Per Dahl; Mannen som såg ryssen gå förbi
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PER DAHL:
Mannen som såg ryssen gå förbi
V
em hade väntat sig att på omslaget
av en bok 1990 se kungl armens
flottas helblå tretungade flagga?
Bakom den flammande eld, i övrigt öde
murar – som en fond i en klassicistisk
målning från början av artonhundratalet.
Människorna har dock lämnat scenen,
ingen Aeneas flyr med far och son för att
följa pliktens bud och ge hemmets gudabilder en ny fredad stad.
Carl-Henning Wijkmark: Sveaborg. Norstedts, 1990
Asociationerna kommer inte utan orsak:
Carl-Henning Wijkmark har givit dramat
Sveaborg den klassiska fem akternas.
form. Därmed ges läsaren en sällan förekommande sparsmakad form, långt från
tegelstenslitteraturens tomma ordflöde.
Varför inte läsdramatik när det går att ge
ut blankvers om svensk samtid i Heines
efterföljd? De klassiska formerna och de
klassiska motiven ger med alla de ideer
som fästs vid dem just möjlighet till koncentration.
Wijkmark antyder att det var debaclet
vid Sveaborg som slutligen fick Sverige att
dra sig undan europeisk politik, direkt
efter och fram till våra dagars EG-debatt.
Det går kanske att bortse från Sveriges
deltagande i napoleonkrigen och vårt
maktspråk mot Norge 1814, men frågan
är om det inte snarare var den hela förlusten av Finland och inte bara Sveaborg
som fick oss att tänka efter Tegners ord
om att nu verka inom Sveriges gränser.
Det är först nu våra förfäder börjar uppfatta Sverige som en enspråkig nationalstat. Det är nu romantikens nationalism
bryter in.
1808 drog sig den svenska armen tillbaka från gränsen västerut.” De första
ryska förbanden uppenbarade sig i Hel- ·
singfors den 17 mars, redan den 5 april
ingår Sveaborgs kommendant en konvention, som ger vapenvila men som stipulerar att fåstningen skall kapitulera om inga
svenska fartyg undsatt den före 3 maj.
Den dagen ligger isen alltjämt, mer än
6 000 man svensk trupp kapitulerar inför
en motståndare som troligen aldrig skulle
kunnat ta fästningen med storm. Den stora försvarsplanen förflyktigades.
Varför?
I dramats centrum står hjälten från
Svensksund, Sveaborgs kommendant
Carl Olof Cronstedt; Wijkmarks övriga
rollfigurer är långt mindre mångtydiga.
Några har ansett Cronstedt som mutad,
hans motståndare den ryske generalen
van Suchtelen ansåg honom som en ”hederlig men lättskrämd åsna” (Nordisk
familjeboks ord). Wijkmark skildrar honom egentligen mer skrämmande: som
den kalle iakttagaren. Visst begås det fel
när fästningen skall försättas på krigsfot,
men Cronstedt tycks enbart kallt notera
felen och den minskade försvarskraft de
medför, inte avhjälpa dem. Han Juras
knappast av rysk desinformation, men
han tycks kunna acceptera att bete sig
som om han vore lurad. Han vet mycket
väl att hans ställföreträdare, översten
Jägerhorn, har som mål att lösgöra Finland från Sverige för att under ryskt beskydd kunna utvecklas till en fri republik,
men trots att han helt riktigt förkastar
detta som illusioner förmår han varken
arrestera eller övertyga översten. Han förstår slutligen mycket väl hur framtiden
skall te sig för den som ger upp Sveaborg.
Ändå gör han det. Runeberg talar om von
Döbeln som den ”lille, varme”, Wijkmarks Cronstedt ser med ökande kyla
händelserna accelerera.
Har han som iakttagare något egentligt
ansvar?Han har aldrig begärt det, och vill
inte ha det. Vad som återstår är det som
skulle kunna kallas humanitet: att rädda
sextusen män, kvinnor och barn från våld.
Att inte bränna Helsingfors. Att stormakten är barbarer, det vet man ju, vad skulle
inte kunna hända om man provocerade
dem genom att sätta sig till motvärn? Är
inte den lilla världen, familj och vänner
den som kan kräva lojalitet i första hand?
229
Den intelligente Cronstedt förstår fullkomligt alla de förhållanden som gör individen till ett historiens dammkorn. Läsaren betvivlar dock att Wijkmarks Cronstedt skulle kunna förmå sig att ingripa
aktivt, att ändra händelsernas lopp om
humaniteten någon gång skulle kräva det.
Cronstedt skulle säkert ha kunnat förstå de måttfulla partimedlemmarna i Ba1-
tikum på sextio- och sjuttiotalen, ja alla
stora sammanhang som fråntar oss ansvar. Men inte den litauiske musikprofessorn Landsbergis.
Mannen som såg ryssen gå förbi
V
em hade väntat sig att på omslaget
av en bok 1990 se kungl armens
flottas helblå tretungade flagga?
Bakom den flammande eld, i övrigt öde
murar – som en fond i en klassicistisk
målning från början av artonhundratalet.
Människorna har dock lämnat scenen,
ingen Aeneas flyr med far och son för att
följa pliktens bud och ge hemmets gudabilder en ny fredad stad.
Carl-Henning Wijkmark: Sveaborg. Norstedts, 1990
Asociationerna kommer inte utan orsak:
Carl-Henning Wijkmark har givit dramat
Sveaborg den klassiska fem akternas.
form. Därmed ges läsaren en sällan förekommande sparsmakad form, långt från
tegelstenslitteraturens tomma ordflöde.
Varför inte läsdramatik när det går att ge
ut blankvers om svensk samtid i Heines
efterföljd? De klassiska formerna och de
klassiska motiven ger med alla de ideer
som fästs vid dem just möjlighet till koncentration.
Wijkmark antyder att det var debaclet
vid Sveaborg som slutligen fick Sverige att
dra sig undan europeisk politik, direkt
efter och fram till våra dagars EG-debatt.
Det går kanske att bortse från Sveriges
deltagande i napoleonkrigen och vårt
maktspråk mot Norge 1814, men frågan
är om det inte snarare var den hela förlusten av Finland och inte bara Sveaborg
som fick oss att tänka efter Tegners ord
om att nu verka inom Sveriges gränser.
Det är först nu våra förfäder börjar uppfatta Sverige som en enspråkig nationalstat. Det är nu romantikens nationalism
bryter in.
1808 drog sig den svenska armen tillbaka från gränsen västerut.” De första
ryska förbanden uppenbarade sig i Hel- ·
singfors den 17 mars, redan den 5 april
ingår Sveaborgs kommendant en konvention, som ger vapenvila men som stipulerar att fåstningen skall kapitulera om inga
svenska fartyg undsatt den före 3 maj.
Den dagen ligger isen alltjämt, mer än
6 000 man svensk trupp kapitulerar inför
en motståndare som troligen aldrig skulle
kunnat ta fästningen med storm. Den stora försvarsplanen förflyktigades.
Varför?
I dramats centrum står hjälten från
Svensksund, Sveaborgs kommendant
Carl Olof Cronstedt; Wijkmarks övriga
rollfigurer är långt mindre mångtydiga.
Några har ansett Cronstedt som mutad,
hans motståndare den ryske generalen
van Suchtelen ansåg honom som en ”hederlig men lättskrämd åsna” (Nordisk
familjeboks ord). Wijkmark skildrar honom egentligen mer skrämmande: som
den kalle iakttagaren. Visst begås det fel
när fästningen skall försättas på krigsfot,
men Cronstedt tycks enbart kallt notera
felen och den minskade försvarskraft de
medför, inte avhjälpa dem. Han Juras
knappast av rysk desinformation, men
han tycks kunna acceptera att bete sig
som om han vore lurad. Han vet mycket
väl att hans ställföreträdare, översten
Jägerhorn, har som mål att lösgöra Finland från Sverige för att under ryskt beskydd kunna utvecklas till en fri republik,
men trots att han helt riktigt förkastar
detta som illusioner förmår han varken
arrestera eller övertyga översten. Han förstår slutligen mycket väl hur framtiden
skall te sig för den som ger upp Sveaborg.
Ändå gör han det. Runeberg talar om von
Döbeln som den ”lille, varme”, Wijkmarks Cronstedt ser med ökande kyla
händelserna accelerera.
Har han som iakttagare något egentligt
ansvar?Han har aldrig begärt det, och vill
inte ha det. Vad som återstår är det som
skulle kunna kallas humanitet: att rädda
sextusen män, kvinnor och barn från våld.
Att inte bränna Helsingfors. Att stormakten är barbarer, det vet man ju, vad skulle
inte kunna hända om man provocerade
dem genom att sätta sig till motvärn? Är
inte den lilla världen, familj och vänner
den som kan kräva lojalitet i första hand?
229
Den intelligente Cronstedt förstår fullkomligt alla de förhållanden som gör individen till ett historiens dammkorn. Läsaren betvivlar dock att Wijkmarks Cronstedt skulle kunna förmå sig att ingripa
aktivt, att ändra händelsernas lopp om
humaniteten någon gång skulle kräva det.
Cronstedt skulle säkert ha kunnat förstå de måttfulla partimedlemmarna i Ba1-
tikum på sextio- och sjuttiotalen, ja alla
stora sammanhang som fråntar oss ansvar. Men inte den litauiske musikprofessorn Landsbergis.