaarme. Denna skulle möjliggöra ett utnyttjande av även
Tysklands resurser för det gemensamma försvaret, definitivt röja
den traditionella tysk-franska fiendskapen ur vägen och utgöra
en grundval för den europeiska federation, som ivrigt krävdes av
den amerikanska opinionen. En konvention om denna Europaarme
förelåg färdig sedan maj 1952, men dess ratificering hade gått
övermåttan trögt. Först i mars 1953 beslöts den av den första betydelsefulla parlamentariska församlingen, den västtyska förbundsdagen. Långt svårare var det att föra fram projektet i det land,
som dock varit den ursprungliga initiativtagaren- Frankrike. Ju
närmare planen kom sitt förverkligande, desto starkare blev det
parlamentariska motståndet i Palais Bourbons salar och kon·idorer. Hela den inbitna misstron och hatet mot Tyskland framträdde än en gång i allt skarpare dager, allteftersom den häpnadsväckande ekonomiska och industriella återhämtningen fortskred i
Tyskland. För sådana franska stämningar, främst inriktade på
verkliga och förmenta historiska oförrätter och totalt glömska av
hur världsläget alltigenom förändrats genom händelserna 1944-
1948, var den nya ryska uppsynen en nåd från ovan. Europaarmen
och den tyskaremilitariseringen kunde nu framställas såsom överflödiga eller t. o. m. förkastliga, så länge som den ryska fredsviljan
ej hade blivit ärligt prövad. På sina håll yppades t. o. m. förhoppningar, att man nu ännu en gång, som om intet hänt sedan
Delcasses och Barthous dagar, skulle kunna återknyta till den
gamla ryska alliansen mot Tyskland.
Situationen komplicerades än ytterligare av att denna händelseutveckling kom att till tiden sammanfalla med en i viss mån ny
stämning i Västeuropa mot Förenta staterna. För första gången
sedan krigsslutet hade något så när drägliga förhållanden i fråga
om näringsliv och folkförsörjning åtminstone skenbart inträtt i
Europa. Den amerikanska hjälpen föreföll därmed den breda opinionen ej längre lika pinsamt oundgänglig som tidigare. Förargelsen över amerikanarnas dominerande roll och ej alltid helt taktfulla och försynta uppträdande fick därmed ökat utrymme. Den
tilltagande säkerheten och optimismen vållade vidare, att många
kretsar började känna de mål för den västeuropeiska npprust- 10
Personskiften och fredsutsikter under 1953
ningen, vilka hade fastställts vid NATO:s konferens i Lissabon
1952, såsom alltför betungande ur ekonomisk synpunkt och alltför
högt uppskruvade även från rent militära utgångspunkter. Härtill
kom slutligen den allvarliga brist på ledning och fasthet från
amerikansk sida i Europa, vilken var en svårfrånkomlig följd av
de inrikespolitiska störningarna på andra sidan Atlanten: den
långdragna valkampanjen, den rätt allmänna förväntan, att demokraterna ej skulle lyckas hålla sig kvar vid makten, det reella
interregnum från november 1952 till januari 1953 och därefter
slutligen den allmänna ovissheten om de nya makthavarnas intentioner och förmåga. Detta vacuum på amerikanskt håll höll i
själva verket på att bli ganska ödesdigert för sammanhållning och
målmedvetenhet på västsidan.
En alldeles bestämd avmattning kan nämligen iakttagas inom
västblocket under den tidigare delen av 1953 i fråga om allt, som
avser den fortsatta upprustningen för att möta det ryska hotet.
Förverkligandet av de vid Lissabonkonferensen fastställda målet
ryckte på väsentliga punkter alltmera i fjärran, och det blev allt
klarare, att mycket väsentliga delar av västeuropeisk opinion inte
längre voro redo till de ekonomiska och sociala offer, som det
planmässiga fullföljandet av dessa planer skulle kräva. Vid sitt
vårsammanträde i Paris reviderade Atlantpaktsrådet mycket riktigt Lissabonprogrammet nedåt.
Lika betänklig var den inrikespolitiska utvecklingen i ett par av
västblockets viktigaste länder. Visserligen visade sig det brittiska
kabinettet Churchill-Eden trots sin svaga majoritet i underhuset sitta oväntat fast och auktoritativt i sadeln och därmed
borga för en politik av nära samarbete och vänskap med Förenta
Staterna, smärre meningsskiljaktigheter, särskilt i Fjärran östern,
till trots. Men i Frankrike innebar utmanövrerandet av europatankens främste målsman, Robert Schuman, ur regeringen alldeles
tydligt inledningen till en politik av stegrad ljumhet i fråga om
såväl försoningen med Tyskland som samförståndet med Amerika
över huvud taget. Ännu betänkligare var måhända det relativa
bakslag, som vid de italienska valen i juni mötte ett av NATOpolitikens pålitligaste stöd i Europa, Aleide de Gasperi, och hans
katolska parti. Efter åtskilliga förvecklingar kom det till Gasperis
definitiva avgång och bildandet av ett kabinett under hans partivän Pella, med starkt försvagad parlamentarisk basis och högeligen ovissa framtidsutsikter. En regering med deltagande i framskjuten ställning av en bland Europas mest observerade kommu- 11
Torvald Höjer
nistiska medlöpare, vänstersocialisten Nenni, hade plötsligt blivit
en fullt tänkbar möjlighet i italiensk politik.
Under sådana förhållandenblevode tyska valen den 6 september
den avgörande prövostenen för den amerikanska politikens möjligheter att alltjämt leda utvecklingen i det fria Europa. Valresultatet blev så mycket mera betryggande. Adenauers eget parti tog
hem hälften av platserna i förbundsdagen, den med det speciella
flyktingpartiet utvidgade borgerliga regeringskoalitionen uppnådde två tredjedels majoritet i bägge kamrarna. Därmed hade
kanslern vunnit möjligheten att, om så tarvades, ändra författningen och sålunda röja alla formella hinder för upprustningens
genomförande ur vägen. Det var en glänsande kulmen på en av
vårt århundrades märkligaste statsmannabanor och en välbehövlig och övertygande framgång för Amerikas europeiska politik.
Men- den innebar också, att Tyskland numera hade blivit huvudstödjepunkten för den amerikanska politiken på Europas fastland.
Därmed hade den franska irritationen och misstron ytterligare
stegrats.
Mot årets slut inträdde förhållandet mellan Amerika och Frankrike i ett klart kritiskt skede. Motståndet mot Europaarm{m hade
ytterligare förtätats i nationalförsamlingen; av flera iakttagare
av fransk opinion förmenas parlamentarikerna här representera
en mera förbenad och steril inställning än den franska allmänheten, som lärer hysa större beredvillighet att acceptera fakta.
Oenigheten kring ratificeringen av Europafördragen medförde i
sin tur en akut splittring inom den i juni under alldeles ovanliga
vedermödor bildade, relativt högerbetonade regeringen Laniel.
Denna upplösning inom det politiska livet medförde rent groteska
skådespel såväl när det gällde att ge Laniel och utrikesministern
Bidault fullmakter till Bermudamötet, vilket äntligen gick av
stapeln i början av december, som efter deras återkomst vid presidentvalet. Först efter tretton olustiga voteringar lyckades det
att samla en nödtorftig majoritet kring ett även för franska presidentförhållanden särdeles färglöst namn – färglöst åtminstone
så långt som den åldrige presidenten Cotys politiska föregående
kan ge någon ledning.
I denna franska krissituation var det som Eisenhower och Dulles
mot årets slut funno det nödvändigt att ingripa med mycket klara
och bestämda påminnelser om att en fortsatt fransk obstruktion
mot Europaarm{m kunde tvinga Washington till en smärtsam och
fullständig omprövning av sin politik i Europa. Hotelserna fram- 12
Personskiften och fredsutsikter urider 1953
kallade stark förbittring i Paris och torde ha gjort det åtminstone
för ögonblicket svårare att samla flertal kring någon politiker,
som stod avgjort positiv till Europaarmen. Hur de kunna komma
att verka på något längre sikt, återstår ännu att se. Det är alltjämt möjligt, att slutet blir, att de franska parlamentarikerna nödgas svälja det beska pillret. Om däremot Europaarmen skulle visa
sig slutgiltigt dödfödd, öppna sig olika alternativ. Förenta staterna- och England- kunna tänkas genomföra en tysk remilitarisering på andra vägar, genom NATO eller genom separata
uppgörelser av samma slag som den, vilken under året träffats
med Spanien. Amerika kan också lämna den europeiska kontinenten åt sitt öde och inskränka sig till ett periferiförsvar, baserat på
Grönland-Island, Storbritannien, Spanien och Grekland.
Båda alternativen erbjuda mycket stora olägenheter för Amerika
och- inte minst!- för Europa.
Vid sidan av Europa har Mellersta östern stått som en av de
främsta knutpunkterna för det politiska skeendet. De centrala förloppen ha där varit två: maktkampen i Persien och de brittiskegyptiska förhandlingarna rörande Suez och Sudan.
I Persien dominerades den politiska scenen under det förra halvåret av diktatorn Mossadeghs besynnerliga figur. Ett försök i
februari att kasta honom ur sadeln misslyckades. Frampå sommaren tedde sig utvecklingen ur Västs synpunkt allt bekymmersammare. De oefterrättliga förhållandena i Persien gjorde Mossadegh alltmera beroende av stöd från Ryssland och från det kommunistiska Tudeh-partiet inom landet. Händelseförloppet gav växande anledning till farhågor för att det hela skulle utveckla sig
till en kommunistisk-rysk penetration inifrån, där det för västmakterna skulle bli mycket svårt att finna någon lämplig möjlighet att inskrida i tid.
Då kom i mitten av augusti efter snabba och dramatiska skiften
den Mossadeghska diktaturens sammanbrott inför en snabb och
beslutsam rojalistisk militärkupp. Shahen och hans förtroendeman
general Zahedi stodo som segrare. Den nya regimen har försiktigt
men målmedvetet arbetat för att åter skapa ett drägligt förhållande till England och nå en för bägge parterna acceptabel uppgörelse i den obehagliga tvisten om konfiskationen av AngloIranian Oil Companys väldiga tillgångar. – Mossadeghs fall utgör obestridligen vid sidan av Adenauers triumf ur Västs synpunkt den stora behållningen av året 1953. Detta utesluter för- 13

Torvald Höjer
visso inte, att den nya persiska regimens framtida öden äro svåra
att förutsäga.
Mindre dramatisk och mera svårbestämbar har utvecklingen
varit i konflikten mellan England och general Naguibs egyptiska
diktatur. Den ena tvistefrågan, den sudanesiska, blev visserligen
temporärt löst genom en överenskommelse i februari, varigenom
bägge parterna i stort sett uppgåvo sina anspråk och åt sudaneserna själva överläto att avgöra sitt lands framtid; valen i Sudan
gåvo mot årets slut en viss övervikt åt det parti, som gynnar landets förening med Egypten. Huruvida detta valresultat svarar mot
en övervägande folkmening bland de delvis rätt primitiva stammar, varom det här rör sig, är t. v. fördolt för yttervärlden, liksom också i vad mån valets segerherrar verkligen ämna vidtaga
avgörande åtgärder för en sammanslagning med Naguibs herradöme.
Men den långt viktigare frågan om Suez kvarstår vid årets slut
lika olöst som förut. ståndpunkterna ha i en rad tvistefrågor närmats till varandra, men i två avgörande detaljer är motsättningen
alltjämt skarp. Den ena av dem är av mera formell natur och
kan väl tänkas bli nyttjad som kompensationsobjekt av London.
Den gäller frågan, om de 4 000 brittiska tekniker, som skulle få
stanna kvar i basen efter dess utrymning, skola uppträda i brittisk uniform eller ej. Den andra och avgörande meningsskiljaktigheten gäller definitionen av det akuta krisläge, som skulle
ge England rätt att ånyo taga basen i besittning. Förhandlingarna
stå alltjämt och stampa under påtaglig amerikansk nervositet.
Och så länge denna tvist ej blivit bilagd, förefaller hela frågan om
skapandet av en försvarsorganisation i Mellersta östern – den
svagaste länken i den cordon sanitaire, som omgiver det röda
maktblocket – ha gått i baklås. Den amerikanska tanken att i
modifierad form återuppliva försvarsplanen för denna del av
världen genom militär hjälp åt Pakistan, den största muhammedanska makten, har vid årets slut mött förbittrat motstånd i den
indiska regeringens lika envetna som verklighetsfrämmande neutralism.
Den tredje viktiga politiska skådebanan i världen är givetviE
östasien. Mer än någon annan storpolitisk kris efter världskriget~
slut har Koreakriget fängslat den amerikanska allmänhetens upp·
märksamhet och fantasi. Valutgången i november 1952 berodd(
ej minst på republikanernas förmåga att utnyttja denna psyko
14
· srrr ne-·n an
Personskiften och fredsutsikter under 1953
logiska faktor genom Eisenhowers löfte att besöka Korea. Den
enda mera bestående behållningen av den ryska »fredsoffensiven»
på våren blev, att de sedan hösten 1952 avbrutna stilleståndsförhandlingarna i Korea återupptogas och efter sju sorger och åtta
bedrövelser omsider verkligen ledde till en stilleståndsöverenskommelse i slutet av juli. Den följande händelseutvecklingen har emellertid varit en svår antiklimax för alla dem, som hade hoppats på
fredens snara återställande i Fjärran östern. Den fredskonferens,
som skulle sammanträda inom tre månader efter stilleståndets
ikraftträdande, ter sig vid 1953 års utgång lika avlägsen. Varken
den röda parten eller den sydkoreanska regeringen förefaller –
för den senares vidkommande begripligt nog- besjälad av någon
mera påtaglig samförståndsvilja. Den besynnerliga procedur i
syfte att förmå de tillfångatagna kineser och nordkoreaner, som
ej ville återvända till sina röda paradis, att lägga kapson på denna
motvilja, utvecklade sig till en serie av rena spektakel. Den behållningen gav emellertid det hela, att det antal fångar, som förmåddes ändra mening, ej uppgick till mer än en och en halv procent av hela antalet, ett resultat som förvisso innebar en svår
moralisk motgång för kommunismen. I övrigt är emellertid bilden
av läget i Korea ungefär lika tröstlös som förut.
Mer och mer synes man ha skäl att räkna med att den röda
sidans egentliga – och ingalunda framgångslösa – syfte med
att till sist gå med på ett stillestånd var att söka exploatera den
vittgående oenigheten i kinesiska och koreanska frågor på västsidan, samtidigt som betydande amerikanska stridskrafter alltjämt
höllos bundna på denna asiatiska biskådeplats.
Den världspolitiska helhetsbilden ter sig vid årets slut lika mörk
som vid dess ingång. Visserligen ha i december ryssarna till sist
accepterat förslaget om en konferens i januari rörande de tyska
och österrikiska frågorna, och deras första rent negativa reaktion
på Eisenhowers blygsamma invit i atombombfrågan har efterträtts av en något mera förbindlig attityd. Men hittills har intet
förekommit, som skulle ge vid handen, att det här vore fråga om
samförståndsvilja och inte bara om en taktisk strävan att ytterligare draga ut på tiden för den västeuropeiska upprustningen
och då särskilt den tyska remilitarisering, som utgör huvudförutsättningen för att Västeuropa skall kunna försvaras mot den stora
aggressiva makten. Att en konferens också erbjuder Kreml vidgade möjligheter att spela på den franska motviljan mot Tysk- 2- 543441 Svensk Tidskrift 1954 15
,. i,
\
Torvald Höjer
lands återinträde som självständig maktfaktor, är likaledes utan
vidare klart. Tills obestridliga bevis i form av handlingar föreligga för en sinnesändring på den ryska sidan, är det enda rådliga
att inte räkna med någon verklig avspänning i världsläget såsom
trolig eller ens möjlig.
För de mindre staterna föreligger alltså i oförminskad grad förpliktelsen att upprätthålla högsta möjliga militära beredskap. I
den mån någon förändring inträtt under 1953, skulle det snarast
vara den, att förseningen och reduceringen av Atlantblockets militära beredskapsåtgärder och därmed den fortsatta frånvaron av
ett jämnviktsläge i Europa ytterligare skärpt anspråken. Varje
tanke på en minskning av de militära bördorna borde f. n. vara
utesluten av hänsyn till de mest elementära trygghetskrav.
16
.,..

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner