Print Friendly

Per Ericson; Viljans triumf

Av Redaktionen | 31 december 2001


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

E
(/)
ro
+-‘
c
Q)
E
ro
‘”O
c
::J
u…
Viljans triumfl av Per Ericson
Arvet efter kommunismen består både av massgravar och av en skövlad natur.
Kulsprutorna har bullrat i takt med motorsågar och schaktmaskiner närhelst den
nya världsordningen skulle byggas. Maos stora språng krävde 43-46 miljoner
svältoffer på tre år.
P
LATSEN ÄR MOSKVA, tidpunkten 70-tal. Den
franske skriftställaren Guy Sorman sitter i en
kafeteria på den sovjetiska vetenskapsakademin. Han talar med Andrej Sacharov, fysiker,
akademiledamot och dissident. Ensam i ett
hörn sitter en äldre herre och sköljer ner korvbitar med
vodka. ”Ser ni mannen där borta?”, frågar Sacharov. ”Det
är Trofirn Lysenko.” ‘
Så förgår all värdslig ära. Men Trofirn Lysenko var
länge en firad vetenskapsman i Sovjetunionen. Han var
en av de mest kända företrädarna för en hållning som
går ut på att vetenskapen anpasutkommit på svenska’. I ett fylligt förord skriver Jan Olof
Bengtsson:
”Voegelin tolkar gnosticismen som människans oförmåga att leva i den spänning som är hennes verkliga tillstånd: spänningen mellan den värdsliga ofullkomligheten och förgängligheten å ena sidan och den transcendenta gudomliga verkligheten å den andra.”
Eller för att använda Voegelins egna ord: gnosticismen handlar om ”tron att en förändring i varandets ordning ligger inom det mänskliga handlandets räckvidd,
att denna frälsningsakt är möjlig genom människans eget
bemödande”.
sar sig efter den rådande ideologin. Denne biolog gjorde omätbar skada genom att bland annat
driva tesen att förvärvade egenskaper kan ärvas- en tes som Stalin beredvilligt upphöjde till
oomtvistlig sanning, eftersom
”Det tycks finnas något i
”Frälsningsakt” är ett nyckelbegrepp här. Gnostikern är inte
ute efter att bygga en mänsklig
tillvaro så som den skulle kunna,
och borde, vara. Nej, det handlar om en betydligt mera långtkommunismens svarta själ
som uppmuntrar till idioti.”
den passade så bra ihop med ambitionen att producera
en ny kommunistisk människa i ett nytt kommunistiskt
samhälle.
Fallet Lysenko är långtifrån unikt. Lysenkoism har
varit ett stående inslag på repertoaren i snart sagt alla
kommunistiska stater. Det är ett av skälen till att de har
störtats i gruset.
Att olika sorters Lysenkoism så lätt har kunnat slå
rot i kommuniststaterna är knappast en tillfällighet. Det
tycks finnas något i kommunismens svarta själ som uppmuntrar till idioti. Kanske var den konservative tänkaren
Eric Voegelin något intressant på spåren när han kallade kommunismen en ”gnostisk massrörelse”?
Voegelin var inte omedveten om att han introducerade en främmande begreppsapparat. ”Läsaren torde
kunna tänkas bli förvånad över att finna en behandling
av moderna politiska tänkare och strömningar under
rubriken ‘gnosticism'”, noterar han i inledningen till
essän Vetenskap, politik och gnosticism. Tillsammans
med några andra texter av Voegelin har den nyligen
gående förhoppning – enkelt
uttryckt att här och nu upprätta en ordning av det slag
som vanligen förknippas med Edens Lustgård eller tillvaron bortom Pärleporten. Världens alla ofullkomligheter ska upphävas.
NYTID-NY LEDARE
Gnosticismen har ofta förknippats med medeltida kättare
i den kristna världen, men exempel kan lika gärna hämtas både från äldre och nyare tid. Marxismen har mycket gemensamt med andra gnostiska rörelser, inte minst
när det gäller den mycket typiska historiespekulationen.
Redan på 1100-talet ritade Joakim av Floris upp ett
schema för den historiska utvecklingen som vi lätt kan
känna igen inom marxismen. Begynnelsen av Den helige Andes tidsålder var nära förestående. Den nya tidens
ankomst skulle förebådas av att en ny ledare träder in
på scenen, liksom tidigare Abraham och Kristus hade
inlett nya epoker i mänsklighetens utveckling.
Det tredelade schemat ser lite annorlunda ut hos Karl
Marx och Friedrich Engels, men grundtanken är denlfJ j Svensk Tidskrift l2oo1,nr 61
Mao inspekterar kampen mot naturen.
samma. Först kom den primitiva kommunismen (ett
slags svunnen guldålder), därefter det borgerliga klassamhället (en ofullbordad revolution) och därefter väntar kommunismens klasslösa utopia. Sedan är historien
fullbordad.
”Kunskap – gnosis – om metoden för att förändra
varandet är gnostikerns centrala angelägenhet”, påpekar
Voegelin. Ett betecknande drag hos dessa rörelser är därför ”konstruktionen av en formel för självets och världens frälsning, liksom också gnostikerns beredvillighet
att träda fram som en profet som ska proklamera sin kunskap om mänsklighets frälsning”. Återigen ser vi parallellen. Marx är profeten och frälsningsmetoden presenteras till och med i manifestform, tillsammans med den
okuvliga historieanalys som visar att det som profeten
säger också är det som med nödvändighet måste ske.
Sovjetmaktens mål var, för att använda Voegelins
terminologi, att åstadkomma ”en förändring i varandets
ordning”. Lysenko kan därför betraktas som en ideologiproducent som verkade inom ramen för en gnostisk
massrörelse. I försöken att nå målet – den helige andes
tidsålder, eller kommunismen – fick ingenting stå i
vägen: inte människor, inte borgerliga värderingar, inte
ekonomernas varningar och inte heller naturvetenskapens lagar. Gnostikern vägleds nämligen av en högre
form av vetande, som står över vetenskapsmännens tröttsamt småborgerliga krav på bevisföring.
Författarfilosofen Ayn Rand ansåg att varje mystiker
borde betraktas som en potentiell diktator. Det är en
djärv hypotes, men något ligger det nog i den. Våld och
tvång tycks ligga nära till hands för gnostikern, som hän”-
visar till en ”kunskap” som ligger bortom inte bara förnuftet, utan också bortom all mänsklig erfarenhet av hur
ett samhälle kan fungera. Det räcker inte med att skåda
ljuset, man måste vara beredd att låta det stråla över alla
andra också, genom en aktiv frälsargärning där profeten håller den heliga skriften i ena näven och svärdet i
den andra. Som Lenin uttryckte saken i Staten och revolutionen:
”Marxist är endast den som utsträcker erkännandet
av klasskampen till erkännandet av proletariatets diktatur:’
KULSPRUTOR OCH SCHAKTMASKINER
Vad innebär då proletariatets diktatur? Lenin ger närnare besked i Den proletära revolutionen och renegaten
Kautsky:
”Proletariates revolutionära diktatur är en makt, som
erövrats och understödes genom proletariatets våld mot
bourgeoisin, en makt, som inte är bunden av några som
helst lagar.”
Den kommunistiska viljan att bryta mot lagar inkluderade även naturlagarna, skulle det visa sig. Försöken att
skapa kommunistiska lyckoriken har inte bara varit liktydiga med klasskampens krig mot grupper av människor, utan också med en skoningslös strid mot den fysiska omgivningen. Kulsprutorna har bullrat i takt med
motorsågar och schaktmaskiner närhelst den nya världsordningen skulle byggas. Arvet består både av massgravar och av en skövlad natur. Hänsynslösheten har varit
närmast total i båda fallen.
De överlevande lever fortfarande med konsekvenserna av kommunismens krig mot miljön. Så sent som
1988 dumpades 20 procent av allt avloppsvatten i Sovjetunionen helt orenat i naturen. Bara 30 procent renades på ett någorlunda tillfredsställande sätt. 1989 uppgav
officiella källor att tre fjärdedelar av allt ytvatten i Sovjetunionen var förorenat. Inte ens efter behandling
ansågs mer än hälften av detta vatten vara drickbart.
ARALSJÖN MONUMENT ÖVER KOMMUNISMEN
Vid sidan av de havererade kärnreaktorerna och den trä-
aktiga mumien på Röda Torget är resterna av Aralsjön ett
av de mest beklämmande monumenten över Sovjetkommunismen. Fram till1960 var Aralsjön världens fjärde största insjö. 1990 hade halva sjön försvunnit. Det
som var sjöbotten har förvandlats till saltöken. Detta
tack vare kommunisternas klumpiga försök att avleda
”‘T1
c
::l
o..
OJ
3
ro
::l
r-tOJ
(j)
3
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 611!J
E
(/)
ro
……..
c
Q)
E
ro
””Cl
c
::l
Ll…
flodvatten till bomullsodlingar i Turkmenistan och Uzbekistan. Den som tror att den undermåliga standarden
på sovjetiska personbilar tillhör planekonomins värsta
misslyckanden borde ta sig en titt på sovjetiska kanalbyggen och på sovjetiskt kollektivjordbruk.
Men att kritisera Sovjetunionen är möjligen att sparka in en murken dörr som fä bryr sig om att försöka
regla i dessa dagar. Kanske borde vi i stället rikta blicken mot en regim som till skillnad från Sovjetunionen
fortfarande har sina apologeter på kultursidor och i vinprovarkretsar: Folkrepubliken Kina.
”Det stora språnget”, är beteckningen på ett av den
mänskliga historiens största vansinnesprojekt. Med Staffan Skotts ord:
”Kina skulle ta ett hastigt språng från medeltiden in
i industrialismen. Det började 1958 och bestod i en gammal mans befängda ideer om att han kunde betvinga
verkligheten.” ‘
för att kunna slå ner deras bon, och slog på gongongar
om kvällen, när de kom hem för att sova. Det dröjde
mänga är innan vi fick reda på att sparvar är snälla fåglar.
På den tiden visste vi bara att de åt spannmål.”
Det som räddade sparven frän utrotning i Kina var att
Mao så småningom tycks ha insett att det fanns en målkonflikt i försöket att utradera de fyra skadedjuren från
jordens yta. Sparvar äter nämligen insekter. Andelen
insekter ökade i takt med att andelen sparvar minskade. Det går inte att bedöma hur stora mängder spannmål
som gick förlorade på grund av att skadeinsekterna fick
så entusiastisk draghjälp av kommunismen, men kampanjen bidrog säkerligen till hungerkatastroferna, som en
liten faktor bland mänga stora.
Också andra djur än sparvarna råkade illa ut, trots att
de inte stod på någon av kommunistpartiets dödslistor. De
världsbekanta jättepandorna, till exempel. Den maoistiska
uppmaningen att förvandla varje bergssluttning och varje
Kommunistkina bestämde sig
för att på femton år hinna ikapp,
och gå om, den forna kolonialmakten Storbritannien. Målet
ändrades snart. Det hela skulle
ske på två år. Ordförande Mao
Zedong var otålig och drev på. I
boken Mao’s War Against Natu- ”Den kommunistiska viljan att
skogsdunge till böljande sädesfält
gjorde livet surt för de melankoliskt bambuknaprande pandorna.
I dag finns det bara drygt tusen
kvar, varav hundra i djurparker.
De besinningslösa uppodlingskampanjerna byggde på råden
bryta mot lagar inkluderade
även naturlagarna.”
re 4
har Judith Shapiro kartlagt och analyserat hur kommunismen tog sig an uppgiften. Propaganden fylldes
med uppmaningar till ”krig mot naturen”. Naturen skulle ”erövras”. Vete skulle sås genom ”attacker”. ”Segrar”
skulle vinnas över översvämningar och torka. skadedjur
skulle ”utrotas”. Shapiro noterar:
”The articulation of Mao’s war against nature is striking for its overtly adversarial expression and disregard
for objective scientific principles, while its implementatian stands out for focused destructiveness and mass
coordination.”
Ett av de mer bisarra inslagen i maoismens krig mot
naturen utgjordes av fälttåget mot de kinesiska sparvarna. Mao hade noterat att dessa små fjäderfän hotade
marschen mot kommunismen genom att kalasa på frukterna av böndernas arbete ute på spannmålsfälten. slutsatsen blev att de måste dö.
DE FYRA SKADEDJUREN
Sparven utnämndes till ett av De fyra skadedjuren- de
övriga var råttan, flugan och myggan. Befolkningen
mobiliserades för att söka upp, störa och om möjlighet
ta käl på ohyran. Jordbruksarbetare förenades med mormödrar och femåringar i hetsjakten. Sä här beskrivs kampanjen i en minnesteckning från den tiden:
”Det var skoj att Utrota de fyra skadedjuren. Hela
skolan drog ut för att döda sparvar. Vi tillverkade stegar
från sovjetiska jordbruksexperter
och planerna sattes i verket av nitiska folkkommuner vars
enskilda medlemmar helt saknade både incitament och
möjligheter att vårda de kollektiva resurserna. Vetenskapliga invändningar som gick ut på att vissa områden,
som sjöar och bergstoppar, lämpade sig mindre väl för
jordbruk stämplades ofelbart som ett utslag av oacceptabel högeropportunism. Samma öde drabbade de forskare som vågade ifrågasätta lämpligheten i att placera risplantor så tätt att de konkurrerade ut varandra. Ordfö-
rande Mao hade nämligen slagit fast att så länge det handlade om växter av en och samma sort spelade lite trängsel
ingen roll:
”Med sällskap gror de lätt, när de växer tillsammans
kommer de att trivas.”
För att uppmuntra det synsättet lät myndigheterna
sprida ett trickfoto som visade ett fält så tättbevuxet att
några barn kunde stå ovanpå säden. I verkligheten blev
följden av sådana projekt att spannmålen inte växte eller
att den ruttnade ute på fälten. Kommunismens svarta bok’
sammanfattar Maos bidrag till livsmedelsproduktionen:
”Den enormt täta sådden (fem till tio gånger tätare än
normalt) dödade de små plantorna och den djupa plöjningen torkade ut jorden eller fick upp salt till ytan, vete
och majs växte inte gärna på samma åker och att ersätta det traditionella kornet med vete på Tibetskalla högländer var helt enkelt katastrof.”
Kommandoekonomier brukar producera förskräckIl] lSvensk Tidskrift l2001, nr 61
ande mängder av detaljerad statistik, men i den hittar
man sällan de verkligt intressanta uppgifterna. Det är
till exempel svårt att kartlägga den kinesiska skogsskövlingen. Kinesiska bedömare har dock kommit fram till att
omkring tio procent av skogen höggs ner under bara
några månader i samband med Det stora språnget.
Avskogningen var inte bara ett resultat av jordbrukspolitiken. Många av träden gick åt som bränsle i
en annan kampanj, som gick ut på att engagera hela folket i försöken att skynda på stålproduktionen.
1958 fanns det inte många traktorer i Kina. Tidningarna skrev att den saken skulle förändras mycket snabbt
-om alla gjorde sitt till för att öka stålproduktionen. ”Tre
år av ansträngning och uppoffringar, och tusen år av
lycka”, lovade kommunistpartiet i ett av sina slagord.
Hoppfulla människor tog sig entusiastiskt an uppgiften.
Utfattiga bönder lockades eller tvingades att tillverka primitiva masugnar hemma på gårdarna, de samlade in knivar, muggar, wokpannor, järngrindar – rubbet – och
smälte ner. Bara under 1958
tande revolutionär glöd, snarare än matbrist Som sekreteraren vid prefekturen i Xinjiang uttryckte det:
”Det finns gott om spannmål, men 90 procent av
befolkningen har ideologiska problem.”
Kommunistpartiets tidning i Henan trumpetade i
oktober 1957 att ”viljan är tingens mästare”. Viljans triumfvar i så fall ingen vacker syn. Från den svältkatastrof
som följde på det Stora språnget finns det ett betydande
antal dokumenterade och officiellt erkända fall av kannibalism. De mest fasansfulla berättelserna är förmodligen de som avslöjar hur förtvivlade bybor bytte barn
med varandra för att åtminstone slippa äta sina egna.
I vissa distrikt rådde direkt krig mellan kommunistpartiet och bönderna När landsbygdens människor i desperation sökte sig in till städerna i jakt på föda, möttes de
av artillerield. De som protesterade eller gömde undan
mat straffades, ibland i bestialiska former. I Fengyanområdet drabbades en åttondel av befolkningen- drygt
28 000 människor – av någon form av straff. Staffan Skott
berättar om den grymma verkberäknas 90-100 miljoner människor ha bidragit till stålkampanjen. Flera miljoner ugnar
byggdes.
”Hela skolan drog ut för
lighet som döljer sig bakom siffrorna:
att döda sparvar.”
”straffmetoderna var många,
från dödsstraff till stympning.
Vad händer om 100 miljoner
kineser nyser samtidigt? Blir det storm då? Det vet vi
inte så noga. Däremot vet vi en del om vad som händer
när 100 miljoner kineser ger sig på småskalig stålproduktion. Det blir väldigt smutsigt i grannskapet. Träden
huggs ner och eldas upp. Spannmålen går till spillo ute
på fälten därför att människor hoppas att världen alldeles strax ska bli ett paradis om man bara gör som partiet säger eller därför att de i vilket fall som helst är för
uttröttade för att göra något åt saken. Och det tillverkas
en väldig massa metall av tvivelaktigt, ibland obefintligt,
värde- sex miljoner ton om man väljer att tro på ordförande Maos ord.
Under Det stora språngets första höst ägnade sig
landsbygdens människor åt att smälta ner metallföremåL
bygga vägar och bevattningsanläggningar snarare än åt
skördearbete. Människors krafter räckte inte till allt det
som Mao ålade folket att utföra. Även detta bidrog till
den akuta livsmedelsbristen. Det stora språnget orsakade
en svältkatastrof. I vissa byar var dödligheten 50 procent.
BYTTE BARN MED VARANDRA
De hysteriska försöken att böja verkligheten efter den
ideologiska viljan levde vidare trots att katastrofen var ett
faktum. Medan folket svalt trädde en professor i medicin fram och berättade att kinsernas fysik var så utomordentlig att de egentligen inte hade något behov av fetter och proteiner. I den mån de akuta problemen inte
kunde förnekas förklarades de med hänvisning till brisOffren begravdes levande, ströps
med rep; eller fick näsan avhuggen, 441 dog av tortyr,
383 blev invalidiserade för livet, 2000 sattes i fängelse,
där 382 av dem dog.”
Mao vägrade att offentliggöra resultaten från folkräkningen 1964. De som satt inne med fakta om svälten
levde farligt. Chefen för Kinas statistiska centralbyrå,
Wang Shiua, arresterades i början av kulturrevolutionen
och försvann spårlöst.
Mellan 43-46 miljoner människor hungrade ihjäl i
Kina 1959-1962. I kinesiska regeringsdokument har än
mer skrämmande skattningar förekommit- uppemot
80miljoner döda. I vilket fall som helst var det historiens
i särklass värsta svältkatastrof. Av Maos försök att upprätta ett kommunistiskt himmelrike på jorden blev det i
stället ett nytt kapitel i lidandets och eländets historia. I
kampen mellan en kunskap som anser sig stå över vetenskapen och en styvnackad verklighet avgick verkligheten ännu en gång med segern.
Per Ericson (per.ericson@svd.se) är ledarskribent i Svenska
Dagbladet.
‘ Denna lilla stämningsbild finns med i Guy Sarmans senaste bok
-Le pragres & ses ennemis (Fayard, 2001).
‘ Eric Voegelin: Vetenskap, politik och gnosticism (Prisma, 2001)
3
statfan Skott: Aldrig mer! (Hjalmarson & Högberg, 1999)
• Judith Shapiro: Mao’s War Against Nature (Cambridge University Press, 2001)
‘ stephane Courtois, red.: Kommunismens svarta bok (Bokförlaget DN, 1999)
11
c
::J
CL
OJ
3
ro
::J
,……
OJ
(J)
3
lSvensk Tidskrift l2001, nr 61 lEJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner