Print Friendly

Paul Johnson; Att fylla den ryska historiens svarta hål

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PAUL JOHNSON:
Att fylla den ryska
historiens svarta hål
Efter att Lenin tagit livet av företagarna, föresatte sig Stalin från
1929 att mörda eller svälta
Rysslands bästa jordbrukare till
döds. Få i Väst torde kunna ana,
vilken enorm kunskapslucka
sovjetsamhället därmed tillfogades, eller vilka insatser som nu
krävs för att utfylla den, skriver
Paul Johnson.
SvTs medarbetare Paul
Johnson är historiker och journalist.
B
oris Jeltsins deklaration att de
sovjetiska republiker som vill avskära sig fullständigt från det gamla Sovjetimperiet måste förhandla fram
garantier för sin behandling av de ryska
minoriteterna påminner oss om, att den
revolutionära stormvind som i dag sveper
över landet handlar lika mycket om människor som om ideologi.
Detta bör alla de västerländska ledare
komrna i håg, framför allt president Bush,
vilka nu har att besluta om vad som är det
bästa sättet att hjälpa den fjättrade kolossen. Att skänka den pengar eller varor
löser inga av dess problem, och kan tvärtom komma att förvärra dem. Vad som
mest fordras är att på nytt skola och öva
dess folk. Detta är trängande och avgö-
rande av tre dystra historiska skäl.
Ingen kan någonsin anklaga ryssarna
för att sakna tankeförmåga eller fantasi.
Under tsardömets sista decennium, när
bäggedera befriades genom kapitalismens ökande inflytande, visade sig Ryssland utomordentligt framgångsrikt. Det
industrialiserades snabbt och dess totala
produktivitetsökning var den högsta i
världen, högre t o m än Japans eller
USA:s. Man exporterade 40 % av sin
jordbruksproduktion, samtidigt som folket närdes bättre än vare sig förr eller
senare. Ett stycke in i det första världskriget ökade den ryska BNP alltjämt.
Företagarna mördades
Lenins kupp och dess beramade efterspel
satte punkt för allt detta. Stalin brukar ses
som den store mördaren, men man bör
minnas att under Lenins tid slaktades åtminstone tre miljoner människor av hans
regim. Lenin utrotade i själva verket Ryss- 494
lands nya företagarklass. Han tog inte
bara över fabriker och kommersiella centra, utan han mördade i många fall de män
som byggt upp och skötte dem.
Tre grupper var framför allt ansvariga
för att införa den industriella kapitalismen i Ryssland: den tyska minoriteten,
judarna och armenierna. Lenin decimerade, drev i exil eller försvagade alla tre, och
de ersattes aldrig av verkliga företagarebara av partifunktionärer utklädda till
bankmän, fabrikschefer och affärsmän.
Av det skälet har Sovjets industriella
misslyckande varit inte bara ett ideologins
nederlag, utan också ett resultat av fel bemanning. Under sjuttiofem år av kommunism fanns det ingen företagsledarklass
med förmåga att väga kostnader mot effektivitet. Det är ingen slump att den enda
del av Sovjets ekonomi som fungerade
med viss framgång var det militär-industriella komplexet, ty där hade kostnaderna ingen betydelse, i varje fall inte fram till
andra hälften av 1980-talet.
I den övriga ekonomin upphörde man
däremot att lära ut eller tillämpa affärstekniker av olika slag, och kunskapskedjan bröts därmed. Detta slags katastrof,
som var så vanlig under antikens mörka
århundraden, har aldrig ägt rum förr i ett
stort modernt land, och därför finns det
heller inget recept på hur man tacklar den.
Klart är att de tre nyckelminoriteterna
inte längre existerar: tyskarna finns inte,
judarna utvandrar till Israel, eller har
redan gjort det, medan armenierna bildat
en egen oberoende republik. Det finns
inget alternativ till att utbilda eller återutbilda miljoner ryssar, och få människor i
Väst kan ännu ana vidden av denna uppgift.
Böndernas tur
Sedan Lenin dödat entreprenörerna från
1929 och därefter, tog sig Stalin för att avliva eller svälta alla Rysslands bästa jordbrukare till döds. Han kallade dem kulaker, men detta var helt enkelt ett ordtrick.
De producerade livsmedel, och de var
bärare av generationers kunskaper och
började nå verkligt goda, delvis rent vetenskapliga, produktionsmetoder just när
Stalin angrep dem. De dog bokstavligen i
Man bör minnas att under Lenins
tid slaktades åtminstone tre miljoner människor av hans regim.
miljoner, och kunde därmed inte föra
vidare till sina barn och barnbarn de färdigheter som det tagit så lång tid och så-
dan möda att förvärva.
Därmed utvecklades det i hjärtat av
Rysslands stora jordbruksekonomi – där
det finns fler hektar uppodlade än i något
annat av jordens länder – ett jättelikt
svart hål, en brist på mänskliga resurser,
inte vad gäller kvantitet men väl kvalitet.
Det är därför som Ryssland tvingats importera sådana oerhörda mängder livsmedel och landet nu löper större risk att
uppleva hungersnöd än Kina – ett förbluffande prov på kommunismens förstö-
relsekraft.
Ty vid denna tid kom Stalins och Lenins stora misstag att adderas. Tack vare
Lenins okunniga hat mot medelklassen –
som han kallade parasiter- bröt han sönder det rådande distributionssystemet
och ersatte det med en partistyrd ”kommando”-struktur som aldrig har kunnat
fungera. Det betyder att 40 % av de livsmedel Ryssland lyckas frambringa aldrig
når konsumenterna. Mycket av det skördas aldrig eller ruttnar i förråd och järnvägsvagnar. Ett korrumperat system av
överenskommelser garanterar att partimedlemmar alltid får vad de behöver och
att nomenklaturan lever i lyx. De återstå-
ende 240 miljonerna får leva på smulorna
från sina herrars bord. Råttorna blev de
verkliga vinnarna i systemet.
Här behövs, återigen, en stor utbildningsinsats, ty det är en sak att uppmuntra
40 %av de livsmedel Ryssland lyckas frambringa når aldrig konsumenterna.
småföretagare – som visat sig ytterligt
produktiva under perestrojkan – och en
helt annan att förvänta sig att miljoner
jordbrukare, som använder tekniker utvecklade i USA, Kanada, Australien och
på annat håll i Väst, plötsligt skall uppstå
ur tomma intet. Aterigen har kunskapskedjan brutits.
Tredje världen-land
Eftersom Lenin dödat företagarna och
Stalin jordbrukarna är det inte helt överraskande att vad som potentiellt är det rikaste landet på jorden tvingats leva under
Tredje världen-villkor. Men det finns en
tredje faktor, som återigen handlar lika
mycket om människor som om ideologi.
Historikerna måste fråga sig: Hur kan
det komma sig att under 74 år kommunistpartiets ledande klass som omfattat
nära 20 miljoner individer visat sig vara i
sådan avsaknad av alla talanger utom den
att överleva? Självfallet hämmades de av
en vanvettig ideologi, men ändå. Varför
495
misslyckades de så uppenbart i att ersätta
de skapande klasser som de förstört?
Historikerna måste besvara frågan, men
jag tror att svaret ligger i Lenins syn på
partimedlemskapet
Lenin syftade aldrig till att skapa ett
massparti. Han var inte intresserad av att
vinna demokratiska val. Vad han önskade
var en ”förtrupp” som kunde ta över
Ryssland med våld och sedan styra det
med våld. I alla hans manövrer före kriget
för att behärska sitt parti och bli kvitt sina
motståndare visade han åter och åter, att
han inte hade behov av tänkande kamrater med stark och självständig vilja. Lenin
önskade sig efterföljare, och han föredrog
ett pålitligt fåtal framför en orolig massa.
Därför var det sovjetiska kommunistpartiet också från början inte bara litet, utan
saknade därtill män med skicklighet och
intellektuell resning.
Och fastän Lenin själv kunde agera
med oerhörd vilja och beslutsamhet, var
han själv en dålig bedömare av vad som
skedde omkring honom. Bolsjevikerna
hade aldrig kunnat nå makten om det inte
varit för det vilda, kringflackande geni
som hette Leon Trotskij, en kuppmakare
av Guds nåde. Det var närmast en tillfällighet att Lenin fick dra nytta av Trotskijs
tjänster, och så snart partiet nått makten
oskadliggjordes han snart av Stalin och
mördades senare, ett öde som vederfors
alla som visat fantasi och fri tankeförmåga.
Det gjorde, att fast partiet växte raskt
och utan avbrott då det kommit till makten tills det antog ungefär samma storlek
som den tidigare styrande klassen – tsartidens adelsgrupper- utvecklade det från
första till sista stund en medelmåttornas,
anpasslingarnas, jasägarnas och banditer- 496
nas regim. Givetvis var denna därtill korrumperad uppifrån och ned. Det hade
varit illa nog under tsarerna. 1883 ställde
historikern Nicholas Karamzin, för att belysa tillståndet i det ryska styrelsesättet,
frågan: ”Vad pågår i Ryssland? Tjuveri.”
Oärlighet och barbari
Det kommunistiska system vari staten
och 25 miljoner tjänstemän ägde allt och
allt kunde bli föremål för mutor gjorde
tillståndet långt värre. Den fullständiga
sanningen om detta tränger sig nu fram,
och jag gissar att systemets oärlighet och
barbari kommer att inge omvärlden fasa
Därför är det knappast överraskande
att regimen misslyckades i så storslaget
format, eller att dess misslyckanden stadigt spred sig. Detta har aldrig framgått
mer tydligt än under den dramatiska
vecka i augusti i år då kuppen ägde rum.
Den ”åttamannakommitte” av kuppclowner som stod bakom denna, en pultronernas kupp, var heltigenom typisk för det
styrande Sovjetetablissemanget lastbart,
men också fegt och illojalt, obeslutsamt
och obegåvat, och framför allt inkompetent. Utan sina tanks och sin hemliga polis
var de intet.
Västerlandet måste hjälpa detta storslagna men förvirrade folk, så skamligt utnyttjat av sina herrar genom tiderna, så att
det lär sig företagsamhetens och handelns, jordbrukets och varudistributionens alla färdigheter, men också hur man
normalt och anständigt sköter ett land.
Det kommer att bli en av historiens största omskolningsuppgifter, men också en
av de tacksammaste. Ty jag är förvissad
om att den ryska anda som är så talangfull, så genial, så fantasifull, så originell –
när den väl befriats från sina bojor –
kommer att på nytt förbluffa oss alla.
(Copywright: författaren och Wall Street
Journal/Europe.)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner