Print Friendly

Per Anger; Raoul Wallenberg

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PER ANGER:
Raoul Wallenberg
I denna artikel skriver Per Anger om den
växande världsopinionen för Raoul
Wallenbergs frigivande samt vad som
hänt i denna fråga under senare tid.
Per Anger, som under kriget tjänstgjorde som attache vid dåvarande
svenska legationen i Budapest, samarbetade nära med Raoul Wallenberg
i dennes räddningsaktioner för de
ungerska judarna. Per Anger har under senare år varit ambassadör i Australien och Kanada och är numera
pensioneradfrån UD. Han har skrivit
boken ”Med Raoul Wallenberg i Budapest”.
Under de senaste åren har intresset för
Raoul Wallenbergs öde ökat nära n01
explosionsartat världen över. Förenillt
ar har bildats i ett stort antalländer med
syfte att sprida kunskap om Raouls går·
ning samt verka för hans frigivning.
Inom föreningarnas ram ordnas bia
seminarier och temadagar kring Raoul
och hans verk. Framför allt har man för·
stått vikten av att ungdomen orienteras
om nazisternas utrotning av judarna oc~
Raoul Wallenbergs humanitära insats 1
detta sammanhang. l flera länder har haa
upptagits som ämne i skolundervisnint
en. Den drivande kraften i Israel för
Raoul, Gideon Hausner, som en gru.
ledde åtalet mot Adolf Eichmann, har
formulerat Raoul Wallenbergs speciella
Qetydelse på följande sätt:
”Här har vi en man som kunde ha valt alt
stanna kvar i det säkra, neutrala Svef’ile
när nazismen behärskade Europa. I ställd
lämnade han denna trygga hamn och reste
till vad som då var en av de farligaste plal·
serna i Europa- Ungern. Och varför? För
att rädda judar. Han vann sin kamp, <d
jag tycker att i denna tid när det finns sl
litet att tro på, så ytterst litet som våra bara
och ungdomar kan knyta sina förhoppnint
ar och ideal till – är han en människa aa
visa upp för den värld som vet så föga 011
honom. Det är därför jag anser att hislorica
om Raoul Wallenberg bör berättas, för alt
hans gestalt må få sin rätta plats i mäniiiskors medvetande.”
Det är detta man funnit så viktigt all
ungdomen får del av – Raoul Wallenbergs budskap att aldrig acceptera polio
tiska övergrepp varken på folkslag eller
individer, och att de nazistiska (örbryt~
serna därför aldrig får glömmas.
Siarkast har aktiviteterna vant t så-
dana länder som USA, Kanada, Australien och Israel, naturligt nog av den anledningen att där många av de människor
lever som räddades av Raoul Wallenberg. I dessa länders parlament har
Raoul hyllats vid flera tillfällen, regeringarna har gjort framställningar om honom
till Sovjet, och enskilda parlamentsledamöter har vid besök i Moskva tagit upp
frågan.
USA som tog initiativet till att svenska
regeringen skickade Raoul till Budapest
känner starkt sin solidaritet med hans
sak. vilket bl a tagit sig uttryck i att President Reagan 1981 utsåg Raoul Wallenberg till amerikansk hedersmedborgare
– en unik hedersbetygelse som tidigare
endast kommit Winston Churchill till
del. I flera delstater har dessutom instiftats en särskild Raoul Wallenberg dag –
den 5oktober, dvs den dag då Raoul fick
sitt amerikanska hedersmedborgarskap
– för att hugfästa denna utmärkelse. I
Australien och Israel föreligger förslag
till grundlagsändring för att möjliggöra
ett hedersmedborgarskap även i dessa
länder.
Vetskapen om Raoul Wallenbergs gärning har även spritts genom de dokumentärfilmer som producerats om honom i USA. Kanada. Frankrike, Storbritannien och Västtyskland, och en dylik
australisk film väntas ha premiär inom
kort. Dessutom är spelfilmer planerac,le
av amerikanska och kanadensiska bolag.
Ett tjugotal böcker om Raoul har utgivits
under de senaste åren på olika språk och
strömmen av tidningsartiklar har ständigt ökat. Härtill kommer raden av hedersbetygelser vid universitet och högskolor, namngivningen av institutioner,
197
skolor, gator, torg och byggnader samt
utgivande av frimärken med Raouls bild.
Svensk passivitet efter kriget
I januari 1981 anordnade den svenska
Raoul Wallenberg-Föreningen i samarbete med den Internationella SakharovKommitten i Köpenhamn en ”Hearing”
i Stockholm med vittnen och representanter från olika länder som varit engagerade i Raoul Wallenbergs sak. Ett stort
uppbåd av världspressen var också närvarande. Syftet med Hearingen var
främst att ~öka få till stånd en världsopinion för Raouls frigivning. Utan självförhävelse kan väl sägas att med hjälp av
alla goda krafter runtom i världen detta
syfte uppnåtts. Frågan man ställer sig är
naturligtvis varför det internationella
uppvaknandet kommit först nu. Det är ju
dock idag 39 år sedan Raoul Wallenberg
greps av ryssarna och fördes till Ljubljankafängelset i Moskva. Till en början
är förklaringen otvivelaktigt den svenska
regeringens bristande engagemang efter
kriget, obenägenheten att sprida information om Raouls öde både hemma och
utomlands, och framför allt den överdrivna rädslan för att skada alliansfriheten genom att acceptera den hjälp som
erbjöds från officiellt amerikanskt håll.
Detta var en svensk affär och man ville
ligga lågt och inte ha någon inblandning
utifrån.
Någon tanke på att söka utväxla Raoul
Wallenberg mot någon sovjetspion fanns
inte – i varje fall inte hos Östen Unden
– trots antydningar från sovjetisk sida
att ett dylikt förfarande skulle varit möjligt och trots att det neutrala Schweiz
redan återfått sina av ryssarna fängslade
diplomater genom ett dylikt utbyte.
198
Pliktskyldigast följdes alla spår och när
något nytt framkommit gjordes förnyade, artiga förfrågningar eller demarcher till Sovjet endast för att erhålla
samma svar, nämligen att Raoul Wallenberg dött i Ljubljankafängelset 1947. Ej
att undra på, när man aldrig var beredd
att sätta någon kraft bakom orden. Man
frågar sig om den verkliga viljan funnits
bakom alla hänvändelser.
Har det inte bara varit en låtsaslek då
man inte varit villig att vidta åtgärder
som befarats få menliga följder för vårt
förhållande till Sovjet, samtidigt som
man ville visa upp för hemmaopinionen
att allt gjordes i en sak man inte trodde
eller ville tro på? Därför att det var bekvämast så. Denna undfallenhet och
brist på förmåga att tala ett språk som
ryssarna förstår kännetecknar tyvärr
inte bara handläggningen av Raoul Wallenberg-ärendet, utan känns igen från
agerande! vid baltutlämningen, den
svenska miljardkrediten till Sovjet strax
efter kriget, nedskjutningen av det
svenska Catalinaplanet på 50-talet och
förhandlingarna om territorialgränsen i
Östersjön härom året. Kommer svaret
på de senaste U-båtskränkningarna också att ligga i linje med detta beteendemönster?
Nya informationer
En ytterligare förklaring till det sena
uppvaknandet utomlands för Raoul Wallenbergs sak är att sedan Professor
Nanna Svartz avgett sitt vittnesmål i
böljan på 60-talet om Raouls inspärrning
i ett mentalsjukhus utanför Moskva –
som ryssarna förnekade – praktiskt taget ingenting hördes mer om honom under en lång tid framöver. Man fick känslan av att Raoul höll på att glömmas bort.
De båda vittnena Kaplans och Kalioskis
framträdande i slutet av 1978 med berättelsen om att Raoul så sent som 1975
iakttagits i Hutyrkafängelset utanför
Moskva slog därför ned som en bomb.
Människor över hela världen, särskilt de
som räddats av Raoul och som kanske
varit benägna att tro att han inte längre
var vid liv, stod upp och krävde hans
frigivning. Klimatet var också nu mer
förberett för denna opinionsstorm: protokollet om de mänskliga rättigheterna
hade ju undertecknats av ryssarna vid
säkerhetskonferensen Helsingfors
1975.
Följaktligen föll det sig naturligt att
därefter basera kampen för Raoul Wallenbergs frihet på dessa i Helsingfors
fastlagda principer. Intresset för Raoul
och hans räddningsaktion fick också nä-
ring genom filmen ”Förintelsen” om den
nazistiska judeutrotningen som ungefår
samtidigt visades på olika TV-kanaler i
Västvärlden.
Fortsatt lamt svenskt intresse
Om intresset för Raoul Wallenberg i omvärlden, som framgår av ovanstående,
nått oanade höjder, kan detsamma tyvärr inte konstateras i vårt land. Visserl~
gen har stödet för vår förening, den
svenska Raoul Wallenberg-Föreningen,
ökat avsevärt under allra senaste tid,
men den allmänna opinionen förefaller
alltjämt likgiltig och skeptisk: ”Han kan
ju inte leva efter så lång tid”, är reflektionen överlag, men vi vet flera personer, fysiskt och psykiskt starka som
Raoul, vilka överlevt fängels~vistelser
på 30-40 år i Sovjetunionen. Idag finns
visserligen inte så många förstahandsvittnen kvar, men tydliga indikationer
föreligger om att Raoul Wallenberg fortfarande lever i fängelse i Sovjetunionen.
Även från svenskt myndighetshåll visas samma negativa inställning exemplifierat av dåvarande postgeneralen
Rainers vägran att trycka ett frimärke
med Raoul Wallenbergs bild. Även nuvarande chefen Bertil Zachrisson har
svarat undvikande i ett brev till riksdagsmannen Sven Munke som i riksdagen
motionerat om utgivande av ett Raoul
Wallenberg-frimärke.
Både Björn Borg och Ingemar Stenmark figurerar såvitt jag vet på svenska
frimärken därför att de gjort insatser på
sportens områden. Man är däremot ur
stånd att på samma sätt hedra en svensk
som räddat 100000 människors liv. Har
även det svenska postverket gripits av
den gamla rysskräcken?
Anmärkningsvärd svensk tystnad
Vad kan nu göras ytterligare för Raoul
Wallenbergs räddning?
Vi hoppas och tror att ett starkt tryck
från USA:s sida kombinerat med en
överenskommelse (”deal”) av något slag
(som bekant frigavs den kände dissidenten Alexander Ginsburg mot amerikansk
leverans av elektronisk utrustning som
ryssarna var i trängande behov av för
genomförande av olympiaden i Moskva
1980), stödd av en växande världsopinion skall slutligen förmå ryssarna att
frige Raoul Wallenberg.
När den amerikanske utrikesministern
vid den internationella konferensens
öppnande i Stockholm den 17 januari i år
-den dag för 39 år sedan då Raoul Wallenberg arresterades av ryssarna – höll
199
sitt inledningsanförande yttrade han bl a
följande:
”Det känns på sin plats att här i Stockholm
erinra sig de heroiska insatserna av Raoul
Wallenberg som räddade tusentals ungerska judar från förintelsen . Jag vill ge ett
erkännande till våra svenska värdar för en
lång tradition av osjälviskt arbete för fred
och mänskliga rättigheter exemplifierat av
Wallenberg.”
Något gensvar från de svenska värdarna
på denna eloge fick Shultz inte. Endast
pinsam tystnad. Raoul Wallenberg-Föreningen hade bett regeringen att ta upp
frågan vid något av samtalen med Sovjets utrikesminister Andrej Gromyko,
men svaret blev att det inte var något
lägligt tillfälle att ta upp saken nu. När
blir det något mer lägligt tillfålle än när
både statsministern och utrikesministern
flera gånger hade enskilda samtal med
Gromyko i Stockholm?
Från sovjetisk sida måste man i detta
sammanhang ställa sig frågan: Visserligen kämpas det i världen i övrigt hårt för
Raoul Wallenbergs frigivande, men
svenskarna har uppenbarligen gett upp,
och varför ska vi då bemöda oss?
Det tragiska är också att man i Sverige
inte förstätt eller vill förstå vilket värde i
sig Raoul utgör för vårt land, något som
utrikesminister Shultz var inne på, nämligen att Raoul ingår i den rad av svenska
män och kvinnor som burit upp vår tradition på det humanitära området: en Elsa
Brändström, en Folke Bernadotte, en
Dag Hammarskjöld.
Inte minst för världens ungdom måste
berättelsen om Raoul Wallenberg bevaras – en man som genom sitt mod och
sin gärning blivit en symbol för kampen
för frihet och mänskliga rättigheter.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner