Print Friendly

Personalbehandlingen inom industrien

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

: ‘
PERSONALBEHANDLINGEN
INOM INDUSTRIEN
NÅGRA ANTECKNINGAR TILL ARBETSTRIVSELNS
OCH SAMARBETETs PSYKOLOGI
Av professor emeritus ALF NYMAN
OM DEN psykologiskt orienterade människobehandlingen inom
industrien råda på sina håll oriktiga föreställningar.
Bland annat har man fått för sig, att med den vore det frågan
om att föra in etiska synpunkter i affärsvärlden, och därför slår
man från sig med båda händerna. Ty där, förklarar man, kunna
inga andra måttstockar anläggas än den rena lönsamhetens. –
Det behöver här inte sägas, att detta är en total missuppfattning
av vad den psykologiska människobehandlingen inom industrien
avser att vara och i detta nu även är.
Vidare får också den uppfattningen skina igenom, att inom
företagarvärlden komme endast en sida av människan i betraktande, nämligen hennes driftighet och effektivitet, och att man
därutöver inte hade med den enskilda människan såsom sådan att
skaffa. Att intressera sig för arbetaren X eller kontoristen Y såsom
privatpersoner, vore inte »affärsmässigt». – Inte heller den synpunkten står sig vid närmare prövning. I det långa loppet torde
den tvärtom visa sig mycket litet »affärsmässig».
Slutligen har även den moderna teknikens stormande utveckling
föranlett det felslutet, att man som bäst vore i färd med att ersätta
den mänskliga handens och hjärnans arbete med sinnrikt fungerande apparater och maskinaggregat, varför s. k. psykologiskt
orienterad människobehandling inom industri och handel vore ett
för sent väckt, helt överflödigt projekt. I själva verket hölle industrin på med att befria sig från personal i sakens äldre och
vidare mening. Ty maskiner, övervakade av en fåtalig, vältrimmad
stab av tekniker och ingenjörer: det vore numera lösensordet!
Sålänge emellertid storföretagen och affärshusen ändock ej
380
Personalbehandlingen inom industrien
kunna drivas enbart maskinellt, medelst elektriska manöverbord,
robotar, hålkortssystem och räkneapparater, kvarstår problemet
om personalbehandlingen som i allt väsentligt olöst. Därom utgöra
ej minst de ständigt återkommande slitningarna mellan arbetsgivare och arbetstagare en påminnelse. Låt oss blott tänka på
strejkerna, och vad de betyda, omräknade i förlorade arbetsdagar!
Enbart i Schweiz gingo således under åren 1927-1936 ej mindre
än 880 154 arbetsdagar till spillo genom strejker – uppgiften är
tagen från Franziska Baumgartens arbete »Die Psychologie der
Menschenbehandlung im Betriebe» (Ziirich 1946). Dåliga bokslut
äro också ej sällan följden av ogynnsamma sociala och mänskliga
förhållanden inom respektive företag, medan däremot arbetsfred
är liktydigt med lönsamhet för ömse parter. Riktig, rationell människobehandling kan så till vida, och i högsta grad, vara en affärsangelägenhet så god som någon.
»The personal factor.» Den psykologiska forskningen har också
gjort beaktansvärda framsteg på personalfrågornas och människobehandlingens område under de senaste 25-30 åren. I alla händelser har man definitivt upptäckt »the personal factor», faktorn
människa, också på produktionens och affärslivets fält. Med hjälp
av objektiva metoder har arbetseffektivitetens beroende av en lång
rad personliga och psykologiska omständigheter blivit fastställd.
Men även de starkt förändrade förhållandena på arbetsmarknaden
ha i sin mån framtvungit ett stegrat beaktande av dessa tidigare
ofta försummade faktorer.
Dessa ändrade förhållanden skildras i Franziska Baumgartens
bok i korta drag sålunda: »Det tidigare rådande tillståndet, att
den anställde alltid fanns till hands, när man behövde honom, och
att man alltid kunde göra sig av med honom, så fort han var överflödig (under den ‘döda säsongen’, vid försämrade konjunkturer
o. s. v.), detta tillstånd försvinner efter hand i många länder. Just
den moderna industrien företer tendensen att så långt som möjligt
stabilisera kvalitetspersonalen . . . Den anställde behöver tid för
att anpassa sig till ett bestämt slags arbete, växa in i det, behärska det, vilket allt betyder en långvarig process.» Och den
schweiziska industripsykologen avslutar skildringen av förändringarna på arbetsmarknaden i vår egen tid med att hänvisa till
Hoovers undersökning om förlustkällorna inom den amerikanska
industrien; en undersökning, som gav vid handen, att en av dessa
förlustkällor låg i »personalens ringa stabilitet» – detaljerna
kunna inhämtas ur Hoovers kända arbete »Vaste in Industry»
381
.Alf Nyman
(New York 1920).- Fenomenet som sådant är välbekant även från
vårt eget land, där det sedan några år klagas på en viss irriterande
»Överrörlighet» inom den industriella arbetskraften, till men för
yrkesskickligheten och för produktionens jämna fortgång. Allt
detta har emellertid till följd, att man från arbetsgivarsidan visar
sig mer och mer angelägen om att så långt möjligt binda personalen vid företagen, göra arbetsvillkoren där så lockande som möjligt, för att få fram en skicklig och väl inarbetad arbetarstamoch få behålla denna! Redan därmed drives man ofrivilligt in på
den psykologiska människabehandlingens vägar och tvingas man
att vidtaga mått och steg, ledande i den önskade riktningen.
»Job-satisfaction.» En annan omständighet, som har medverkat
till att omstämma arbetsgivarpartens tidigare hållning mot arbetstagarparten, är den mognande insikten om att arbetarnas beredvillighet för arbetet, deras intresse för det, utgör en produktionsstegrande faktor av första ordningen – samt omvänt. »En
förargad anställd, en missbelåten stämning bland medarbetarna
skadar mycket mer, än ökningen av avsättningen gagnar», har
en erfaren industriidkare uttalat. Här gäller det alltså betingelserna för det, som av amerikanska författare på området kallas
»job-satisfaction», eller den tillfredsställelse, som kväller fram ur
själva verksamheten såsom sådan; yrkes- eller arbetsglädjen mitt
under maskinbullret. Arbetsgivarna och fabriksledarna av i dag
äro redan därmed ställda inför en rad frågor, fullkomligt okända
för industriidkarna av en tidigare generation. Ty hur skall man
på bästa sätt väcka och vidmakthålla arbetslusten och medverka
till ett gott humör i stånghammarsmedjor, svarvningssalar, monteringshallar och förpackningsrum~ Det är i själva verket ett invecklat känslapsykologiskt problem, som härmed rullar upp sig.
I kraft därav träder arbetaren som individ och lynnesvarelse i
förgrunden på ett helt annat sätt än i 1800-talets fabriksvärld,
där han var ett jämförelsevis likgiltigt, lätt ersatt nummer.
Förskjutningar inom personalkadern. Man kan också peka på
andra, härmed samverkande motiv till ett personligt närmande
mellan företagare och anställda. Bland annat ha kraftiga förskjutningar inom personalkadern blivit ett alltmera framträdande drag
i det industriella livet. Där pågår nämligen en utveckling, som
syftar i riktning mot proportionsvis allt flera tjänstemän och allt
färre arbetare inom varje företag. J a, det tyckes faktiskt vara
så, som jag själv i något sammanhang har uttryckt det, att ‘Papperskvarnen’ drar folk från ‘Grottekvarnen’ (»Leviathan och folk- 382
Personalbehandlingen inom industrien
viljan. Betraktelser över förstatligande, byråkrati och skattetryck»,
Stockholm 1948, sid. 75). Härvid är det fråga om ett mondialt fenomen. I ett inlägg från 1928 har Paul Krische med styrka hänvisat
till detta. Det är således alldeles påfallande, menar Krische, att
produktionsteknikens omläggning under de senaste två, tre årtiondena från ångkraft till elektrisk kraft bl. a. lett till att flera
kategorier av grovarbetare blivit överflödiga (kollämpare, eldare
m. fl.). Omvänt har behovet och anställarrdet av vetenskapligt,
tekniskt och merkantilt utbildad personal avsevärt ökats. Kadern
av förvaltnings-, uppsynings- och kontorspersonal sväller· ut på
bekostnad av en icke specialutbildad arbetarstam av den typ, som
var vanlig och även tillfyllestgörande under »ångkraftens» produktionsskede. – Jag lånar några av Krisches siffror i ämnet.
Sålunda hade i Amerika under tidsperioden 1880-1900 befolkningssiffran vuxit från 50 till105 millioner, medan de kontorsanställdas
antal under samma tid stigit från 172 575 till 2 951008. Detta vill
säga, att allt medan invånareantalet under 20 år hade fördubblats,
så hade de kontorsanställdas antal blivit 17 gånger större än vid
periodens början. Detta kan med fog kallas en verklig raketflykt
på yrkesstatistikens område. Och parallellt med denna betydande
förskjutning från verkstadstjänst till kontors- och byråtjänst (vartill motsvarigheter kunna påvisas på denna sidan Atlanten) har
de anställdas bildningsnivå avsevärt stigit, vilket i sin tur medfört
förbättrade relationer mellan företagens ledning och deras personaler.
Men även de egentliga industriarbetarnas andliga standard har
ej obetydligt höjts. Förbättrad folkundervisning spelar härvid naturligtvis sin stora och grundläggande roll. Vidare ha yrkespsykologi och yrkesprov under senare år varit enkom ägnade att inskärpa den revolutionerande uppfattningen, att många hittills som
uteslutande fysiska eller övervägande fysiska ansedda yrken jämväl förutsätta bestämda psykiska egenskaper och fallenheter. Särskilt en rad nyare industriella tillverkningsprocesser ställa höga
krav på både motilitet, synskärpa, uppmärksamhet och intelligens;
man tänke blott på våra finmekaniker, vilka måste äga ett ytterst
fint ögonmått (och dito känselsinne) och dagligdags få arbeta med
måttskillnader om 1/tooo millimeter! Vad det hädanefter gäller, kan
följaktligen endast vara att på ett klokt och för alla parter drägligt
sätt draga konsekvenserna av de nya förhållandena – och dessa
konsekvenser falla främst på människobehandlingens och den industriella psykologiens områden.
383
.~
Alf Nyman
Med hänsyn härtill torde det ej heller vara ur vägen att efter
några nyare forskare på arbetspsykologiens och personalbehandlingens område – och främst på underlag av W. Rufferts, M.
Frois’, E. Sachsenbergs, Elton Mayos och Franziska Baumgartens
arbeten – ge en översikt av de medel, varmed man sökt vinna
arbetarpersonalens »good will», skapa trivsel och »job-satisfaction»
och under bekämpande av »Överrörligheten» på arbetskraftens
område få fram en mera platsbunden och yrkesskicklig arbetarstam.
Bostadsfrågan. I första rummet kräver då bostadsfrågans lösning i tidsenlig, rationell riktning allt beaktande. Härvid anbefallas sådana åtgärder som uppförande av praktiska arbetarbostäder, eventuellt av »egna hems»-typ, ungkarlshem för de ogifta
och bostadskaserner för säsongarbetare, m. m. – allt för att befrämja bofasthetsandan (»der Geist der Ansässigkeit») och på den
vägen knyta arbetarstammen på ett varaktigare sätt vid orten
och därmed vid företaget.
Att vidare en sund bostad är en grundbetingelse för fullgod
arbetsförmåga och normal arbetslust, är en truism så självklar,
att man tvekar att sätta den på papperet. Men den borde vara en
truism också i verkligheten och i bostadskvarteren. Och utan att
den grundbetingelsen är fylld, arbeta industri- och yrkespsykologerna fåfängt.
»Spänsten.» Ej heller må omvårdnaden av »spänsten», d. v. s. det
fysiska och andliga välbefinnandet eftersättas. Bäst främjas detta
genom att anlägga fritidsträdgårdar, »koloniträdgårdar», lekplatser för barn samt sportplatser för de vuxna, liksom genom att
anskaffa arbetarbibliotek med skrivrum och klubblokaler. – Av
detta slags »omvårdnad» kan man se utomordentliga prov vid vissa
av Uddeholmsverken uppe i Klarälvsdalen samt vid åtskilliga
andra större industrianläggningar på skilda håll i vårt land.
Fabriks- och arbetshygienen. Väsentliga för arbetstrivsel och
arbetsresultat äro därjämte de hygieniska betingelser, varunder
arbetet i verkstäder, monteringshallar såväl som i lager- och kontorslokaler utföres.
Tidigare brast häri åtskilligt. Inom industrien före sekelskiftet
fanns det gott om fabrikslokaler, i vilka faktiskt »sotet förmörkade
solstrålarna». Numera kan man konstatera, att företagen gå mer
och mer över till att bygga högmoderna, »funktionalistiska» etablissemang med rymligare, ljusare, dammfriare lokaler, lagom uppvärmda, väl ventilerade med »luftintag» och fläktanordningar och
384
Personalbehandlingen inom industrien
ändamålsenligt belysta. Ändamålsenlighet, hygien och – estetik
ha på detta sätt trätt i fruktbärande samverkan eller sträva i varje
fall att göra det.
Dessa och andra arbetshygieniska förbättringar – varibland
omedelbar tillgång till egen »verksläkare» vid alla större industrianläggningar- ingå som naturliga led i den intressenas harmoni,
som djupast sett (och trots agitation i motsatt riktning) förbinder
arbetsgivare och arbetstagare, kapital och produktion med varandra. Ty ej blott arbetarna få utbyte av dessa hygieniska föranstaltningar. De visa sig på längre sikt fördelaktiga även ur
produktionens och effektivitetens synpunkter. Vernon – en forskare på arbetshygienens område – har kunnat fastställa, att enbart med en bättre ventilation av arbetslokalerna stegrades arbetsresultatet med hela 12 °/o. Två andra forskare, Ruffert och Nichol,
ha likaledes påvisat, hurusom arbetsresultatet väsentligt ökas vid
rationella belysningsförhållanden – därom må hänvisas till en
uppsats av Ruffert i tidskriften »Industrielle Psychologie» (1924,
bd I, 9). Och enligt Franziska Baumgarten existerar redan på kontinenten en hel vetenskap, benämnd >>ljusteknik». Rent experimentellt söker denna gren av den tillämpade psykologien att fastställa
den ljussort och den ljusstyrka, som är den mest ändamålsenliga
för ett bestämt slags arbete, det må vara ett textilt, metalltekniskt
eller kontorsbetonat sådant. Väl att märka, kunna överbelysningar
visa sig lika skadliga som underbelysningar, alstra huvudvärk,
trötta ögonen, skapa depression etc. I varje fall är den tid förbi,
då våra fabrikslokaler stodo där som mörkrets och de osaligas
boningar, endast nödtorftigt upplysta av några glåmigt flaxande
gaslågor. Med sin tidsenliga elektriska ljusrörsarmatur stråla de
numera ofta som feerier av ljus under våra nordiskt kulna vinterveckor.
Ett rationellare arbetsschema. Men »luftkonditionering» och
»ljusteknik» i all ära: man får för dem icke försumma att söka
sig fram mot en rationell utformning av arbetsschemat och själva
arbetsställningen-allt detta, som den nutida psykotekniken med
sina »tidsstudier» och »rörelsestudier» befattar sig med.
Arbetet, som förr inom en mängd yrken i regel utfördes i stående
ställning, utföres numera, överallt där så ske kan, sittande: detta,
sedan arbetsforskningen lett i bevis, att den bekvämt sittande ställningen stegrar arbetsförmågan (jfr Baumgarten, a. a. sid. 39). Ytterligare visar sig även fördelningen av pauserna under arbetstiden vara betydelsefull. Därvidlag har det blivit utrönt, att i ar- 385
::.’
Alf Nyman
betet infällda smärre vilopauser (om 5 till högst 10 minuter) verkade arbetsbefrämjande. Åven musik har som effektivitetsstegrande medel införts i en rad amerikanska företag, särskilt inom
förpackningsavdelningarna; likaså tillgripes, vid förpackning av
cigarretter, uppläsning av berättelser o. d. Man spelar grammofonskivor, hör radio. Till och med katter hållas som muntrationsobjekt
i vissa fabriksavdelningar. Det medverkar till att göra stämningen
gemytligare och bryter monotonien i själva arbetet.
Grupparbete eller enmansarbete? I liknande syfte praktiseras
ofta också grupparbete i stället för enmansarbete.
Fördelen med detta arrangemang bestyrktes av bl. a. de undersökningar, för vilka den tyske psykoteknikern Walther Moede redogör i sitt arbete »Experimentelle Massenpsychologie» (Leipzig
1920). I dessa experiment lät Moede skickliga arbetare få gruppvis
arbeta samman med skickliga, dåliga med skickliga och skickliga
med dåliga; i de båda blandade grupperna i växlande proportioner.
Därvid kunde han bl. a. fastställa bestämda lagar för tävlingslusten liksom för arbetsresultaten, de olika grupperna emellan.
Sammanför man sålunda idel skickliga arbetare till en elitgrupp,
så presterar envar av dem mera, än han hade förmått, om han
hade haft att utföra sitt arbetspensum ensamt för sig själv. Tävlingslusten och antagligen även sällskapligheten inom gruppen verkar omedelbart stimulerande. Detta stämmer till fullo med den
engelsk-amerikanske psykologen William McDougalls rön och synpunkter i hans berömda, även till svenska översatta verk »The
Group Mind» (Gruppsjälen). I de blandade grupperna i Moedes
experiment sjönk emellertid arbetsintensiteten. Det ser således ut,
som om även i det industriella arbetets värld »lika barn leka bäst».
Anmärkningsvärda äro emellertid i detta sammanhang även professor E. Sachsenbergs i viss mån avvikande erfarenheter vid
grupparbete (redovisade i studien »Der Mensch in der Fabrik»,
intagen i »Zeitschrift des Verbandes deutscher Ingenieure», 1926).
I ett visst företag lät denne forskare fyra särskilt oskickliga förpackerskor få arbeta samman med en skicklig och rask sådan. Och
vad skedde~- »De fyraantogoden duktigas tempo och förbättrade
sina prestationer.» Och detta icke blott mera tillfälligtvis eller för
några timmar. Professor Sachsenberg iakttog tvärtom, att sådana
gruppbetingade merprestationer i vissa fall bestodo under flera
veckor och därtill voro dubbelt så stora som vederbörandes egna
arbetsinsatser utanför gruppen. – En skicklig arbetsledares uppgift vore alltså bl. a. den att- vid grupparbete- koppla samman
386
Personalbehandlingen inom industrien
arbetarna så, att de, »genom att ömsesidigt egga varandra, fullgöra möjligast bästa prestationer» (Baumgarten, a. a. sid. 40).
På detta den industriella gruppforskningens område återstår
givetvis det mesta att göra, och McDougalls och Walther Moedes
insatser äro, liksom Sachsenbergs, blott några första, ehuru uppmuntrande spadtag på ett helt nytt gebit.
»Hawthorne-experimentet.» Det mest omfattande, eller i varje
fall mest långvariga experiment på grupparbetets område, som
mig veterligen hittills utförts, är det s. k. Hawthorne-experimentet,
anordnat med 5 unga telefonarbeterskor vid Western Electric Company i Chicago. Det fortgick sålunda från april1927 till mitten av
1932, i en följd. De 5 flickornavoro utbildade i att skruva samman
vissa delstycken till telefonreläer, men isolerades vid experimentets
början helt från den arbetsstyrka om 100 personer, vilken de tidigare hade tillhört. Under de fem åren fingo de i stället utföra
detta sitt hopsättningsarbete i ett särskilt avskärmat, ljust och
behagligt testningsrum, sittande bredvid varandra på samma arbetsbänk, vid samma arbetsbord, endast betjänade av en sjätte
arbeterska, som staplade upp de olika relästyckena åt dem.
Under loppet av dessa fem år varierades så periodvis alla möjliga faktorer i arbetssituationen, för att komma underfund med
deras eventuella inverkan på arbetseffektiviteten. Sålunda varierades arbetstiden, pr dag såväl som pr vecka; vidare vilopausernas
antal, fördelning och längd; ytterligare de intagna måltidernas
och förfriskningarnas karaktär, varvid dessa mellanmål under en
hel försöksperiod t. o. m. alldeles strökos ur dagsprogrammet.
Nuväl. De mindre ändringar i plus- och minusriktning av nickgruppens arbetsresultat, som därvid noterades, erbjödo i och för
sig intresse. Men de överflyglades fullständigt av de i 12:e, 13:e
och 15:e försöksperioderna uppnådda arbetsresultaten, d. v. s. då
gruppexperimentet väl hade pågått i 1 1/2-2 års tid. Härvid var
det emellertid ingalunda fråga om något först då framträdande
övnings- och träningsresultat, ty flickorna voro fullfjädrade relä-
skruverskor, redan innan de bänkades samman i testningsrummet.
Profesor Elton Mayo, »professor of Industrial Research» vid Harvards universitet, har i sin ingående framställning och diskussion
av experimentet (i sitt arbete »The human problems of an industrial
Civilization», New York 1933 – vilket jag här följer) med styrka
framhållit just detta. Hans tolkning går i stället därpå ut, att de
fem flickorna först i och med 12:e och 13:e försöksperioden hade
hunnit smälta samman till en fullödig, välorganiserad grupp, ar- 387
Alf Nyman
betande under förnimmelsen av en stegrad frihets-, säkerhets- och
självfallenhetskänsla, vilken bl. a. gjorde all vanlig övervakning
av deras hopsättningsarbete överflödig.
I samma riktning uttalar sig en annan arbetspsykolog, G. A.
Pennock, om detta brett anlagda testningsförsök hos Western
Electric Company. Pennock anför därvid flickornas eget vittnesbörd om deras helt förändrade inställning till sitt arbete. De hade
sålunda »upphört att betrakta uppsyningsmannen som en ‘boss’»,
d. v. s. som en osympatisk påpiskare och slavfösare. Samtidigt erforo de en känsla av att deras så märkligt stegrade produktion
på något gåtfullt sätt hängde samman med »den utpräglat friare,
gladare och mer behagliga omgivningen» i testningsrummet (Mayo,
a. a. sid. 77 f.). I varje fall hade de fått en positiv inställning till
sitt yrke och upplevde de för första gången full och hel »job-satisfactiom. Man kunde för deras del rent av tala om ett slags omvändelse på arbetsmoralens område.
En sak får dock icke förtigas: flickornas avlöningssystem omlades i samband med experimentet så, att de fingo en hårsmån
större intresse av att ‘arbeta för fullt’ här i testningsrummet än
förut. Detta leder naturligt över till ackordsystemets och vinstdelaktighetens båda principer, sådana dessa ha börjat att tillämpas
på ömse sidor Atlanten. Här nu endast några ord om den senare
principen!
Vinstdelaktighetens princip. I tillämpningen av den beträdas
olika vägar. Sålunda följa Karl-Zeiss-verken i Jena den metoden,
att sedan 9 °/o av årsvinsten överförts till reservfonden, fördelas
återstoden, förutsatt att denna med 20 °/o överstiger den totala avlöningsstaten, med halva sitt belopp bland de anställda. Utom ett
ökat intresse för företagets framgång få dess arbetare och tjänstemän därigenom en effektiv inblick i dess allmänna ekonomiska
ställning och verkliga avlöningsmöjligheter. Det ofta så ovederhäftiga talet om »bolagsherrarnas» jättevinster på arbetarnas svett
och möda kan på den vägen förstummas.
Men frågan om vinstdelaktigheten kan också lösas så, att man
i stället tilldelar de anställda smärre aktieposter i företaget. Så förfara i Amerika Fords fabriker. Vid dem är det förordnat, att alltid
1/a-del av aktiestocken skall tillhöra de anställda. Fordfabrikerna
stå heller ingalunda ensamma om att tillämpa principen i denna
form. Enligt en av Princeton-universitetet uppgjord statistik tillhörde sålunda år 1926 vid 200 av de största företagen i U. S. A.
aktier för sammanlagt 700 millioner dollars de anställda själva. –
388
rtt’

Personalbehandlingen inom industrien
Endast i förbigående må erinras om att samma delägar-, respektive vinstandelsprincip är upptagen som en kärnpunkt på den s. k.
arbetarliberalismens program, sådant detta numera i vårt land
företrädes av Montan i Falun och hans nya arbetarparti.
Initiativ och förslag från arbetarhåll. Ater ett annat uppslag
bland dessa skilda försök att vinna arbetarpersonalens »good will»
och skapa »job-satisfaction» är strävandet att främja och tillvarataga alla initiativ till förbättringar från de anställdas sida, liksom
att uppmuntra dem att fritt och förtroendefullt framkomma med
kritik av ställningar och förhållanden inom det företag, där de
arbeta.
Förr uppfattades gärna varje kritik av driften och arbetsordningen från personalens sida som ett lindrigt subordinationsbrott.
Numera mottages den på sina håll med större jämnmod, där den
icke rent av provoceras och gynnas från ledningens sida. I åtskilliga företag anbringas därför särskilda brevlådor för skriftliga
förslag från arbetarhåll; i Frankrike kallas dessa brevboxar »hoites aux suggestions» eller »boites aux idees». Även anslag på väggarna i åtskilliga amerikanska, franska och tyska etablissemang
uppmana personalen att inkomma med förslag till diverse driftsförbättringar, varvid penningbelöningar utlovas. I Amerika infördes detta system vid General-Electric-koncernen redan 1919, och
såsom premier för de goda, användbara förslagen hade koncernen
fram till1939 utbetalt 1 1/4 million dollars. Det är således inte rena
spottstyvrar, det är fråga om. Ar 1942 inrättades en särskild Labour-management Committee för att i större skala främja detta
belöningssystem, varigenom under tvenne års tid ej mindre än
200 millioner arbetstimmar samt mer än 4 millioner dollars inbesparades. – Om man får tro Franziska Baumgartens framställning, har dock systemet på sina håll (och så även i Schweiz) visat
sig kunna uppamma ett slags förnumstigt ‘förståsigpåeri’ från personalens sida. Följaktligen ser det ut, som om alla förbättringar
prompt skulle ha i sitt släptåg vissa nya olägenheter, vilka man
då får ta’ på köpet men samtidigt hålla ett öga på! Såsom uppmuntrande initiativet och uppfinnarhågen hos de anställda betecknar metoden i alla händelser ett framsteg. Det är inte oviktigt,
att en påhittig arbetare eller arbetsförman, som finner en god,
tidsbesparande lösning av någon detaljsvårighet i tillverkningen,
därigenom får en känsla av, att också han är med i det stora sammanhanget och spelar en roll i företaget. Därjämte håller denna
fria förslagsrätt, och vissheten om att få sina infall välvilligt
389
.Alf Nyman
prövade, sinnet rörligt hos de anställda och motverkar rutinens
avtrubbande verkningar.- »Där arbetaren är stum, förkovras icke
verket», säger aforistiskt, men säkerligen icke utan fog, dr Franziska Baumgarten.
Yrkesprov och yrkesskolor. En sista punkt må, trots dess högviktighet, här blott i största korthet beröras: nämligen frågor om
yrkesprov- och nu icke blott för arbetarklassen utan också, och
i lika hög grad, för tjänstemän och kontorsanställda.
En mängd ständigt återkommande olägenheter på arbetsmarimaden och tjänstemannabanan i form av varningar och avsked, vantrivsel i arbetet, livsleda och yrkesbyten till höger och vänster,
skulle i stor omfattning kunna förebyggas, därest det vore möjligt
att på förhand fastställa en persons lämplighet eller olämplighet
för det ena eller andra yrket. Under de senaste 40 åren har också
den gren av den tillämpade psykologien, som kallas psykoteknik,
energiskt inriktat sig på dylika undersökningar. Den har, såsom
välbekant~ utarbetat en lång rad prov för olika yrken. Sådana
prov åsyfta då ej blott att fastslå, att sinnesapparaterna hos vederbörande anställningssökande fungera tillfredsställande; att t. ex.
synskärpa och färgseende äro normala hos alla, som söka anställning inom trafikyrkena, eller att balanssinnet är oskadat hos flygaraspiranter, eller att hörselsinnet är fullgott hos blivande telefonister o. s. v. Sådana rena sinnesprov äro visserligen viktiga nog
och för en mängd sysselsättningar oundgängliga.
Men psykotekniken syftar längre än så. För vissa yrkesgrenar
vill den därjämte utröna sådana egenskaper som raskhet och säkerhet i rörelserna, ögonmåttets finhetsgrad, uppmärksamhetens
spännvidd och styrka, förståndets och omdömets allmänna träning,
förmågan att snabbt fatta och snabbt utföra ett beslut. Den experimentella yrkespsykologien förfogar redan nu över en aktningsbjudande uppsättning av metoder och s. k. tests, både allmänna
intelligensprov, snabbhetsprov och valreaktionsprov, vilka tagna
i yrkesvalets tjänst visat sig fullt effektiva och tillförlitliga. Här
må endast erinras om att så internationellt kända psykologer som
Hugo Miinsterberg, Stanley Hall, Scott och Thorndike och deras
medarbetare ha utbildat »tests» för en hel rad yrkesgrenar: Munsterberg för spårvagnsförare, Scott för säljare och Thorndike för
kontorister såväl som för olika former av mekaniskt och akademiskt arbete. På ett par-tre årtionden ha också de psykotekniska
proven vunnit en glänsande terräng i både Gamla och Nya världen.
Allt flera yrken påkalla dess hjälp – också i vårt land. Kända
390
Personalbehandlingen inom industrien
och välkända äro här bl. a. professor Rudolf Anderbergs intelligens- och anställningsprov för Kungl. Flottan, avseende rekrytering av stamanställda i manskapsgrad, och hans psykologiska alltagningsprov för personal i lägre tjänsteställning inom trafik-,
ban- och maskinavdelningarna vid statens Järnvägar (fastställda
under generaldirektör Granholm 1935, upphävda – på grund av
personalbrist – 1951). Betydelsefulla äro även de anderbergska
yrkesproven för textilarbetare och kranmaskinister m. fl. kategorier. Som ett tillbud från de enskilda svenska industriföretagens
sida att tillgodogöra sig psykoteknikens landvinningar må ytterligare erinras om Sandvikens Järnverks yrkesprov. På alla de
industriella, kommersiella och militära anställningsområden, där
yrkesproven redan vunnit inpass (eller framdeles kunna göra det),
komma de att bl. a. bidraga till ett friktionsfriare samarbete mellan
ledare och ledda, liksom mellan de anställda inbördes. Likaledes
skola de, jämte övriga här förut framhållna mått och steg, medverka till att hos de sålunda anställda skapa en bättre yrkestrivsel
och en högre »job-satisfaction» – alla andra yrkesdygders både
rot och blomma! Framför allt borde dessa psykotekniska yrkesprov
– jag citerar här egen text1 – »fast organiseras i samband med
våra fortsättningsskolor och yrkesskolor». Ty – heter det i den –
»anlagsprov och yrkesskolor förutsätta varandra. De svara mot
varandra som krona och klave. De vilja båda förverkliga samma
mål: att framskapa en arbetarstam, som är absolut förstklassig,
sköter sitt arbete med glädje och i grunden behärskar det yrke,
vartill vars och ens naturliga fallenheter ha visat vägen.»
1 >>Om yrkesprov och yrkesval. Teori och praktik•>, Tidens Kalender 1939, sid. 145.
27- 513447 Svensk Tidskrift 1951 391

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner