Print Friendly

Per-Olof Bolander; Borgerlighetens kulturella revolt

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BORGERLIGHETENs
KULTURELLA REVOLT
PER-OLOF BOLANDER
1968-vänstern misslyckades fullständigt med att genomföra sina politiska mål.
Med sin kritik av borgerlighetens livsideal har den däremot satt ett kulturellt och socialt avtryck i samhället.
Men kom inte ursprunget till detta avtryck inifrån borgerligheten själv?
V
i skriver senhösten
1998. 30 år har gått
sedan vänsterradikalismens 1968 – ett
kronologiskt faktum
som uppmärksammats i massmedia
genom betraktelser av vid det här laget mestadels välbekant slag. Grånade
revoltörer har blickat tillbaka i en anda där bitterljuv nostalgi blandas med
ansatser till självkritisk distans.
Man erkänner att man var alltfor
radikala då, samtidigt som man beklagar att man inte längre är just så
radikala som man då var.
Borgerliga kritiker har å sin sida
ånyo lyft fram 68-vänsterns värsta
ideologiska avarter och hyllningarna
till totalitära vänsterregimer i öst och
i tredje världen, och ondgjort sig
över att ganila 68:or, i synnerhet de
politiskt och massmedialt framgångsPER-OLOF BOLANDER är frilansskribent
rika, inte tydligt nog gjort avbön for
vad man då tyckte och gjorde.
Vänsterns moraliska skuld, dvs fornekandet eller forringandet av kommunismens brott och svagheten for
totalitära teorier och regimer, kan
anses belagd bortom varje riniligt tvivel, inte minst tack vare envetna sanningssägare som Per Ahlmark och
Mats Johansson.
Vad man däremot kan ställa sig
tveksam till är om denna moraliska
skuld idag verkligen är det mest relevanta i arvet från 68. Mer angeläget
än att ständigt påvisa det som många
även inom vänstern finner pinsamt
kan vara att skärskåda sådant i 68-
vänsterns teori och praktik som helt
eller delvis accepterats av borgerligheten själv.
Kulturella framgångar
En fOrutsättning for att fOrstå inflytandet från 1968 är att skilja mellan
vänstervågen som politisk-ideologisk
rörelse och som socialt-kulturellt fenomen. Politiskt misslyckades 68-
SVENSK TID SKRIFT
vänstern fullständigt att ens komma i
närheten av målet att avskaffa kapitalismen och omdana samhället efter
någon nymarxistisk eller maoistisk
modell. Inte ens de urvattnade löntagarfonderna kunde forankras demokratiskt. Även om det fortfarande går
att hitta personer som forsvär sig till
60-talets extrema vänsterideologier
är dessa idag helt marginaliserade.
Det föreligger inget trotskistiskt eller
maoistiskt hot mot demokratin och
äganderätten. 68-vänsterns långa
marsch genom institutionerna nådde
visserligen långt men de marscherande dumpade som regel det mest betungande ideologiska bagaget någonstans på vägen och blev vagt radikala
socialstatsfunktionärer. Som sådana
har de forvisso gjort stor skada men
det forklaras nog trots allt mindre av
trohet mot 68-vänsterns ideologi än
av tendensen hos starka institutioner
att expandera sin verksamhet och
maktsfär, vilket i socialstatens fall på
ett mycket olyckligt sätt underminerat det civila samhällets och familjens
13
ställning. 68-vänsterns framgångar tar
istället sökas på det kulturella planet.
Dess reella inflytande och bestående
verk ligger inte i den dogmatiska ideologin utan i sociala attityder och
livsideal, som till skillnad från ideologin visat sig vara populära långt utanför rörelsen och förenliga med demokrati och marknadsekonomi.
Antiborgerlig ungdomsrevolt
Socialt innebar 1968 medelklassungdomens revolt mot vuxenvärldens
krav och normer. Revolten var uttalat antiborgerlig men trots det allt annat än proletär. Genom att anamma
en livsstil där de borgerliga dygderna
helt enkelt inverterades visade revoltörerna i själva verket hur formade de
var av just den borgerliga kulturen.
Bruket av snickarbyxor, snusnäsdukar och andra föregivet proletära attribut kunde bara understryka hur
fjärmad 68-vänstern faktiskt var från
en arbetarklass som visserligen odlade
delvis andra ideal än borgerlighetens
men för den skull inte i någon högre
grad attraherades av revoltörernas infantilt utmanande fasoner.
1968 var antiborgerligt men på ett
sätt som mest av allt anknöt till en inomborgerlig tradition av kulturradikalism och konventionsbrott. Bakom
de vänsterradikala parollerna hade
mycket av 68-vänstern alltid karaktä-
ren av föräldrafri fredagskväll i direktörsvillan.
skillnaden var förstås att man den
här gången inte ville acceptera existensen av en måndagsmorgon.
Generationsmotsättningar har varit
14
legio, och har utmynnat i att ungdomen efter en del upproriskt stök har
övertagit föräldragenerationens positioner och ansvar. 1968 var något
mer. Den engelske filosofen och kritikern Roger Scruton har beskrivit
vänsterrevolten som riktad inte bara
mot den aktuella föräldragenerationen utan mot själva existensen av
föräldrar- dvs mot traditionen av ansvar och auktoritet över generationerna. 68-vänstern ville inte ersätta
sina föräldrar och överta deras auktoritet, de ville upplösa auktoriteten
som sådan och permanenta sin roll
som ungdornliga revoltörer. Och det
är detta ideal man, till skillnad från
den politiska ideologin, har burit
med sig in medelåldern och karriären
och lyckats popularisera.
Att det är ett ideal revoltörerna
själva ofta med skrattretande tydlighet misslyckats att leva upp till hindrar inte att det kunnat saluföras i
mer förförisk form till nya generationer, resulterande i en fortskridande
urholkning av saniliällsgemenskapen
och avlegitimering av all auktoritet
utom den paradoxala auktoritet sextioåttorna och deras efterapare själva
besitter i kraft av att varajust antiaukSVENSK TIDSKRIFT
toritära – som politiker och administratörer men också, och än viktigare,
som opinionsbildare inom media,
som reklammakare och kulturskapare.
Revolten som livsstil och ideal har
skapat ett åsiktsklimat där förljugenhet och hyckleri grasserar. Journalister som själva är tunga makthavare
poserar som outsiders och driver
kampanjer mot enskilda tjänstemän
och företagare som tar representera
”makten”. Den tilltagande anarkin i
skolan förklaras med otillräcklig
”elevdemokrati”, dvs lärarauktoriteten måste helt utrotas. Grupper som
agerar politiskt genom att iscensätta
dramatiska och inte sällan illegala aktioner uppmärksammas och romantiseras san1tidigt som vanligt vardagspolitiskt arbete förhånas som hopplöst gammaldags och töntigt. Konstnärer och reklammakare lever gott på
att modigt ”utmana” gårdagens estetiska, moraliska och religiösa tabun
samtidigt som man underdånigt tjä-
nar den politiska korrekthetens krav.
Det avvikande glorifieras, men bara så länge det viker av åt rätt håll.
Ren egoism
Under vänstervågens glansdagar sågs
den individuella revolten som värdefull bara om den underordnades kollektivets goda. Efter vänsterideologins välförtjänta borttynande har revolten urartat till ren egoism, en ansvarslöshet som under namn av självförverkligande tar sig rätten att splittra familjer, svika förtroenden och
förneka plikter- kort sagt, bryta varrn
rn
<
>
o
rn
>
-l
-l
je band som gör individen till med- önsklig välmåga. Den utgör den meborgare och äkta medmänniska. delklass som administrerar socialstaVänsterrörelsens avideologiserade ten, dominerar den offentliga debatupproriskhet har gått i symbios med
marknadskrafterna och blivit nihilistisk affårside, en säljteknik som exploaterar fascinationen for sex och
våld for att kränga allt från träningsskor till sportbilar.
Reklamens budskap till såväl underklassens ungdomar som till medelklassens höginkomsttagare är: du
kan ha roligare än att bli vuxen.
Efter en något osäker start visade
sig den politiska borgerligheten villig
och kapabel att avvisa 68-vänsterns
revolutionära politiska program.
Däremot har borgerligheten haft
mycket svårare att bjuda kulturellt
motstånd. Demokratin, marknadsekonomin och äganderätten har forsvarats någorlunda framgångsrikt
men 68-vänsterns idealisering av revolten och demonisering av traditionsgrundad auktoritet har kommit
att genomsyra såväl socialstatens
maktutövning och opinionsbildning,
som den kommersiella populärkulturen.
Revolt inifrån borgerligheten
1968 var trots allt en revolt inifrån
borgerligheten; den appellerade kulturellt mer till borgerligt självhat och
tvivel än till ett proletariat som for
flertalet revoltörer aldrig kunde bli
mer än en abstraktion. 68-vänstern
och dess avkomma lever idag i hög- ” 68-vänstem
och dess avkomma lever idag t högönsklig
välmåga. Den utgör
den medelklass som
administrerar socialstaten, dominerar den offentliga debatten och
skapar kulturen – den
fina för egen konsumtion och den populära
för proletariatet. Den
kan läsa stora delar av
Svenska Dagbladet
utan att hitta något att
invända mot.
”ten och skapar kulturen – den fina
for egen konsumtion och den populära for proletariatet. Den kan läsa
stora delar av Svenska Dagbladet utan
att hitta något att invända mot.
Även om den röstar på s och v är
den socialt och kulturellt en del av
borgerligheten. Dess kulturella inflytande kan också avläsas inom moderaterna – det mest uttalat socialstatsfientliga och anti-68-profilerade borgerliga partiet.
Från att varit ett pragmatiskt socialkonservativt-marknadsliberalt parti
SVENSK TIDSKRIFT
har moderaterna radikaliserats genom
att tongivande kretsar i partiet fort
fram en ideologiskt renodlad nyliberalism som alternativ till socialstaten.
Den moraliskt neutrala och extremt
individualistiska nyliberalismen opererar i hög grad på 68-vänsterns kulturella villkor: den ifrågasätter inte
revoltens princip utan begär bara att
revoltören skall kunna hävda sig på
en fri marknad.
Vi behöver bara slå på någon reklamkanal en stund for att konstatera
att den programmatiska och nihilistiska revolten kan vara lönsam.
När gamla 68:or bedyrar att de inte längre beundrar Maos kulturrevolution och inte heller betraktar all
egendom som stöld finns det som regel ingen som helst anledning att
misstro dem. Att de ändå är så påtagligt ovilliga att helt ta avstånd från sitt
vänsterengagemang beror inte på att
de innerst inne fortfarande är kommunister. Det är bara deras sätt att
vara trogna mot upproret for upprorets skull; den ansvarslöshetens princip som säger dem att inget som kändes så bra och var så roligt skulle
kunna vara annat än i grunden gott.
En borgerlighet som gör 1968 till
enbart en fråga om moralisk skuld for
totalitära och kollektivistiska ideologier kan möjligen klämma fram en
och annan avbön for gamla synder
men kommer inte att forstå hur 1968
lever vidare, inte minst inom borgerligheten själv.
15
.,
;o
<
>
r
o

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner