Print Friendly

Påvlig populärvetenskap

Av Simon O. Pettersson | 12 april 2013

Göran Hägg
Påvarna. Två tusen år av makt och härlighet
Lind & Co 2013 [2007]

pavarnaDen nye påven är på allas läppar. Knappast någonsin diskuteras påveämbetets roll och framtid så utförligt i offentligheten som vid just påvebyten. Den spektakulära situationen med en abdikerande påve sörjer naturligtvis alldeles särskilt för en livaktig diskussion. Tyvärr så blir emellertid denna diskussion, som kanske många andra offentliga diskussioner, ofta präglad av den djupaste okunskap och oförståelse för varje djupare sammanhang. Kanske står Leopold von Rankes die Päpste oläst i bokhyllan. Det är därför tacknämligt att åtminstone någon söker att introducera den svenska läsekretsen i frågans historiska förutsättningar. Göran Hägg har nämligen givit ut en utökad nyversion av sin bok Påvarna.

Den mycket produktive, man kunde tycka ofta för produktive, Göran Hägg har, vid sidan av andra offentliga uppträdanden (bland annat i TV-soffor), givit ut en ansenlig mängd böcker i varjehanda ämnen. Även om man kanske understundom stört sig på den alltför inställsamt populära tonen (som liksom inte tar läsaren på allvar), eller förvånats över en del bisarra estetiska omdömen (som exempelvis det svårsmälta avfärdandet av Heidenstam), har man ändå aldrig riktigt tvivlat på hans sakkunskaper; att han är litteraturdocent märks nog ändå åtskilligt. Ett särskilt intresse har ägnats den italienska historien med både en allmänhistorisk framställning och en biografi över Mussolini. I denna bok om påvarna tangerar den italienska historien världshistorien. En bok om påvar blir med naturlighet både provinsialhistoria och globalhistoria.

Hägg börjar tidigt med påvedömets tveksamt bibliska förhistoria, över till påvedömets uppkomst och medeltidens virrvarr av påvar och motpåvar, reformation och motreformation, ända fram till våra dagar. Det som är nytt i nyutgåvan är en efterskrift som reflekterar över abdikationen, men spekulationerna i det förutvarande sista kapitlet, om vad Benedictus XVI kan tänkas uträtta står oförändrade kvar. Effekten blir märklig. Man borde rimligen ha omarbetat detta kapitel, om också att det fördröjt lanseringen ett par veckor.

Det som får mest utrymme i boken är såsom titeln antyder just påvarna, och inte påvedömets historia i bredare bemärkelse. Hägg älskar personalia och anekdoter. Den språkkunnige Hägg öser rikligt ur den europeiska, primärt italienska, litteraturen, men är mycket sparsam med referenser. Man kunde ha önskat, om en notapparat ansågs för tung för ett så pass populärt verk, en ordentlig lista över använd litteratur. Vem man skall skylla på är dock inte helt klart – kanske är det, som ofta i dessa fall, förlaget snarare än författaren som här har varit styrande. Ett hjälpsamt index – man kan knappas skriva det ordet i det här sammanhanget utan att ofrivilligt ordvitsa – över nämnda personer finns emellertid; sådant ökar alltid ett verks användbarhet, och förtjänar därför att särskilt framhållas.

Häggs intresse för anekdoter och personhistoria sker i hög utsträckning på bekostnad av andra faktorer, vilket gör att mycket av väsentlighet försvinner. Exempelvis figurerar Martin Luther bara i förbifarten, och på ett sätt som låter antyda att Hägg inte i så hög utsträckning anlitat den väldiga Lutherlitteraturen. Någon verklig diskussion av reformatorns teologiska positioner, och hur den katolska kyrkan hanterat dessa, förekommer inte. Över huvud taget verkar intresset för teologiska frågor vara ganska svalt. Hägg är alldeles för upptagen med att berätta ännu en anekdot, om vad Leo X sade när han valts till påve eller hur Julius III adopterade en tonårig apskötare. Kanske tar han själv religionen på för litet allvar, för att verkligen begripa dess oerhörda historiska betydelse.

Något måste också sägas om den allmänna stil boken är hållen i. Visst är framställningen någorlunda njutbar, och berättandet är understundom verkligt flyhänt, men någon gång är också hans hand alldeles för lätt. När det t.ex. sägs om den tidiga kristna kyrkan att ”deras organisationsform var löslig och hemlig och påminde närmast om terrornätverket al-Qaida…” är detta en formuleringsglädje som fullständigt spårat ur. Kanske borde förlaget ha tuktat honom en smula i det här avseendet. Hägg är också ohejdat subjektiv. Vilka påvar han uppskattar och vilka han ogillar framgår med all önskvärd tydlighet. Detta stör emellertid inte så mycket i den här typen av framställning. Subjektivitet stör framförallt när den är maskerad.

Som ett sammanfattande omdöme om denna bok, måste alltså sägas att den innehåller fel och brister, och inte kan ersätta läsning av mer djupgående litteratur i ämnet. Men man måste också framhålla dess förtjänster. Den ger en möjlighet att på blott några timmar och utan större ansträngning initiera sig i påvedömets biografik. Det är alltså trots allt att betrakta som populärvetenskap i den bättre meningen.

Simon O. Petterssonsimon_pettersson
är fil kand i tyska och fri skribent.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner