Print Friendly

Personlighetens makt

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

2
PERSONLIGHETENS MAKT
Budet om sir Winston Churchills
död bringar alla fria människor en
erinran om deras oförgätliga tacksamhetsskuld till en man och hans
gärning.
Neue Ziircher Zeitung har uttryckt denna tacksamhetsskuld i
ordalag, som av särskilda skäl
förtjänar att citeras i vårt land:
”Die Winston Churchill am W erk
gesehen, die ihn ob seiner Aulorität und selbstsicheren Grösse bewundert, fiir seinen Kampf gegen
menschheits- und freihetsfeindliche
Unterdriickung geliebt haben und
ihm fiir seinen Anteil an dem Sieg
iiber die ensetzliche Tyrannei Hitlers Dank zollten – sie alle wissen,
dass sie am Todestag dieses mannhaflen Mannes von einem Stiick
ihres eigenen Leben Abschied nehmen.”
Det är mycket sagt av en tidning
i ett litet neutralt land, som, likt
Sverige, sedan Napoleonstidens
järnnatt haft förmånen att stå vid
sidan av de europeiska folkens
självförgörande inbördeskrig.
Ändock innebär det sagda ingen
överdrift; många av Winston Churchills otaliga beundrare i Sverige
känner förmodligen så. Kanske gäller detta särskilt alla de, som följt
Winston Churchills öden i hans
Självbiografi: ”My Early Youth”
och i hans första historiska arbete:
”The World Crisis 1911-1919.”
Genom dessa böcker, fängslande
både litterärt och historiskt, har så
många lärt känna honom och –
enklast sagt – tycka om honom.
Sällan har väl en statsman haft
sådan förmåga att i det han skrev
komma människorna så nära –
genom att makten i hans personlighet så starkt kom till uttryck i
hans egna ord.
Winston Churchill var som historiker fångad av föreställningen
om personlighetens makt – en
makt, som i givna lägen kan bli avgörande för seklers historia. Att
hans själv hade den gjorde att hans
biografi över förfadern, hertigen
av Marlborough, fick en betagande
prägel av kongenialitet mellan författaren och hans hjälte. Det är
inte lätt att skilja mellan John
Churchill och Winston Churchill,
när den senare skildrar hur den
förre räddar kritiska lägen genom
att själv rida till attack i spetsen
för kavalleriet eller genom tålamod
och älskvärdhet förmår skeptiska
holländska deputerade att ge sitt
bifall till riskabla företag. Naturligtvis kunde inte historikern
Churchill motstå frestelsen att tilldels idealisera sin store förfader.
Just Winston Churchills bundenhet till personlighetens makt i historien gjorde detta till en förmodligen omedveten nödvändighet. Hur
skulle han väl eljest kunna identifiera sig med segraren vid Blenheim?
Ett veritabelt konststycke i samma genre är den som miljöskildring fascinerande biografin över
fadern, lord Randolph Churchill.
Sonen lyckades faktiskt att upphöja den begåvade polemikern till
något av en statsman.
Det ur litterär synpunkt bästa
som Winston Churchill skrivit är
kanske – smaken är olika –
personkarakteristikerna i ”Great
Contemporaries”. De ofta briljanta
porträtten tillhör sådant, som kan
läsas om och om igen, varje gång
ger de nya perspektiv och facetter.
De karaktärsdrag, som Winston
Churchill medvetet eller omedvetet tecknat av sig själv i sina egna
skrifter, var välbekanta, när han
våren 1940 blev ödets man. Kraftfull, hänsynslös, impulsiv, stridslysten, javäl; därtill utrustad med
ett slösande rikt intellekt och ett
helt fyrverkeri av mänskliga drag:
ridderlig, romantisk, sentimental,
kvick, charmfull; viktigast av allt
dock: gripen av tron att han, just
han, var kallad att spela en ledande roll i Englands och varför inte
världens historia.
Vad var det då som gav detta
oroliga och otåliga geni de avgö-
rande förutsättningarna för att lyckas med sin tillsynes nästan hopplösa uppgift: det fasta självförtroendet och den okuvliga uthålligheten? När han till sist fick hela
3
makten över det engelska imperiet
och hela det för en annan människa
lätteligen förlamande ansvaret, då,
bekänner han, sov han för första
gången på länge lugnt. Var det inte
den på hans historiesyn grundade
förvissningen om personlighetens
makt och hans egen känsla av historisk kallelse, som i förening gav
honom hans orubbliga tillförsikt?
I allt fall upplevde människor
överallt i Europa hans namn som
en garanti för att England aldrig
skulle svika i kampen för frihetens, humanitetens och demokratiens ideal. Hans röst återgav dem
mod och hopp därför att de trodde
sig förstå honom, kände att han
stod dem nära och anade att de
kunde förtrösta på hans snille och
kraft.
Hos alla dem som upplevde dessa
ohyggliga år i ångest för att allt
som gav livet värde skulle skövlas
av Hitler, hos dem kommer icke
minnet av Winston Churchill att
förblekna. Hans personliga insats
var avgörande i en av västerlandets
ödesstunder. Hans namn symboliserar ett under: räddningen av den
europeiska civilisationen undan de
avgrundsmakter av barbari och
ondska, som för en tid syntes
krossa allt i sin väg. Därför kan
även människor i ett litet neutralt
land, ett land, som förskonades
från krigets förstörelse, ha lov att
säga med Neue Ziircher Zeitung
att de upplever Winston Churchills
död som ett avsked från en del av
sitt eget liv !

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner