Per Dahl; Den nya staten och den gamla


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


PER DAHL:
Den nya staten och den gamla
”Hur dog Jamarekismen inom biologin? Den dog inte, men lamarckisterna dog.” Anekdoten
gällde i sin originalversion kanske inte lamarckismen, kanske var det Kopernicus’
planetbanor eller möjligen fysikens famö-
sa N-strålar. Men den illustrerar en sanning: om man i grunden godtagit ett idesystem eller en verklighetsuppfattning,
ändrar man sig sällan. Förändringen kommer oftast med nya generationer som kanske inte har nya svar, men väl nya frågor
och ny dialog.
Svenbjörn Kilander: Den nya staten och
den gamla: en studie i ideologisk förändring. (Acta universitatis upsaliensis, Studia historica upsaliensa, 164). Stockholm:
Almkvist och Wiksell International1991
Uppsalahistorikern Svenbjörn Kilander
har beskrivit ett sådant ideskifte i sin Den
nya staten och den gamla: det frihandelsvänliga och internationella artonhundratalets gång in i ett protektionistiskt och
nationellt sekelskifte. Författaren frilägger
just två dimensioner: det gick både att vara
internationell frihandelsvän och nationell.
Men den nationelle hade det svårare, liksom, om han nu fanns, den internationelle
protektionisten. Vad Kilander pekar på är
förändringen i synen på staten: t ex den
internationellt inriktade Gripenstedt som
såg ett samspel mellan mer eller mindre
lyckade företag på ena eller andra sidan av
en formell statsgräns. Den nationellt inriktade sekelskiftespolitikern såg nationen
som det stora gemensamma företaget, det
hela vars väl skulle eftersträvas. Han var
inte rättvisans ämbetsman utan medlemmen av bolagsstyrelsen.
Kilander ger andra träffande exempel
på skillnaden i angreppssätt, vilket självklart fick djupa återverkningar i synen på
politisk legitimitet: t ex på emigrationen.
Den äldre internationalisten kunde beklaga agenters bondfångeri i Amerika-prospekten, eller att man rymde från samhällsplikter gentemot staten eller andra
människor. Emigrationsproblemet formulerades sålunda i rättsliga termer. Den
yngre nationelle beklagade emigrationen i
sig, i politiskt-moraliskt-ekonomiska ord.
Det gällde att ”inom landet kvarhålla dess
egna barn”!
Kilanders framställning av den äldre
perioden, artonhundratalsliberalismens,
är den intressantare. Även under nattväktarstatens period sker ju statsingripanden, så förespråkar ju den liberale ministern Gripenstedt utbyggnaden av järnvä-
gen i statliga stambanor. Men, poängterar
författaren, inkonsekvensen ligger i betraktarens ögon. För artonhundratalspolitikern var det relevanta begreppsparet
inte statligt och privat utan allmänt och
enskilt. Staten hade enligt denna öppna
eller underförstådda doktrin rätt och plikt
att reglera det som angick allmänintresset:
rikets sammanhållning genom stambanorna, eller andan hos den politiska klassen genom utbildningen vid gymnasier
och universitet. Gällde saken dock enbart
enskildas eller gruppers liv gällde nonintervention: enskilda järnvägsbolag fick
sköta städers och bygders järnvägskommunikationer genom bibanor, enskilda
drev yrkesskolorna som blott syftade till
investeringar i elevernas skicklighet och
framtida inkomst.
Också kommunerna ansågs ingå i den
enskilda sfären, konstaterar Kilander.
Här får alla vi som kämpat med kommunala överklaganden förklaringen varför
lagen fortfarande är långt mer generos
gentemot formfel i kommuner än i statsförvaltning. Det måste vara en sista rest
från 1862: staten ansåg sig icke kunna lägga sig närmare i hur grupper av medborgare ville lösa sinå problem i en kommun
– det var deras ensak, inte det allmännas.
Även den beramade fyrtiogradiga röstskalan får sin naturliga jämförelse i de likaledes enskilda aktiebolagens graderade
aktierösträU!
Är denna hållning liberal? Eventuellt.
Men lika starka rötter slingrar sig ned i
Christopher Jacob Boströms statslära,
och längst ned går rottrådar till det föregående seklets statsdoktrin. För den som
inte ser statbegreppets urkälla i folket,
utan i monarken eller monarkens fördrag
med folket, måste det vara naturligt med
en ”bipolär” uppfattning, en skala från
staten till samhället, där statsingreppens
legitimitet i någon mån grundar sig på rätten. För den som under artonhundratalets
gång mött den framväxande demokratiska samhällssynen måste det ställa sig
mer naturligt att se statsorganen som ett
slags verkställare för nationen och folket.
Rättsaspekterna, tillkomna som skydd för
· folket gentemot monarken, kommer ur
fokus.
Här ligger kanske svagheten i Kilanders framställning. Han laborerar med en
strukturalistisk syn, med ideologiska skiften som tycks kunna förklaras ur materiella samhällsförändringar, med begrepp
som ”imperiernas tidsålder” och ”industrikapitalism”. Möjligen förklarar detta
att visa ideer fick spelrum, men inte att
enskilda människor entusiasmerades av
dem. Så kan t ex recensenten själv finna
1860-talets dominerande idevärld (men
ej dess tillämpning i detalj) helt naturlig
och självklar (tankarna delas av ganska
många av hans bekanta) utan att .han för
den skull känner sig leva under ”klassisk
industrikapitalism”. Snarare är det så att
han och andra entusiasmerats av idepolitiskt intresserade lärare och generationskamrater liksom en bildad allmänhet i
Sverige fascinerades av idealisten Boström medan dess finländska motsvarighet läste den långt mindre liberalt inställde hegelianen Snellman.
Kilander drar moderna paralleller, t ex
med moderat nytänkande. Men de nya
ideerna skulle aldrig ha fått sådan kraft
genom enbart samhällsförändringar i stor
skala: eller om inte Popper, Nozick och
Hayek, men också Smith och de la Boetie
kunnat ge sådan berusning!