Print Friendly

Per Heister; Politik utan konflikter är som kärlek utan kyssar

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Politik utan konflikter är
som kärlek utan kyssar
l av Per Heister
I politiken är kraven på samling och samarbete alltid lockande.
Visst kan rejäla män och kvinnor sätta sig ned och lösa problemen. Egentligen
strävar alla efter samma sak och det är bara att talas vid så kommer allt att bli till
det bästa. Så låter det gärna i näringslivet och allt oftare i det politiska samtalet.
Så låter det ofta i samhällsdebatten. Utspel om
samarbete blir alltid uppskattade.
• • Å . l”
A
R DET S ENKELT I POLITIKEN att Vl egent lgen alla är överens? Kommer vi verkligen
att bli det bara vi slår oss ner för att samtala och diskutera med varandra?
Antagligen inte. Det finns viktiga skillnader
om hur den politiska makten skall utnyttjas. Hur mycket
skall bestämmas i fullmäktigeförsamlingar med voteringar och politik och hur mycket av enskilda människor i
deras egen kapacitet, för sig själva och för sina närmaste?
Visst finns konflikterna. Och vi är farligt ute om de
inte syns för väljarna, om partierna satsar på samarbete
i stället för strid, på likheterna i stället för skillnaderna.
Om politikerna blir administratörer i en Sifokrati i stället för människor av kött och blod, med tro och lidelse.
Varför skall man engagera sig i politik om man tror
att alla delar ens åsikter? Varför bemöda sig om att gå
till valurnan om alla man kan rösta på deltar i samma
ekumeniska församling?
Det som låter bra i politiska utspel kan i det långa
loppet vara rätt avtändande för både väljare och valda.
Man kan lära sig mycket av att granska hur det gick
när Högerpartiet ville komma med i gänget.
Under 50- och 60-talen slogs Högerpartiet intensivt
för att bli ett folkligt parti. Jarl Hjalmarson hade, trots sin
fluga, varit en folklig partiledare med stora retoriska
talanger. När han tvingades avgå var det för att partiets
politik inte ansågs ha varit tillräckligt bred. Här gällde det
att inte bara vara folklig till form och stil utan också att
anpassa politiken. Efter folktalaren Jarl Hjalmarson blev
det därför den akademiske ”samlaren” Gunnar Beckschers uppgift att ändra politiken. När det sedan- för att
måla med breda penseldrag – under första halvan av 60-
talet fortsatte att gå dåligt under professor Beckschers
ledning blev det återigen tid för nya kvastar att sopa rent
med det akademiska och anpassa partiet till den nya
tiden. Den allmänna bedömningen inom partiet var återigen att här krävdes anpassning till de andra partierna för
att man skulle få vara med och leka.
Partiet hade TV-studio med ljudisolering och kontrollrum som behövdes för att med moderna metoder
anpassa partiledningen till den nya tiden. Det dynamiska teamet Sam Nilsson (sedermera chef på SvT)och
Yngve Holmberg använde TV-träningen i egen studio i
ett avancerat försök att göra Holmberg till en svensk
Kennedy. Valmötena blev till grisfester – den blomstrande charterturismens mest folkliga symbol vid den
tiden – men i Högerpartiets regi utan Sangria. Den
dominerande drycken var i stället kaffe – ett viktigt inslag
i varje möte var utlottning av kaffeburkar.
OCKSÅ POLITIKEN påverkades och gjordes folklig.
Högerpartiet använde sig av så kallad tracking, det
vill säga man ringde kontinuerligt till något hundratal
väljare för att fråga vad de tyckte i aktuella frågor. Och
om 51 procent tyckte att betygen skulle avskaffas så tyckte partiledningen det dagen därpå.
Klassisk är högerpartiets affisch med en ren och en
skitig tumme som trycktes mot varandra i ett folkligt
sätt att sluta avtal! I 1968 års val var huvudbudskapet att
man skulle ha tio nya mandat i riksdagen. Vad som skulle åstadkommas med dessa mandat meddelades inte.
Och strängt taget visste man kanske inte det när affischerna trycktes. Det kunde ju ändra sig också eftersom
partiets inställning i sakfrågor skulle undersökas dag för
dag med hjälp av tracking.
Viktigast var att vinna stöd hos de breda lagren, vidga
-o
o
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 41 IIJ
o
o..
DetärlOnya
högermanda!
som ska ge D•g
en bättre

reger•ng .
Högerpart•et
partiets bas men också att bli accepterat av de andra partierna som en viktig och betydelsefull samarbetspartner.
CENTRALT ÄR NAMNBYTET 1969. För att undvika att
associeras med gammeldags ”höger” bestämde man
sig för att ta ett annat namn. Vilket namn som helst utom
Högerpartiet förefaller det så här i efterhand. Partistyrelsen drev i praktiken ingen särskild linje på den stämma som sammankallats för att byta namn. Partiets nya
folkliga namn följdes upp av en logotype i den folkliga
signalfärgen rött! Om valet av rött var ett led i strävan att
locka till sig 68-vänstern eller möjligen ett försök att
återigen vara med bland de andra framgår inte. Kanske
fanns det ingen annan tanke bakom än ett förslag från
reklambyrån.
Det sena 60-talets kamp för att bli ett stort, folkligt
parti med makt och inflytande slutade med 10,6 procents stöd i valet 1970.
Vid den extrastämma som sammankallades för att
utvärdera valresultatet valdes så Gösta Bohman att efterträda Yngve Holmberg.
Sett i backspegeln var detta oerhört djärvt. Efter en
ung, relativt folklig, TV-anpassad partiledare med kvinnotycke understödd av alla de bästa marknadsföringstricken valde partiet en ledare som var raka motsatsen.
Gösta Bohman måste ha varit en skräck för alla strateger i partiet och i ungdomsförbundet. Han var inte
lm lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 41
samverkan
rättvisa
ansvar
bara nästan 60 år, direktör från näringslivet, inte bara
från Stockholm utan till och med från öfvre Östermalm.
Halvdöv artillerist. Han var klädd som det anstod en
direktör i näringslivet- kritstreck naturligtvis. Aftonbladet underströk att partiet fått en högfärdig direktör
och reservkapten som ordförande. Han var dessutom
ansedd som skräckinjagande; argsint, vresig och envis
som synden.
Under 60-talet var positioneringen och att bli accepterat som ett parti bland andra viktigt i alla politiska
sammanhang. Socialdemokraterna hade regerat länge
och såg ut att kunna behålla makten med hjälp av samarbetsvilliga borgerliga partier under lång tid framöver.
För många i Högerpartiet blev situationen alltmer frustrerande. Diskussionerna handlade allt oftare om att
komma i läge för att få vara med och dela makten med
de andra. De grundläggande ideerna spelade en allt mindre roll, taktiken en allt större.
Yngve Holmberg låg med örat mot marken och lyssnade till väljarnas reaktioner.
Gösta Bohman borde, när han valdes, ha representerat den säkra undergången för Moderata Samlingspartiet.
V
I VET ALLA HUR DET GICK. Gösta fortsatte att vara
envis, att bråka och att vara argsint. Han fortsatte
att säga saker som fick partistrateger-och vanliga medlemmar och sympatisörer för den delen- att slita sitt hår
i förtvivlan. Där det då lilla och krympande partiet nyss
anpassat sig tog Gösta strid. Han formulerade ett eget
budskap, byggt på vad han själv trodde på, stod för och
kämpade för. Han argumenterade emot när de flesta kanske tyckte att man borde ge sig och vara vänlig. Och han
inte bara fortsatte att vara överårig, han blev allt äldre.
Partiet växte för att det betydde något, för att det var
annorlunda. Under Göstas ledning utvecklades engagemang. Hans ilska och hans stridbarhet visade för alltfler
att han trodde på det han sa, att han hade själ och hjärbegreppet liberalism än när han förhandlade med dem
som ansåg sig ha ensamrätten.
M
EN MAN KAN DRA LÄRDOMAR AV Gösta och av
Moderaterna under Gösta. Det är lättare att vinna
respekt om man är ärlig, om man säger som det är, om
man visar att man tror på det man står för och om man
visar engagemang. Man litar på den som är att lita på.
Medborgarnas sjunkande förtroende för politiker må
kännas orättvist för många politiskt aktiva men det är
logiskt. Alltfler politiker anpassar budskapen till vad de
tror är lättast att få stöd för. Denta i det han gjorde, att politik för
honom betydde något. Moderaterna
gjorde skillnad.
Om man inte har som stryker medhårs kanske får det
lättare i varje givet läge, men det
straffar sig alltid till slut när man
inte kan leverera. Även den som
saknar de enklaste förutsättningarna för att vara folklig blir det om
folket märker att man är värd
respekt. Direktören från Ofvre
Ostermalm blev Gösta med svenska
folket så som man så småningom
hade blivit Tage med Erlander, men
aldrig Olofmed Palme. Eller för den
delen Torbjörn med Fälldin.
Tidigare hade hela strävan varit
att få vara med och leka medan det
politiska ideer som skiljer
varit mindre tydligt varför och vad sig från andras saknar man
man ville. Under Göstas ledning blev
det tydligt. Här skulle bli fler poliser
och lägre skatt, mer försvar och betyg
i skolan. Oavsett vad de andra partierna tyckte och tänkte. Det började,
efter att det första motståndet övervunnits, att bli allt tydligare att den
som röstade på moderaterna kunde
göra det i trygg förvissning om att
det hade betydelse, att det blev en
annan politik än om man röstade på
ju betydelse i politiken.
Den som understryker
att den tycker som alla
andra bör ju ägna
För partier bör rådet vara att
vara sig själv. Moderaterna bör inte
försöka bli något moderaterna inte
är eller sätta en bild av hur man önskar att man borde
• o
s1g at annat.
något annat parti. Och politiken var klart deklarerad,
inga överraskningar.
D
ET SOM SYMBOLISERADE denna glöd OCh detta engagemang var naturligtvis Gösta. Och det var bristen
på taktik och anpassning som var hans styrka. Det var
när hans inre glöd snarare än taktiska överväganden fick
styra som Gösta var som störst och betydde som mest.
Det var när han följde sin inre kompass som han
vann respekt, även om många ogillade enskilda ställningstaganden. Den inre kompassen betydde också att
han hade en ide om vart han var på väg. Enskilda ställningstaganden fyllde oftast en roll i den långsiktighet
som den inre kompassen representerade. Han intog ofta
positioner som hela partiapparaten kved och suckade
över. Där partiet kanske helst hade velat vara smidigt
och undvika konflikt kastade sig Gösta ut med hull och
hår och i full strid. Tungt var det bland de aktiva och då
och då blev det rent tumult i partiet. Många i Ungdomsförbundet deltog vid minst ett tillfälle i demonstrationer mot Gösta.
Göstas politiska misslyckanden kan nästan alltid återföras till taktiska överväganden. Det gick bättre när han
fnyste åt mittenpolitik än när han förhandlade med den.
Han betydde mer när han lade beslag på rätten till
vara. Riskerna med sådana taktiska överväganden är
betydande.
D
et betyder inte att man inte skall ändra sig, lära nytt
eller konstatera att man hade fel och dra slutsatser
av det. Men diskussionen skall handla om substansen
och inte om formen, om sak och inte person. Om rätt
och fel. Om principer och ideer.
Moderaternas framgångar byggde och bygger på att
partiet övergav ambitionen att vara vän med alla, att låta
taktiken och det kortsiktigt enkla ta överhand.
Och Gösta Bohman lärde att politik handlar om det
man vill ändra. Det är i konfliktytan mellan åsikter som
politik uppstår.
Om man inte har politiska ideer som skiljer sig från
andra saknar man ju betydelse i politiken. Den som
understryker att den tycker som alla andra bör ju ägna sig
åt annat. Den behövs ju inte som inte har ideer som skiljer sig från andra.
Och strängt taget finns det ju ingen anledning att
rösta över huvud taget om alla partier är lika.
Per Heister (Pheister@europarl.eu.int) är tf redaktör för
Svensk Tidskrift.
\J
o
iSvensk Tidskrift l2ooo,nr 41 m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner