Paul Johnson; Kunskapens hastighet


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PAUL JOHNSON:
Kunskapens hastighet
l boken ”The great reckoning:
How the world will change in the
depression of the 1990s” varnar
författarna för att 90-talet kommer att präglas av en djup, global depression. Paul Johnson är
betydligt mer optimistisk och
framhåller att den stora skillnaden mellan USA på 20-talet och
nu är informationen.
Det mest värdefulla i livet är
kunskap,skriverJohnson, och
det har vi mer av än någonsin
förr. Vi kan lära av vad som
skett. Läs ekonomisk historia
och tänk över den, är hans råd.
SvTs medarbetare Paul
Johnson är historiker och journalist.
D
en fete pojken i Pickwideklubben
anförtror Gamla Tant: ”Jag skall
berätta något som får er att rysa!”
Detta är ämnet för en bok kallad The great
reckoning: How the world will change in
the depression of the 1990’s, skriven av
James Dale Davidson och William Rees
Mogg (Summit Books, 300 s). Dess författare hävdar att 1990-talet kommer att
bevittna en djup, global depression. De
tror att denna kommer att få samma omfattning som den ekonomiska tillbakagång som inleddes med kraschen 1929,
kanske rentav större. De framhåller även,
och detta är det mest skräckinjagande, att
det amerikanska samhälle som på 1920-
talet inte förmådde hindra nedgången, i
många avseenden var såväl moraliskt som
ekonomiskt starkare än 1990-talets USA.
Låt oss granska det sistnämnda påstå-
endet närmare. På 1920-talet, påminner
oss författarna om, var Förenta Staterna
världens största kreditgivarland. Den
federala regeringen hade varje år ett budgetöverskott och minskade under decenniet statsskulden med en tredjedel. Den
hade få långfristiga lån utan säkerhet.
USA hade även ett betydande handelsöverskott. Produktiviteten ökade med
50 % under decenniet. Landet sparade
hårt och investerade flitigt. Det hade låg
inflation och låg räntenivå. De stora företagen var till stor del självfinansierande
och hade gott om pengar. Utlandsskulden
var liten. Också arbetslösheten var låg;
halva befolkningen ägde genom att inneha gårdar och arbeta inom jordbruket ett
skydd mot ekonomisk nedgång. Den statliga förvaltningen var liten, de militära utgifterna blygsamma. Allmänhetens förväntningar om vad staten kunde göra för
den var låga, likaså skatterna. Familjerna
—-
var stora och stödde dessutom varandra.
Trots förbudstidens regler och dess bieffekter var samhället laglydigt.
Förenta staterna på 1990-talet däremot är enligt författarnas mening oerhört känsligt i alla dessa avseenden. Det
är världens största gäldenär, och dras med
en skara försumliga utländska låntagare
vilka utfärdat värdelösa skuldbrev. Dess
statsskuld har ökat tre och en halv gång
under det senaste decenniet; det äger endast 9 % av världens guldtillgångar ( mot
50 % på 1920-talet), det har massiva
federala budgetunderskott samt skulder
Det mest värdefulla i livet, mer värdefullt än materiella eller ens
mänskliga resurser, är kunskap.
utan säkerhet på runt 14 biljoner dollar.
Under 1980-talet ”bevittnade man det
största handelsunderskott något land
upplevt i världshistorisk tid”. Sparandet
är lågt liksom investeringarna, produktiviteten stagnerar, oroande hög inflation
råder, liksom höga räntor och hypoteksräntor och hög arbetslöshet. Landet är vä-
sentligen urbaniserat och därmed mer utsatt vid ekonomiska kriser. Dess företag
är skuldtyngda. Dess offentliga sektor tar
en mycket större del av BNP i anspråk än
1929, sysselsätter 21,2% av den förvärsarbetande befolkningen (mot 10%
1929), tar 36,8 % av den personliga inkomsten i skatt (mot 13 %) samt har ökat
omfördelningarna på alla nivåer med
29 000 %. Detta innebär att långt fler
människor är långt mer beroende av staten bara för att klara livhanken. Den gamla tidens familj där såväl man som hustru
bodde med sina barn under ett tak är i dag
55
i minoritet, och familjen som ett system
för inbördes hjälp är på snabb tillbakagång.
Inte minst brottsligheten är vanlig och
allestädes närvarande. Författarna på-
minner om Dodge City år 1871, ”där det
egentligen inte fanns någon polis eller nå-
gon lagens övervakare” som själva urbilden för laglöshet i den amerikanska historien. Likväl var stadens mordfrekvens endast hälften av Washingtons år 1990, där
andelen är 80 per 100 000 per år, vilket
betyder att chansen att man mördas där
under sin livstid är l på 16. Bland barn
under 12 år är faktiskt mord den ledande
dödsorsaken i Washington, D C.
Vad gäller den sista punkten är det inte
helt klart varför hög brottslighet, framför
allt mord, skulle göra en depression mer
sannolik eller mer allvarlig. Av hävd har
det antagits att utbredd och abestraffad
oärlighet måste inverka störande på en
sund ekonomi. Men detta kan vara en
anglosaxisk protestantisk fördom mera
än ett bevisbart faktum. Ett av de länder
som blomstrat märkbart de senaste 50
åren är Italien, åtminstone om man ser till
dess allmänna levnadsstandard. När jag
först reste dit 1948 var det fattigt, nästan
svältande, och det vimlade av trasiga tiggare. I dag har landet en högre BNP än
Storbritannien och välståndet har spritts
till den en gång urfattiga södern. Det förbisedda inslaget i detta uppsving har varit
tillkomsten av en enorm ”svart” ekonomi
vilken till stor del uppträder utanför lagen
och självklart utanför skattesystemet.
Alla former av gangstervälde har utvecklats snabbt. Den särskilda antimaffiakommitterade sade nyligen till parlamentet i
Rom: ”Hela provinser i Italien och på
Sicilien är nu utanför lagen”. Ändå fort- 56
sätter den snabba tillväxten. Jag vet inte
hur Adam Smith, eller Alfred Marshall,
eller ens Jord Keynes skulle ha förklarat
fenomenet att BNP och brottsligheten utvecklas pari passu. Kanske den smarte
John Kenneth Galbraith skulle kunna
redogöra för det; privata brott blir till
offentlig välfärd eller något liknande.
Möjligen är det i vissa slags starkt byrå-
kratiserade samhällen så, att män och
kvinnor redan genom att sköta sina affä-
rer utanför Jagen -eller rentav i strid mot
den – gör dem mer effektiva genom att
det låter dem behålla vad staten annars
skulle ha tagit ifrån dem. Kanske är kriminella rentav mindre slösaktiga i
ekonomiska termer än statstjänstemän.
Är det så blir de moraliska följdverkningarna förödande.
Den stora skillnaden
Detta är emellertid en utvikning. Huvudpoängen är denna: Hur kommer det sig
att de oroande fakta som herrar Davidson
och Mogg lägger fram, och som jag inte
alls ifrågasätter, ändå inte får mig att rysa?
Jag kan svara med ett ord: information.
Det mest värdefulla i livet, mer värdefullt
än materiella eller ens mänskliga resurser,
är kunskap. Och det har vi mer av än nå-
gonsin förr, och vi kan snabbare få mer
kunskap om vi önskar. Vi kan inte undvika ekonomiska kriser då dessa oundvikligen uppstår i samspelet mellan marknadsekonomin och den mänskliga naturen. Men vi kan lära oss av dem. Den panik som uppstod 1819, 1837, 1857, 1873,
1883, 1893, 1907, 1929 och 1973 gjorde
vart och ett sitt speciella intryck på det
mänskliga sinnet och åtföljdes av korrigerande åtgärder, vilka blev delar av själva
det korrigerande systemet. Det är därför
som Marx profetia att kriserna måste bli
större och större tills den sista ödelägger
kapitalismen helt, har kommit på skam.
Det är tvärtom kommunismen som upplevt sin slutliga finansiella kris och upphört. Den saknade information liksom
självkorrigerande mekanismer.
Det är tvärtom kommunismen som
upplevt sin slutliga finansiella kris
och upphört.
Det finns självfallet något unikt med
det som skedde 1929-33, nät det förflutnas lärdomar fullständigt ignorerades.
Det kloka råd som finansministern
Andrew Mellan gav, att politiken borde
gå ut på ”att låta arbetet, börsen, bönderna och den fasta egendomen bära sina
kostnader” för att så ”driva ut det ruttna
ur ekonomin” – med andra ord låta nedgången fortgå – beaktades aldrig. Först
lade sig Herbert Hoover, därpå Franklin
Roosevelt, i ekonomin och förlängde därmed det onda. Samtidigt gjordes de missförhållanden på börsen som medverkat
till det uppblåsta läget 1929 nu olagliga.
Vi har lärt oss en mängd saker sedan dess,
inte minst från kriserna 1973-74 och
1987. Alla dessa konvulsioner kan studeras och de orossignaler de ger oss tillämpas i nya lägen. Därför säger jag alltid när
jag runt världen föreläser för äldre företagsledare: ”Bry er inte om ekonomi. Det
lär ni er ingenting av. Läs ekonomisk historia i stället och tänk över den.”
Dessutom, och detta inger faktiskt
hopp, förbättras vår information hela tiden. Som Thomas Sowell har lärt oss
måste vi föreställa oss marknaden som ett

gigantiskt informationssystem vilket ständigt talar om för oss vad saker rättJigen
kostar, var och när som helst. Ju större
och bättre marknaden är, och ju färre
hinder staten anbragt kring dess fria rö-
relser, desto korrektare kommer denna
information att bli, och desto bättre de beslut som vi fattar på bas av den. Den strä-
Bry er inte om ekonomi. Det lär ni
er ingenting av. Läs ekonomisk historia i stället och tänk över den.
van mot en världsmarknad som nu fortgått i nästan 50 år, och som kommer att
påskyndas med kollektivismens fall, har
gradvis ökat kvaliteten hos den information vi nu erhåller, och genom den elektroniska tekniken kan vi få och reagera på
den mycket snabbare än någonsin tidigare. Detta är enligt min åsikt huvudorsaken
till att de avancerade ekonomiernas effek- 57
tivitet visar sig mer utslagsgivande än de
möjligen ökande dåliga egenskaperna hos
dessa länders befolkningar och offentliga
myndigheter. Kunskap låter oss sällan
undvika kriser och kommer troligen
aldrig att göra det; men den förvarnar oss
om dem och gör att de blir uthärdiga; den
snabbar för övrigt också på våra försök
att ta oss ur dem.
Sedan detta sagts menar jag att denna
bok förtjänar att läsas noggrant av många
i näringslivet. Den redogör för mycket
viktig och fängslande historisk information, jämte åtskilliga praktiska fakta, däribland listor över ”problembanker” och
”friska banker”. Den innehåller många
skarpsinniga iakttagelser, och rentav en
del klokhet. Kort sagt bör vi lyssna till vad
den Fete pojken sade till Gamla Tant.
Men till skillnad från henne bör vi ingalunda bli hysteriska. Kapitalismen har alltid varit mycket sundare än vad siffrorna
låter förmoda.