Per Dahl; Behövs politikerna i framtiden
2002
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
vän, tillika före detta tyske presidenten, Richard von Weizsäcker i
åtanke. Nej, svarar Dönhoff, men
han tänker ett skikt djupare, en
dimension vidare än de flesta människor, och därför är han en sinnebild av adeln. Tröst finner vi utbildade politologer som kämpade med
Habermas’ skrifter i Dönhoffs konstaterande att han ofta över huvud
taget inte går att förstå. Den skarpsinniga damen reflekterar över Luther – ”han fordrar civilkurage som
politisk grunddygd” och likheterna
mellan vissa afrikaner och Ryssland
-”de står ut med mer än vi. De lever
mer pragmatiskt.” Därför har
utvecklingen gått långsammare där.
Ett ämne som låg Marion Dönhoff- hon definierade sig som liberal: ”det är man om man sitter mellan alla stolar”, men kallades ofta
”Röda grevinnan”- varmt om hjärtat var kapitalismens tillkortakommanden och hur de kan avhjälpas. I
boken presenterar hon ett mycket
konkret förslag som kunde bidra till
att jämna ut skillnaderna mellan rik
och fattig utan att avskaffa det kapitalistiska samhällssystemet: en arvsavgift för rika människor. Den skulle inte gå till staten utan direkt till
välgörande ändamål. Resten av förmögenheten skulle de rikas arvingar
få. Över huvud taget, menar Dönhoff, handlar dagens samhälle bara
om vad som direkt gagnar den
enskilda personen. Så spelar religion
till skillnad från tidigare århundraden inte längre någon roll. ”Marknadsekonomin tar hela människan i
anspråk och tolererar inga gudar
DEMOKRATI
Behövs politil<erna i framtiden?
Av Per Dahl
När medborgarna ställer ökade krav på direktinflytande
över sin vardag minskar också de politiska möjligheterna
att detaljstyra. Behöver vi då politiker alls?
D
ET ÄR TYDLIGEN FEL
att vara platanist
numera, det anser i
alla fall Mattias Hartmann och Felix Nolte.
Ja, kanske. Men även den som ändå
tycker att Platon gick in i samfundets
och rättens innersta kan ändå finna
de båda samhällsvetarnas och konsulternas framställning tänkvärd. Vad
behöver vi egentligen politiker till?
Kanske måste också ideer som
författarnas få utvecklas utanför partipolitiken – boken, Morgondagens
demokrati : en bok för alla som är,
borde vara eller kan bli intresserade
av politik sprids av bolaget Kairos
lEJ iSvensk Tidskrift l2002, nr 61
Future. Man kan tycka det är lyx att
skriva om det förnuftiga förhållandet
mellan medborgare, politiker och
förvaltning när politikens stora tema
är hur det politiker och förvaltning
ansvarar för i stället skall fås att
krympa. Men möjligen är det den
väg de båda visar på som blir den
politiskt praktiska vägen framåt,
genom en glipa mellan de politiska
fronternas skansar.
Medborgare väljer politiker som
ska styra förvaltare. Tre rutor i rad
med pilar mellan sig. Den ”svenska
modellen” har var och en som tillbringat kvällstimmar i en nämnd
eller styrelse fått ingnodd i sig. Den
jämte sig själv…Det är mycket beklagansvärt eftersom det betyder att
vårt metafysiska fundament försvinner”, konstaterar hon.
Trots att Dönhoff inte är någon
reaktionär måste man med henne
beklaga vårt tomma samhälle. Tyvärr
har det genom hennes död blivit ett
stycke tommare. Som tur är var hon
ju skriftställare, så vi lägger Was mir
wichtig war till den långa rad förnämliga böcker från hennes hand
som vi har att trösta oss med.
Elisabeth Braw (ehbraw@aol.com)
är frilansskribent i USA.
BOKFAKTA
Författare: Marian Gräfin Dönhaft
Titel: Was mir wichtig war
Förlag: Siedler Verlag, Berlin 2002
är inte den enda – de nämner den
amerikanska, där rutan ”politiker”
ligger långt närmare förvaltarna än
medborgarna, och den direktdemokratiska, där avvägningen är den
motsatta: politiker och väljare bland
varandra, båda med stort avstånd till
förvaltarna.
Men författarna undrar, varför
behövs egentligen politiker som en
relästation mellan förvaltning och
medborgare? Kan inte den relationen gå av sig själv, medan politiker
sysslar med annat?
BRUKAR DEMOKRATI
Den ogint elake drar sig nu snabbt
till minnes den stackars f d civilministern Bo Holmbergs fruktlösa och
glömda försök med ”brukardemokrati”. Om nu medborgare ska ha
direktinflytande över verksamhet –
varför då inte organisera denna
utanför offentlig sektor? Ja, det kan
man ju helt riktigt fråga, men då
missar man det väsentliga i frågeställningen – har politikern någon
roll om medborgarna sköter sina
mellanhavanden med och styrning
av offentlig verksamhet direkt, politiker förutan?
Först av allt- går det? Antagligen kommer det i framtiden att gå
ganska bra. Det kan sannolikt inte
bli sämre styrt än då en skara fritidspolitiker i nämnd försöker påverka budgetar, verksamhetsplaner och
personaltillväxt. Man iakttar hur
kommunala förvaltningar regelmässigt växer till omfattningar värdiga
internationella exportföretag, och
hur nämndernas valda allt mer förvandlas till pappfigurer med formellt
ansvar men utan inflytande.
Författarna har engagerat sig i edemokrati. Kanske kan den bli en
kanal där engagerade medborgare
mer eller mindre direktdemokratiskt
kan fatta beslut och avtvinga verksamheter besked. Med tillräckligt
starkt inslag och med de starka sanktionsmedel valfriheten ger kommer
förvaltningsstyrningen långsamt att
övergå i kundstyrning. Därmed
kommer naturligtvis legitimiteten i
den politiskt hierarkiska styrningen
att minska än mer. Har skolor, daghem eller vårdcentraler att följa aktiva kunders önskan eller försvinna ut
i periferin blir de överordnade politiska önskemålen snabbt förbispelade. Införs olika typer av ”peng”-system stärks utvecklingen än mer. En
ny maktgrupp inom förvaltningarna kommer i stället att träda fram:
de skickliga ledarna, cheferna och
professionella utövarna. I dag är den
gruppen i strykklass.
BEHÖVS POLITIKER ALLS?
Men då uppstår också den intressanta frågan: om politiker inte
behövs för att styra den offentliga
sektorns alla verksamheter- till vad
behövs de då? Behövs de alls?
Här kommer författarna, så edemokratiprofeter de är, in i ett
grundläggande resonemang och gör
det med större lyhördhet än mången
trägen heltidsdebattör. De talar om
politikerns roll som katalysator, som
think tank, som inspiratör eller rent
av schaman. Någon som känner,
kanaliserar, arbetar med andra
medel än paragrafer och budgetbeslut. En person som formulerar normer och attityder.
Här skall sägas att denna framtid inte är den som författarna längtar efter hetast De har en integrerad
”totalmodell” också, som ger ett
något mer utopiskt intryck. Men
även den innehåller en betydligt
annorlunda roll för den politiskt
valde än dagens svenska, i princip
samma krav på att snarare gestalta
än styra som nämndes här ovan.
Behövs den schamanrollen i ett
modernt, kunskapspräglat och internationaliserat samhälle? Man kan då
fråga sig vad det annars är som ska
hålla ihop det. Välstånd och ökade
möjligheter gör att vi har allt större
möjligheter att själva välja, ja köpa,
identitet, gemenskap och social
omgivning. Med starkare betoning
av kunskapsekonomin kommer
också spridningen inom ett geografiskt område öka. Där vi tidigare såg
reglementerade nationalstater organiserade efter enhetlighet, och kunde
dela upp dem efter BNP i fattiga och
rika, kommer vi i framtiden sannolikt se ett lapptäcke av resursstarka
och mindre resursstarka miljöer, sida
vid sida. De avtecknar sig redan i den
svenska geografin som utspillda
fläckar över Skåne och Mälardalen
och några få universitetsorter, med
lågtryckets fält däremellan. Anser vi
fortfarande att det är av godo att finnas i en politisk gemenskap kallad
”Sverige” kommer vi ställa betydligt
högre krav på dem som ska personifiera denna gemenskap.
”uTANFÖRMILJÖER”
Här bör man också nämna en tänkvärd aspekt som de båda författarna
kommer in på med överraskande
lyhördhet: framväxten av ”utanförmiljöer”. Att de finns märker man
snabbt om man rör sig ute i vardagen. Sammanhang där den etablerade politiken står som en avlägsen
främling, där föga eller ingen känsla
av samhörighet med det etablerade
Sverige förmärks.
Överpolitisering är inget att strä-
va efter. Men i tomheten efter det
som avvisas behöver det inte vara
den öppna och idylliska toleransen
som gror. Snarare ser vi motsatsen:
intoleransens krafter i form av misstänksamhet, uteslutningsmekanismer och återgång till snäva gruppnormer. Medborgarbegreppet tonar
bort medan stamtillhörigheten
avtecknar sig.
Det hotet urskiljer också Hartmann och Nolte. De nya rollfördelningar de diskuterar, menar de, kan
ge medborgarskapsbegreppet en ny
aspekt, en geografisk knytning. Som
medborgare kan man i deras båda
nämnda framtider, utöva påtagligt
ansvar för allmänna frågor, men i
mer pedagogiska ramar än den anonyma och maktlösa kommunens.
Direkt deltagande i handfast beslutsfattande om skolor, vägar, investeringar möjliggör synligt och begripligt ansvarstagande och deltagande i
den process av åsiktsbrytningar,
kompromisser och delaktighet som
är medborgarrollens kärna.
Så förskräcks inte av Hartmanns
och Noltes air av konsulteri och IT.
Kanske fångar de många framtidsfrågors kärna långt bättre än den ideologidrivne debattören. Ja, hur är
det, är inte den nu avlidne forskaren
Eskil Blocks Efter neutraliteten :nio
liv för Sverige från 1991 en av de
böcker som haft minst skygglappar
i diskussionen om det som då var
framtid?
Per Dahl (per.dahl@barometern.se) är
politisk redaktör för Barometern/OT.
BOKFAKTA
Författare: Mattias Hartmann & Felix Nolle
Titel: Morgondagens demokrati :en bok för
alla som är, borde vara eller kan bli intresserade
av politik
Förlag: Konsultförlaget, Uppsala, 2002
c:o
o:
(””)
;;r:::-
(0
……
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 61 ~~
åtanke. Nej, svarar Dönhoff, men
han tänker ett skikt djupare, en
dimension vidare än de flesta människor, och därför är han en sinnebild av adeln. Tröst finner vi utbildade politologer som kämpade med
Habermas’ skrifter i Dönhoffs konstaterande att han ofta över huvud
taget inte går att förstå. Den skarpsinniga damen reflekterar över Luther – ”han fordrar civilkurage som
politisk grunddygd” och likheterna
mellan vissa afrikaner och Ryssland
-”de står ut med mer än vi. De lever
mer pragmatiskt.” Därför har
utvecklingen gått långsammare där.
Ett ämne som låg Marion Dönhoff- hon definierade sig som liberal: ”det är man om man sitter mellan alla stolar”, men kallades ofta
”Röda grevinnan”- varmt om hjärtat var kapitalismens tillkortakommanden och hur de kan avhjälpas. I
boken presenterar hon ett mycket
konkret förslag som kunde bidra till
att jämna ut skillnaderna mellan rik
och fattig utan att avskaffa det kapitalistiska samhällssystemet: en arvsavgift för rika människor. Den skulle inte gå till staten utan direkt till
välgörande ändamål. Resten av förmögenheten skulle de rikas arvingar
få. Över huvud taget, menar Dönhoff, handlar dagens samhälle bara
om vad som direkt gagnar den
enskilda personen. Så spelar religion
till skillnad från tidigare århundraden inte längre någon roll. ”Marknadsekonomin tar hela människan i
anspråk och tolererar inga gudar
DEMOKRATI
Behövs politil<erna i framtiden?
Av Per Dahl
När medborgarna ställer ökade krav på direktinflytande
över sin vardag minskar också de politiska möjligheterna
att detaljstyra. Behöver vi då politiker alls?
D
ET ÄR TYDLIGEN FEL
att vara platanist
numera, det anser i
alla fall Mattias Hartmann och Felix Nolte.
Ja, kanske. Men även den som ändå
tycker att Platon gick in i samfundets
och rättens innersta kan ändå finna
de båda samhällsvetarnas och konsulternas framställning tänkvärd. Vad
behöver vi egentligen politiker till?
Kanske måste också ideer som
författarnas få utvecklas utanför partipolitiken – boken, Morgondagens
demokrati : en bok för alla som är,
borde vara eller kan bli intresserade
av politik sprids av bolaget Kairos
lEJ iSvensk Tidskrift l2002, nr 61
Future. Man kan tycka det är lyx att
skriva om det förnuftiga förhållandet
mellan medborgare, politiker och
förvaltning när politikens stora tema
är hur det politiker och förvaltning
ansvarar för i stället skall fås att
krympa. Men möjligen är det den
väg de båda visar på som blir den
politiskt praktiska vägen framåt,
genom en glipa mellan de politiska
fronternas skansar.
Medborgare väljer politiker som
ska styra förvaltare. Tre rutor i rad
med pilar mellan sig. Den ”svenska
modellen” har var och en som tillbringat kvällstimmar i en nämnd
eller styrelse fått ingnodd i sig. Den
jämte sig själv…Det är mycket beklagansvärt eftersom det betyder att
vårt metafysiska fundament försvinner”, konstaterar hon.
Trots att Dönhoff inte är någon
reaktionär måste man med henne
beklaga vårt tomma samhälle. Tyvärr
har det genom hennes död blivit ett
stycke tommare. Som tur är var hon
ju skriftställare, så vi lägger Was mir
wichtig war till den långa rad förnämliga böcker från hennes hand
som vi har att trösta oss med.
Elisabeth Braw (ehbraw@aol.com)
är frilansskribent i USA.
BOKFAKTA
Författare: Marian Gräfin Dönhaft
Titel: Was mir wichtig war
Förlag: Siedler Verlag, Berlin 2002
är inte den enda – de nämner den
amerikanska, där rutan ”politiker”
ligger långt närmare förvaltarna än
medborgarna, och den direktdemokratiska, där avvägningen är den
motsatta: politiker och väljare bland
varandra, båda med stort avstånd till
förvaltarna.
Men författarna undrar, varför
behövs egentligen politiker som en
relästation mellan förvaltning och
medborgare? Kan inte den relationen gå av sig själv, medan politiker
sysslar med annat?
BRUKAR DEMOKRATI
Den ogint elake drar sig nu snabbt
till minnes den stackars f d civilministern Bo Holmbergs fruktlösa och
glömda försök med ”brukardemokrati”. Om nu medborgare ska ha
direktinflytande över verksamhet –
varför då inte organisera denna
utanför offentlig sektor? Ja, det kan
man ju helt riktigt fråga, men då
missar man det väsentliga i frågeställningen – har politikern någon
roll om medborgarna sköter sina
mellanhavanden med och styrning
av offentlig verksamhet direkt, politiker förutan?
Först av allt- går det? Antagligen kommer det i framtiden att gå
ganska bra. Det kan sannolikt inte
bli sämre styrt än då en skara fritidspolitiker i nämnd försöker påverka budgetar, verksamhetsplaner och
personaltillväxt. Man iakttar hur
kommunala förvaltningar regelmässigt växer till omfattningar värdiga
internationella exportföretag, och
hur nämndernas valda allt mer förvandlas till pappfigurer med formellt
ansvar men utan inflytande.
Författarna har engagerat sig i edemokrati. Kanske kan den bli en
kanal där engagerade medborgare
mer eller mindre direktdemokratiskt
kan fatta beslut och avtvinga verksamheter besked. Med tillräckligt
starkt inslag och med de starka sanktionsmedel valfriheten ger kommer
förvaltningsstyrningen långsamt att
övergå i kundstyrning. Därmed
kommer naturligtvis legitimiteten i
den politiskt hierarkiska styrningen
att minska än mer. Har skolor, daghem eller vårdcentraler att följa aktiva kunders önskan eller försvinna ut
i periferin blir de överordnade politiska önskemålen snabbt förbispelade. Införs olika typer av ”peng”-system stärks utvecklingen än mer. En
ny maktgrupp inom förvaltningarna kommer i stället att träda fram:
de skickliga ledarna, cheferna och
professionella utövarna. I dag är den
gruppen i strykklass.
BEHÖVS POLITIKER ALLS?
Men då uppstår också den intressanta frågan: om politiker inte
behövs för att styra den offentliga
sektorns alla verksamheter- till vad
behövs de då? Behövs de alls?
Här kommer författarna, så edemokratiprofeter de är, in i ett
grundläggande resonemang och gör
det med större lyhördhet än mången
trägen heltidsdebattör. De talar om
politikerns roll som katalysator, som
think tank, som inspiratör eller rent
av schaman. Någon som känner,
kanaliserar, arbetar med andra
medel än paragrafer och budgetbeslut. En person som formulerar normer och attityder.
Här skall sägas att denna framtid inte är den som författarna längtar efter hetast De har en integrerad
”totalmodell” också, som ger ett
något mer utopiskt intryck. Men
även den innehåller en betydligt
annorlunda roll för den politiskt
valde än dagens svenska, i princip
samma krav på att snarare gestalta
än styra som nämndes här ovan.
Behövs den schamanrollen i ett
modernt, kunskapspräglat och internationaliserat samhälle? Man kan då
fråga sig vad det annars är som ska
hålla ihop det. Välstånd och ökade
möjligheter gör att vi har allt större
möjligheter att själva välja, ja köpa,
identitet, gemenskap och social
omgivning. Med starkare betoning
av kunskapsekonomin kommer
också spridningen inom ett geografiskt område öka. Där vi tidigare såg
reglementerade nationalstater organiserade efter enhetlighet, och kunde
dela upp dem efter BNP i fattiga och
rika, kommer vi i framtiden sannolikt se ett lapptäcke av resursstarka
och mindre resursstarka miljöer, sida
vid sida. De avtecknar sig redan i den
svenska geografin som utspillda
fläckar över Skåne och Mälardalen
och några få universitetsorter, med
lågtryckets fält däremellan. Anser vi
fortfarande att det är av godo att finnas i en politisk gemenskap kallad
”Sverige” kommer vi ställa betydligt
högre krav på dem som ska personifiera denna gemenskap.
”uTANFÖRMILJÖER”
Här bör man också nämna en tänkvärd aspekt som de båda författarna
kommer in på med överraskande
lyhördhet: framväxten av ”utanförmiljöer”. Att de finns märker man
snabbt om man rör sig ute i vardagen. Sammanhang där den etablerade politiken står som en avlägsen
främling, där föga eller ingen känsla
av samhörighet med det etablerade
Sverige förmärks.
Överpolitisering är inget att strä-
va efter. Men i tomheten efter det
som avvisas behöver det inte vara
den öppna och idylliska toleransen
som gror. Snarare ser vi motsatsen:
intoleransens krafter i form av misstänksamhet, uteslutningsmekanismer och återgång till snäva gruppnormer. Medborgarbegreppet tonar
bort medan stamtillhörigheten
avtecknar sig.
Det hotet urskiljer också Hartmann och Nolte. De nya rollfördelningar de diskuterar, menar de, kan
ge medborgarskapsbegreppet en ny
aspekt, en geografisk knytning. Som
medborgare kan man i deras båda
nämnda framtider, utöva påtagligt
ansvar för allmänna frågor, men i
mer pedagogiska ramar än den anonyma och maktlösa kommunens.
Direkt deltagande i handfast beslutsfattande om skolor, vägar, investeringar möjliggör synligt och begripligt ansvarstagande och deltagande i
den process av åsiktsbrytningar,
kompromisser och delaktighet som
är medborgarrollens kärna.
Så förskräcks inte av Hartmanns
och Noltes air av konsulteri och IT.
Kanske fångar de många framtidsfrågors kärna långt bättre än den ideologidrivne debattören. Ja, hur är
det, är inte den nu avlidne forskaren
Eskil Blocks Efter neutraliteten :nio
liv för Sverige från 1991 en av de
böcker som haft minst skygglappar
i diskussionen om det som då var
framtid?
Per Dahl (per.dahl@barometern.se) är
politisk redaktör för Barometern/OT.
BOKFAKTA
Författare: Mattias Hartmann & Felix Nolle
Titel: Morgondagens demokrati :en bok för
alla som är, borde vara eller kan bli intresserade
av politik
Förlag: Konsultförlaget, Uppsala, 2002
c:o
o:
(””)
;;r:::-
(0
……
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 61 ~~