Paul Johnson; De hjärtlösa människovännerna

PAUL JOHNSON:
De hjärtlösa
människovännerna
Många ledande intellektuella i
vår tid visar upp betydande brister i mänsklig inlevelse, hävdar
författaren Paul Johnson i detta
inlägg, och menar att en viss typ
av abstrakta ideer lätt får ersätta
omsorgen om de levande människorna.
Urtypen för de ”intellektuellt
hjärtlösa” är poeten Shelley,
som hävdade att han i kraft av
sin tankeförmåga stod över sina
medmänniskor och vanliga
mora/normer. Johnson nämner
också Marx, Lenin, Freud och H
G Wells som sentida exempel.
Artikeln har tidigare varit
införd i Wall Street Journal/
Europe och Marknadsekonomisk Tidskrift.
SvT:s fasta medarbetare Paul
Johnson är författare och historiker. Han var tidigare redaktör
för tidskriften New Statesman
och en av brittiska labours ledande intellektuella. Med bl a
”Samhällets fiender” (1977) och
’:4 History of the Modern World”
(1983) har han etablerat sig som
en av socialismens och kulturradikalismens skarpaste vedersakare.
D
e sista 200 åren har de intellektuellas makt stadigt vuxit. De har
alltid haft makt, givetvis, eftersom intellektUella i form av präster, skrivare och spåmän gjort anspråk på att
kunna leda samhället från begynnelsen.
Från Voltaires och Rousseaus tid har den
världslige intellektuelle fyllt det tomrum
som prästerskapets minskade betydelse
efterlämnat, och har därmed också framstått som mer arrogant, uthållig och farlig
än i sin teologiska form.
Det var Percy Bysshe Shelley som i sin
skrift ”Till poesins försvar” 1821 formulerade vad jag skulle vilja kalla de intellektuellas gudomliga rätt. ”Diktare”,
skrev han, ”är världens inofficiella lagstiftare.” Detta anspråk tas i dag som självklart av den stora och formlösa massa
som ser sig som ”de intellektuella” eller
”intelligentsian”. De intellektuellas praktiska betydelse har ökat enormt sedan
dess. Som litteraturkritikern Lionell Trilling skriver, ”Intellektet har gått samman
med makten som kanske aldrig förr i
historien, och anses i dag självt vara en
form av makt”.
Jag tror själv att den tänkande delen av
mänskligheten är uppdelad i två grupper:
de som är intresserade av människor och
bryr sig om dem, och de som är intresserade av ideer. Den första gruppen utgör
pragmatikerna och brukar rekrytera de
bästa statsmännen. Den andra är de intellektuella, och i den mån dessas intresse
för ideer är lidelsefullt, och därtill
programmatiskt, är risken stor att de
missbrukar den makt som de får. Ty i
stället för att låta sina ideer om politik
formas genom människor som kunnat
iaktta hur folk verkligen uppträder och
vad de egentligen önskar, ändrar de intellektuella på ordningen och härleder sina
ideer ur principer, varpå de söker på-
tvinga levande män och kvinnor dessa
principer.
Nästan alla intellektuella hävdar sig älska mänskligheten och vilja arbeta för
dess förbättring och lycka. Men det är
mänsklighetens ide som de älskar, snarare än de konkreta individer som utgör
den. De älskar mänskligheten i allmänhet, mera än de särskilda männen och
kvinnorna. Då de älskar mänskligheten
som ide kan de också frambringa lösningar som ideer. Häri ligger en fara, ty så
snart människorna kommer i konflikt
med ”lösningen som ide”, ignoreras eller
avfärdas de som icke representativa. I
den mån de fortsätter att stå i vägen för
iden behandlas de med växande fientlighet och betecknas snart som fiender till
mänskligheten i allmänhet. Därmed öppnas vägen för vad H G Wells, en typisk
kompromisslös intellektuell på sin tid,
med gillande kallade ”det nödvändiga
mordet”. ”Likviderandet av klassfienderna”, för att använda Lenins uttryck, och
”den slutgiltiga lösningen” som nationalsocialisterna kallade det, är bägge den intellektuella processens slutpunkt.
Okänslighet inför andra människors
behov och åsikter är sannerligen kännetecknande för dem som lidelsefullt intresserar sig för ideer. Intresset riktas därmed
i fösta hand mot hur dessa ideer utvecklas
i deras egna hjärnor. De blir, i ordets sanna betydelse, egocentriska. De intellektuellas likgiltighet eller fientlighet riktas inte
bara mot dem som inte passar in i deras
planer för mänskligheten i allmänhet,
utan också mot dem i deras egen krets
som av något skäl inte vill samarbeta i
denna plan.
333
Ju mer jag studerat ledande intellektuellas liv, desto tydligare har jag tyckt mig
kunna urskilja härjningarna av ett genomgående, försvagande plågoris, som
jag vill kalla ideeroas hjärtlöshet. De nya,
sekulariserade intellektuella har sedan de
uppkom som grupp frambragt flera typiska exempel på detta.
Shelley (1792-1822) var prototypen,
vad de anglosaxiska länderna beträffar,
för den moderne, progressive intellektuelle i Västerlandet. Han myntade uttrycket att den intellektuelle har rätt att söka
påverka händelseutvecklingen. Poeten,
och i förlängningen den intellektuella
klassen som helhet, var den sanna lagstiftaren i kraft av sin renhet, sin hängivenhet
för ideer, som inte den vanliga människan
antogs kunna dela, samt i kraft av sin
intresselöshet.
Shelley visade samtidigt genom sitt
eget liv vad som är progressiva intellektuellas betecknande fel: oförmågan att anpassa sin allmänna välvilja till sitt personliga uppträdande. Hans behandling av
praktiskt taget varje individ över vilken
han tilläts utöva någon känslomässig eller
fysisk makt var, enligt det allmänna anständighetsmått han avskydde så, avskyvärd.
Den skicklige exploatören
Varje fluga som kom hans heta flamma
nära blev bränd. Hans första hustru, Harriet, och hans älskarinna, Fay Godwin,
begick båda självmord när han övergav
dem. I sina brev klagade han bittert över
dessa handlingar, därför att de gav honom sorger och besvär. Det fanns tecken
på att han var på väg att överge sin andra
hustru, Mary (som skrev boken om Fran- 334
kenstein), när hon dog genom drunkning
och därmed miste förmågan att skada. De
barn han hade med Harriet fick ställas
under förmynderskap. Han utplånade
dem totalt ur sitt medvetande, och skrev
aldrig en rad till dem. Ett annat barn
utom äktenskapet dog i ett hem för hittebarn i Neapel, där hon övergivits av sin
far.
Shelley var särskilt skicklig på att utnyttja kvinnor och tjänare. Han förstörde
tillvaron för en lärarinna, Elizabeth Hitchener, genom att såväl förföra henne
bokstavligt som intellektuellt, samt göra
att hon kom i klammeri med rättvisan,
liksom genom att låna 100 pund av hennes besparingar (som aldrig återbetalades), för att till sist överge henne under
klagan över hennes trångsynthet och själviskhet. Han lämnade en sky av offer
efter sig, oftast hyresvärdinnor och handlare. Han hade alltid betjänter, men få av
dem fick sin betalning.
Shelleys framfart skakade aldrig hans
suveräna tro på vad han kallade ”min beprövade och oföränderliga integritet”.
Kritik, också väl underbyggd sådan, lämnade honom likgiltig: ”Jag återtog snabbt
den oberördhet,” skrev han, ”som åsikten
om något eller någon bortom det egna
medvetandet förtjänar.” För en god vän
förklarade han varför han övergivit sin
hustru och flytt med en annan kvinna:
”Jag är helt säker på att jag härigenom
kommer att kunna bli en mer uthållig
vän, en nyttigare människovän, en ivrigare försvarare av sanning och dygd.”
Karl Marx (1818-1883) var också han
övertygad om att han borde sätta ideerna
över människorna. Hans kompromisslöshet och ofta tanklösa grymhet mot sina
närmaste kom på ett sätt att förebåda den
omfattande grymhet som hans ideer skulle främja när de till sist blev mönstret för
den sovjetiska statspolisen. Hans far, som
fruktade honom, upptäckte den avgörande bristen: ”I ditt hjärta”, skrev han till
sin son, ”dominerar egoismen.” Marx var
särskilt avogt inställd till sin mor, som
förebrådde honom för hans ekonomiska
vidlyftigheter och ständiga jakt på kontantlån. Så synd, påpekade hon, att han
inte försökte skaffa sig ett eget kapital, i
stället för att bara skriva om det.
Det fanns ett enormt gap mellan Marx
jämlikhetsideer och hans faktiska livsstil.
Mzr på er vakt mot de intellektuella.
På ett eller annat sätt ärvde han betydande penningsummor. Han hade aldrig
mindre än två betjänter. Han fasade för
vad han kallade ”en rent proletär hållning”. Han lät sin fru skicka ut visitkort
där hon beskrevs som ”nee friherrinna
Westphalen”. Han kunde aldrig låta sina
tre döttrar utbilda sig för ett yrke eller
lära sig något utom att spela piano. Han
höll skenet uppe genom att pantsätta
bordssilvret och t o m sin frus klänningar.
Han förförde sin hustrus tjänsteflicka,
fick en son med henne, och tvingade
Friedrich Engels att ta på sig faderskapet.
Marx dotter Eleanor lät en gån~ i ett brev
undslippa sig ett cri de coeur. ”Ar det inte
underbart, när man tänker närmare på
saken, hur sällan vi tycks praktisera allt
det fina som vi predikar – för andra?”
Hon begick senare självmord.
Marx hela liv var en uppvisning i känslomässig eller finansiell utsugning – av
hans fru, hans döttrar, hans vänner. Inför
Marx liv slår det en att roten till människomas olycka och särskilt utsugningens misär inte ligger i utsugning genom
människokategorier eller klasser, utan i
den personliga utsugningen genom själviska individer.
Inte heller är denna likgiltighet mot
andra en rent mänsklig brist hos en framträdande personlighet. Den är tvärtom
central för Marx hela verk. Han var inte
intresserad av verkliga människor, hur de
kände eller vad de önskade sig. Han träffade aldrig någon medlem av proletariatet, utom från talarstolen vid möten.
Han besökte aldrig en verklig fabrik, och
tillbakavisade Engels förslag därom. Han
sökte aldrig träffa eller intervjua en livs
levande kapitalist, med undantag för en
onkel han hade i Holland. Från första till
sista stund utnyttjade han endast böcker
som informationskälla, särskilt offentligt
tryck.
En bra människa, men …
Det är knappast någon tillfällighet att
Lenin inte satte sin fot i en fabrik förrän
han blev Sovjets diktator och aldrig, såvitt
vi vet, hade någon närmare kontakt med
de arbetare vars liv han sade sig ha rätt att
förbättra. Han var också han en bibliotekssocialist Inte heller Stalin sökte upp
arbetare eller bönder för att ta reda på
vad de egentligen önskade; i stället var
han en stor dyrkare av statistiska beräkningar. Vilka faktamassor dessa monster
slukade, innan de började sluka människor! Man kan nog säga att vägen till
Gulag är stenlagd med oskrivna doktorsavhandlingar.
Många har naturligtvis beklagat att
marxismen följer sin upphovsman i den- 335
nes oberördhet inför människor som kännande, levande humana varelser. Om bara Marx, säger man ibland, ändå haft tillfälle att läsa Sigmund Freud! Men om vi
ser på Freuds liv, finner vi samma åtskillnad: en oöverstiglig klyfta mellan teori
och praktik, mellan ideer och människor.
Visserligen var Freud (1856-1939) till
skillnad från Shelley och Marx på många
sätt en god människa, ja t o m en hjältemodig sådan.
Men han var samtidigt exempel på en
människa som aldrig låter sina ideer förbättra sitt eget liv eller prägla sitt samarbete med andra. Till skillnad från Marx
lät han sig inte ledas av böcker. Han skå-
dade in i sitt eget inre, och tyckte sig där
finna en outtömlig källa till säkerhet.
Freud var hela sitt liv den dominerande,
manlige patriarken. Hans hustru var föga
mer än hans uppasserska, som t o m satte
tandkräm på tandborsten i gammal stil.
Med henne diskuterade han aldrig sina
verk eller teorier, och han uppmuntrade
henne aldrig att omsätta hans ideer i barnens fostran. Det gjorde han inte heller
själv. Han sände sina söner till familjens
doktor för att de skulle få lära sig om livets realiteter. Hans stora hushåll cirklade
helt kring hans egna behov och vanor.
När en besökare tog upp ett freudianskt
tema,svarade Freuds hustru spetsigt: ”Så-
dant där talar vi aldrig om här.”
Det fanns drag av utnyttjande både i
hans familjeliv och i hans behandling av
lärjungarna. Män som Adler och Jung beskylldes för ”förräderi” och fördömdes
som ”hädare”. Värst av allt, han skrev om
deras ”moraliska galenskap”. Han kunde
inte tro att den som en gång kommit under hans inflytande och som sedan brutit
sig lös kunde vara helt frisk. Han trodde
336
att avvikare som Jung i själva verket behövde psykiatrisk vård.
Lika frustrerade blir moderna progressiva intellektuella inför dem som inte delar deras ideer. Jag har just läst en bok av
Robert L Heilbroner kallad ”The Nature
and Logic of Capitalism”. Det finns inga
tecken på att författaren vet mera än
Marx om kapitalister eller om vad som
driver dem. Heilbroner antar helt enkelt
att kapitalismen främst gäller maktutövning över människor. Detta förefaller mig
vara totalt nonsens. Själv är jag böjd att
hålla med dr Johnson när han hävdar:
”Sir, en människa är sällan så oskyldigt
sysselsatt som när hon tjänar pengar.”
Johnsons mening delades av John Maynard Keynes. ”Det är bättre”, skrev denne, ”att en man tyranniserar sitt bankkonto än att han tyranniserar andra människor.”
Johnson och Keynes tillhörde båda de
många intellektuella som inte gav efter
för frestelsen att styra och ställa med andra, en frestelse som även kan angripa intellektuella inom vad de flesta skulle anse
som högern. Ayn Rand, till exempel, filosofen och romanförfattaren, som själv fö-
respråkade individens värdighet och rätt
att stå fri från andras påverkan, förödmjukade och dominerade likväl många
som kom att råka henne privat.
Men det finns goda skäl till att de flesta
intellektuella på detta område delar socialisternas åsikt. Keynes når problemets
kärna, ty det är långt mindre farligt att
vara girig än maktlysten, särskilt när lystnaden gäller makt över människor. Det är
inte formulerandet av ideer, hur felaktiga
de än må vara, utan önskan att tvinga
dem på andra, som är den intellektuelles
dödssynd. Det är också därför han har så
lätt att omfatta vänsteråsikter. Kapitalismen bara uppstår, om ingen söker hindra
den. Det är socialismen som måste
konstrueras, och som regel påtvingas folk
med våld, vilket från början ger de intellektuella en långt större roll att spela.
Den progressive intellektuelle när vanemässigt Walter Mitty-visioner av hur
makt utövas. Freud beskrev sig till exempel själv som en låtsas-conquistador (med
hans eget uttryck), fast hans vapen var
pennan och inte svärdet, och han påverMänniskor måste alltid komma fö-
re ideer och inte tvärtom.
kade historien genom armeer av efterföljare snarare än med soldater. Kanske just
därför att de själva för tillbakadragna liv
har intellektuella en märklig lidelse för
våld, åtminstone i teorin. Några utövar
det förstås även i praktiken. Mer typiskt
är dock att intellektuella under besvärad
osäkerhet och med slingrande ord stödjer
och rättfärdigar våld, så att de ideer de
gillar kan påtvingas en motspänstig
mänsklighet.
Appåder från länstolen
Under 1900-talet har aptiten på våld i
hävdandet och förverkligandet av ideer
låt vara efter 1800-talsförebild blivit de
intellektuellas verkliga last. Man kan tänka på de upprepade uttrycken för beundran från många intellektuella för hänsynslösa handlingsmänniskor, liksom på den
långa raden av våldets hjältar: Stalin,
Mao Tse-Tung, Castro, Ho Chi Minh.
Ibland protesterar intellektuella inför
dödandets omfattning, de ”nödvändiga
mordens” blotta antal. Ändå godtar de
nästan alltid principen, att de socialistiska
paradisen om så krävs måste resas på våldets grundvalar. Jag minns väl hur min
gamle redaktör, Kingsley Martin, i New
Statesman älskvärt förebrådde Mao TseTung som just massakrerat tre miljoner
människor: ”Var det verkligen nödvändigt för Ordföranden att döda så
många?” Detta resulterade i ett brev från
hans gamle liberale vän Leonard Woolf.
Kunde inte Mr. Martin tala om för läsarna, undrade Woolf, ”vilket maximalt antal döda som kunde ha ansetts rimligt?”.
Medan de intellektuella i Väst i sina
länstolar applåderade och förlät, deltog
intellektuella på andra håll i och ledde i
flera fall de stora slakterna i modern tid.
Många hjälpte till att skapa Tjekan, föregångaren till dagens KGB. Intellektuella
var framträdande i alla stadier av den utveckling som ledde fram till judeutrotningen under nazismen. Det som skedde i
Kambodja på 1970-talet, när mellan en
femtedel och en tredjedel av nationen
svältes till döds eller mördades, var heltigenom ett verk av en grupp intellektuella, som nästan undantagslöst var lärjungar till Jean-Paul Sartre – ”Sartres
barn” som jag kallar dem.
Varhelst människor och regimer söker
påtvinga människor ideer, varhelst den
sociala ingenjörskonsten sätts igång och
skovlar kött och blod i mängder som vore
337
det jord eller cement, där. finner man
också de intellektuella i överflöd. Att flytta på människor är typiskt för alla slags
socialism, vare sig sovjetisk socialism,
eller tysk nationalsocialism, eller till
exempel för den märkliga form av etnisk
socialism som kallas apartheid, som vi
finner i Sydafrika. Det är värt att notera
att denna egenartade ideblandning från
början till slut är skapad av intellektuella,
närmare bestämt vid den socialpsykologiska institutionen på stellenbosch-universitetet Andra afrikanska totalitära
ideologier är också de skapade av lokala
intellektuella, vanligen sociologer.
En av vårt århundrades lärdomar blir
därför: Var på er vakt mot de intellektuella. Inte bara bör dessa hållas borta från
maktens kretsar, de bör också mötas av
omsorgsfull misstänksamhet så snart de
söker ge kollektiva råd. Varning för kommitteer, konferenser och sammanslutningar av intellektuella! Ty intellektuella
är långt ifrån individualister och nonkonformister, de är i själva verket ultrakonformister inom cirklar formade av dem
vars gillande de söker och värderar. Det
är detta som en masse gör dem så farliga,
ty det gör att de kan skapa kulturella klimat, som i sig själva ofta ger upphov till
irrationella, våldsamma och tragiska
handlingslinjer.
Kom alltid ihåg, att människor alltid
måste komma före ideer och inte tvärtom.