Print Friendly

Per-Hjalmar Bauer; Oktoberkriget och svenskt försvar

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PER-HJALMAR BAUER:
Oktoberkriget och svenskt försvar
Redan strax efter oktoberkrigets utbrott
drogs slutsatser om orsakerna till att
israelerna blev överraskade, om varför de
förlorade flygplan, om den nya taktik som
skulle komma att karakterisera krig i
framtiden, och om mycket annat. Generalmajor Per-Hjalmar Bauer har för Svensk
Tidskrifts räkning skrivit en artikel om
både vad man vet om kriget och om vad
man kan draga för slutsatser av det, det
senare särskilt för Sveriges del. Hos oss är
man inte okunnig om vare sig pansarvapen
ellerpansarvärn och inte heller om luftvärnsrobotar. Författaren framhåller hur
nödvändigt det är för oss med ett balanserat försvar. På detta sätt blir hans artikel
också ett bidrag till den debatt, som
uppstått kring Nils Skölds bok
Värnplikt och folkförsvar.
Den 6 oktober 1973 överfölls Israel under
pågående Vom-Kippur-högtidligheter av
Egypten och Syrien i en till tiden väl samordnad operation. Egyptiska styrkor lyckades snabbt ta ett icke obetydligt brohuvud på östra stranden av Suezkanalen.
Syriska pansarförband trängde ned för
Galanplatån och hotade vitala delar av
Israel.
Det kunde från början konstateras att
araberna backades upp av Sovjetunionen,
Vapen och övrig utrustning var i stor utsträckning rysk, den tillämpade taktiken
var av ryskt märke. Ryssarna var väl underkunniga om tidpunkten för överfallet
men hade underlåtit att informera USA,
trots allt tidigare tal om avspänning och
samarbete i säkerhetspolitiska frågor. Västvärlden blev i sin helhet överraskad. I vilken utsträckning Israel blev det är ännu
ifrågasatt.
Israel invaderades desslikes av journalister från hela världen. Kommentatorer i
pressen drog sina slutsatser. De levererades prompt redan under krigets första
veckor. ”Gängse föreställningar om stridsvagnens och flygplanets dominerande roll
på slagfältet har genom rysk teknologi och
ryska vapen i arabernas händer förvisats
till historiens skräpkammare.” Så kategoriskt uttalade sig vice ordföranden i det
brittiska utrikespolitiska institutet Ian
Smart redan efter krigets inledande fas.
Andra drog däremot slutsatsen att flyget
spelat den avgörande rollen. Infanteriet,
la reine de la bataille, har fått en renässans ansåg några: folkbeväpning med billiga vapen ersätter krigsmaskinerna. Un- 130
der rubriken ”Kriget och vår krigsmakt”
drog Aftonbladet, som naturligt är, den
slutsatsen att den konventionella svenska
krigsmakten får ”en minskad roll”.
Det har sålunda varit en betydande
spännvidd mellan ytterligheterna i dessa
iakttagelser. Utformningen av de brådstörtade slutsatserna har uppenbarligen i
många fall varit dikterad av vilken intressegrupp som vederbörande iakttagare fö-
reträtt. Ett mera seriöst studium av erfarenheterna har emellertid också igångsatts
i militära staber i de flesta länder. Så också hos oss. Händelserna i oktober förde
med sig en serie överraskningar. Inget land
vill stå oförberett.
Händelseutvecklingen
Då Israel anfölls var landets försvarskrafter inte mobiliserade. Vid gränserna fanns
bara svaga bevakningsstyrkor, och den
mångomtalade Bar-Lev-linjen utefter
Suezkanalen bestod i stort sett av ett glest
systern av skyddsrum och stödjepunkter,
avsedda att begränsa förlusterna av den
redan i ”fred” ofta förekommande beskjutningen från egyptisk sida.
De anfallande mötte till en början svagt
motstånd. Araberna kunde relativt snabbt
ta viktig terräng. På Galanfronten lyckades syrierna på kort tid nå nästan ända
fram till Jordandalen. Det var en fråga
om timmar innan syriskt pansar kunde ha
nått ut på det israeliska slättlandet. På
Suezfronten togs ett inte obetydligt brohuvud, där starka armestridskrafter med
ett stort antal stridsvagnar grupperades.
Det skyddades av ett system av luftvärn
bestående av robotar av olika typer samt
eldrörsluftvärn.
Israel mobiliserade skyndsamt, men det·
ta tog dock några dagar i anspråk. Detta
förklarar israelernas ”bristande effektivi·
tet”, som många kommentatorer i mass·
media häpnade över. Så snart slagkraf·
tiga enheter kornmit på krigsfot igångsat·
tes framgångsrika motanfall.
Israel tvangs att slåss på två fronter och
att gardera sig i en tredje riktning (Jor·
danien). Överraskande snabbt, men med
stora förluster, lyckades israeliskt pansar
slå tillbaka det syriska anfallet. På Suez.
fronten gällde det för israelerna att först
med ett minimum av krafter förhindra
eventuella försök från Egypten att tränga
vidare in i Sinai. Dessutom var målet att
försvaga de styrkor, som höll brohuvudet.
För denna uppgift sattes attackflyg och
smärre pansarstyrkor in, som emellertid
led stora förluster.
Sedan israeliska förband säkerställt att
någon allvarlig offensiv från Syrien inte
längre behövde befaras, kraftsamlades
pansarstyrkor mot Suezfronten. Den mot·
ståndskraft, denna vunnit genom pansar·
värn och luftvärn i förening, ledde till
försök att med markförband i ryggen på
motståndaren förstöra lv-förbanden och
att manövrera ut fronten genom hot mot
Kairo. De egyptiska styrkorna hotades nu
av katastrof. De inblandade stormaktema
ville förhindra en sådan och ingrep, vilket
ledde till vapenvila.
Några slutsatser
Då det konstaterades att förberedelser
gjordes på arabsidan – bl a ägde stora
manövrar rum vilka kunde tydas som förberedelser för angrepp – försattes Israels
regering i ett dilemma. Skulle totalförsvaret mobilisera? Övningar och förberedelser av detta slag hade i vilseledande syfte
tidigare ägt rum. En total mobilisering
kostar mycket pengar. Israels statsskuld
var redan mycket hög. Det är också möjligt att de underrättelser som regeringen
förfogade över feltolkades. Diskussion härom, inflammerad på grund av det inrepolitiska läget, pågår ännu.
Hur än därmed förhåller sig, pekar händelseutvecklingen på någonting som varje
land måste beakta. Åtskilliga faktorer verkar återhållande på de politiska beslutsfattarna – jfr situationen i Norden 1940!
Totalförsvarets organisation måste vara
sådan att en successiv beredskapshöjning
smidigt och utan alltför höga kostnader
kan genomföras. Det förutsätter bl a att vi
har ett underrättelseväsende, som i tid kan
varsko om vad som sker i vår omvärld och
som kan tolka detta riktigt. Därigenom
kan onödigt dyrbara beredskapshöjningar
undvikas.
Underrättelsetjänstens stora betydelse
har sålunda ånyo bekräftats. I all försvarsplanering måste man kalkylera med ett
betydande mått av osäkerhet och överraskning. Det är inte vad vi i dag tror om
utvecklingen utan föreliggande möjligheter och därav följande risker, som bör läggas till grund för planeringen. Goda informationer i fred kan begränsa osäkerheten och därmed kostnaderna för att
upprätthålla handlingsfriheten. Genom
131
egen och samarbete med andra länders
forskning kan osäkerheten på det tekniska
området begränsas. FOA har hos oss en
viktig uppgift. En metod att nå framgång
är att ligga före den tekniska utvecklingen och att hålla detta hemligt. Men det
är svårt och dyrbart.
Utrustning och organisation
De lätta, relativt billiga pansarvärnsvapnens stora effekt i striden mot anfallande
stridsvagnsförband är väl den iakttagelse,
som framför andra blivit uppmärksammad
i världspressen. Pansarvärnets goda verkan
överraskade många. Skälen till överraskningen har emellertid knappast analyserats. Ett av de främsta har helt enkelt
varit att man inte tilltrott araberna förmåga eller nerv att hantera dessa vapen.
Under sexdagarskriget kom de knappast
till verkan. Nu insattes de dessutom i överraskande stort antal.
Inom vårt försvar har deras verkan för
länge sedan uppmärksammats. Våra experter på teknikens och taktikens område
har analyserat erfarenheter som successivt
vunnits. De synes ha dragit i allt väsentligt
riktiga slutsatser. Men eftersom problemet
i dagarna aktualiserats genom Nils Skölds
debattskrift, kan det mot bakgrunden av
Yom-Kippur-kriget finnas skäl att påminna om några väsentligheter rörande relationerna pansar-pansarvärn.
Först bör framhållas att de nu diskuterade pansarvärnsvapnen, liksom skyttarna, är oskyddade. De lämpar sig därför
inte att framföras i en anfallsrörelse över
öppen terräng. I en försvarsställning, helst
132
med frontalt skydd av terrängen, är de
effektiva. De är också användbara för anfall i mer svåröverskådlig terräng. stridsvagnen med sitt starka pansar och sin
långtskjutande kanon är däremot ett utpräglat anfallsvapen framför allt i öppen
terräng. Men erfarenheterna säger att relationerna i effekt de båda vapentyperna
emellan ”svängt till försvarets fördel” :
Så t ex Kenneth Runt vid institutet för
strategiska studier i London i Survival,
januari-februari i år. Men stridsvagnen
behövs alltjämt för anfall, anser Runt.
Detta är emellertid något som vi i Sverige
för länge sedan uppmärksammat. Vi kan
dra fördel av de lätta pv-vapnen både
försvarsställningar och för motanfall i
mera svåröverskådlig terräng.
Det hade knappast varit möjligt för
israelerna att så snabbt slå de syriska pansarstyrkorna, om de inte själva förfogat
över lättrörliga, slagkraftiga stridsvagnsförsedda styrkor för sina motanfall. Den
nämnda operationen över Suezkanalen
hade heller inte varit möjlig utan pansar.
Artilleriets stora betydelse i strid mot pansar och pansarvärn har också till fullo
bekräftats av erfarenheterna av detta krig
och förtjänar att uppmärksammas. Det
kan å andra sidan påvisas att israelerna
(liksom egyptierna) tack vare bra pv-vapen lyckades försvara sig mot pansaranfalL Och det möjliggjorde för dem att
göra omgrupperingar för motanfall.
En slutsats för det svenska försvaret blir
att vi med pansarvärnsvapen bör kunna
för rimlig kostnad förstärka såväl våra
försvars- som anfallsförband. Men om vi
vill åstadkomma förmåga att hindra en
pansrad och med effektiva robotvapen beväpnad angripare att manövrera fritt i
öppen terräng blir uppgiften svårare än
förr. Anspråken på förband, som har tiD
uppgift att anfalla i sådan terräng- dvs
pansarförband, understödda av artilleri,
luftvärn och attackflyg – ökar. Studeras
just detta problem ur en vidare, strategisk
synvinkel, framstår betydelsen av rörliga
offensiva stridskrafter för användning i
öppen terräng ännu klarare. Målet för
vårt försvar kan aldrig vara att ”vinna”
ett krig; men vi kan genom våra ~-””‘”‘”””•
de motåtgärder tvinga presumtiva
pare att kalkylera med så höga ….v,,w.,u..
för en ockupation att de avstår.
I vissa delar av landet är
hållandena m m sådana att en seg fördröjning är svår att föra. Vi skulle
att med en sådan stridsform alltför
ge upp vitala områden. Sydsverige (
Halland) hör dit. Genom Östersjöutlopo
pen har denna del dessutom stor otr:>tP<mt·;•
betydelse och måste prioriteras vid val
motanfallsriktningar. Det är här
viktigt, att de refererade
tema utvärderas rätt.
Lämnas en angripare tillfälle att
tivt ostört ladda upp i ett brohuvud
denne snart sådan styrka att hans
krafter sedan kan tränga vidare i
giskt avgörande riktning. Detta måste
hindras genom att
na anfalles. Bryter angriparen ut ur
sa ställningar, måste hans ua.uu'””’!)>IUIK•
– hans frihet att snabbt röra sig i
mot vitala mål – bestridas. Det sker
nom rörliga operationer från försvararens
sida på det sätt som israelerna gett talrika
prov på. Lämnas strategiskt betydelsefulla
delar av vårt land utan möjligheter till
offensivt försvar, kommer de att erbjuda
mål, som är billiga att ta i besittning, och
de kan då i ett krisläge locka till kuppartade angrepp.
Luftkrig och luftförsvar
Det har förbryllat många iakttagare att
det egyptiska flygvapnet höll sig så mycket i bakgrunden. Orsaken torde få sökas
i riktig taktisk beräkning. Den egyptiska
försvarsledningen hade stor respekt för det
israeliska flyget. Man räknade med att
detta i striderna om brohuvudet skulle
vidkännas stora förluster av luftvärn – så
blev ju också fallet. Genom att till en början hålla tillbaka det egna flyget skulle
detta successivt vinna i styrka, relativt sett.
Det sattes senare in mot de israeliska styrkor, som gått över kanalen till västra
stranden.
Det luftvärnsvapen, som anses ha förorsakat israelerna särskilt svåra förluster, var
den s k SAM-6-roboten. Dennas konstruktion överraskade, trots att den hade funnits i Sovjetunionen sedan flera år. Finessen låg däri att dess styrsystem var svårt
att störa. Den ”försvarade” sig genom att
fortlöpande byta frekvens. Ett av målen
för israelernas operationer på västra stranden av Suezkanalen var att få tag på nå-
got exemplar av roboten för att komma
underfund med konstruktionen. Hur effektiv den verkligen var är ännu oklart.
Vad som emellertid gjorde luftvärnet
133
över det egyptiska brohuvudet så effektivt
var att det byggts upp med olika typer av
rdbotar och eldrörs-Iv och särskilt den
ryska ZSU-23-4 som kompletterade varandra med verkningsområden på varierande höjder. Också på den syriska fronten fanns SAM-6. Men denna verkar inte
på högsta höjd, och höghöjds-Iv saknades.
Därigenom blev det möjligt för israelerna
att flyga in över SAM-6-robotarnas räckvidd och att anfalla i branta dykvinklar.
En fråga som diskuterats gäller anledningen till att arabländerna, och då särskilt Egypten, inte anfallit israelisk tätbebyggelse med flyg eller robotar. Sannolikt
förhåller det sig så att risken ansågs vara
för stor att Kairo och Damaskus då skulle
kunnat bli utsatta för repressalier. Befarade storpolitiska konsekvenser kan också ha
tvingat Sovjet att anbefalla återhållsamhet.
Den efter omständigheterna anpassade
strategi, som egyptierna tillämpade i luftförsvaret, kom att beröva dem en del av
handlingsfriheten. De rörliga mekaniserade förbanden tilläts inte att operera utanför robotparaplyen. Skyddet räckte inte
längre än 25-30 km. Före en eventuell
fortsatt offensiv in i Sinai hade en omgruppering av luftvärnet måst ske. Det är
möjligt att denna bundenhet vid kanalzonen i sin tur gav israelerna den handlingsfrihet, som krävdes för att de skulle
kunna göra upp med syrierna innan de
vände sig mot motståndaren i söder.
Erfarenheterna rörande det arabiska
luftförsvaret är självfallet också relevanta
för svenskt försvar. Det är dock på detta
134
område särskilt svårt att dra säkra slutsatser. Luftvärnsrobotarna kan ge oss en
fördel. SAM-6-typen blir kanske alltför
dyr, men i striderna har också använts
lättare, litet billigare lv-vapen, motsvarande våra ”Red-eye” och den ”robot 70”
varom nyligen upplysningar lämnats till
pressen. Den sistnämnda står sig väl i jämförelse med den likaledes på arabsidan
använda SAM-7-roboten. Vårt attackflyg
kommer å andra sidan t v att få det svå-
rare. Men visst utvecklingsarbete pågår,
som kanske väger upp den ökande förlustrisken.
Trupp och befäl
Uppmärksamheten har av förklarliga skäl
kommit att koncentreras på nya vapen
och stridsmedel, inte minst på elektronikens område. Men det finns starka skäl
att observera en faktor som lätt kommer
i skymundan för den mer iögonenfallande
tekniken. Israelerna var numerärt underlägsna. De var starkt i efterhand då angreppet kom. De hade att möta en motståndare, utrustad med vapen och materiel, som i fråga om effektivitet stod på
toppen av vad modern teknik kan frambringa. De blev delvis överraskade av denna. Trots detta hade de redan efter tre
veckors strider vunnit militär överlägsenhet.
Att detta blev möjligt berodde i mycket
hög grad på den enskilde soldatens goda
utbildning och stridsmoral. Att denna visade sig hålla är så mycket mera anmärkningsvärt, som förlusterna fortlöpande
blev mycket höga.
Det israeliska befälets förmåga att leda
sina förband, tidigare dokumenterad i detta mer än ett kvartsekel långa krig, är
också värt att studera. De första dagarnas
motanfall på Golanplatån och särskilt
motanfallet över Suezkanalen ger exempel
på befälets förmåga att i rätt ögonblick ta
initiativ, att improvisera och anpassa tak·
tiken efter omständigheterna, slutligen
också att handla självständigt, utan högre
chefers detaljingripanden. Det är en för·
måga som är nödvändig för att den numerärt och tekniskt underlägsne skall kunna
kraftsamla sina styrkor mot en angripares
svaga punkter; kort sagt förmågan att
göra ett angrepp, ett ockupationsförsök,
alltför dyrbart för den anfallande.
Iakttagelserna i samband med YomKippur-kriget ger inte anledning till någon
genomgripande omvärdering av betingel·
serna för svens-kt försvar. Framsynthet i
studier och planering blir dock viktigare
än förut. Händelseförloppet visade också
vilka ökade möjligheter som finns till strategisk överraskning. NATO omprövar
därför f n sin förvarningsdoktrin för Centraleuropa. Vi tvingas också att iaktta
skärpt vaksamhet och beredskap. Vi vågar
inte räkna med någon mer betydande
nådatid under vilken vi kan hinna repa·
rera försummelser i vår försvarsorganisation. Marginalerna för vår handlingsfrihet
krymper.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner