Print Friendly

Per unckel; Bryt tystnaden om skolan

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PER UNCKEL:
Bryt tystnaden om skolan
Skolan innehåller minst lika mycket av
idemässiga konflikter som andra
samhällsområden. Därför är det
nödvändigt att bryta den tystnadens
konformism som nu råder. Som en följd
av Visbyöverenskommelsen då
borgerligheten gav sig för ett
socialdemokratiskt utbildningstänkande, har idedebatten tidigare varit
otillräcklig, skriver Per Unckel. Han
pekar också på lärarorganisationernas
och skolöverstyrelsens starka ställning.
SÖ:s förslag ger sig ut för att vara
opolitiska ochfordrar att accepteras
som sådana men ytterst är SÖ:s
tänkande politiskt, skriver Per Unckel.
Riksdagsman Per Unekel (m) sitter i
utbildningsutskottet och är
moderaternas talesman i sko/frågor.
Riksdagens större utbildningsdebatter
inleds regelmässigt med högtidliga deklarationer om det svenska utbildningsvä-
sendets alla förtjänster. Det tillhör på nå-
got sätt ritualen. Den som inte gör denna
till sin riskerar att beskyllas för att vilja
svartmåla, för att bryta grunddragen i
läroplanen för grundskolan, för att attackera eller för något annat liknande majestätsbrott.
Riksdagsdebatternas karaktär är ett av
flera uttryck för hur det offentliga samtaJet om våra barns framtid bokstavligen
stöter bort vissa slags åsikter. Det ärnaturligtvis sant att mycket i den svenska
skolan är utmärkt bra. Men det är också
sant – och det är viktigare – att värdefull talang av allehanda slag förblir outnyttjad. Att det dessutom förhåller sig så
att barn från icke studievana miljöer rå-
kar mest illa ut gör det hela om möjligt än
allvarligare.
Allt detta vet föräldrarna. Vid frukostborden hyllas inte skolans resultat i lika
hög grad som i riksdagen – eller för den
delen inom den statliga skoladministrationen.
Sådan är bilden. Den offentliga debatten – som en tillräckligt bra skola inte
klarar sig förutan – är snäv. Dessutom
är den så teknisk att också den som funderar på att trotsa tabuföreställningarna
fångas i ett statsbidrags- eller regelroterande som omöjliggör en debatt om skoJans vardag värd namnet.
Att det blivit på detta sätt har flera
orsaker. En otillräcklig idedebatt tidigare om skolan är en av dem. Lärarorganisationernas ställning är en annan, skolöverstyrelsens en tredje.
Tillsammantagna kräver dessa faktorer åtskilligt av den som vill utmana!
Härtill kommer att den nästan försumbara andelen friskolor tvingat föräldrarna att finna sig i vad andra bestämt i
deras ställe.
Visby-kompromissen
Visby-överenskommelsen som har lett
fram till dagens grundskola är den sannolikt viktigaste symbolen för hur borgerligheten gett sig för ett socialdemokratiskt utbildningstänkande. Skolan skulle
vara sammanhållen, beslutades det. Valmöjligheterna i högstadiet har därefter
ersatts av en strävan att inom klassens
ram ge eleverna en individualiserad undervisning.
Att skolan behövde förändras vid den
tid Visby-kompromissen ingicks är ställt
utom tvivel. Frågan är bara på vilket
sätt.
I sak vet vi nu hur det gick. Högstadieeleverna får inte den stimulans till
personlig utveckling som de behöver.
Det leder till att allt det unika varje människa bär inom sig inte ges utrymme att
blomma ut. Men det leder dessutom till
att arbetsmiljön i skolan blir sämre än
den skulle behöva vara. Härigenom lär
sig alla elever mindre också av det vi alla
behöver i form av en gemensam kunskapsbas.
Men inte nog med det. Eftersom hela
systemet är resultatet av en kompromiss
om någonting som rimligen inte var möjligt att kompromissa om slogs också förutsättningarna för en kritisk debatt sönder. Inte ens moderaterna – som först
av alla insåg vartåt det barkade – förmådde i tid bryta den idemässiga konformism som Visby-överenskommelsen inneburit.
257
Sensmoralen är enkel. Skolan innehåller minst lika mycket av idemässiga konflikter som alla andra centrala samhällsområden. Dessa kan inte – och skall inte
– förnekas. Då förlorar politiken mening. Debatten tystnar.
Lärarförbundet
Parallellt med den svaga politiska debatten om skolans framtid har lärarorganisationernas – och framför allt Sveriges
Lärarförbunds – ställning av tradition
alltid varit stark. Det senaste i raden av
exempel härpå är det sätt varpå Lärarförbundet fått styra förändringen av lä-
rarutbildningen för grundskolan.
Det är självklart att riksdag och regering noga skalllyssna till vad lärarorganisationerna har att säga om skolans problem. Men det är aldrig den offentliga
maktens uppgift att låta sig ledas av vad
den ena eller andra lärarorganisationen
kräver. Politik är inte fotokopior av fackliga krav.
Likväl är det så det har blivit. Lärarförbundet har nämligen funnit att dess
personalpolitiska mål lättare kan uppnås
i en skola präglad av enhetlighet. Förbundets tänkande har därför med åren
alltmer integrerats med det förhärskande
skoltänkandet i övrigt. Angrepp på skolpolitikens olika områden har följaktligen
tolkats som angrepp på lärarkåren. Och
lärarna får ju inte kritiseras; det är ju
ändå de som gör ett så fint arbete i skolan …
Det skall i ärlighetens namn tilläggas
att Lärarnas Riksförbund försöker inta
en i förhållande till Lärarförbundet avsevärt mera tilltalande hållning. Men det är
inte nog.

258
Skolöverstyrelsen
Skolöverstyrelsens (SÖ) makt över skolan är förmodligen större än någon annan
grupps eller institutions. Och man är van
att få som man vill.
Dagens svenska skola har tänkts ut av
SÖ. Ytterst är tänkandet politiskt. Högstadiets konstruktion, betygen och nu
senast utvecklingen m.->t s k blockämnen
i stället för alldeles vanliga skolämnen är
bara några exempel i högen. Det vore
bra om det politiska i SÖ-tänkandet medgavs. Men det sker iPte. SÖ-förslag ges i
stället, genom att de kommer från myndigheten, karaktären av opolitisk sanning som lämpligen skall accepteras som
just detta. Den som inte gör det drabbas
av svårigheten att slåss mot hela etablissemanget. Det är det få som klarar eller
ens vågar sig på.
Försöker någon att ändå utmana kommer reaktionen som ett brev på posten.
Illvilja gentemot ambitiösa försök att
göra skolan bättre alternativt okunnighet
om skolans vardag brukar det heta. Reaktionerna på några kritiska analyser av
skolans arbete i Svenska Dagbladet för
något halvår sedan bär syn för sägen.
Det verkade som om myndigheten kände
sig kränkt av en debatt som vi borde haft
för länge sedan.
Friskolorna
Överheten på skolområdet är bedö-
vande. Det är inte att förundra sig över
att många föräldrar med en suck konstaterar att man inte längre orkar eller ids
att slåss. På samma vis hör man inte
sällan lärare uppgivet undra vad man har
för sig ”däruppe”. Med skolans vardag
har det i vart fall inte mycket att skaffa.
För lärarna finns det alltid en utväg
som åtminstone gör arbetssituationen
något rimligare, nämligen att inte fråga
så mycket utan i stället förlita sig på sin
egen lärarkunnigheL Få föräldrar och
elever lär klaga om undervisningen på
detta sätt blir bättre.
För föräldrar och elever som likväl
tycker att skolan inte är bra nog finns det
emellertid få möjligheter att hävda sin
rätt. Någon annan skola än den allmänna
finns för flertalet familjer inte att tillgå.
Det har överheten också sett till.
Marknadsekonomins avgörande fördel
är att den ger hela makten till konsumenterna. Ingen tvingas att med mössan i
handen be om bättre produkter. Sådana
erbjuds alltid av konkurrenterna.
Med skolan är det annorlunda. Det
finns inga konkurrenter – utom några få
friskolor som envist vägrar att ge upp.
Frågan är om inte just det faktum att
fristående alternativ saknas är den viktigaste orsaken till att skolpolitiker och
skolmyndigheter så länge kunnat strunta
i vad vanligt folk tycker. Det har ändå
inte funnits någonstans för dem att ta
vägen.
Den relativa tystnaden om skolans
framtid har självklara och logiska förklaringar. Det är för svårt att göra sig gällande för den som inte har samma mening som de som bestämmer. En överhetens maktstruktur har etablerats över årtionden.
Likväl går det om man är beredd att ta
en del stryk. Och det måste gå, därför att
skolan är för viktig för att den skall få
skötas bak lyckta dörrar.
I Paris marscherade hundratusentals
människor förra året framgångsrikt i protest mot politikernas skolplaner. Varför
inte också i Stockholm?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner