Print Friendly

Per Dahl; Har nyliberalen blivit östkustliberal

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l” 374
Påfallande är den något närsynta begränsningen av de valda ämnena liksom
av perspektiven i både tid och rum. Trots
att ordet Kyrka nu oftare än för 50 år sedan stavas med stort K, har greppet om
den universella kyrkans teologiska innebörd slappnat betänkligt. Mot detta svarar att tanken på kyrkan snarast tycks ge
anledning till att uppmärksamma aktuella
brister och till att slå fast hur det borde
vara. Med gripande åskådlighet kommer
detta till synes i Martin Lönnebos Avgörande frågor för kyrkan inför 2000-
talet. Han hoppas på och ber om en kyrka
som för framtiden skall kunna fylla sin
funktion, slå vakt om tron, företräda en
etik, utföra en andlig uppgift, värna om
sin identitet. Vilken förändring har inte
skett ~å 50 år? Nu talar en biskop om, inPER DAHL:
te vad kyrkan är och gör, utan vad den
måste vara och måste göra- för att (åter?)
bli kyrka. Självmedvetandet, även om vad
en biskop är, har förflyktigats till önskningar och böner. Samtidigt som kyrkans
insatser i ett nutida samhälle ter sig allt
angelägnare- se därom Gudrun HyltenCavallius engagerade Kampen om familjen.
Jämförelsen av de båda svenska samlingsverken om kyrkan ger anledning till
en ofrånkomlig slutsats. Den evidenta
skillnaden i kyrkatänkandet 1942 och
1989 ropar på allvarlig eftertanke i djuplodande längdsnitt genom de gångna århundradena. Var ligger de kyrkohistoriska och idehistoriska orsakerna till
kyrkornedvetandets upplösning i önskedrömmar?
Har nytiberalen blivit östkustliberal?
V
issa böcker blir som fyrar, de drar
till sig entusiastiska anhängarskaror, för vilka boken tycks förklara allt. Andra böcker utsår i stället
andlig död och förvirring, i det att de rör
till alla färdigtänkta scheman. Den mycket
kände amerikanske filosofen Robert
Nozick, professor vid Harvard, har nu
skrivit en bok av var sort.
Robert Nozick: The examined Iife.
Philosophical meditations. Simon and
Schuster, New York 1989
Fyren hette Anarchy, state and utopia
(översatt under titeln Anarki, stat och
utopi). Den utkom för ett tiotal år sedan
och blev den filosofiska nyliberalismens
kultbok, i det att den med oöverträffad
logik visade på välfärdsstatens och den
sociala rättvisans omöjlighet.
Samme författare anslår i sin tredje
bok, den 1989 utkomna The exaroined
life, en helt annan ton. I den konstaterar
han att det kan vara lätt att i ungdomlig
entusiasm dra ut ett logiskt resonemang
till sina absoluta extrempunkter men
glömma att verkligheten innehåller fler
variabler än de som analyseras just då.
Ligger det t ex inte ett värde i känslan av
samhällsgemenskap, en känsla som kan
förmedlas av politiska symbolhandlingar?
Att läsa Nozick är som att följa med in i
en spännande lekpark, där karusellen
lockar nästan lika mycket som storgungan. För tankeexperimentet är allt
möjligt, bara det är logiskt. Nozickberusningen varar också betydligt längre än
karusellyran. Även i The exaroined Iife
börjar läsaren med tankeexperimenterandets och resonerandets glädje. Klangen
djupnar dock snabbt. Vad Nozick bedriver blir inte längre en till intet förpliktande lek, bakom hans resonemang ligger ett
personligt engagemang som läsaren inte
mött tidigare. Filosofi, det är vishet som
hjälper oss i vår mänskliga belägenhet,
skriver Nozick nu i klar motsats till all
formallogik (anglosaxisk filosof som han
är klarar han sig dock inte utan åtminstone några diagram).
Filosofiprofessorn skriver om föräldraskap, om kreativitet, om värdet av livets·verklighet. (Varför vill vi hellre leva
ett verkligt men inte helt lyckligt liv än att
koppla in oss i en upplevelsemaskin som
förser oss med ständigt fräsch lycka?)
Han går in på döden och hypoteser om
evigt liv. Han resonerar om våra föreställ- 375
ningar om Gud och om lidandet. Här
bränner engagemanget genom allt intellektualiserande. Nozick diskuterar lidandet med en intensitet som börjar likna
reaktionären de Maistres, och frågar slutligen om mänskligheten kanske syndat så
mycket att en eventuell gud tröttnat. Kan
Jesu död t ex uppväga allt ont som skedde
i och med förintelsen av armenier, khmerer och judar? Den mänskliga rasen förtjänar visserligen inte att utslockna, avslutar Nozick med tanke på atomkriget, men
för~änar den verkligen att mot all förmodan räddas från förintelsen? En utomjordisk iakttagare skulle kanske bara rycka
på axlarna och konstatera att det slutet
var vad man kunnat vänta om han skulle
höra den stora smällen.
En läsare undrar dock över Nozicks
raska kliv över samhällsuppfattningarnas
spektrum. Hans synpunkter nu inte enbart överskrider tankarna i Anarchy, state
and utopia, de motsäger dem på många
ställen. Nyliberalen tycks ha blivit östkustliberaL När Nozick nu talar om politik och om en majoritets rätt att binda en
för sitt ansvar mindre känslig minoritet
kan läsaren inte undgå att ställa sig frågan
vem har givit majoriteten den rätten? Hur
vet den att den urskiljer verkligheten
bättre än minoriteten? Nozick vore kanske inte Nozick om han stannat på halva
vägen och trasslat in sig i det som Hayek
kallat ”the muddle of the middle”.
Nozick skriver emellertid i sitt förord
att The exarnined Iife troligen kommer att
uppröra många som vant sig vid hans tidigare resonemang. Nästa bok, utlovar han,
kommer att bli av det mer ”normala”
slaget. Man behöver inte följa honom i
den bedömningen av normalt för att vänta
på den med spänning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner