Print Friendly

Per Dahl; Nytt om litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
PER DAHL:
NYTT OM LITTERATUR
B
iografier och åter biografier
har samlats i skribentens
notishög. Låt oss börja med
en riktig skurk. Att Lavrentij
Pavlovitj Beria kan foras till raden av
ryska reformatorer tillsammans med
Gorbatjov och Jeltsin är det nog fa som
spontant kommer på. Amy Knight har
dock i Beria : Stalins jirst lieutenant (Princeton University Press, 312 s) dragit upp
detta perspektiv. Stalins bödel sköts inte
enbart på grund av sina handlingar, utan
även därfor att partitopparna fruktade
hans forslag till reformer, hävdar forfattarinnan! Men, som en anmälare konstaterar, även om han nu enligt sin biograf
inte var värre än de andra bolsjevikledarna, så kvarstår faktum att han fann
verkligt nöje i fortryck och hämnd.
skuggtillvaro
W alter Laqueur spinner på samma svarta
tema av ryskt fortryck i sin analys av landets extremhöger från 1905 genom årtionden av skuggtillvaro fram till
Zjirinovskij i Black hundred : the rise <ifthe
extreme right in Russia, (288 s, Harper
Collins, Ne~ York). Rysslands demokratisering- en sammansvärjning av judar och frimurare? Den extrema högern
blandar sig med bolsjevikernas hårda
kärna i avskyn for väst. Samma avsky är
faktiskt också temat i biografin över
Pierre Laval av Jean-Paul Cointet, Pierre
Laval, (Fayard, 586 s) en bok i den nya
strömmen av franska böcker om Vichyperioden.
De Gaulle
Låt oss i stället söka uppbyggelse i Daniel
Cordiers biografi över motståndshjälten
Jean Moulin, vars tredje del just utkommit Jean Moulin: l’inconnu de Pantheon,
(480 s, Lattes), i vilken Cordier energiskt
forsvarar Moulin mot anklagelsen att ha
varit kommunistagent… Moulins uppdragsgivare, generalen själv, porträtteras
faktiskt i två nya engelska biografier:
Charles Williams The last great frenchman
(544 s, Little, Brown), vilken delvis koncentrerar sig på privatpersonen de Gaulle
(tydligen utrustad med dåliga nerver) och
Andrew Shennans De Gaulle (190 s,
Longman), med tyngdpunkt vid politikern och mytskaparen. slutligen kan noteras att även Raymond Aron har ägnats
en helgjuten biografi, Raymond Aron
(542 s, Flammarion), skriven av Nicolas
Bavarez, ett äreminne över forskaren,
publicisten och gentlemannen.
Ett liknande äreminne har MervynJones rest över sin vän Michael Foot (Mi- 194 SVENSK TIDSKRIFT
chael Foot, 570 s, Gollancz), en gång partiledare for labour och nu författare. Men
lika hederlig och rationell som Foot tydligen är som person, lika katastrofal var
han som partiledare – eller snarare som
ordforande ledd av vänstervännerna i
partiorganisationen, konstaterar hans
biograf Fast han hade ju inte enbart
vänstervänner. Som journalist var han
även lojal mot vännen Enoch Powell,
även när denne stod som mest på barrikaderna mot invandring! (Powell, inte bara
extrempolitiker utan även kännare av klassisk grekiska, ger själv nu ut en ny översättning av Nya testamentet The evolution ifthe
Gospel, med kommentarer och inledning,
Yaleuniversity press, 224 s).
Överårig medelmåtta
Över till något lugnare varten: Arnhem.
Alla som sett Sean Connery i filmen En
broför mycket förvånas nog över omdömet
iJohn Baynes Urquhart ifArnhem (272 s,
Brasseys): en hederlig men nästan överårig medelmåtta! Urquharts karriär fick
här sin knäck – han hade efter kriget ett
antal viktiga kolonialkommandon, men
blev t ex aldrig adlad.
Apropos kolonialkommandon: lagom
till slutet har en historia över det brittiska
Hongkong givits ut: A history of Hong
Kong (624 s, Harper Collins) av Dick
Wilson, som punkterar ert antal myter.
Opiet var inte det bärande elementet i
den brittiska politik som resulterade i
koloniens grundande – och forvärvet
skedde enligt Wilson inte efter brittiskt
diktat utan efter ganska hårda
brittisk-kinesiska förhandlingar. Nyanserna till trots lär den marknadsekonomiska kolonins öde knappast ändras.
Nyaristotelisk tankeskola
Till sist något om politik. Michael
Oakeshott dog 1990. En Oakeshottindustri är redan i rullning konstaterar en resencent av två Michael
Oakeshott-volymer: Religion, politics and
the moral Iife (166 s, red T Fuller) och
Morality and politics in modern europe (115
s, red S R Letwin) från Yale University
Press, essäsamlingar som spänner från den
tidige filosofen till den sene lätt bohemiske religionstänkaren. Tillsammans med
Leo Strauss fors samme tänkare av Robert Devigne i Recasting conservatism :
Oakeshott, Strauss and the response to postmodernism (256 s, Yale University Press),
i vilken forfattaren for fram de båda
tänkarna som nydanare på var sida Atlanten. Möjligen växer det även fram en
”Gemenskaparindustri”- döpt efter den
nyaristoteliska tankeskola som uppmärksammats bland annat i Svenska Dagbladets understreckare. After Maclntyre heter
ett bidrag, en antologi utgiven av J Horton och S Mendus på Blackwells/Polity
Press, uppbyggd av ett femtontal essäer
kring den antimodernistiske tänkarens
teser.
SvENsK T!DSKR.IFT 195

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner