Print Friendly

Peeter Luksep; Estland ockuperades inte utan motstånd

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PEETER LUKSEP:
Estland ockuperades inte utan motstånd
E
n skogsväg i södra Estland sommaren 1967. Från skogen kommer två medelålders män ut på
vägen. Vid skogsbrynet blir de omringade
av sovjetisk milis, och efter slagsmål övermannade. KGB-chefen i Vörumaa-distriktet hade en lyckad dag- de legendariska skogsbröderna Hugo och Aksel
Möttus hade fångats.
Mart Laar: War in the woods. The Campass Press, Washington, D.C. 1992
Bröderna var de två återstående av en
lantbrukarlamilj på sex personer. Bröderna, som många män i vapenför ålder,
gömde sig redan när Röda Armen kom.
Föräldrarna och två yngre syskon flydde
till skogs 1952, när kolchosen inte lät den
yngre brodern få vård för sin tuberkulos,
och när föräldrarna som ägare till privatjordbruk blev allt mer trängda.
De byggde ”bunkrar” -jordkulor med
kamin och förrådsutrymmen – först i
skogarna i närheten av sin gård, därefter
allt längre bort. De försörjde sig i en början med att i smyg hjälpa bekanta, därefter allt mer helt själva. Långa vinternätter läste de böcker,som de med stor möda
skyddade mot fukt.
Bröderna fick se såväl sina föräldrar
som sin yngre bror avlida i skogen. Lillasyster Maimu, märkt av tuberkulos, ville
återse sitt barndomshem och bars av brö-
derna hela vägen hem. Framme vid skogsbrynet vid den övergivna gården såg de
kolchosarbetare och vågade sig inte fram
förrän nästa dag, när lilla Maimu redan
nått den sista vilan. Lillasystern fick inte
återse sitt älskade hem, utan fick vila tillsammans med sina föräldrar i en omärkt
grav i skogsdungen intill släktens gård.
Hugo och Aksel överlevde tio år i fängelse, men så sent som 1990 var de gamla
kommunisterna fortfarande så starka i
Estland att bröderna vägrades upprättelse av Estlands Högsta Sovjet.
Familjen Möttus var inte.ensam. Exakt
hur många som delade deras öde i Estland – eller liknande öden i Lettland och
Litauen – är av naturliga skäl inte känt,
men vi vet nu att de räknades i tusental,
förmodligen tiotusental, i bara Estland.
Många var unga män, inte lika fredliga
som familjen Möttus utan snarast små
gerillaförband som emellanåt lyckades utdela kännbara slag mot ockupationsmakten, andra helt enkelt på flykt undan
mobilisering till främmande armeer, undan deportationer, eller undan krav på
angiveri mot sina närmaste.
1940, när Hitler och Stalin fortfarande
var i pakt med varandra, och när västvärlden var upptagen av att tyskarna ockuperade Paris, passade Stalin på att ställa ultimatum till de tre baltiska regeringarna om
att tillåta sovjetisk inmarsch eller ta konsekvenserna av en vägran.
Att göra motstånd mot Sovjet-Hitlertyskland uppfattades som liktydigt med
blodbad. Finland hade försökt men besegrats, Polen och Frankrike hade besegrats än mer grundligt. Hjälp kunde inte
påräknas någonstans ifrån.
Den sovjetiska inmarschen ide baltiska
länderna blev således oblodig. Men fortsättningen blev desto blodigare. (Kanske
något att fundera på för en och annan
”fredsrörelse”?) Nattliga arresteringar,
avrättningar och massdeportationer gjorde att balterna snabbt insåg att man ändå
inte hade undgått blodbadet.
Efter många år av tysk ockupation,
med blodbad i sin tur (främst för Baltikums judar, men även för åtskilliga andra
-till exempel den anmälda bokens författares farfar) återkom sovjetarmeerna, och
balterna visste alltför väl vad som väntade.
I alla tre länderna drog därför många
män, ibland hela familjer, till skogs. De
första hade dragit till skogs redan för att
undkomrna tysk mobilisering. Nu blev de
många fler.
Att vara man i vapenför ålder när skilda ockupanter drar fram innehåller sina
speciella risker. Estlands unga män blev
först värvade till sovjetisk tjänst, därefter
till tysk, och därefter åter sovjetisk. Det
finns dokumenterade fall där bröder låg i
skyttegravarna mittemot varandra i olika
uniform. Eftersom de baltiska länderna
enligt sovjetisk uppfattning var delar av
Sovjet under den tyska ockupationen betraktades varje balt i tysk uniform inte
som vanlig krigsfånge utan som landsförrädare av den återvändande Röda Armen. Att gömma sig till skogs var därför
ofta enda möjligheten.
Dessa skogsbröders existens har varit
känd i väst alltsedan de baltiska flyktingarnas ankomst. Inte minst av västliga underrättelsetjänster, även den svenska, som
sände agenter för att via skogsbröderna få
information om händelseutvecklingen i
Sovjet före spionplanens tid. Men omfattningen eller den verkliga karaktären har
varit okänd fram till våra dagar.
Den unge estniske historikern Mart
Laar – sedan oktober Estlands statsminister – ägnade några år i senare delen av
1980-talet åt att dokumentera kvarvarande människors minnen av denna så lite
kända epok i Estlands historia. Han cyklade på det estniska fornminnessällskapets uppdrag igenom mer eller mindre
51
hela Estland. Folk som hade varit med
vågade nu börja berätta. Dels för att de
var till åren komna och därför inte kände
sig så rädda, dels för att öppenheten ökade.
Dock hade öppenheten fortfarande sina gränser. De sovjetestniska myndigheterna hade ögonen på unge Laars aktiviteter. Samtidigt som han tilläts göra sin
första utlandsresa väcktes åtal mot honom för förtal av sovjetstaten; uppenbarligen hoppades man att Laar skulle stanna
utomlands. Men Laar tänkte inte överge
vare sig sin unga familj eller kampen om
Estlands rätt till sin historia. Han återvände, tiderna förändrades alltmer, och åtalet
rann till slut ut i sanden. Nu sitter samrna
åklagare och är oroliga för sina jobb. Med
viss rätt, kan man nog säga.
De nertecknade berättelserna har tidigare gett Laar material till en bok på estniska om den tiondel av Estlands befolkning som deporterades. En bok som –
trots att den främst handlar om den minoritet av de deporterade som överlevde –
skakar om också läsare utan illusioner.
Hans nästa bok kom att handla om dem
som sökte undkomma, eller rent av förhindra, deportationer – skogsbröderna.
Originalversionen har ännu inte utkommit i pappersbristens Estland, men en
engelsk översättning utkom i USA i höstas.
Laars bok grundar sig på ögonvittnens
berättelser. Det finns över 30 000 sidor i
Fornminnessällskapets arkiv. Men Laar
har också forskat i det estniska kommunistpartiets arkiv och genom ”insiders” i
systemet rent av fått fram en del från
KGBs arkiv. Eftersom de muntliga berättelsernas trovärdighet kan ifrågasättas har
Laar dubbelkollat det som kan kollas. Det
52
finns också noggranna uppgifter om vilka
arkiv som använts och vilka personers
uppgifter som refereras. Till exempel
namnet på den polisman som ur polisens
och KGBs källor förmedlat information.
Det visar sig att den estniska gerillakampen var mer omfattande och mer
långlivad än vad vi föreställt oss. Och då
var den ändå blygsamjämförd med i Lettland och i synnerhet Litauen. I och med
att kontakterna genom järnridån blev allt
svårare mot slutet av 40-talet, KGBs infiltration effektivare, och personkontakterna med flyktingarna i väst svagare,
föreställde vi oss i väst att verksamheten
upphört. Men den sista kända skogsbrodern greps (och dog i samband med gripandet) så sent som 1978 -mer en eremit än gerillakämpe, men ändå. Enligt
sovjetiskt arkivmaterial utkämpades slag
fortfarande 1955 och 1956.
Laars bok ger också en sammanhängande bild till annat vi på senare tid kunnat
läsa. Här finns Maarja Talgres efterlängtade pappa Leo, här finns brittiska SIS’ av
KGB grundlurade agenter, och här finns
Evald Hallisk som smugglades in i Estland från Sverige för drygt 40 år sedan,
greps, överlevde, och återkom i fjol till
Sverige och den son han aldrig sett.
Mest tragiskt är att läsa om hur skogsbröderna besegrades. Många dog i regelrätta drabbningar, eller i annan kamp med
ockupanterna, men ännu fler greps eller
avrättades efter utpressning och tortyr
mot civila som tvingades bli angivare,
kanske till och med mot sina närmaste
anhöriga. Det sovjetiska samhällets fulla
grymhet har vi ännu inte helt förstått.
Skogsbröderna blev besegrade. De
hoppades att deras insats åtminstone
skulle betyda att omvärlden förstod att
Estland inte gav upp sin frihet frivilligt.
Men omvärlden brydde sig inte.
Däremot bevarades minnet av skogsbröderna i esternas hjärtan. Och bland
efterlevande anhöriga – fruar, barn, syskon, och ibland föräldrar – levde minnet
av deras uppoffrande kamp som en ständig påminnelse om förtrycket och som en
uppfordran till att göra något. Så blev det
att många av 70- och 80-talens underjordiska oppositionella var människor vars
rädsla övervanns av deras anhörigas offer.
Så blev det att skogsbröderna från
bortom de omärkta gravarna, till slut segrade ändå.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism