Print Friendly

Percy Barnevik; Det gränslösa Europa-en utmaning

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PERCY BARNEVIK:
Det gränslösa Europa
en utmaning
De forna sovjetrepublikerna går
mot en ekonomisk och därmed
också en möjlig politisk katastrof. Den slutsatsen drar Percy
Barnevik och konstaterar att
sanningens minut nu stundar för
Västeuropa: skall vi klara den
kraftsamling som krävs för att
säkerställa en fredlig och
demokratisk utveckling i Ostoch Centraleuropa?
Hans svar är att det tyvärr
inte finns anledning att vara optimistisk på den punkten.
Artikeln bygger på Percy Barneviks anförande vid promoveringen till ekonornie hedersdoktor vid Göteborgs universitet i
oktober 1991.
Tekn och ekon dr Percy Barnevik är ABBs koncernchef.
S
å sent som vid mitten av 80-talet
härskade en ganska stor pessimism i
Europa. Sex miljoner industrijobb
försvann 1980-87, arbetslösheten iVästeuropa översteg 10 procent och bland
ungdomar låg den på 20-25 procent. Investeringarna var låga och produktionsökningen svag. Japanska och andra asiatiska konsumtionsvaror sköljde in över
Europa, som de tidigare gjort över USA
och man drömde orealistiskt om det postindustriella samhället, då man inte skulle
behöva en konkurrenskraftig industri.
Integrationsarbetet inom EG hade
stannat av – i Bryssel upptogs dagordningen av ett trätande om jordbrukssubventioner och alla tjuvtricks, som de olika
länderna utnyttjade för att gynna sig själva. Man talade om det sjuka Europa, Eurosklerosis. Järnridån låg orubblig där
den låg, de s k nedrustningsförhandlingarna hade knappt märkbart minskat takten i den fortsatta upprustningen. Även
om kunskapen om det ekonomiska förfallet inom östblocket gradvis ökade, såg
man inte någon möjlig förändring i Sovjets järngrepp om Osteuropa och än
mindre inom Sovjet på denna sidan sekelskiftet.
Den moderna människan lever i nuet
och blir lätt historielös, men det kan vara
skäl att påminna om att detta var situationen i Europa för fem år sedan. I Sverige
gällde den tredje vägens politik efter den
stora devalveringen, medan inflationen
fortsatte att ligga flera procent över konkurrentländerna och på några år eliminerade devalveringsfördelarna. Inflationen
tillsammans med den avreglerade kapitalmarknaden började på allvar blåsa på
spekulationsekonornin. Detta var situationen för 5 år sedan, men det kunde lika
gärna varit 25 eller 50 år sedan, så dramatiskt annorlunda är läget nu och så
långt bort känns mitten på 1980-talet.
1986 signerades the ”Single European
Act”, följt av den europeiska vitboken
1987. Djärvt drogs planerna upp för den
förenade EG-gemenskapen utan gränser,
med fria rörelser av människor, kapital,
varor och tjänster, gemensam valuta och i
Europas 37 lokverkstäder, att jämföra med 2 i USA och 3 iJapan, blir
förmodligen lO eller färre på 90-talet.
framtiden hägrade den federala europeiska politiska unionen. En våg av optimism sköljde över Västeuropa – Eurosklerosis blev Europhoria. Den här gången menade politikerna allvar och äntligen
var den 30-åriga vision som Kol- och stålunionens och Romtraktatens krigströtta
europafäder hade på väg att realiseras.
Vändpunkten
Personligen upplevde jag 1986-87 som
en dramatisk vändpunkt: nu gällde det att
komma med i det nya Europa. Som chef
för ett Norden-baserat företag med 90
procent av förädlingsvärdet utanför EG,
vågade jag inte lita på politikerna och på
att EFTA-länderna skulle gå med. Det
gällde så att säga att ”ansluta det egna fö-
retaget till EG”.Det ledde 1987 till ABBs
bildande och blev den största gränsöverskridande fusion som hittills gjorts.
Många EFTA-baserade företag resonerade likadant och agerade också på olika
sätt. I flera fall tyvärr med negativa konsekvenser ur svensk synvinkel.
11
Den första januari 1993 tas förhoppningsvis – förutsatt att inte EG-domstolens invändningar mot EES-avtalet fördröjer ikraftträdandet- ett stort steg mot
Europas ekonomiska och i förlängningen
politiska enande. Då börjar en mängd nya
regler gälla, eller rättare sagt, då försvinner en rad nationella regler, som hindrat
ett fritt flöde över gränserna i Europa. Det
som många inte riktigt trodde på
1986-87, kommer då att ske. Allt sker inte över en natt – det finns många och
långfristiga övergångsbestämmelser –
men färdriktningen är klar och oåterkallelig. Politiker, företagare och fackliga ledare är med i båten och många europeiska företag, såsom mitt eget, omstrukturerar redan och förbereder sig för en
marknad. Vi rör oss så snabbt som
politikerna medger.
I t ex tidigare nationellt delvis skyddade branscher som tillverkning av järnvägsutrustning, kraftverk, telekommunikationssystem, vattenverk samt byggindustri med nationell upphandling, blir det
nu strid på kniven över gränserna. Den
billiga franska kärnkraftelen möter den
dyra tyska och engelska kolkraftelen –
konkurrens mellan olika nationella elförsörjare blir något nytt för Europa. Vi
kommer också att få se särskilda företag
som driver de nya elnäten som kommer
att sammanbinda Europa. Hopplöst överbemannade järnvägsbolag eller snarare
järnvägsinstitutioner kommer att tappa
mark mot effektivare konkurrenter. Specialiseringen mellan länderna ökar, produktiviteten ökar, priserna sjunker och
levnadsstandarden stiger. Europa skaffar
sig de skalfördelar USA hade redan när
industrialiseringen började där på allvar i
slutet av 1800-talet. Sköter vi korten rätt,
12
kan vi i Europa öka vår konkurrenskraft
och ta upp striden med Japan och närliggande länder i Asien.
Myntets baksida
Myntets baksida är att detta, precis som
inom all omstrukturering, kommer att
kräva initiala uppoffringar. Europas 37
lokverkstäder, att jämföra med 2 i USA
och 3 i Japan, blir förmodligen 10 eller
färre på 90-talet. I infrastrukturbranscher
har gissats att så många som 2/ 3 av företagen kan bli förlorare och 1/3 vinnare.
När nedläggningsvågen kommer, särskilt om verkstäderna ligger i Syd-Italien,
Bretagne, Skottland eller Norrland för att
ta ett par exempel krävs det därför att de
nationella politikerna har is i magen. För
ett par år sedan sade jag tillledningen för
ABBs italienska lokfabrik, som sålt lok
till den bankrutta italienska järnvägen i
decennier till priser som låg 30-40 procent högre än världsmarknadspriset: Om
några år måste italienska järnvägen enligt
EGs lagar köpa lok där de är billigast. Antingen måste ni sänka kostnaderna 40
procent eller så försvinner Ni. Ni har bara
några år på Er.
Vinnarna i det nya Europa blir de som
har bäst kvalitet och lägst pris -förlorarna blir de som tidigare förlitat sig på protektionism och goda kontakter. Om uppgiften att fördjupa det västeuropeiska
samarbetet kommer att innebära påfrestningar, är det ändå ett intet mot de svårigheter som hela Europa står inför om inte
de öst- och centraleuropeiska ländernas
övergång till demokrati och marknadsekonomi lyckas.
Början till slutet
Under några majdagar 1989 började
ungerska gränssoldater klippa upp taggtråden vid gränsen mot Österrike. De
10 000-tals östtyskarna, som rest in i
Ungern, vällde västerut och ungrarna
vägrade efterkomma de alltmer desperata
kraven från den skakade östtyska regimen
att stänga gränsen. Detta var början till
slutet för de kommunistiska diktaturerna i
Vinnarna i det nya Europa blir de
som har bäst kvalitet och lägst pris
-förlorarna blir de som tidigare
förlitat sig på protektionism och
goda kontakter.
öst och, som det skulle visa sig, för själva
Sovjetimperiet Om någon gång uttrycket
”koloss på lerfötter” är motiverat så är det
i detta fall. Polen var på väg mot en gradvis frigörelse, men händelserna i maj -89
startade en dramatisk dominoeffekt som
på mindre än ett år störtade alla de östeuropeiska regimerna och i förlängningen
har vi under dessa yttersta dagar bevittnat
det trekvarts sekel gamla Sovjetunionens
upplösning.
När president Bush för en tid sedan
meddelade att bortåt halva kärnvapenarsenalen skall skrotas och ryssarna meddelade att de på ett par år skall halvera numerären i sina överdimensionerade
stridskrafter, noterade man detta litet i
förbigående. I praktiken återstår mycket
för att realisera detta. Intill dess representeras detta fattighus av desperata och
hungrande människor med 20 000 kärnstridsspetsar, ett hot, om än av ett annat
slag än tidigare, i synnerhet om vi får en
jugoslavisk utveckling.
De nya problem som nu tornar upp sig
handlar fantastiskt nog om hur miljontals
ton ammunition, läckande plutoniumfabriker och en oändlighet av järnskrot på ett
miljömässigt acceptabelt sätt skall kunna
avvecklas. Det handlar om hur lO-tals
miljoner människor, som arbetat i en sluten, överdimensionerad och priviligierad
försvarsindustri skall få andra jobb och
hur maskiner och infrastruktur skall ställas om till civil produktion, där det som
bekant råder brist på det mesta. Omfattningen av denna omställning är så gigantisk att den är närmast overklig. Det rör
sig om motsvarigheten till tusen Boforsföretag, utspridda över en kontinent.
Ju snabbare och kraftfullare vi från
Väst engagerar oss i denna omställning till
civil produktion, desto snabbare kan vapenproduktionen skäras ner. Ty trots att
fler vapen inte behövs, vågar regimerna
inte stänga fabrikerna och kasta ut folk i
arbetslöshet. Se på president Havel i
CSFR, som mot sin övertygelse tvingas
försvara fortsatt vapenproduktion med
export till, av alla länder, Syrien.
Det Västeuropa, som är på väg in i den
slutliga integrationen under EGs 12-stjärniga baner, har plötsligt fått bortåt 400
miljoner människor till att bekymra sig
om. Fram träder ett annat Europa med ett
100-tal befolkningsgrupper väster om
Ural fördelade på ett 40-talländer f nkanske 50 om något år. Bortåt 800 miljoner invånare i ett Europa som i utgångslä-
get har mer än 40 procent av världsnationalprodukten. Nordamerika har t ex 25
procent och Japan tillsammans med de
”fyra tigrarna” i Asien 17 procent. Europa
kan plötsligt återta den ledande roll man
—–L …___ ~ –
13
förlorade efter kriget och behålla den åtminstone ett antal decennier innan folken
i Asien börjar röra på sig på allvar.
Man överdriver lätt den egna tidens
historiska betydelse. Jag tror att det den
här gången är tvärtom, vi har svårt att
smälta och begripa vidden av det som
hänt sedan 1989 och vad som sker just nu.
Våra tankar sysselsätts i allt väsentligt
med vardagsfrågor. Valet och diverse finansfallissemang har tagit en stor del av
uppmärksamheten i Sverige. Beträffande
Europaintegrationen har man skrivit
spaltkilometer om den norska torsken,
som ett tag såg ut att hindra överenskommelsen mellan EFTA och EG. I Schweiz
diskuterades transittrafiken med olika
axelvikter i all oändlighet.
Under tiden går de forna Sovjetrepublikerna, mot en ekonomisk och därmed
också möjlig politisk katastrof. Hungerscenarierna i en del storstäder i vinter visade sig inte vara fantasier – inte främst
p g a den dåliga skörden, utan p g a att
distributionen klappat ihop. Byteshandel
går till nöds att klara mellan individer,
men inte snabbt impro~iserat mellan f d
sovjetrepubliker. I motsats till under tsartiden är de f d sovjetrepublikerna nu oerhört specialiserade både beträffande varor och jordbruksprodukter. Städerna var
heller inte så stora förr. Handelsutbyte
måste äga rum.
I Central- och Östeuropa växer befolkningens oro. De länder som vågat inleda
språnget mot marknadsekonomin, främst
Polen och delvis Ungern, börjar begripa
att vägen går via tusentals utslagna, hopplöst efterblivna fabriker, flera tiotals procent arbetslösa och sänkt levnadsstandard under några år. För att kunna åstadkomma en positiv spiral inom rimlig tid
14
krävs en villighet att investera från västs
sida. Det handlar inte bara om att föra
över teknologi i snäv mening, utan framförallt know-how om hur ett samhälle
fungerar i en marknadsekonomi. Dessa
länder behöver låna pengar långsiktigt
och gamla skulder måste i varje fall delvis
avskrivas. Inte minst behöver de exportera till väst för att kunna importera och för
att kunna betala ihårdvaluta för den ryska
oljan, gasen och elen när nu byteshandeln
med den stora grannen i öster nästan upphört. Erfarenheten i våra östeuropeiska
företag är att kvaliteten snabbt kan drivas
upp till västeuropeisk nivå och att produktiviteten ökar mycket snabbt. Jag mö-
ter på alla nivåer en vilja att satsa hårt för
att förbättra villkoren. Man pratar inte
om kortare arbetstid, mer semester eller
garantier, utan om hur man skall få dit fler
lärare i engelska, få upp kvaliteten, skicka
flera fackarbetare och ingenjörer på trä-
ning västerut. Men framför allt måste de
nu också få exportera.
Vill Västeuropa hjälpa?
Mer tveksamt är det om viljan att hjälpa
finns i Västeuropa. 200 000 franska bönder ockuperade t ex Paris för en tid sedan
i protest mot importen av ungerska grönsaker och polsk potatis. Däremot vill
fransmännen gärna exportera bilar dit. Så
mycket för solidariteten. På mikroplanet
upplevde jag ”solidariteten” när vi flyttade 500 jobb från västra till östra Tyskland
för att till någon del fylla tomma fabriker
som tidigare producerat för export till
Sovjet. Resultatet blev strejker, demonstrationståg och fabriksockupation i
Mannheim. Och det gällde ändå tyskar
som skulle hjälpa tyskar.
Låt oss också se på vad som händer i
Sverige? Polen är ett närliggande land
med en delvis gemensam historia och på
miljöområdet bidrar polackerna starkt till
både Östersjöns och luftens nedsmutsning. Eftersom mitt företag har bortåt
10 000 anställda i Polen har jag engagerat
mig en hel del där för att intressera bl a
Sverige att ställa upp med mjuka lån, kreditgarantier eller direkt hjälp. Det blev till
Det Västeuropa, som är på väg in i
den slutliga integrationen under
EGs 12-stjärniga baner, har plötsligt fått bortåt 400 miljoner till att
bekymra sig om.
slut 300 MSEK. Jag skulle tro att kostnaden för svenska delegations- och PR-resor österut hittills överstiger värdet på
den direkta hjälpen. Man behöver inte fler
vänskapsbetygelser och gratulationer iöst
– man behöver substantiellt stöd. Något
som upprört mig är att en insats österut i
den svenska debatten gjorts avhängig av
en motsvarande reduktion av de 10 miljarderna som går till u-hjälp- till de verkligt fattiga länderna. Varför just dessa 10
miljarder? Varför inte några av de 990 övriga miljarderna som utgör resten av
BNP? Eller varför inte t ex 50 miljarder i
bostadssubventioner, om man nu skall se
på statliga utgifter?
Det enda västeuropeiska land, värt att
nämnas i detta sammanhang, är Tyskland,
och där har 90 procent gått till de fem
egna östra delstaterna och till programmet för att ta hand om hemvändande sovjetiska soldater. Tittar man på direkt hjälp
eller krediter/capita ligger Sverige i bottenskiktet i Västeuropa, även om det inte

säger mycket. Lilla Schweiz, som kanske
inte uppfattas som särskilt generöst eller
biståndsinriktat har sex gånger större kreditutrymme till Sovjet än vad Sverige har.
Rationellt resonerar schweizarna att om
de kan bidraga till en lugn utveckling i den
forna Sovjetunionen med kraftig nedrustning, tjänar man snart igen det hela på
egna lägre försvarsutgifter när antalet
För att åstadkomma en positiv spiral inom rimlig tid krävs en villighet
att investera från västs sida.
sannolika hotbilder snabbt minskar. Sarntidigt skapas genom exportprojekten och
investeringarna positioner för framtiden,
vilket gynnar den egna industrin. Sverige
skulle kunna resonera likadant.
Den nya svenska regeringen har förklarat att man avser att öka stödet bl a till
Baltikum.
Jag har föreslagit att en av de första åtgärderna skall vara att sätta av ett extra
kreditutrymme på förslagsvis 15 miljarder kronor, varav hälften i form av mjuka
krediter för svensk export. Ytterligare
2-3 miljarder bör riktas till projekt i de
tre baltiska staterna och Polen, där svensk
industri kan göra en insats. Detta skulle
bli ett utomordentligt viktigt bidrag till en
fredlig, ekonomisk utveckling i öst, till
nedrustning och till att reducera hoten
mot SverigeDet skulle dessutom kunna
bli ett exempel för andra länder som inte
gör något. I recessionens Sverige skulle
det kunna ge 40-50 000 jobb/ år under
ett antal år. Om någon tycker att det låter
15
mycket, bör det nämnas att det i Danmark
finns förslag att sätta av 11 miljarder kr till
vad de kallar ”öststöd”.
Jag önskar att jag kunde vara litet optimistisk om utvecklingen i Östeuropa och
Sovjet på kort och medellång sikt. Men
det är jag inte trots de omfattande engagemang med investeringar och företagsköp
mitt företag gått in i. Jag tror tyvärr inte
Västeuropa kommer att ställa upp på det
sätt som jag pläderar för. Vi har redan sett
sprängkraften i nationalitetsmotsättningarna i Jugoslavien och borta i Kaukasus.
Den albanska anstormningen mot Italien
över Adriatiska havet var en förvarning
om vad vi kan komma att få uppleva. Skall
vi i Västeuropa begränsa massinvandringen blir det fråga om en ny mur, välståndsmuren, i stället för den gamla. När
folk upplever att de får det sämre istället
för bättre kommer de i desperation att
rösta på populistiska eller högerextremistiska rörelser och vi ser redan antisemitism och hot mot minoriteter växa där
borta. Vi bör också komma ihåg att dessa
länder i flertalet fall inte precis hade
demokratiska änglaregimer under de tidigare korta perioderna av självständighet.
Därför är detta sanningens minut för
Västeuropa och, för den delen, för industrivärlden. Skall vi klara en kraftsamling
och avstå en del av egen konsumtion för
att säkerställa en fredlig och demokratisk
utveckling i öst? Förmår vi ge dessa stackars människor, som förtryckts i ett
omänskligt system, hjälp att skapa både
en rimlig ekonomisk utveckling och en acceptabel miljö? Låt oss åtminstone hoppas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner