Print Friendly

Per Ericson; Bland langare och baptister

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Bland langare
och baptister
Enron bakom kulisserna
l av Per Ericson
FörEnron var det lönsamt med regleringar på miljöområdet och
Kyotoavtalet skulle betyda mer än nästan varje annat regleringsinitiativ.
Enron stödde miljörörelsen och miljörörelsen hyllade Enron.
I
USA TALAR MAN IBLAND om samverkan mellan
baptister och langare- baptists and bootleggers.
Konceptet bygger på en tänkt allians mellan
spritlangare som vill tjäna pengar på ett alkoholförbud, och frimicklare som förespråkar sådana
statsingrepp av religiös övertygelse. Langarna kan inte
gärna tala i egen sak. De saknar både den trovärdighet
och den läggning som krävs för framgångsrik opinionsbildning. Men de kan finansiera, stödja och uppmuntra baptisterna, direkt eller indirekt.
Poängen är denna: en allians mellan någon som har råd och intresse
att betala och någon som är bra
på att piska upp opinionen är ofta
ett framgångsrecept. Det behöver
inte handla om kriminell verksamhet eller om mutor. Allianser mellan ”baptister” och ”langare” sluts i
många sammanhang och av många
olika skäl.
Amerikanska Enron är ett intressant, och aktuellt, exempel på
en kommersiell aktör som har knutit till sig både
beslutsfattare och skickliga propagandister.
I samband med att Enron slog vantarna i bordet
fokuserades uppmärksamheten ganska naturligt på
oegentligheter inom företaget och på den sittande
Bushadministrationens eventuella engagemang i bolagets angelägenheter. Utredningsapparaten kommer
att idissla det inträffade under lång tid framöver. Men
det finns en annan aspekt avEnrons verksamhet som
förtjänar mera uppmärksamhet.
Enron har aldrig gjort någon hemlighet av sina intima relationer med miljörörelsen. Den gröna kopplingen har varit nära förknippad med några av bolagets
viktigaste affärsideer. Till bilden hör också att företaget alltid har gjort sitt bästa för att dra nytta av politiska interventioner. I det syftet har Enron upprätthållit
hjärtliga relationer med både demokrater och republikaner. Det är visserligen sant att huvuddelen av Enrons kampanjbidrag har gått till republikanerna, i synnerhet på senare år. Men av en sammanställning från det vänsterorienterade institutet Center for Responsive Politics framgår att demokraterna 1990-1994 fick 42 procentavEnrons stöd.
Clintonadministrationen bistod
Enron på den internationella arenan
vid ett antal tillfällen. Bland annat
tycks Enron ha fått hjälp med att vinna en budgivning på ett stort kraftverksprojekt i Indien. Att politiska
beslutsfattare stöttar inhemska företag
är i och för sig inget ovanligt. Men till
saken hör att demokraterna fick ett bidrag på 100 000 dollar bara några dagar innan affären gjordes upp. Inte så
snyggt. [1.)
LABOUR OCH PRINS CHARLES
Bush och det republikanska partiet kommer knappast
att behöva stå ensamma i skamvrån. Enrons generösa
bidrag har till och med skapat debatt i Storbritannien,
där både Labour och prins Charles har kopplats ihop
med bolaget.
z
Q) :
:::J
(Q
(/)
<
lSvensk Tidskrift l2002, nr 1 lm
>
(f)
en
c::
1o…
:ro
z Enrons väg till sammanbrottet är spännande. Inte
minst om man fokuserar på den del av historien som för
tankarna till en allians mellan langare och baptister.
För 20 år sedan var Enron ett bolag som ägde och
skötte ett nätverk av naturgasledningar. Men i början
av 90-talet ändrades företagets inriktning. Enron blev
en av de större aktörerna inom miljömyndigheten
EPA:s svaveldioxidprogram. Bakgrunden var en lagändring som gav EPA befogenhet att fastställa tak för utsläppen från fossilbränsleanläggningar. De anläggningar som hade utrymme kvar under taket kunde sälja
detta överskott i form av utsläppsrättigheter. I denna
handel hade Enron framgång.
Aktiekursen började stiga på allvar.
Men mycket vill ha mer. Det skulle gå att tjäna ännu mer pengar om ett liknande program inrättades
för koldioxidutsläpp. Ett av skälen var att den naturgas
ekonomiska sammanbrottet var Enron en av de ihärdigaste lobbyisterna i kampanjen mot koldioxidutsläpp.
Amy Ridenour, som leder den konservativa tankesmedjan The National Center for Public Policy Research, konstaterar:
”Med en utdelning värd tiotals miljarder dollar på
spel lade Enron Corporation ut miljoner i kampanjbidrag under 90-talet, synbarligen i syfte att övertala
Clintonadministrationen och den amerikanska senaten
att stödja Kyotoavtalet om global uppvärmning.” [2.]
Enron ingick ursprungligen i den företagsgrupp
som inom ramen för Global elimate Coalition argumenterar mot Kyotoavtalet, genom att framhålla
kostnaderna och den högst betydande vetenskapliga
osäkerheten om människans bidrag till klimatförändringar på jorden. Men Enron hoppade av och satsade
som Enron hade intressen i ger mindre koldioxidutsläpp än olja och kol
när den används för att producera
energi. Det fanns alltså en möjlighet
att både vinna marknadsandelar på
Ӏnda fram till det
spektakulära ekonokonkurrenternas bekostnad och få miska sammanbrottet
i stället på World Business Council
for Sustainable Development. WBCSD är en organisation som för närvarande hjälper 150 företag att skaffa sig en image som kan gå hem i de
gröna och rosaröda lägren, och som
öppnar många dörrar i anknytning
till viktiga toppmöten.var Enron en av de
bra betalt för utsläppsrätter, om bara
politikerna ville ändra förutsättningarna på spelplanen. Som det heter på
Enrons hemsida (www.enron.com):
”Ekologisk balans” och ”socialt
ihärdigaste lobbyisterna framåtskridande” är honnörsorden.
”Enron’s expertise in the transportation and delivery of natural gas
– the deanest burning fossil fuel –
has positioned Enron as a leader in
meeting the growing demand for fui kampanjen mot GOLF MED CLINTON
koldioxidutsläpp.”
Vid sidan av marknadsföringsinsatserna harEnron också odlat sina politiska kontakter. Koncernchefen Kenels that can substantially reduce greenhouse gas emissions. Enron Transportatian Services operates over
25,000 miles of natural gas transmission in the United
States, andEnron owns, operates, and develops natural gas pipeline, liquefied natural gas (LNG), and storage systems around the world.”
KOLDIOXID
Det fanns dock ett problem. EPA hade inte befogenhet att reglera utsläppen, eftersom koldioxid inte är
en förorening. Koldioxid är visserligen en gas som kan
bidra till en förstärkning av den naturliga växthuseffekten, men det är samtidigt en livsgas som spelar en
omistlig roll i de stora biologiska processerna på jorden, som fotosyntesen.
Men problem är till för att lösas. Enron började
lobba för regleringar av koldioxidutsläppen. Antingen skulle EPA få befogenheter att upprätta ett utsläppsprogram eller också skulle USA ansluta sig till
de krav på utsläppsminskningar som ställs i det så kallade Kyotoprotokollet. Ända fram till det spektakulära
neth Lay spelade golf med Bill Clinton och var
också medlem i dennes Council on Sustainable Development. Den konservativa veckotidningen Human
Events har med illa dold förtjusning påpekat att när
Al Gores kampanjledare satt och väntade på resultaten
i presidentvalet 2000 gjorde de det i sällskap med ett
gäng Enrondirektörer. [3.]
Det vore fel att försöka hävda att Enron drev Clinton och Gore framför sig i klimatfrågan. Snarare tycks
det ha handlat om en växelverkan. Till det som motiverade Enron att satsa så hårt på koldioxidbegränsningar hörde säkerligen en god portion lyhördhet
mot dem som makten haver. Henry Lamb från Environmental Conservatian Organization har vittnat om
hur representanter för Vita huset utövade påtryckningar på företag att sluta sig till den rätta fållan. Enligt
Lamb förespeglades de företag som anslöt sig till Clinton-Gorelinjen ”specialbehandling och särskilda förmåner”. Beslutet att försöka vinna de styrandes välvilja och samtidigt kunna tjäna en hacka kan inte ha varit så svårt. [4.].
mlSvensk Tidskrift l2oo2,nr 1 l
Den 12 juni 1997 råkade Enron emellertid ut för
ett allvarligt bakslag. Den amerikanska senaten antog
med röstsiffrorna 95-0 Byrd-Hagelresolutionen. Där
ställdes krav som i praktiken gjorde en amerikansk
anslutning till Kyotoprocessen omöjlig, redan innan
Kyotomötet hade inletts. Men varken langarna
eller baptisterna var beredda att ge upp kampen.
Bland baptisterna fanns Eileen Clausen, en av president Clintons miljörådgivare. När hon insåg vilket
beslut senaten skulle fatta lämnade hon sin post och
började bygga upp en koalition för att få opinionen
att svänga. Enron fanns – föga överraskande – med
bland grundarna när hon drog igång Business Environment Leadership Council. Rådet blev en del av
verksamheten inom Pew Center for Global Climate
Change.
Clausens företagsråd vann snart nya anhängare.
I maj 1998 anslöt sig inte mindre än 13 företag till
verksamheten. Det är givetvis fullt möjligt att detta
var ett utslag av de inblandades idealitet och övertymuleringar som ”ännu en seger för oss” och ”denna
överenskommelse kommer att vara bra för Enronaktien”. Promemorians författare noterar även att Enron
åtnjuter stort förtroende inom miljörörelsen, inkluderande Greenpeace, och att de gröna grupperna hänvisar till Enron ”i glödande ordalag”.
Att Clintons gröne vicepresident var en naturlig
allierad för Enron är inte svårt att förstå. Men hur
kommer det sig att företaget i ökande utsträckning
började styra sitt bidragsflöde till republikanerna? Det
är i själva verket inte särskilt konstigt. Så sent som
under själva presidentvalskampanjen hade George W
Bush inte bestämt sig för vilken klimatpolitik han ville
föra. Att säga nej till Kyotoavtalet måste ha tett sig
som en onödigt kontroversiell åtgärd. Varför inte lyssna till de röster inom näringslivet som menade att
koldioxidbegränsningar kunde var helt i sin ordning,
om de bara kombinerades med så kallade flexibla mekanismer, exempelvis utsläppshandel? Den blivande
presidentens valplattform visar att han nog tänkte sig
en sådan lösning [6.]
”Enron har aldrig gjort
någon hemlighet av sina
gelser. Men om man vill kan man hitta mer jordnära faktorer som tycks
vara fullt tillräckliga för att förklara
det plötsliga engagemanget. Bland
Enrons nya sängkamrater fanns Honeywell, med lukrativa regeringskon- intima relationer med
Oavsett vilka kopplingar mellan
Enron och Bushadministrationen som
må grävas fram finns det en sak som
bör poängteras. När det kom till kritan valde Bush att säga nej till Kyotoavtalet. Hans ställningstagande var
inte till salu. Bidrog detta till Enrons
fall? Sannolikt inte. Men nog måste
trakt som gick ut på att göra federala anläggningar mer energisnåla, och
Toyota, som var i färd med att lanmiljörörelsen.”
sera hybridbilen Prius. (En bil som minskar bränsleförbrukningen genom att kombinera el- och bensindrift skulle naturligtvis åtnjuta komparativa fördelar
om hårdare restriktioner för bränsleförbrukning eller
utsläpp infördes.) Ett annat företag i sällskapet var
Maytag, som just hade utvecklat en ny – och dyr –
tvättmaskin med lägre energiförbrukning än konkurrenternas alternativ. Och så vidare.
Langarna fylkades kring baptisterna. [5.]
Kyotomötet gick av stapeln i december samma år.
Västvärldens politiker gick vidare med förhandlingarna som om Byrd-Hagelresolutionen inte hade funnits.
Clintons vicepresident Al Gore betraktades till och
med som en av koldioxidreglerarnas stora välgörare,
trots att hans agerande alldeles uppenbart saknade
politisk förankring på hemmaplan.
KYOTO GYNNA ENRON
En intern promemoria från Enron, daterad den 12/12
1997, har valsat runt i amerikanska medier. I denna
PM görs bedömningen att Kyotoprotokollet ”kommer
att göra mer för att gynna Enrons affärer än nästan
varje annat regleringsinitiativ”. Kommentarerna till
det då högaktuella Kyotomötet innehåller också fordet ha varit ett betydande streck i räkningen.
Många människor föreställer sig miljödebatten
som en kamp mellan hänsynslösa profitörer och änglalika aktivister. Så enkelt är det sällan. Det går faktiskt
nästan alltid att hitta båda sorterna i båda lägren.
Per Ericson (per.ericson@svd.se) är ledarskribent i Svenska
Dagbladet
l. Frank Rich: The United States of Enron, New York Times
19/1 2002
2. Amy Ridenour: Enron and the environmental movement:
Global warming politics makes for strange bedfellows,
National Policy Analysis, nr 384, januari 2002
3. Matthew Robinson: The democrats’ Enron problem, Human
Events 18/1 2002
4. Henry Lamb: Enron bet on the wrong horse, World Net Daily
19/1 2002
5. John Carlisle: White house tries to buy support for greenhouse
gas reductions, National Policy Analysis nr 233, februari 1999
6. Patrice Hill: Enron cash got access to Bush but not results,
Washington Times 21/1 2002
zQ) :
<
lSvenskTidskrift l2oo2, nr 1 lm

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner