Print Friendly

Per Bill, Ulf Kristersson, Henrik Landerholm; Moderaterna bör leva som de lär

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MODERATERNA BÖR..
LEVA SOM DE LAR
PER. BILL, ULF KRISTERSSON & HENRIK LANDERHOLM
Politiska partier förändras över tiden. I moderaterna lever arvet efter 1968 fortfarande kvar. De
bör nu ompröva både sig själva och sitt sätt att föra politik. Varje generation har sitt perspektiv.
et är ett privilegium att ha vänner
från politiken i alla
åldrar och generationer. För oss är
de yngsta inte 20 år fyllda och var inte ens fodda vid regeringsskiftet
1976. Aandra sidan är de äldsta så till
åren komna att man måste ställa frå-
gan ”forsta eller andra?”, när de berättar att något hände strax efter
världskriget.
Själva befinner vi oss i en slags
mellanålder och forväntas kunna tolka yngre åt äldre och äldre åt yngre.
För de yngsta i moderaterna forsöker
vi forklara att de som är 40-talister
och äldre inte bara har lite udda musiksmak, utan att de framfor allt har
gjort och upplevt saker i svensk politik som vi yngre knappt kan foreställa oss. Det vet alla som röstade på
PER BILL, ULF KR I STERSSON &
HENRIK LANDERHOLM är moderata riksdagsledamöter från Uppsala,
Stockholm respektive Strängnäs.
14
moderaterna då partiet hade 11 procent i val och under tio i mätningar.
Vid den tiden upplevdes moderater
som säkerhetsrisker av vänstern.
Socialdemokraterna ville socialisera
näringslivet och deras kvinnoforbund
trodde på allvar att parabolantenner
borde forbjudas. Den tidens motsvarighet till Handels Kenth Pettersson
slogs inte for nattstängda 7-elevenbutiker, utan ville lagstifta mot söndagsöppna affärer.
Värda djup respekt
Det här var spåren efter -68, eller
”det galna kvartsseklet” som Per
Ahlmark skulle ha sagt. Om äldre
moderater inte tagit striden mot vänstern när den var som mest populär,
och stått for liberala och konservativa
värden när de var som allra mest obekväma, hade vi yngre moderater inte
haft ett relativt stort och modernt
och bekväma, som inte foll pladask
for tidsandan, utan som istället hyllade frihet, ansvar och marknadsekonomi när Birgitta Dahl hyllade Pol
Pot, är därfor värda djup respekt.
Samtidigt måste vi allt oftare forklara for denna generation att det
finns många – ja, for varje dag faktiskt allt fler- som inte upplevt detta.
Som möjligen har känt sig politiskt
säkra, men aldrig som säkerhetsrisker.
Som känner moderaterna som ett av
Sveriges största och vanligaste partier.
Som tycker att det är minst lika naturligt med en borgerlig regering,
som med en socialdemokratisk.
Deras verklighet är annorlunda än
den som skapades 1968, men definitivt lika giltig.
De här unga (nåja!) människorna
känner inte alltid igen sig i jakten på
68-vänstern. De tycker inte att moderater alltid måste börja varje budparti att arbeta i idag. Men framfor skap med ett generalangrepp på saciallt hade Sverige varit ett sämre land aldemokraterna. De känner inte att
att leva i. tidsandan är emot dem. De är däreAlla de som inte gjorde det lätta mot fonnade i en tid då all politik
SVENSK TIDSKR.IFT
ifrågasätts. De är fostrade att inte ha
övertro på formella auktoriteter. Och
de är djupt skeptiska till tvärsäkra politiker och partipolitikens vanligaste
floskler. De är naturligtvis inte i nå-
gon rimlig mening bättre eller sämre,
djupsinnigare eller ytligare, än sina
äldre kusiner. Men de delar helt enkelt inte deras erfarenheter och därför inte alla deras värderingar.
Det är inte farligt. Det är spännande.
Moderaterna är nu ett stort och
brett parti, som dessutom vill bli större och som därför måste bli bredare.
Partiet rymmer många människors
erfarenheter, farhågor, fördomar och
förhoppningar. Partiet kanske ännu
inte består av både bankdirektörer
och bankrånare, som Carl Bildt uttryckt det, men inte långt därifrån.
Respekt för olikhet och nyfikenhet
på andras kunskaper, är vår tids nyckelord för den som vill växa. Att förstå
och sätta sig in i andras verklighetsbild är en fundamental förutsättning
för att över huvud taget kunna på-
verka. Den som inte förstår hur det
är, kan inte gärna tala om hur det
borde vara. Insikt kommer före åsikt.
Valresultatet ett nederlag
Förklaringarna till ett dåligt valresultat är många och klassiska, med ”vi
har en bra politik, men nådde inte ut
med vårt budskap” överst bland flosklerna. Förklaringarna till framgång
är nog lika många och korkade, men
desto pretentiösare och kanske mindre förhånade. De brukar handla om
saker som att ”vi sökte stöd för förändring och har nu fått ett tydligt mandat”, eller annat som folk normalt inte har en aning om.
Gemensamt för (bort)förklaringarna är nästan alltid att de tar sikte på
den korta valrörelsen och valresultatet, snarare än på den långa politiska
och opinionsbildande process som
lägger hela grunden för vad man alls
kan uppnå i en valrörelse. Detta gäller även moderaterna anno 1998.
En populär eftervalsanalys i moderaterna är en blandning av stort och
smått, seriöst och oseriöst. Så även
nu. Valdebatten- agendan- handlade om ”vårdskolaomsorg” och inte
om framtid, förändring och tillväxt.
Moderaterna gjorde ”i teknisk mening” en bra valrörelse, men det
räckte inte. Näringslivet svek medan
LO satsade miljon efter miljon.
Socialdemokraterna attackerade extremt hårt och orättfärdigt. Dessutom
var valet egentligen en framgång, om
än liten i procent.
En del av detta är säkert sant, men
leder knappast till en konstruktiv diskussion om vad som nu borde göras
bättre.
Vår första reflektion är att vi helt
enkelt måste erkänna att valresultatet
är ett nederlag. Inte stort, inte spektakulärt, inte dramatiskt. Men likväl
ett nederlag. Moderaterna vann inte
regeringsmakten och heller inte nytt
stöd bland väljarna. Det är självklart
att detta är ett misslyckande. Lika
självklart är att misslyckanden kräver
nytänkande.
Den statistiska uppgången på en
halv procent kan naturligtvis beskriSVE NS K TID S KRIFT
vas som liten, men naggande god.
Men sanningen är att fårre väljare
röstade på moderaterna 1998 än
1994. Partiet förlorade i runda tal
40.000 väljare, bland annat genom
att en del av dessa gick till soffan.
Men att hävda eller antyda att moderaterna borde vara nöjda med resultatet för att själva valrörelsens logistik
var bra, eller för att partiet gick fram
en aning, är inte främst fel i sak, utan
framför allt en oeftertänksam hållning
eftersom den inte uppmuntrar till
förändring och förbättring.
Vi tror att moderaterna nu behöver
en rejäl dos intellektuellt, sakpolitiskt
och förhållningsmässigt nytänkande.
Långsiktig opinionsbildning
avgörande
Vår andra reflektion gäller frågan om
långsiktighet kontra kortsiktighet.
Det finns en mental blockering i den
moderna och påtagligt mediala politiken som konsekvent uppmuntrar
det kortsiktiga. Nästa ekosändning
snarare än långsiktig ide- och åsiktsbildning står i fokus. Väl franm1e i en
valrörelse är detta naturligtvis oundvikligt. Alla perspektiv som är längre
än några veckor är då irrelevanta.
Valresultat – goda som dåliga – förverkligas visserligen under några korta valveckor, men de grundläggs under en mycket längre tid.
Att skylla valresultatet på att debatten i denna valrörelse kom att handla om ”fel” frågor, räcker inte som
förklaring. Ty många andra klassiska
valrörelseproblem nännast lyste med
sin frånvaro. Aldrig har väl den kort- 15
<
>
r
o
>
-1
-1
siktigt mediala miljön varit så gynnsam som i denna valrörelse. Aldrig
har väl den for oss moderater så centrala skattefrågan varit så stor som i
denna valrörelse. Inte på många år
har socialdemokraterna fåreträtts av
så ifrågasatta ledare, och aldrig forr
har moderaternas ledare varit så respekterad. På ytan fanns det alltså
mycket som talade for framgång.
Problemet med den politiska långsiktigheten kan beskrivas i flera steg.
Det ena gäller ett om inte forskingrat, så i varje fall något forsummat
politiskt arv. Det tidiga 80-talets
framgångar – inte bara i val, utan
också i folklig opinion och forändrade mentaliteter – forklaras ofta som
ett resultat av det systemetiska opinionsarbete som började under tidigt
70-tal. Där var moderaterna en –
men bara en – part. Det som hände i
USA och England, och det som importerades via SAF och andra, var väl
så betydelsefullt. Moderaternas roll
har säkert överdrivits i efterhand,
men den ska ändå inte forringas. Det
låg en väldig politisk ansträngning
bakom fordubblingen av partiets
storlek och den markanta ökningen
av partiets betydelse från 1970 till
1979 (eller 1982 om man så vill).
Frihet som partirekvisita
Men sedan dess har det stått still. Inte
bara i den bokstavliga meningen att
partiet inte har lyckats växa på 20 år,
utan också därfor att det efter det tidiga 80-talets intellektuella framsteg
for liberalismen, inte har funnits nå-
got större intresse for djupgående
16
idepolitiska analyser eller meningsbrytningar. ”Friheten” forvandlades
från att vara en närmast revolutionär
– eller i varje fall mycket rebellisk –
kraft, till att bli en del av partirekvisitan. Och där har den efterhand kommit att locka allt färre människor.
Man kan nog utan att överdriva säga
att det var rätt länge sedan moderaterna intellektuellt ”var på väg nå-
gonstans”. Det har spridits en känsla
av att moderaterna tänkt färdigt.
”p .art1et kanske
ännu inte består av bå-
de bankdirektörer och
bankrånare, som Carl
Bildt uttryckt det, men
inte långt därifrån. , ,
Därmed riskerar vi att bli en smula
självgoda och belåtna.
Vänsterns skrala ideutveckling sedan kanslihushögerns tid har säkert
gjort sitt till. Moderaterna behöver
en vital motståndare. Utan intellektuellt tuggmotstånd blir även högern
mentalt lat.
Men även på senare tid märks bristen på långsiktig opinionsbildning.
1991 lyckades vi med det stora projektet att kasta en sönderregerad socialdemokrati ur sadeln. Regeringsprojektet kom att betyda allt for
många och mycket for ännu fler. Det
blev en tid for politisk leverans. Det
blev en tid for att bevisa regeringsdugligheten, vilket behövdes efter
SVENSK TIDSKRIFT
erfarenheterna från 1976 och 1979.
Därfor blev det i hög grad 70-talets
politiska agenda som skulle fOrverkligas. Inget ont om den: Den skapade
skolpeng och fria universitet, befriade radion och TV-n, och tog Sverige
in i EU. Dessa projekt blev inte sämre på 90-talet bara for att vi hånades
for dem på 70-talet och vann slaget
om dem på 80-talet.
Sedan dess har mycket hänt. Ingen
skulle idag komrna på iden att tacka
moderaterna varje gång de ser en reklamspot på TV 4 eller då de sätter
sina barn i en fri montessoriforskola.
Vi har – i varje fall till del – lyckats
med vårt uppsåt att frikoppla detta
från politiken, och därmed från oss
själva.
Rekord i
mellanvalsframgångar
Men tiden står inte stilla. Redan under den politiska skördetiden 91-94
borde vi ha tänkt framåt. I än högre
grad gäller detta den forra mandatperioden. Den kan man säga mycket
om; det är inte minst tankeväckande
att moderaterna slog rekord i mellanvalsframgångar, men misslyckades
med att forvalta dem till själva valet.
Men man kan inte med den bästa viljan i världen säga att det har varit en
tid av politiska investeringar; av tålmodigt intellektuellt fornyelsearbete,
forändringar av forlegade forhållningssätt, genomforande av nyvunna
insikter. Tvärtom har det mesta forblivit vid det gamla; kanske delvis i
kraft av forvillande höga opinionssiffror. Här är vi många som har goda
;p
<
>
r
o
skäl att vara mycket kritiska – inte
minst självkritiska.
Stäng inte igen partiet
Om den eftervalsdiskussion som moderaterna nu behöver ska bli konstruktiv och frimodig, snarare än
gnällig och introvert, krävs en hel del
av oss som deltar.
För det forsta att vi inte stänger
partiet och kallar diskussionen for
”intern debatt”. Moderaternas angelägenheter är – alltmer – också andras
angelägenheter. Allt farre är moderater. Allt fler äger däremot en mental
aktie i partiet. Det är inte organisationsformalia som nu behövs, utan att
människor som har en mer eller mindre nära relation till moderaterna
uppmuntras att bidra till att ideernas
styrka och politikens slagkraft blir
större. Få partier har så många människor i diasporan som moderaterna.
Sett i ett bredare perspektiv är det
moderaterna, inte människorna runt
partiet, som riskerar att bli mentalt
isolerade.
Därmed också sagt att enhetskulturen i moderaterna är partiets kanske
främsta fiende. Det måste finnas fler
sätt att vara moderat på. Fortfarande
är klass- och kulturbarriärerna på tok
for höga. Annars skulle inte valje
mellanvalsframgång sedan 1982 –
1985, 1991 och 1998 – leda till att
människor till slut ges skäl att rösta på
ett annat parti. De som identifierar
sig med oss röstar redan på moderaterna. Konformiteten, den kulturella
och sociala homogeniteten, är svår
att diskutera eftersom den tenderar
att bli så personlig. Alla gillar ju människor som är ungefar som de själva.
Men i ett parti är detta drag förödande. Tolerans och acceptans for ett
bredare spektrum av åsikter måste bli
resultatet av denna omprövning. Den
överstarka enigheten utåt (och faktiskt också inåt!) var nödvändig under kampen mot vänstern, men riskerar att bli en black om foten på väg
in i nästa årtusende. Tvärsäkerhet i
detalj är ingen patentlösning for politisk framgång i framtidens politiska
klimat. Vi måste tillåta oss själva att
det ”spretar lite” och att åsikter divergerar, även om det tar emot i det
korta perspektivet. Så länge mål och
riktning är gemensamma menar vi att
vägarna ibland måste tillåtas vara olika.
Partier – inte presidenter
Ett parti är – självklart – mycket mer
än en partiledare, men också mycket
mer än några ansikten i en valrörelse.
Vi har inte presidentval i Sverige.
Människor röstar på ett parti vars politiker de möter som grannar, i affaren och läser om i lokaltidningen.
Om inte alla dessa formår att skapa
ett långsiktigt fortroendekapital
kanuner folk inte att rösta på dem.
Det är en mycket rimlig och sund reaktion.
För det andra krävs en seriös analys
och omprövning av det rent politiska
innehållet. En riskabel slutsats efter
kristdemokraternas succeval, är att
det var deras ”mjukhet” som ledde
dem till framgång. Att de är som moderaterna, med undantaget att de vill
SVENSK TIDSKRIFT
ge mer pengar till vården.
Det är att forringa deras framgång.
Få saker tyder på att det är moderat
tydlighet och forändringsvilja som
gör att vi inte vinner fler. Det räcker
med en blick på några moderata
kommuner for att se att det inte är
allmän pragmatism som skapar framgång. Det var det heller inte i kd:s
fall.
Vad de – i varje fall principiellt –
kan lära oss är istället att viljan till politisk makt måste vara förankrad i
värden som man kan brinna for. Inte
på ett löjligt och kindblossande vis –
1968 är trots allt förbi – men på ett
värdebaserat vis. skattesänkningar är
alltså inte i forsta hand bra for att de
ger fler skattebetalare som kan ge
mer pengar till vården, utan for att
det är rätt och riktigt att vaije medborgare råder över sig själv. Ordet
”frihet” har knappt förekanunit i
denna valrörelse, inte heller i det
moderata valbudskapet. Lärdomen
som bör dras från kd:s framgång är
alltså snarare vikten av att våga stå for
sina värden, än att de skulle ha rätt.
Att det sedan ställdes mycket lägre
krav på ett litet parti som kd är en annan sak.
Mer liberalism
Att moderaterna skulle behöva mer
av ”socialkonservatism”, som en och
annan hävdar, tror vi inte på.
Däremot är det utan tvekan så att
moderaternas liberala värden måste
sträcka sig längre än till vad som är
praktiskt och tekniskt möjligt just nu.
Och vår väg for forändring och for- 17
m
m
<
>
o
m
nyelse måste samtidigt söka sina röt- präglade inte tillräckligt ofta vårt
ter i människors vardag och erfaren- budskap. Den ekonornistiska och enheter, där allt inte alls kan eller far bart rationella attityden kom allt som
omkullkastas över en natt. Liberala oftast i förgrunden. Moderaternas
värden, och vägar som är rimliga att skattesänkningsförslag är inte för rabeträda för fler än internationella IT- elikala – snarare tvärtom. Men väljarkonsulter, behövs om vi ska ra män- na upplevde förslagen som en hög
niskor att vilja vara med på färden. tröskel och målet på den andra sidan
av denna uppoffring inte som tillModeraterna måste fornyas räckligt starkt och lockande.
För det tredje måste skattefrågan ges För det fjärde måste moderaterna
flera dimensioner och bli en bland sluta vara besatta av socialdemokratlera frågor. skattesänkningar uppfat- tema. Allt vi gör och andas kan ofta
tades i valrörelsen 1998 som det mo- spåras till vår relation till huvudmotderata svaret på alla frågor. Vår argu- ståndaren. Det är verklighetens prinmentation i skattefrågan var dessut- cipiella och praktiska problem snaraom alltför endimensionell. Vi använ- re än socialdemokratin, som borde
de tekniska och ekonomiska argu- styra moderaternas uppgifter och
ment men glömde oftast frihet och agerande.
rätt. Det moraliska och sociala per- Men även moderaterna måste naspektiven på världens högsta skatter turligtvis förnyas; varken politik eller
18 SVENSK TIDSKRIFT
förhållningssätt har förnyats på länge.
Det finns ett märkligt drag av ”förnyelse för andra” som står i strid med
principen att leva som man lär. Ett
slags budskap giltigt för alla utom
(m). Moderaterna tio år efter den liberala befrielsevågen uppfattas inte
längre som annorlunda eller frimodigare, eller som bärare av en alldeles
egen och mer pregnant samhällsanalys. Moderaterna är istället ett högst
normalt parti som ett par miljoner
människor utan vidare kan tänka sig
att rösta på, men som mycket ra personer känner att de måste rösta på.
1998 gjorde moderaterna ett valresultat som var tio procent bättre än
det tidiga 70-talets och tio procent
under vad partiet borde ha nått.
Vage generation har sitt perspektiv.
<
>
r
iJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner