Print Friendly

Per Heister; Privatisera yttrandefriheten och demokratin

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Q)
:ro
.r=
c:
C’O
(./)
Privatisera yttrandefril
l av Per Heister
Allt mer skattepengar läggs på att uppfostra medborgarna att tycka som staten vill.
Snart har staten med sina obegränsade resurser trängt ut det civila samhället från
opinionsbildningen. Det är dags att stoppa förstatligandet av demokratin.
V
I SVENSKAR ÄR ETT KRYPAND E och underdånigt folk. Vi fyller nästan mangrant i våra
folk- och bostadsräkningar utan att ta till
hötjugorna mot fogdarna. Vi protesterar
inte när överheten- våra myndigheter, staten – talar om för oss hur vi skall sköta vår hälsa, att vi
inte skall röka och hålla igen på vinet. Vi finner oss i det
mesta.
I grundlagarna står det att det är vi som styr, att landet regeras under lagarna och att vi äger oss själva beskatta. Det finns en motsättning i detta. Vi är våra egna herrar men vi lyder överheten när den kör med oss.
Vi har en lång tradition av yttrande- och tryckfrihet.
Vi är försäkrade rätten att bilda opinion för våra åsikter.
Och den traditionen är både stolt och har djupa rötter.
Då och då hotas den. Tillfälliga opinioner vill förbjuda vissa former av yttranden – barnpornografi var
det för några år sedan och innan dess var det reklam för
en del produkter som en riksdagsmajoritet ansåg farliga,
tobak och alkohol. Attackerna mot yttrandefriheten
kunde inte genomföras i tystnad. Och de flesta lyckas
inte. Principen om att staten inte får hindra oss från att
uttrycka våra åsikter är stabilt förankrad.
Och, vilket är det helt centrala, det är ett skydd för oss
individer mot staten.
Men i snabbt accelererande tempo kör det offentliga
med oss. Staten använder våra skattepengar för att bilda
opinion mot oss.
I våras berättade Riksskatteverket- stolt och nöjt- att
det satsar 10 miljoner kronor på inledningen till en flerårig kampanj för att motivera skatterna för ungdomar.
skattemyndigheten skall inför valet och därefter visa
reklamfilm på bio, annonsera och leka på Internet med
våra skattepengar för att vi skalllyda grundlagen och
beskatta oss själva. Få protester hördes mot att staten
tagit rätt mycket pengar från skattebetalarna för att med
hjälp av bland annat lobby- och pr-byrån Westander
Publicitet&Påverkan skriva debattartiklar och få dem att
betala in ännu mer.
Riksskatteverket är ett påtagligt och aktuellt exempel på hur staten utvidgar sina ambitioner från att utfö-
ra väl definierade uppgifter i allmänhetens tjänst till att
bilda opinion, driva kampanjer och uppfostra medborgarna. På deras egen bekostnad. Innehållet i kampanjen
var tendensiöst och felaktigt, alls inte motsvarande kravet på myndigheters oväld. Kampanjens budskap var
bland annat att om man inte betalade skatt skulle det
inte bli något dricksvatten. Lite genant borde det vara
att just vatten tillhör de saker som finansieras helt med
avgifter i de flesta kommuner. Däremot sades ingenting
om att skatten behövdes för att annars skulle inte RSV ha
råd att driva lobbying mot skattebetalarna.
Kampanjen innehåller dessutom brev från översteskattmasen till en halv miljon ungdomar i åldern 16-20
år. Ett sådant utskick kan omöjligen rymmas inom de
tio miljonerna. Ett vanligt kommersiellt direktbrev av
den typen skulle kosta 6-7 miljoner kronor. Men riksskatteverket har ju adresserna i sitt eget register och kan
utnyttja dem utan synlig kostnad. Även om det rimligen faller utanför ramen för vad skattemyndigheternas
register är avsett för.
! _ ,!.~~J!. ‘~L ~~., ! Il .
· ~- ..-””‘ ”–.-Mi-‘ 1o·-··-
Riksskatteverket uppfostrar medborgarna
med sakinformation via Internet.
Em lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 3-41
(/)
OJ
::l
::r
OJ:
ro
~ten och demokratin
HUR MÅR DU? FRÅGAR STATEN
Förra våren slogs arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen samman till ”Nya” Arbetsmiljöverket Det
informerades det om på utomhusreklam landet runt, i
Stockholms tunnelbana, i annonser i dagspressen. Budskapet på affischerna var det orwellskt obehagliga ”HUR
MÅR DU?” Men de kuschade svenskarna tog inte till
hötjugorna.
Kampanjen för att sälja in namnbytet kostade 12,3
miljoner kronor, det vill säga ungefär lika mycket som
valbudgeten för ett medelstort svenskt riksdagsparti.
”nya” Arbetsmiljöverkets årliga informationsbudget är
totalt på ca 50 miljoner kronor. Somliga har resurser.
RSV berättade inte att vi måste betala skatt för att finansiera arbetsmiljöverkets namnbyte.
Staten använder sin tillgång till skattemedel för att
bilda opinion på annat sätt också.
Förra året skickade SIDA ut en 16-sidig bilaga med
några av våra morgontidningar. Några miljoner av skattemedel användes för att driva kampanj för biståndspolitiken och för en del av de organisationer som driver
biståndsprojekt med stöd av SIDA, inte stöd av skattebetalarna som det ju i själva verket är.
Annonsering för kommuner och annan offentlig
verksamhet är en växande bransch. Visserligen kostar
det inte Rinkeby stadsdelsnämnd eller Ekerö kommun
särskilt mycket att köpa bilagor i dagstidningar – de
finansieras ju oftast genom annonser från ortens företag – men de lånar ut sitt namn och legitimerar innehållet. Som sällan bärs av någon ide eller tanke alls mer
än att den som gör bilagan skall tjäna pengar.
På en lång rad områden stöds vissa opinionsyttringar genom statsbidrag. 200 miljoner i filmstöd som sprids
via Filminstitutet, bidrag till museer och teatrar är naturligtvis också stöd till viss opinionsbildning. Och om viss
opinionsbildning får stöd försvåras naturligtvis tillvaron för andra.
Svensk Tidskrift tar inte emot statliga bidrag vilket
naturligtvis försvårar konkurrenssituationen med alla
de tidskrifter som får bidrag.
Presstöd och partistöd är också exempel på hur staten
tar pengar från medborgarna för att användas till opinionsbildning över huvudet på dem. De politiska partierna blir genom de offentliga skattefinansierade bidragen avskurna från beroendet av sina medlemmar och
sympatisörer. Signalen till medborgarna är att deras insatser inte har någon betydelse, pengarna kommer i alla fall.
Vi har idag vant oss vid sådana stöd men när de
infördes var de kontroversiella. Vilhelm Moberg protesterade till exempel och påpekade att det som framställdes som en frihetsreform – att understödja mångfald –
i själva verket var ett sätt att tvinga oss alla att finansiera åsikter vi inte delade. Han menade att om nu presstödet var en frihetsreform borde naturligtvis friheten
öka om vi inte bara tvingades betala för dem utan vi
borde då i logikens namn också tvingas läsa dem.
På samma sätt argumenterade Vilhelm Moberg mot
radio- och tv-monopolen. Vid den tiden anfördes ju tekniska begränsningar för att staten skulle ta ansvar för
etermediasändningar. Men vi har fortfarande omfattande statlig kontroll över vem som får sända i etern, kullSvensk Tidskrift l2oo2, nr J-41 m
Q)
:ro
..c:
c:
CiJ
(/)
turministern vill till och med skärpa statens grepp genom
de stora satsningarna som görs på digitalt marknät och
som liksom vanlig statstelevision finansieras via obligatoriska avgifter för alla dem som har tv. Principiellt är
licensen naturligtvis än mycket värre än i tidernas begynnelse och när Moberg protesterade.
Men åter till press- och partistöden. Deras tillkomst
är exempel på hur partierna – läs det socialdemokratiska partiet- låter skattebetalarna finansiera sin verksamhet. Argumenten var ökad mångfald, praktiken var
tvångsfinansiering av vissa ideer.
Partistödet tillkom i början av sextiotalet för att partierna skulle ha råd att finansiera sina egna tidningar.
Partistödet beräknades så att pengarna tillföll partierna
i proportion till hur starka de blev i val. Eftersom socialdemokraterna var största
samhälle av så kallade icke-statliga organisationer, NGO:s.
De bjuds in att representera folket i alla möjliga sammanhang. Begreppet är den internationella motsvarigheten till
”folkrörelser” men kraven på folk och rörelse är normalt
ännu mindre. I olika internationella sammanhang- inte
minst i FN och EU- anses dessa organisationers röst vara
ännu mer folklig än de folkvaldas. Oroligt tittar sig de förtroendevalda ständigt över axeln för att ingen NGO mot
djurförsök eller för handikappade eller patienter eller miljön skall falla dem i ryggen. Världsbanken anses till exempel nästan helt ha vuxit samman med en del miljörörelser.
I just de fallen råder det stor oklarhet om Världsbanken
tagit över miljörörelserna eller miljörörelserna tagit över
Världsbanken. Det enda som är säkert är väl att Världsbanken finansierar verksamheten. Kännetecknande för
flertalet NGO:s är att de är välparti var detta en för dem
gynnsam stödform. Pengarna
användes sedan till att betala de
stora underskotten i den socialdemokratiska pressen. Eftersom just den s-märkta pressen
”Staten använder våra digt mycket statsfinansierade.
För att ha råd att driva opinion,
delta i sammanträden och bedriva lobbying på våra vägnar.
skattepengar för att bilda
opinion mot oss.” Våra svenska folkrörelser är
var så tråkigt politiserad gick den särskilt dåligt och gjorde stora förluster. Borgerliga tidningar var mer kommersiella och var därför vanligen mer populära, gick
bättre och behövde mindre understöd.
Efter några år upptäckte socialdemokraterna att de
hade mindre pengar kvar efter att ha plöjt ned dem i Apressens förlustaffärer och iden dök upp om att inrätta
ett presstöd. Nu skulle ju inte pengarna gå till dem som
var störst i opinionsbildningen utan i motsats till partistödet så skulle de svaga tidningarna ha mest stöd. Och
se, det råkade gynna socialdemokraterna det också.
Omfattningen av press- och partistöd om alla nivå-
er i politiken räknas in torde uppgå till bortåt 1,5 miljarder kronor varje år. Om behovet av skattepengar till
denna opinionsbildning sade RSV inte heller något i sin
kampanj under våren.
FOLKRÖRELSESTÖD- ISTÄLLET FÖR FOLK
statsbidragen till de politiska ungdomsförbunden är
också betydande. Redan tidigt lär sig våra framtida politiska ledare att det är betydligt jobbigare att dra in stöd
och pengar från medlemmarna än från stat och kommun. Bidragen i Stockholm för ungdomsförbunden uppgår till storleksordningen 1000 kronor per medlem. Och
det är minst tio gånger så mycket som varje medlems
frivilliga bidrag. Ungdomarna som RSV vänder sig till
fick inte heller veta att om de inte betalar sina skatter så
kommer inte heller de ungdomsorganisationer de inte
frivilligt vill betala till att överleva.
Men staten ger bidrag också till annan opinionsbildning. Viktig och omfattande opinionsbildning sköts i vårt
ju sedan länge bidragsberoende. Staten är viktigare än medlemmarna. Det är visserligen relativt sällan som bidragen är direkt förknippad
med att vissa åsikter drivs men visst finns det lockelser.
Förr var det vanligt att organisationer- oavsett deras
inriktning – kunde få ökade resurser om de satsade på
särskilda frågor. Det fanns länge hur mycket bidrag som
helst att få för de politiska ungdomsförbunden om de
bara satsade på kampanjer mot alkohol. Ett ungdomsförbund gjorde ölunderlägg för skattemedel som ett led
i en sådan kampanj. För att visa att de inte lät sig styras
av staten. De andra gjorde så som staten önskade.
HANDIKAPPRÖRELSEN
En betydande folkrörelse eller NGO är den svenska handikapprörelsen. Den kan dessutom utgöra en tydlig illustration till flera olika problem som uppstår när staten
finansierar opinionsbildning. Statens bidragsregler styr
in i detalj hur olika handikapporganisationer skall vara
uppbyggda och de styr vad de skall tycka. Om de inte
delar den föreskrivna ideologin blir det inga pengar. Och
det handlar om pengar som är helt avgörande för organisationerna existens.
Statens bidrag till handikapprörelsen är i år ungefär
160 miljoner. För att få del av dessa bidrag måste de
enskilda organisationerna vara medlem av Handikapprörelsens Samarbetsorganisation, HSO. De som inte är
med i denna får inga pengar.
Och att det blev HSO beror på att staten vill ha en
samordnande organisation som utser de handikappades
representanter i statliga organ och utredningar. För statens skull underlättar det om en organisation represenII!J lSvensk Tidskrift 12002, nr 3-41
terar alla handikappade. När denna utredning presenterades hade HSO 33 medlemsorganisationer och det
fanns mindre alternativa organisationer. Sedan HSO fått
monopol på statsbidrag har antalet medlemsorganisationer ökat. I år har 53 handikapporganisationer fått
statsbidrag. Några av dem, bland annat de överviktigas
riksförbund, har dock bara fått etableringsbidrag och är
ännu inte godkända för permanent stöd.
Men HSO var inte bara störst. HSO var dessutom
uppbyggd som ett parti. Kraven på det samarbetsorgan
som skulle få stöd var just att det skulle vara uppbyggt
som HSO, vilket råkar likna ett vanligt svenskt partis
struktur. Det betyder lokalföreningar och regionala fullmäktigen från minst tio län som utser sina representanrat det svikande stödet från frivilligt betalande medlemmar.
Några aktivister är oroliga att beroendet av staten
leder till att föreningen kommer att anpassa sig till den
hand som föder den; det verkar som om ledningen gör
alltför många aktiviteter tillsammans med vad som borde
vara huvudfienden – när Svenska Freds skriver debattartiklar med militärer blir profilen otydlig anser en del.
Men statens överlägsna resurser för att bilda opinion
märks också på andra områden. Och överläget blir bara
större. Antalet informatörer i regeringskansliet har vuxit
explosionsartat under 90-talet. 1994 fanns det 53 informatörer och pressansvariga utöver alla UD:s informationsansvariga. Nu finns det 96 stycken som sköter
samma jobb. Det är en ökning med ca 80 procent på
bara 8 år. Och det har skettter som i sin tur utser representanter till den nationella kon- ”Demokratin måste samtidigt som motparten,
mediaföretagen, skurit ned
antalet journalister dramatiskt.
Och samtidigt som modern
gressen.
De organisationer som beviljas medlemskap i HSO måste
privatiseras.”
dessutom uppfylla en del andra krav. Till exempel måste
man dela HSO:s ideologi- som också är statens i utredning
fastställda- att handikapp inte är en personlig åkomma
utan samhällets fel. Handikappa är man inte i sig själv utan
det uppstår när ”samhället” inte har gjort så att handikappet inte märks. För att få statsbidrag måste man skriva under
på denna ideologi. Staten kräver att varje organisation har
en sammanhållen ide inte bara om handikappet utan också
om hur samhället skall utvecklas. Det krävs också att man
har strömlinjeformade värderingar.
På så sätt tvingas alla reumatiker eller synskadade att
ställa upp bakom en gemensam uppfattning om hur
samhället skall utvecklas. Om man ställer upp på denna
majoritetsuppfattning blir belöningen rikligt med statliga bidrag för att bilda opinion för denna samhällsutveckling!
Alla dessa föreskrifter om uppbyggnad, om ideologi
och värderingar är tillkomna för att folkrörelsen skall få
pengar för att delta i statens opinionsbildning. Och staten betalar bara kostnaderna för den opinionsbildning
som följer av organisationernas delaktighet i utredningar och remissvar. Men frågan är hur mycket utrymme
och energi det blir över för annan verksamhet när en
överlägset resursstark finansiär har lagt upp 160 miljoner för att få det gjort som staten vill. Så mycket folkrö-
relse är det i alla fall inte.
MER BIDRAG, MINDRE ENGAGEMANG
Stor oro och debatt har uppstått i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen där statsbidragen nu, sedan medlemmarna försvunnit, är den enskilt största inkomsten, som
motsvarar cirka 40 procent av budgeten. För 20 år sedan
fick föreningen något tiotusental kronor i statsstöd, nu är
det uppe i 1,8 miljoner. Stödet från staten har kompenseteknik gjort informationshanteringen effektivare med
datorer och mobiltelefoner.
ET TU EU
Det är inte bara den svenska staten som satsar alltmer
på att tränga sig in i våra hjärnor genom opinionsbildning för att uppfostra oss. I ett accelererande tempo har
också EU börjat uppfostra oss. Inte bara för att berätta
för oss hur vi skall söka bidrag eller informera om våra
rättigheter utan EU försöker också ändra våra beteenden. Pengar satsas på ren marknadsföring av produkter
från unionen, som oliver och tulpaner, men också på
beteendepåverkan. Just i dagarna har en stor antirökkampanj dragits igång och det satsas en hel del resurser
på att göra EU populärt bland medborgarna. Stora informationskampanjer planeras. Det anses också, precis som
i Botkyrka och Södertälje, rimligt att EU respektive kommunerna använder skattepengar till att anställa personal för att få oss att gå och rösta. Det är naturligtvis det
ultimativa underkännandet av demokratin att de kraftigt
statsstödda partierna inte anses räcka till för att mobilisera väljarna till valurnorna utan det behövs offentliga
informationsinsatser och kommunala valkonsulenter.
Det är en oroande utveckling.
Snart är yttrandefriheten, tryckfriheten och demokratin de facto förstatligad. Och då kommer det att gå
med demokratin och yttrandefriheten som det går för
annan statlig verksamhet.
För att demokratin skallleva krävs att den åter bygger på medborgarnas civila engagemang. Demokratin
måste privatiseras.
Per Heister (pheister@europarl.eu.int) är redaktör för Svensk
Tidskrift.
(/)
OJ
:::::1
::J
QJ:
ro
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 3-41 Il]

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner