Print Friendly

Paul Johnson; Hur man skriver historia idag

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PAUL JOHNSON:
Hur man skriver historia i
dag
En berättelse, livfullt medryckande som en roman, och växlande mellan överblick och detalj, det är Paul Johnsons syn på
historikerns konst när den är
som bäst. Genom den kan vi
möjligen lära oss av de ohyggliga misstag som vårt blodiga
sekel begått, just när detta närmar sig slutet.
Paul Johnson har nyss utkommit
med Det modernas födelse på
svenska. Hans nästa bok handlar om Amerikas uppkomst.
H
istoria har varit min livslånga
passion. När jag var liten brukade mina systrar återge spännande berättelser om hur Wolfe intog Quebec
och Nelson vann slaget vid Trafalgar. Min
far älskade historia och gav mig den första
bok jag läste heltigenom, en utgåva av
Froissarts Krönika. När jag var sju eller
åtta år brukade jag skriva och illustrera en
tidning åt familjen, kallad Facts, och den
handlade mest om historia. I skolan fick
jag så en entusiastisk historielärare, kännare av 1500-talet, och senare hadejag turen att studera i Oxford medan universitetets historikerskola befann sig på sin höjdpunkt. Där dominerade gestalter som A J
P Taylor (min handledare), A L Rowse
och Hugh Trevor-Roper.
1970 bestämdejag mig, efter att ha rest
över hela världen i journalistiska uppdrag
och efter att en kort tid ha varit förlagsman, för att ägna mig främst åt att skriva
historia. Beslutet fattade jag därför att
ämnet fängslade mig, men också utifrån
en obehaglig känsla- som jag därefter än
mer fått bekräftad – av att det lärdes ut
mindre och mindre historia vid skolor och
universitet, liksom att många yngre människor med hygglig utbildning ändå hade
föga mer än ytliga kunskaper om det förflutna.
De kloka har alltid sett historia som en
användbar vägvisare till hur man agerar i
politiken. Under medeltiden kallades det
”fursteskolan”. I dagens demokratiska
värld borde det kallas ”folkens skola”. Vid
slutet av ett århundrade som ter sig oöverträffat blodigt och tragiskt måste vi lära
oss av det förflutnas misstag. Men hur kan
vi det, om vi inte känner till hur de uppkom? Jag bestämde mig så för att nyttja
den förmåga att framställa fakta, vilken
jag lärt mig som journalist, till att bidra
med att vända tendensen till historisk
okunnighet. Med det syftet har jag skrivit
historieböcker om det engelska folket och
om våra relationer till Irland, biografier
över kungar och påvar, böcker om våra
stora slott och katedraler, en historia om
kristenheten och en om judarna – bägge
omfattande verk – samt ett ännu större
verk om det tjugonde århundradet. Mitt
senaste arbete är en detaljstudie om
världshändelser under det tidiga 1800-talet, med syftet att visa hur mönstret för
den moderna världen formades.
De kloka haralltidsett historia som
en användbar vägvisare tillhurman
agerar ipolitiken.
Efterhand har jag utvecklat min egen
syn på hur historia bör skrivas, och den
kan indelas i fem rubriker. Först bör historien sättas in i ett globalt sammanhang.
Unga människor i dag ser världen som en
enhet, och reser mer ofta runt klotet. De
vill veta hur allt hänger ihop. Anglo- eller
eurocentrerad historia godtas inte mera:
vi måste få veta vad som hände i Amerika
och Sydamerika, Asien, Afrika och Stilla
havet för att begripa hela skeendet. Därför skriver jag numer i högre grad världshistoria. Och riktar mig även till världen
som publik. Mina böcker har översatts till
samtliga större språk, och många mindre,
och när jag skriver söker jag tänka på vad
människor från större och mindre nationer på alla kontinenter kan vilja läsa. Detta underlättar min egen förståelse av det
som skett och ger mig även flera läsare.
För det andra bör historia skildra hela
samhället och alla dess verksamheter.
317
Den tid är förbi då historien kunde ägna
sig uteslutande åt politik och krig, med inslag av ekonomi, och kanske ett slutkapitel om ”Samhället och kulturen”. Musik,
måleri, litteratur, vetenskap och ingenjörskonst, hälsa och sjukvård, arbete och
fritid, sport och resande – hur det var att
vara kvinna eller barn – hur man behandlade djur – dessa och rader av andra
ämnen måste vävas in i en sömlös historieberättelsens väv, precis som de tett sig i
verkliga livet. Varför stoppade Wiens
polischef åhörare som applåderade Beethovens sjunde symfoni? Vilket var det
mest populära hundnamnet år 1815? När
kom den första tändsticksasken? Det är
detta slags frågor jag vill ställa för att belysa samhället i dess helhet.
Kronologin – historiens ryggrad
Tanken att skriva en total historia är inte
ny. Det har varit ett drag hos den moderna
franska skolan. Men dessa franska historiker tenderar att skriva historia på ett statiskt maner. De utelämnar datumen. För
mig är kronologin historiens ryggrad –
oundgänglig för att man skall få liv i den
och kunna föra den framåt. Mitt tredje
mål är därför att ge mina böcker liv, en
känsla av att klockan tickar, att förändringarna kryper framåt, överallt, hela tiden. Min aktuella bok handlar om världen mellan 1815 och 1830. En mängd saker inträffade i världen under dessa 15 år
som förändrade ideer, attityder och
vanor, och även livets materiella grundval,
vilket gjorde världen till en helt annan
plats 1830 än den varit 1815. Denna förändring måste förmedlas på varje sida i
boken. Jag ser historia som en stor oceanångare som obevekligt rör sig in i fram- 318
tidens gränslösa vatten och lämnar bakom sig ett förflutet utan återvändo. En
god historisk bok bör ge sin läsare känslan av det obarmhärtiga dunket i ångarens
maskineri.
Historia skapas av människor
För det fjärde måste historieskrivningen
handla om människor, ty historia skapas
av dem. Den ide som till nyligen var populär, att händelser formas av stora opersonliga krafter som klasser, ekonomi och
geografi, och att individerna hjälplöst kastas kring på dessas vågor, är nonsens. I
nyare tid har vi gång på gång sett hur stora
eller berömda ledare – Hitler och Stalin,
Churchill och de Gaulle; en Thatcher, en
Gorbatjov eller en Reagan – förändrat
historiens hela förlopp, på gott och ont.
Den historia jag skriver bygger på sådana
enastående personligheter, men också på
vanliga män och kvmnor vilkas smakuppfattningar, önskningar, dårskaper, känslor
av kärlek eller hat, också haft stort inflytande. Ibland låter jag ljuset lysa på de
stora, ibland på de ringa, men det faller
alltid på mänskliga ansikten.
Till sist måste historia vara läsbar.
A J P Taylor brukade säga till mig: ”Det
är ingen som helst poäng med att skriva
böcker om historia, om de står på hyllorna i ett bibliotek eller läses bara av studenter. Historien är för alla, och den bör
skrivas så att den kan tävla med en god roman.” Jag har följt detta råd, men jag har
också använt något som jag lärt från min
livstidshobby att måla med vattenfärger.
Landskap är oändligt komplicerade: konsten att måla dem ligger i sanningsenlig
förenkling men också i att kunna välja en
avgörande detalj som man framhäver. Så
när jag skriver historia filmar jag ibland
det stora panoramat, men går också in i
närbild för att presentera en gestalt eller
en händelse i all dess fängslande rikedom.
Ty att skriva historia är en konst lika
mycket som en vetenskap. I mitt bakhuvud finns alltid frågan: ”Lyckas jag behålla
läsarens uppmärksamhet?”
Tre faser i författandet
Att kombinera dessa fem synpunkter skapar oerhörda strukturproblem. Det finns
tre faser i författandet av ett historieverk:
forskande och antecknande, uppbyggande av strukturen, och det faktiska skrivandet. Det första tar längst tid men det andra
Den tid är förbi då historien kunde
ägna sig uteslutande åt politik och
krig med inslag av ekonomi och
kanske ett slutkapitel om ”Samhället och kulturen”.
är det mest tankemässigt krävande. Om
ens anteckningar är något så när i ordning
(mina är alltid maskinskrivna och registrerade) och strukturen är den riktiga,
går skrivandet snabbt och jämnt. När författare klagar över skrivblockering, menar
de i själva verket att deras struktur är felaktig, vanligen för att de lagt ned för liten
tid på att göra den helt riktig.
Under de år då jag gjorde 1V-dokumentärer brukade jag skriva ned ämnet
för varje filmad sekvens, eller för avsnitt
ur arkivfilmer, på ett kort. Därefter spred
jag ut alla korten på mattan, ordnade och
flyttade om dem i oändlighet tills jag fick
fram den rätta ordningen. Denna teknik
har jag flyttat över till författarskapet. Se- –
dan jag avslutat insamlandet av fakta skriver jag ned alla ämnen och delärnnen,
med sidhänvisningar till mina anteckningar, på individuella kort, och sprider
dem över golvet i det största rummet i
huset. Jag kan ha l 000 kort eller mera.
Därefter ägnar jag en vecka, eller fjorton
dagar – så lång tid det nu tar – på att forma dessa sekvenser till kapitel och ordna
kapitlen till en bok.
En god historisk bok bör ge sin lä-
sare känslan av det obarmhärtiga
dunket i ångarens maskineri.
Det är ett utomordentligt krävande arbete, men när det är klart skriver jag
snabbt och tryggt, 3 000 och i bland
5 000 ord om dagen. Det är viktigt att
vara absolut i form, med rätt mat, regelbunden kroppsövning och all den sömn
man behöver, så snart man skriver en bok.
Därför reser jag ofta ned till mitt hus vid
319
Quantock Hills i Somerset en vecka i taget. Där kan jag stiga upp och börja arbetet precis när jag vill, kl 6 eller i bland tidigare- äta när jag är hungrig, ta promenader (och måla) för att slappna av, och sova
gott. Tills nu har jag använt två elektroniska skrivmaskiner, en för huvudtexten,
och en för noterna. Men min nya bok A
history ofthe American people som är historien om den första globalnationen kommer att skrivas på en ordbehandlare.
Jag skriver böcker för att lära mig
mera, liksom för att lära många andra
människor historia. Min stora tur är att
jag får bra betalt för att göra ett arbete
som jag tycker mycket om att utföra. Den
store arkeologen sir Flindes Petrie har
sagt att flertalet människor endast lever
på en nivå, nämligen nuets, medan historikern lever på en rad nivåer. Det är sant,
och det är det som gör det så spännande
att vara historiker.Mitt mål är att hjälpa så
många läsare jag kan att njuta av livet på
dessa olika nivåer, och att bli klokare av
att göra det.© Författaren

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner