Per Jacobsson – en svensk storman

PER. JACOBSSON – EN SVENSK STORMAN
EN DAG FÖR ungefär fyrtio år sedan
gick en ung jurist på Uppsalas gator och funderade på vad han
skulle göra efter en lyckad tentamen. Han hade redan bestämt sig
för att taga sig en paus och festa
litet. Men i ett bokhandelsfönster
såg han en nationalekonomisk bok,
som han, följande en impuls, köpte.
Den unge juristen läste den och
fick aptit på mera. Inom kort var
han gripen av sitt ämne. Efter en
tid fann han, att han läst en stor
del av kursen i nationalekonomi.
Borde man icke taga chansen att
tentera?
Sagt och gjort. Han anmälde sig
till tentamen hos den fruktade professor David Davidson. Tentator
mottog tentanden med kyla. Kandidaten har inte besökt några föreläsningar? Det hade icke kandidaten. Tentamen började. Efter en
timme var professorn på ett strå-
lande lynne. Efter ytterligare en
timme diskuterade herrarna nationalekonomiska problem på jämlik
fot. Efter en tredje timme skiljdes
tentator och tentand som vänner.
Sedermera frågade Davidson den
unge tentanden, en veterinärson
från Tanum, tillhörande Göteborgs
Av fil. dr ARVID FREDBORG
nation, om han ville bli hans efterträdare ett antal år senare.
Men tentanden, Per Jacobsson,
hade andra planer. ödet hade icke
avsett, att han skulle bli professor
i nationalekonomi, ehuru han under en mansålder skulle syssla med
internationell ekonomi, både på det
teoretiska planet och i praktiken.
Men hans verksamhet skulle i hög
grad komma att grunda sig på de
ideer och impulser, som han insöp av sina båda lärare, David
Davidson och Knut Wicksell.
De yttre konturerna av Per Jacobssons bana äro väl kända. Han
stod i N.F:s tjänst åren 1920-28
och deltog som expert i det finansiella rekonstruktionsarbetet i en
rad länder från Österrike till Portugal. Efter ett kortare gästspel i
kommissionen för ekonomisk försvarsberedskap i Sverige och några
år hos Kreuger och Toll blev han
ekonomisk rådgivare i Internationella regleringsbanken i Basel år
1931. Under hela tjugofem år var
han knuten till denna bank. Han
skrev dess mönstergillt klara årsrapporter. Han lärde känna de ledande centralbankscheferna och
blev inom kort en man, vars ord
.··-~;.~-
200
åhördes med största respekt av
regeringar och riksbankschefer.
Till sist gjorde han Basel-banken
den största tjänsten. Han hade en
huvuddel av förtjänsten av att
denna icke avskaffades i samband
med upprättandet av Världsbanken och Internationella Valutafonden efter det andra världskriget.
Han ansåg den behövlig och menade, att det vore nyttigt, att en så-
dan clearing-institution vore förlagd till Europa.
Under detta kvartssekel av intensiv verksamhet begagnades han
flitigt för intrikata internationella
uppdrag. Det kanske svåraste var,
när han av den europeiska betalningsunionen år 1950 fick i uppdrag att tillsammans med en annan
finansexpert yttra sig om den tyska
utvecklingen. Det uppdämda importbehovet i Västtyskland hade
länsat det knappa valutaförrådet,
exporten hade ännu ej kommit i
gång på allvar och det nya Tysklands utsikter voro minst sagt
osäkra. Hade det liberaliserat för
tidigt? Borde det återgå till regleringsekonomin, till »die Bezugscheine» ? Den tyska utvecklingen
hade kommit till en kritisk punkt.
Icke blott Adenauers och Erhards
öde låg i vågskålen, hela förbundsrepublikens existens var hotad.
Per Jacobsson kom, förhörde
tyskarna litet som en professor prö-
var unga studenter i sitt proseminarium, reste runt, läste och granskade siffror. Därefter smälte han
sina intryck och hade på kort tid
sitt utlåtande klart. Det var präglat icke blott av grundligt arbete
utan även av den visionära gåva,
som var en stor del av förklaringen
till Per Jacobssons framgång. Tyskland skulle, förklarade han bestämt, klara övergångskrisen. Det
måste emellertid få betydande krediter för att överbrygga den kritiska perioden. På hans ord skedde
detta. Men statistiken vägrade
länge att ge experten rätt. Han bekände, att han var orolig, och han
hade anledning att vara det. Hela
hans internationella anseende stod
på spel. Hans ställning i banken i
Basel var hotad. Kreditorernas otå-
lighet växte. Men strax innan de
institutioner, som givit Tyskland
krediterna, ville skrida till aktion
började siffrorna peka i den riktning Per Jacobsson räknat med.
Han hade till sist fått rätt.
När en vanlig person börjar tänka på snar pension fick Per Jacobsson det mest hedrande och det mest
ansträngande uppdraget i sitt liv.
År 1956 ombads han övertaga ledningen av Internationella Valutafonden. Det var märkligt redan
därigenom, att den avgående chefen, Ivar Rooth, var svensk. Vi
svenskar voro och äro ju icke alltid bekanta för att kunna förvalta
pengar klokt. Att man tillgrep Per
Jacobsson var den största komplimang, som man kunnat ge denne.
Knappt hade den nye chefen tillträtt, förrän Valutafonden ställdes
inför sitt eldprov. En av världsvalutorna, pundet, vacklade under
trycket av en jättelik, systematisk
baisse-spekulation, närd av en vitt
utbredd förtroendekris med ett
klart samband med Suez-affären.
Ansedda europeiska banker gåvo
sina kunder rådet att inrätta sig
efter en brittisk devalvering.
Både britterna och Per Jacobsson
visade sig likväl vara situationen
vuxna. Valutafondens chef var
medveten om att Storbritanniens
ställning då var sund, kanske sundare än vid flera andra tillfällen,
då någon fara för pundet icke varit
förhanden. Han var villig att taga
en stor risk för att undvika det
kaos, som han med rätta ansåg
skulle följa på en devalvering av
pundet. I den kritiska månaden
september 1957 kom underrättelsen
från Washington, att Valutafonden
beviljat Storbritannien en kredit
på drygt 560 miljoner dollar samt
en fakultativ, en »stand-by», på
ännu mera. Detta i förening med
britternas energiska åtgärder återställde förtroendet till pundet. Ingen kunde sväva i tvivel om vilken
roll i sammanhanget som spelats
av Per Jacobsson.
De följande åren bevittnade man
en utvidgning av Fondens verksamhet, som skulle få största betydelse för hela den internationella
utvecklingen. År 1958 kom turen
till ett annat europeiskt land att
begära och få hjälp. Det var Frankrike, som efter Fjärde republikens
fall stod inför nödvändigheten att
få sin ekonomi på fötter. Frågan
var, hur detta skulle ske. Den nye
201
makthavaren, general de Gaulle,
sökte hävda den underminerade
statsauktoriteten. Låg det då ej
nära till hands att på det ekonomiska området gå en annan väg
än den liberala, som omfattades av
Per Jacobsson, och som denne ansåg vara drivfjädern till det materiella framåtskridandet efter det
andra världskrigets slut?
Valutafondens chef tvekade ej
ett ögonblick att taga tjuren vid
hornen. I ett samtal med de Gaulle
sade han, att han icke trodde, att
ett land någonsin komme att få
något anseende, som hade en dålig
valuta. Generalen medgav detta.
Per Jacobsson bad att få hålla en
kort föreläsning om Frankrikes
monetära historia sedan 1802. Väl
vetande, att generalen avskyr långa
utläggningar, sade han, att han
kunde göra den helt kort. Hans
slutomdöme var, att om general de
Gaulle som Napoleon kunde ge det
franska folket en sund och stabil
valuta skulle han göra Frankrike
en bestående tjänst. Generalen lyssnade noga och sade till sist: »Je
veux me rappeler ce que vous
m’avez dit.»
Ett par år senare lyckades Per
Jacobsson väsentligen utvidga Valutafondens resurser genom nya
»borrowing arrangements». Han
fick själv betala ett dyrt pris härför. Ty på amerikansk sida gjorde
man klart för honom, att kongressen kunde intaga en negativ hållning till förslagen att stärka Valutafondens ställning, om icke den
202
beprövade ledaren stannade några
år till på sin post. Han lovade till
sist. Men i februari 1964 skulle han
definitivt överlämna tyglarna till
någon annan. Debatten om vem det
kunde bli började redan år 1962.
Ty hur skulle man kunna finna nå-
gon, som hade denna självfallna
auktoritet? Otaliga äro historierna
om Per Jacobssons samtal med regeringschefer och finansministrar,
samtal som visade hans suveräna
behärskning av ämnet och oräddhet att säga sin mening öppet,
många gånger brutalt. Han förtröttades aldrig att predika monetär disciplin. Han drog ständigt en
lans för marknadsekonomin. Hans
uppfattning kan sammanfattas i
några ord, som han själv yttrade
i sin »Stamp Memorial Lecture»
1959. Han medgav där nödvändigheten av vissa statsingripanden.
»But if harmful effects are to be
avoided, this intervention should
conform to the basic requirements
of a market economy.»
Hans vänner undrade nog, hur
denna dynamiska personlighet
skulle taga en nedsättning av tempot, ett återtåg från den hektiska
men fascinerande internationella
scenen. Han hade själv planer på
att skriva. Han ville exempelvis
göra Montagu Norman, den omdiskuterade mångårige guvernören för
Bank of England, rättvisa. »Du förstår, jag är ju snart den ende, som
lever, som kände honom väl», sade
han i februari i år. Nu förblir den
boken oskriven. Per Jacobsson bar
alltför länge en gigantisk arbetsbörda. Men när han dog i London
den 5 maj 1963 var det på höjden
av andlig vitalitet.
Förklaringen till hans stora inflytande var icke blott ett sällsynt
gott huvud, en enastående vitalitet
och ett utpräglat kurage. Han hade
också en säregen charm. Hans humor besegrade de trögaste. Han
kunde hålla hela sällskap på spänn
i obegränsad tid med festliga historier och kryddade anekdoter. Han
gjorde ingen historia sämre. Speciellt förstod han att taga pressen.
Hans presskonferenser voro stimulerande tillställningar, som levererade utmärkta rubriker. Kanske är
den bästa karakteristiken av hans
personlighet vad som skrevs i Economist den 11 maj i år:
»Per Jacobsson brought together
a considerable degree of economic
expertise; a notable, almost journalistic, flair and sense of timing;
a considerable sense of the politically possible, both in the finandal world and in political politics;
and great personal attraction and
charm. The enormous impact of
this enormous man derived not
from the strength of any one of
these qualities alone hut from their
combination.»
Naturligtvis hade även denna
rikt utrustade personlighet sina
fel. Han led väl icke precis av
självunderskattning. Ibland syntes
han utgå ifrån att hans suveräna
behärskning av den ekonomiska
klaviaturen också betydde, att han
i motsvarande grad behärskade den
politiska. Men ringa voro i sanning felen jämförda med förtjänsterna.
Det blev honom blott i ringa
grad förunnat att bli profet i sitt
fädernesland, som bekant det svå-
raste av allt. De försök, som gjordes strax efter kriget att få honom
hem till Sverige, misslyckades. I
Stockholm och särskilt inom riksbanksledningen före Åsbrink insåg
man ej, vilken enastående tillgång
vårt land hade i Per Jacobsson.
Denne kunde tala inför Tanums
Sparbanks hundraårsjubileum och
alla internationella experter särskilt alla centralbankschefer läste
med respekt, vad han sagt. Men
203
i Stockholm fick han länge predika inför döva öron. Det är ett
förkrossande omdöme. Först den
nuvarande riksbankschefen skulle
komma att förverkliga en rad av de
ideer, för vilka Per Jacobsson kämpat.
Om denne icke fick det gehör i
sitt eget land, som han förtjänat,
skulle han i stället på den internationella scenen göra Sverige den
största heder, hjälpt av sin förtjusande irländska maka. Hans
minne hedras nu i en rad länder.
Det bör hedras alldeles särskilt i
hans gamla hemland, som han
hängde fast vid med sådan kärlek.
Han var en stor svensic
’
:’ J