Print Friendly

Per Dahl; Politik som teater

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PER DAHL:
Politik som teater
V
arför skall djävulen ha ensamrätt
till de bästa melodierna, frågade
en gång Frälsningsarmens grundare William Booth och lät skriva nya texter till den tidens örhängen. Samma fråga
kan man ställa sig inför den i vårt land
vanligaste inställningen till politisk retorik: som ett lätt oanständigt och svagt antidemokratiskt färgat politiskt hjälpmedel.
”Bara retorik” konstaterar man om Ian
Wachtmeisters utspel.
Ingvar Holm: Politik som teater: från
Bastiljen till Helgeandsholmen. Carlssons 1991
Intresset för retorikens betydelse har
dock ökat gradvis. Arne Ruth och Ingemar Karlsson demonstrerade i sin Samhället som teater (1983) hur estetik och
politik blandades i tredje riket – boken
analyserade även den politiska retoriken
och sceneriet. Mer renodlat har litteraturprofessorn Kurt Johannesson i Uppsala i
ett antal studier visat hur klassiska och
nyare retoriska mönster präglat svenska
politikers framträdande. I antologin Heroer på offentlighetens scen (1987) hur
politiska handlingsmönster och figurer
kommit att leva ett eget liv i tid och rum,
och förmedla ett budskap likaväl som
politikernas utsagda ord.
Det är därför med viss förväntan man
öppnar dramaprofessorn Ingvar Holms
stora och illustrerade Politik som teater.
Den förväntan kommer inte på skam –
Holm ger en associationsrik sekvens bilder från franska revolutionen till Ulf
Adelsohn. Även i denna bok sätter de
många bildanalyserna ideer och skeenden
i blixtbelysning; förlopp där gränsen
mellan det verkliga och det symboliska
ofta suddas ut. Är en barrikad i Paris
1848 till för att försvaras eller för att det
var det av traditionen påbjudna sättet att
markera att revolutionen påbörjats? Är
kanske det senare väl så viktigt för att förändra verkligheten som det förra? Symboler påverkar vårt sätt att uppfatta verkligheten mer än vi tror.
Man skulle lätt kunna förlora sig bland
spännande historiska vindlingar i boken.
Skall man lyfta fram något i en anmälan
blir det kanske helst Holms porträtt av
Charles de Gaulle, i rollen som Charles
de Gaulle.
När de Gaulle mötte General Eisenhowers representant i Alger under andra
världskriget konstaterade denne att han
kände Frankrike ganska väl – han hade
bott där i tre år. ”Jag har varit i Frankrike i
tusen år” log de Gaulle till svar. Spelade
han- ja. Var han ironisk- ja. Trodde han
på vad han sade – ja. Visst kreerade de
Gaulle en roll- Jeanne d’Arc (med Lothringkorset), kardinal Richelieu och Cincinnatus i en och samma person. Men var
det inte med just denna roll han förändrade verkligheten? Den i Holms bok relaterade skildringen av hur generalen, under
det att skottlossning i kyrkan fortfarande
pågår, långsamt skrider upp mot Notre
Dames högaltare 1944 för att delta i Te
Deum för stadens befrielse visar hur gesten i sig samlar Frankrike till enighet långt
bättre än 110 förvaltningsbeslut
Holm kommer i slutet av sin bok in på
begreppet karisma. Ledare har sällan
denna i begynnelsen är en av hans resonemangs punkter. Det är genom att deras
naturliga jag förstärks och får resonansbotten, kanske genom medveten scenografi, denna utbildas. Den majestätiskt
otymplige de Gaulle är en annan person
346
än den kantige pansarofficeren, men ändå
densamme. Hans företrädare Napoleon
m kunde aldrig förstärka sin karisma
genom att locka örnen att sväva ovanför
sig genom ett köttstycke gömt i hatten,
lika litet som den slagfärdige gamängen
CARL JOHAN LJUNGBERG:
Ulf Adelsohn fick sin bild laddad genom
dramatiskt mörker och jublande massor i
sporthallar. Vem vet – Carl Bildts kommande karisma grundas kanske just på
hans torra, lite ämbetsmannamässiga iranier?
En härlig tid för professorer
N
i förstår, i Sverige intresserar sig
ingenför författningen. Ingen känner till den, skrev den tyskeförfattaren Hans Magnus Enzensberger i en reportagebok 1982.
Statsvetarporträtt. Svenska statsvetare
under 350 år. Red. Gunnar Falkenmark,
SNS 1992
Här belyses ocksåett kruxför svensk statskunskap: ingen känner till dess ämne, vari
vår statsförfattning ändå borde vara kärnan. Vi harlängeundgåttskarpakonflikter
som hade kunnat få författningen att bli
kött och blod. Svenska författningsutredningar brukar ignoreras av allmänheten. I
en faktafylld och bitvis charmerande bok
Statsvetarporträtt: Svenska statsvetare under350årvisas bl ahursmaltintressestatsvetamas frågor genom tiderna väckt, och
hur sällan deras ofta snävt offentligrättsliga verk väckt genklang utanför disciplinens innersta krets. Undantag bildar 1809
års författning samt det parlamentariska
och demokratiska genombrottet.
Vad ärskälet? Intevardeherrarsomhär
passerar revy personligenslätstrukna-W
E Svedelius som införde källgranskning
och forskade om dalaupproret, Rudolf
Kjellensomansågs varaenfantterribleoch
var lärofader bl a till Gunnar Myrdal, eller
den lärde ochvältalige Georg Andren som
blev landshövding. Axel Brusewitz med
sin lågande radikalism och sin varma omsorg om studenterna, Fredrik Lagerroth
som imponerade på och retade så många
med sitt hetsiga försvar för frihetstiden,
~.Uer HerbertTingsten, somäraktuelligen.
Andå frågar man sig, hur mycket distans

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner