Print Friendly

Pension – och sedan

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PENSION – OCH SEDAN?
DEN SVENSKA politiken har ända sedan långt före det andra världskrigets början varit så stillsam, att det
politiska intresset i landet varit i
fara att försvinna. Riksdagens förhandlingar har hotat att bli ointressanta: man visste i förväg att alla
regeringens förslag skulle bli bifallna och alla förslag från annat
håll avvisade.
Sedan 1956 års val är situationen
en annan. Politiken har blivit så
dynamisk man någonsin kan begära, och man vet knappast från
den ena dagen till den andra vad
som kommer att hända. Att nu
förutsäga framtiden, särskilt i en
tidskrift där flera veckor ligger mellan författandet och publiceringen,
är praktiskt taget omöjligt. Man får
nöja sig med en serie frågetecken.
Vad som hittills hänt under 1958
års riksdag är att enighet nåtts i
försvarsfrågan men icke i pensionsfrågan. Alldeles oavsett att försvarsuppgörelsens sakliga innehåll
är så pass positiv som man med
hänsyn till styrkeförhållandena
i riksdagen skulle ha kunnat tänka
sig, har dess verkan på atmosfären
varit mycket gynnsam. De politiska
grupperna har efter vårens och höstens sammandrabbningar åter kommit därhän att man kan tala med
varandra, och den odefinierbara
företeelse som kallas förtroende har
åtminstone till en del återkommit.
Å andra sidan ger ju det budgetförslag, som nu är under behandling,
anledning till många reflektioner
även av politisk natur. Dess motto
synes vara »efter oss syndafloden»,
och mer än en bedömare har tolkat
statsverkspropositionen så, att regeringen själv icke räknar med att
sitta kvar vid början av 1959 års
riksdag.
Just nu domineras politiken av
pensionsfrågan. Kommer denna att
under längre tid förbli »den stora
frågan»? I själva verket är det när
detta skrives ännu icke helt otänkbart att man i utskottet når fram
till en för de fyra partierna godtagbar kompromiss, i synnerhet som
uppenbarligen många bland de
äldre socialdemokraterna ser med
bekymmer på regeringens benägenhet att söka strid på detta område.
Skulle ingen uppgörelse nås, och
det är naturligtvis det sannolikaste,
finns det skäl att komma ihåg att
striden under fyrpartiförhandlingarna icke stod i frågan om man
skulle skapa en »lagfäst rätt till
pension». En sådan skulle regeringen av allt att döma ha kunnat
få de borgerliga med på, blott man
126
icke samtidigt krävt ett tvång till
medverkan i pensionssystemet.
Ä ven centerpartiet-bondeförbundet,
som härvidlag har den mest negativa ståndpunkten, skulle knappast
ha undandragit sig medverkan till
ett förslag som skapat rätt till pension för dem som så ‘önskade utan
att tvinga de andra att gå in i systemet.
Vad som kommer att ske om den
nuvarande splittringen fortsätter
under utskottsbehandlingen är däremot icke alldeles lätt att säga. I
brist på en allmän uppgörelse har
de tre oppositionspartierna bestämt
sig för att gå var sin väg, ehuru väl
samtliga deras förslag i första hand
går ut på att avslå regeringens proposition. Hittills tyder de flesta tecknen på att man håller ihop på den
linjen, och det blir allt mindre sannolikt att ens några enstaka riksdagsmän ur folkpartiet i sista omgången föredrar regeringens förslag
framför det rent avvisande alternativ, som i slutomröstningen kan
komma att framställas.
Sannolikt är väl också att regeringen om den lider nederlag i
andra kammaren fullföljer tanken
på riksdagsupplösning med nyval i
maj eller början av juni. Redan
detta är något ovisst, men ännu
mera ovisst är hur ett sådant val
kan komma att gestalta sig och vilken utgången kan bli. Orkar svenska folket med att gå till valurnorna tre gånger under loppet av
elva månader? Skall det lyckas socialdemokraterna att ge pensions··:o
frågan en helt dominerande ställning i valdebatten och undvika att
försvara sig för alla missgrepp på
andra områden? Och slutligen: är
den socialdemokratiska optimismen
berättigad ens om pensionsfrågan
blir valets dominerande faktor?
Ett i viss mån bekymmersamt
faktum är, att de ekonomiska problemen å ena sidan kanske är
mera dominerande än någonsin
förut men å andra sidan uppenbarligen mindre än för några år sedan
förmår fånga det allmänna intresset. Det kan hända att detta gynnar
socialdemokraterna; å andra sidan
är det också sannolikt att entusiasmen för penningutdelning under socialpolitisk täckmantel är betydligt
mindre än förr. Läget är varken sakligt eller politiskt detsamma som
när Per Albin Hansson 1936 inhöstade en valseger just på pensionsfrågan.
Den svåraste situationen är otvivelaktigt folkpartiets. Många av
dess väljare står uppenbarligen regeringen ganska nära i pensionsfrå-
gan; andra befinner sig mycket
långt ut till höger. Centerpartiet lär
väl denna gång med större energi
än förut söka göra sig gällande
också i tätorterna, och det är möjligt att herr Hedlund både där och
på landsbygden har en del att
hämta genom att ställa sig till hö-
ger om högern. Högerståndpunkten
är i och för sig den klaraste, men
därav följer ingalunda att den
också vinner mest gehör. För alla
de borgerliga partierna – även centerpartiet! måste emellertid
gälla, att de har föga eller ingen
glädje av att ta röster från varandra. Det gäller framförallt att
stärka den borgerliga fronten i dess
helhet.
Vinner socialdemokraterna framgång vid ett upplösningsval på pensionsfrågan, är deras parlamentariska bekymmer för tillfället ur
världen. Men de sakliga bekymren
blir därigenom snarast större. Det
är visserligen sant att partiets politik under hela inflationsperioden
gått ut på att planlägga den fulla
sysselsättningens bevarande, men
det är icke säkert att denna planläggning hjälper särskilt mycket,
när den fulla sysselsättningen äventyras delvis just genom inflationistiska åtgärder. I varje fall finns det
ingen anledning att avundas den
socialdemokratiske finansministern
de uppgifter som då kommer att
möta honom.
Går valet i motsatt riktning, så
att den borgerliga majoriteten i
andra kammaren bevaras eller stärkes, finns det ingen brist på möjliga
regeringsalternativ. Icke blott herr
Ohlin utan även herr Hedlund synas vara intresserade av statsministerposten, och uppenbart är att hö-
gern under alla förhållanden är beredd att stödja en borgerlig regim,
vare sig partiet formellt ingår i regeringen eller icke. Den mest kuriösa lösningen vore otvivelaktigt
om herr Hedlund ville försöka regera alldeles själv och därigenom
fullfölja den tradition från C. G. Ek- 127
mans dagar, som innebär att även
ett litet och avtagande parti kan
söka föra en egen vågmästarpolitik.
Vem som än regerar gäller det
emellertid framförallt att lösa de
många svåra ekonomiska problemen. Dessa blir särskilt allvarliga
därför att det först är nu som de
olyckliga konsekvenserna av den
socialdemokratiska efterkrigspolitiken på allvar börjar framträda. Den
internationella konjunkturutvecklingen är ogynnsam om ändå icke
alltför allvarligt oroande. Sverige
för sin del befinner sig i den olyckliga situationen att kombinera fortsatt inflation med avtagande sysselsättning. Vilka resurser har vi
överhuvudtaget kvar, om det skall
gälla att möta en internationell lågkonjunktur? Och hur är det med
utlandets förtroende för vår ekonomi? Blir svaren på dessa frågor
av negativ natur kan det förändrade
läget komma att få mycket vittgå-
ende verkningar både på vår socialpolitik och vår kulturpolitik. Det
allra allvarligaste är att vi håller
på att komma in i en situation där
det är svårt att få råd med själva
de grundläggande investeringar
som är nödvändiga för den ekonomiska utvecklingen på längre
sikt. Samtidigt är statsfinanserna
icke av sådan art att statliga ingripanden av 30-talets typ med någon
lätthet kan genomföras.
Den politiska konsekvensen av
detta konstaterande borde vara, att
man får sluta upp att betrakta det
hela som ett parlamentariskt spel- 128
parti och övergå till att i stället utnyttja det i svensk politik befintliga
förtroendekapitalet till samverkan
mellan alla de demokratiska partierna. Det finns åtskilligt att göra
som i grunden accepteras av de
mera ansvariga kretsarna inom
både socialdemokratien, centerpartiet, folkpartiet och högern, men för
vilket man ändå icke kan få någon
majoritet, därför att ingen vill ta
ansvaret ensam. Skall det verkligen
vara nödvändigt att avvakta en
katastrof innan man i samlingsregeringens form eller på annat sätt
söker ena sig om sådant? Det vore
väl förnuftigare att söka göra det i
tid, innan någon katastrof inträffar,
och det skulle vara ett dåligt betyg
åt svensk politik om man icke
kunde vara så pass förnuftig.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner